Jag vet att du är ensam

By Bodil Mårtensson

Nu i ny remastrad version!

Tänk dig att du kommer hem efter en helt vanlig dag på jobbet. Du är trött, lite småhungrig och frusen eftersom höstregnet duggar otäckt kallt därute.

Men hemma är allt som vanligt lungt, skönt och tryggt.

Trodde Joann Ek Sörenson...

Hennes man var inte hemma. Han är flygkapten och som vanligt ute på en av sina långresor. Men det bekymrade aldrig Joann. Hon kunde nog ta vara på sig själv, det hade hon alltid kunnat.

Ända tills nu… då telefonen plötsligt ringde och störde henne i hennes högst privata värld. 'Ja, hallå?' svarade hon lite småförargat.

'Jag vet att du är ensam…'

Rösten på andra änden av linjen var ingen hon kände igen. Den var mörk, uttalat nasal, avgjort maskulin och kusligt insinuant. Det måste vara någon som ringt fel.

'Förlåt, men ni måste nog ha…'

'Joann, nästan väste rösten, 'jag vet att du är ensam… och att du väntar på mig.' Mardrömmen hade börjat!

Kriminalkommissarie Joakim Hill vid polisen i skånska Helsingborg skulle snart komma att få utreda flera brutala mord i samband med dessa mystiska samtal. Vem har insikt i dessa kvinnors privatliv? Och varför mördar han? Följ den spännande jakten på en seriemördare. Ska de hinna stoppa honom i tid..?

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Aug 22, 2018
• ISBN: 9789178293940

Book preview

Bodil Mårtensson

Jag vet att du är ensam

Samtliga titlar i serien om kriminalkommissarie Joakim Hill:

En chans för mycket

Beckmörker

Torpeden

Konsten att dö

Jag vet att du är ensam

Cuba Red

Nattportierns historia

Brottskod 09

Rebeccas blod

Greppet

Justine – Raschans hämnd

Copyright © Bodil Mårtensson 2004

Omslag: Markus Andersson

ISBN: 978-91-7829-394-0

Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

In memoriam

Vår käre Henry, Rolle, Uno

1

Den fullsatta stadsbussens luft var obehagligt kvav och fuktig. Utanför blåste det kallt och småduggade ettrigt från nordväst över Helsingborgs gator och torg. Gula och brunorange höstlöv virvlade runt, lyfte högt i byarna och dråsade sedan hjälplöst ner på bussens stora, tonade rutor med stumma dunsar.

Men inne i den kommunala transportskytteln med tidsaktuell reklam längs yttersidorna, var svalka och syre just nu en akut bristvara.

Joann Ek Sörensen var, liksom oräkneliga andra helsingborgare, på väg hem från dagens arbete. Klockan var lite över fem på tidiga kvällen. Det hade blivit senare än vanligt på jobbet idag, och Joann reflekterade över att det nästan hunnit bli halvmörkt ute.

Medan föraren smidigt lotsade bussen mellan lastbilar, cyklister och stressade bilister satt hon oberört och tänkte att det här var nog så långt man bara kunde komma från sommarsemesterns lata baddagar och härliga utlandsresor.

Joann hade varit tillbaka på jobbet som ekonomiassistent på Hotell Marina Plaza i snart två månader nu. Men ändå kändes det på något sätt som om det varit för bara några korta veckor sedan som hon och hennes man Kent levt lyxliv borta på Maldiverna.

Hon visste att vännerna avundades dem deras extravaganta semesterresor. Och muttrade till och med en och annan gång något om hur de egentligen kunde ha råd?

Men det var faktiskt inte särskilt konstigt. Inte med tanke på att Kent var flygkapten med goda meriter och kontakter inom det internationella trafikflyget. Visserligen innebar det naturligtvis att hon var ensam mycket eftersom han ofta var iväg på långturer. Men med den lilla olägenheten följde ju faktiskt alla de där exklusiva naturaförmånerna som flygkaptener alltid hade. Fria resor till världens alla hörn var en av fördelarna.

Och eftersom Joann själv jobbade på hotell hade hon givetvis de bästa kontakter med hotellbranschen på attraktiva turistorter. Hon och Kent hade alltid varit nyfikna av sig, så de såg till att på förhand skaffa sig god kännedom om de verkliga smultronställena på orterna de reste till. Den kunskapen gjorde det lätt för dem att leva både bättre och billigare än andra turister.

Så de unnade sig naturligtvis ofta några veckor i än det ena paradiset och än det andra. Det var dagar då tiden liksom stod stilla och de hade oändliga möjligheter att ta vara på romantiken. Kanske var det därför som kärleken fortfarande levde stark, och äktenskapet var bättre än någonsin efter nästan tjugo år.

Fast egentligen var det ju helt otroligt så tiden bara rinner iväg, tänkte Joann, tryckte handväskan tätt intill bröstet och höll en plastkasse omsorgsfullt på plats mellan knäna.

Snart hade det gått två hela år in på det nya millenniet och hon hade minsann knappt en aning om vart de egentligen tagit vägen.

Livet hastade på i snabbtågsfart, precis som de lila pågatågen på alla nyöppnade sträckningar längs västkustbanans omfattande Örestadssatsning. Den som gjorde att man kunde kliva ombord vid nästan vilken lokalstation som helst, lösa sin biljett och på någon kort timme låta sig förflyttas ända in till Rådhustorget i Köpenhamn.

Dessa lilafärgade vagnar med NilsHolgerssonemblem på sidorna strömmade numera oupphörligt genom det skånska landskapet. De rusade förbi i vardagen på precis samma hektiska sätt som sceneriet utanför bussfönstret i det tilltagande höstmörkret just nu.

Joann såg Stadsbibliotekets upplysta entré blinka genom parkens vajande, höstgula lövverk. Människor skyndade ut och in genom glasdörrarna där. De som var på väg ut hade travar med lånad verklighetsflykt under armen. Och de som skyndade in undan duggregnet var på ivrig jakt efter precis samma sak – de sökte det skrivna ordets tröst inför den karga vinter som snart stod för dörren.

Om inte Joann hade lidit så illa av den akuta syrebristen hade hon lett medkännande.

Hon var nämligen själv en riktig storläsare. Slukade allt och måste ständigt ha en bok på gång och nära till hands. Faktum var att hon hade en med sig just nu. Just i den där plastpåsen hon klämde mellan knäna hade hon bland annat en pocketbok som hon köpt på lunchen. Det var Bodil Mårtenssons kriminalare Beckmörker i serien om kriminalkommisarie Joakim Hill. Den utspelade sig här i Helsingborg.

Det är ändå något visst, att få in spänningen i sin vanliga vardagsmiljö. Att kunna gå på stan och förknippa verkliga platser till spännande scener i böckerna. Ystad har ju sin Wallander, och Göteborg både Huss och Winter. Lars Tylle Hedin skrev deckare här för drygt tio år sedan, men det är inte mer än rätt att Helsingborgs intressanta omgivningar nu åter fått utrymme i kriminallitteraturen, tänkte Joann.

Fast den här boken skulle ändå få lov att vänta ett tag i bokhyllan för hon höll nämligen redan på med en annan. Hissen till helvetet av amerikanen Michael Pike. En rafflande historia om en hissmördare i ett kontorshus på Manhattan. En rubbad man som med djävulskt uppsåt väntade ut ensamma kvinnor sent på kvällen. För att sedan jaga dom med slaktarkniv genom ödsliga kontorslandskap och i ekande parkeringskällare.

Hon älskade den typen av ruskiga historier.

Hennes väninna och arbetskamrat Laura hade ofta frågat henne hur hon bara vågade. Att sitta och läsa sådana hemskheter när Kent så sällan var hemma om nätterna?

Äsch, hade Joann slagit ifrån sig, sånt där händer ju inte i verkligheten. Det är ju så orealistiskt för det finns fullt med nattvakter och larmfunktioner, men av någon konstig anledning funkar inget av det när det verkligen behövs. Det är precis så dramatiken byggs upp. Och som läsare vet man ju att allt är både overkligt och ologiskt, fast ändå är det så himla spännande!

Men i alla fall…, hade Laura tyckt. Jag skulle då aldrig ha vågat läsa sådana böcker sent på kvällarna. Och då har jag ju ändå Hans hemma hos mig varje natt!

Men Joann hade bara skrattat avfärdande.

Nej, inte lät hon sig avskräckas inte. För hon var definitivt inte den lättskrämda typen.

Men just för tillfället började hon bli rejält irriterad.

Nu var luften så dålig härinne att hon plågades av en malande huvudvärk. Att det dessutom luktade unket av regnvåta ytterkläder i den kvalmiga luften gjorde sannerligen inte situationen lättare.

Men så plötsligt stannade bussen vid en hållplats och dörrarna öppnades på vid gavel. Den småkyliga nordvästvinden trängde sig befriande in i vagnen. Dessutom gick ett stort antal av passagerarna av den fullpackade bussen här. Antingen bodde de i närheten, eller också skulle de kanske passa på att handla i någon av alla närliggande butiker?

AG Favör’s skylt lyste bjärt i dunklet, liksom Systemets, Postens och alla småaffärer som sålde utländsk mat. Frukt och grönt räknades nästan på något konstigt sätt dit numera.

Hur som helst så lättades situationen avsevärt för de resenärer som nu skulle åka vidare, och Joann konstaterade lättad att det bara var fyra hållplatser kvar tills hon själv skulle stiga av.

En nypåstigen man klev med ens mittgången fram med stora, stadiga steg. Det doftade vått ylle om hans överrock, och han slog av den värsta vätan på gummimattan mitt i bussen. Så stannade han med ett glatt leende framför Joann och frågade på starkt bruten svenska:

Är det fritt här?

Javisst, svarade hon och makade sig lite mer in mot fönstret, det är ledigt, var så god.

Han slog sig ner och rättade in sina långa ben så att ingen skulle snubbla över dem i mittgången. Helt oblygt tittade han med ett intresserat leende på medpassageraren vid sin sida.

Hej, sa han fullkomligt osvenskt och sträckte fram handen, jag heter Jorge, vad heter du?

Eh… hej, svarade hon lite överrumplat och övervägde hur hon bäst skulle kunna undvika att svara på frågan.

Mest för säkerhets skull.

Men så tyckte hon själv att hela situationen var så urbota fånig – så svenskt prakt-trist – att hon nästan skrattade åt sin egen inkrökta reaktion.

Joann, sa hon plötsligt helt oreserverat och tog hans hand.

Han var lång och kanske en aning knubbig, men uppenbarligen ändå rätt vältränad. Kanske fotbollsspelare, reflekterade hon. Han såg trevlig ut, med det breda leendet över stora friska tänder. Håret var riktigt mörkt, ja nästan svart. Och den trendigt mörka skäggstubben verkade närmast vara designad direkt för en talk-show på teve, tänkte hon vidare. Alla killar bar vårdad skäggstubb nu för tiden. Det fick förmodligen skyllas på sångaren George Michael. Men på något sätt trodde hon att den här killen var rätt omedveten om sitt moderiktiga utseende. Han hade nog bara en stark skäggväxt, och hans mörka färgsättning fick troligen stubben att börja synas redan innan han hunnit äta färdigt frukosten.

Hon kände Jorges muskulösa lår trycka mot hennes eget i det trånga parsätet, men det var inte mycket annat att göra än att ta det hela så naturligt som möjligt.

Jag är inte härifrån, förklarade han fullkomligt överflödigt. Jag kommer från Bosnien, du vet. Det är en djävla röra där, du vet va?

Mmm.

Joann log lite, för det var faktiskt något rätt härligt över hans totala åsidosättande av normerna – de där stelbenta, underförstådda rättesnörena som i allmänna sammanhang garanterar svensken hans rättighet att inte beröras. Det var uppiggande när någon trotsade dem och, liksom Jorge nu, pockade på gensvar.

Jag var flygplanstekniker där, fortsatte han medan bussen snirklade sig fram genom de regnvåta gatorna, du kan icke tro, men här kan jag inte fixa jobb. Ingen behöver vad jag kan, jag är arbetslös. Jättekonstigt, kan du fatta? Så… Joann – vad jobbar du med då?

Jag arbetar på hotell, svarade hon och kunde inte hejda sig utan tillade, … på Marina Plaza.

Städar du?

Hon tänkte att hans undran var så märklig. Inte just för att han förutsatte att hon var städerska. Utan för att den signalerade ett uppriktigt intresse. Tänk om alla kunde ha ett sådant engagemang för sina medmänniskor och deras situation, reflekterade hon innan hon svarade.

Nej, jag är ekonomiassistent – räkningar, löner och sådant.

Åh, men det är ju bra, Joann! utbrast han lika entusiastiskt som om de varit vänner i femtio år. Det är mycket bra med det, behåll det jobbet!

Hon log och nickade. Ja, det var precis vad hon hade tänkt sig att göra.

Jag ska av nu, förklarade han lika abrupt som han inlett konversationen och tryckte på stoppsignalen. Bor du också här?

Nej… nej, jag ska inte av förrän om några stationer till.

OK, sa han och klappade henne vänskapligt på axeln innan han steg ner i mittgången igen, ha det så bra nu, Joann – hej då!

Hon vinkade farväl med ett vänligt leende. Men med ens såg hon att andra passagerare tittade lite undrande på henne. Så hon skyndade sig att rota runt bland sakerna hon hade i sin plastkasse.

Det var inte bara boken, utan även ett par strumpbyxor med extra tåförstärkning och så en helt ny deo som de gjort väldigt mycket reklam för på teve. Och just nu var alltihop en mycket välkommen distraktion från medpassagerarnas nyfikna blickar.

Plötsligt kände hon ett intensivt hungersug i magen. Men hon tänkte faktiskt bara ta en enkel macka framför teven ikväll.

Joann hade nämligen bestämt sig – hon skulle inte bli fet. Så reklamens värld var Joanns verklighet. Här kom inget fetare än Lätt & Lagom på mackan. Och vad övrigt som fanns av lättprodukter blev även de det naturliga valet. Lite motion inemellan, inget överdrivet direkt men ett och annat aerobicspass på gymmet så där. Och kanske en aning muscle-toning, samt en bra cellulitkräm så klarade man sig i bikinin även om sommaren kom oväntat tidigt.

Hon hade ju trots allt ätit rejäl lunch idag mitt på dagen med arbetskamraterna. Siv i restaurangen hade fyllt år, så de hade firat genom ett besök på fartygsrestaurangen Swea mittemot i inre hamnen.

Så dags på dagen hade det varit ett helt underbart glittrande höstväder ute. Hon och hennes vänner hade promenerat förbi Bokmans på Järnvägsgatan medan de njutit av den småvarma höstsolen, och kollat in skyltningen med massor av påkostade presentböcker. Sådana där titlar som snart skulle komma att tävla på liv och död om äran att bli årets julklappsbok. Det var då Joanns blick fastnat för Mårtenssons lilla behändiga pocket. Hon hade rusat in och köpt den av innehavaren Olle Flodin direkt. Olle och Joann kände varann sedan gammalt. Han hade plirat på henne över kanten av sina läsglasögon, dragit av 10% med ett underfundigt leende och undrat om hon inte skulle passa på att köpa några till när hon nu ändå var där.

Men hon hade skrattat och sagt att det fick bli lite närmare jul i så fall. När hon hade mer tid, för just nu skulle hon försöka hinna ifatt sina kompisar och äta lite lunch.

Joann hade liksom de flesta valt rödspätta med legymsallad och potatisgratäng, och sedan varit proppmätt resten av dagen. Men stackars Siv, vars stora dag det ju ändå var, hade oturligt nog satt ett fiskben i halsen. Inget allvarligt, men det hade irriterat henne otäckt hela eftermiddagen. Hon hade harklat och hostat, och till slut fått tugga torrt knäckebröd för att tvinga loss det kvarsittande småbenet.

Ja, livet var verkligen oförutsebart, tänkte Joann. Man kunde tydligen gå i evigheter och önska att något skulle hända, men när det väl gjorde det så var det sällan precis så som man verkligen önskade.

Nu fick hon äntligen fatt på sin bok där nederst i plastkassen. Hon drog upp den, men höll den bara passivt i handen medan hon filosoferade vidare. Hon var i ett märkligt tillstånd av trans efter den främmande mannens oväntade samtal. Det var ett tillstånd man ofta såg hos kvälls- eller morgontrötta bussresenärer. Ett som innebar att de omslöt sig själva med den där mentala skyddsbubblan som Jorge helt enkelt vägrat respektera. En avskärmning från allt och alla omkring, ett trick som gjorde det möjligt att stå ut med andras nysningar och torrhosta, gällt gastande på chauffören för att dörrarna stängdes för tidigt, och till och med skärande barnskrik.

Men plötsligt insåg hon nu mitt i sitt begrundande att det äntligen var dags för henne att trycka på stoppknappen.

Villaområdet här en bit öster om stadskärnan var en oas mitt i stan. De hade bott här nästan hela sitt äktenskap, hon och Kent. Hans föräldrar hade givetvis chippat in med det ekonomiska i början. De hade sett det som både trevligt och investeringsmässigt sunt för dem att stötta ungdomarna. Man kunde lätt kvitta räntorna på huset mot väl tilltagna chefsinkomster. Samtidigt som man därmed hade automatisk och oomtvistad tillgång till ungdomarnas liv. Man riskerade aldrig att förlora dem, utan ägde på det viset det bästa av båda världar.

I början, ja. Det kändes också som bara igår som Joann och Kent hade gift sig i Svenska kyrkan i London. Inget vitt tyll, ingen krona eller slöja. Och ingen högtidlig pingvindräkt för Kents del heller. Bara vårdade gångkläder, som modet den gången bjöd. Alltihop hade varit ytterst minimalt. Inklusive själva ceremonin som var så nära borgerlig vigsel som tänkas kunde. Nu var trenden den rakt motsatta, och visst hände det att hon ibland kunde blicka på drömlika kreationer i festklädesaffärernas skyltfönster och sucka trånande. Visst hade hon mycket väl också kunnat ha varit en förtrollande romantisk brud. En som fått tankarna att gå till praktbröllop vid kungahuset, eller extravaganta vigslar inom filmvärlden.

Joann behövde nämligen absolut inte skämmas för sig. Hon hade alltid varit slående tjusig, och nu vid 46 års ålder var hon mycket väl bibehållen. Frågan var om hon inte nu ägde en djupare sensuell kvalitet än hon gjort som ung? Kent hade faktiskt många gånger menat på det. Och det var faktiskt inte bara han som gjort det. Fler än en karl ur bekantskapskretsen hade gett henne glödande komplimanger. Men det var ändå bara en fåfäng förväntan att hon skulle inlåta sig på någon liten billig flört med dem. Trots det hade en och annan faktiskt försökt förföra henne i grovköket mellan drinkarna på deras uppskattade cocktailpartyn.

Men det hade aldrig varit lönt. Hon hade alltid ursäktande skakat av sig deras uppvaktning och fortsatt bjuda runt sådana där läckra tilltugg hon själv inte gärna åt så många av.

Hon hade nämligen alltid tänkt mycket noga på vad hon kalorimässigt stoppade i sig. Med undantag då för sådana speciella tillfällen som idag, då de varit ute och firat Siv. Då hade hon till och med unnat sig chokladkaka till kaffet. Därför skulle tevemackan ikväll bara bli lite keso och krasse på mörkt grovbröd som fått nudda vid en liten klick lättmargarin.

Åt man sedan bara riktigt långsamt, och gav sig tid att känna smaken i eftertänksamma tuggor så räckte den lilla brödskivan rätt länge. Det brukade kunna lura magen att tro sig ha fått en betydligt mer regelrätt måltid.

Hon reste sig nästan som en zombie när bussen svängde in på hållplatsen och stannade till med ett milt pysandet ljud. Lufttrycket när bakdörrarna gick upp var däremot mer som en djup, tröstlös suck.

Joann brukade ofta roa sig med att i tanken levandegöra de mekaniska, livlösa konstruktioner som styr vårt dagliga moderna liv. Ett litet leende spelade därför för en kort sekund i hennes mungipa. Hon såg den pysande öppningsceremonin som ett uttryck för ett övertrött, gäspande troll. Ett som genom denna okontrollerade reflex lät sina fångar undkomma ut i den blåsiga, höstkalla natten.

Joann var den första som lyckades fly.

Över axeln såg hon att Göte Mendelsson i hörnhuset inne på tvärgatan också var bland de lyckligt lottade. Han slog upp kragen långt upp kring öronen, tryckte portföljen intill sig och pinnade på bakom henne.

Herr Mendelsson var kvarterets verklige blygtomte. Han tordes knappt hälsa, och än mindre se folk i ögonen.

Men han var också en av dessa herrar som en gång efter några drinkar för mycket faktiskt försökt att trycka upp henne mellan torktumlaren och strykbrädan i grovköket.

Hon och Kent hade för några år sedan haft öppet hus för grannskapet en kväll för att fira gemensam födelsedag. Och döm om deras förvåning då Göte Mendelsson plötsligt stått på trap-pan med en blomsterkvast och gratulerat.

Han var betydligt äldre än de. Och vanligtvis både försagd och tråkig. Men med tredubbla martini innanför västen hade han den kvällen plötsligt kommit att bete sig som en glödhet Antonio Banderas.

I ett obevakat ögonblick hade han smugit efter henne när hon skulle hämta mer Schweppes till drinkarna. I hörnet mellan strykbrädan och torktumlaren hade han försökt att tilltvinga sig en kyss. Och det hade definitivt inte varit frågan om någon grannmässig liten puss på kinden.

Doften av martini och översött rakvatten hade varit näst intill kväljande.

Hon hade lyckats slingra sig ur hans närmande med ett förläget skratt och flytt tillbaka in i köket. Herr Mendelsson hade raglat hemåt någon halvtimme senare utan att ens ta adjö av värdfolket.

Faktiskt så hade han aldrig någonsin nämnt någonting om incidenten därefter. Och inte hade han heller blivit inbjuden till Kent och Joann igen.

Ibland undrade hon om han överhuvudtaget mindes sitt klandervärdiga beteende den kvällen? Han hade kanske fått en regelrätt black-out av alla martinis?

Hur som helst så ökade hon nu takten på sina steg när hon uppfattade att han inte var långt bakefter henne. Mest för säkerhets skull, det också. Hon hade inte minsta lust att få följe med honom. Särskilt inte en sådan här ruggig afton.

Men hon hade inte alls behövt bekymra sig.

Snabbt som ögat ändrade han nu riktning på sina steg, hasta-de neråt höger och sitt eget lilla gråa hus på hörntomten där. Alltmedan Joann själv fortsatte rakt fram på klackar som smattrade trumvirvelsnabbt mot den regnglittrande asfalten.

Phu! hon kände att hon nästan börjat svettas av oro i den kylslagna blåsten. Lättad knäppte hon nu upp översta knappen på kappan.

Göte Mendelsson hade faktiskt en fru. Man såg henne aldrig för hon hade visst nervösa besvär. Eller också var hon invalid eller något sådant, men i vilket fall som helst stannade hon alltid inne i huset. Kanske hade det som hänt bara varit ett olyckligt utslag av en ensam mans desperation? Mycket möjligt. Men Joann var ingen psykoterapeut, och hon tyckte inte heller att hans metod att försöka lösa sina problem varit särskilt lämplig. Så efter den händelsen försökte hon i möjligaste mån undvika Göte helt och hållet.

Just som hon var framme vid sin egen postlåda hörde hon hur hans ytterdörr smällde igen nere på tvärgatan.

Det låg fullt med reklam i brevlådan.

Joann suckade, och såg till att få upp husnyckeln innan hon plockade upp allt bråte ur metallboxen. Det var så mycket så hon fick famnen full. Hon skulle som vanligt bli tvungen ta in allt och rota igenom hela den förbaskade byken av reklamblad och gratistidningar. Det kunde ju faktiskt ligga något viktigt inkilat emellan. Även om Posten numera svepte avgränsande kartong runt sin bunt så kunde man aldrig vara riktigt säker. Ett brev eller en pengaförsändelse kunde lätt slinka in emellan. En gång hade hon nästan kastat ut en premieåterbetalning på 850 spänn från försäkringsbolaget – och sådant fick ju bara inte hända.

Fast å andra sidan var det kanske just det som var den luriga meningen. Att man aldrig skulle kunna känna sig riktigt säker förrän man i alla fall ögnat igenom hela bunten av köpinspirerande material.

Reklammänniskor var faktiskt djävulskt smarta. Det skulle inte förundra henne ett enda dugg om det faktiskt var så de tänkt ut det hela.

Ytterbelysningen hade rörelsesensor och tändes automatiskt så fort man kom någon meter in på tomten. Kent hade insisterat på den nymodigheten, och hon hade snabbt vant sig vid bekvämligheten att slippa treva sig fram till trappen i mörkret. Särskilt bra var det naturligtvis sådana här mörka kvällar.

Nyckeln kom snabbt i låset.

Dörren var nyoljad och det hördes knappt en susning från gångjärnen när hon öppnade den. Ah – äntligen hemma! Hon slog till låset efter sig omedelbart. Det var så lätt att glömma bort det annars. Visserligen var hon verkligen inte rädd av sig. Det hade varken hon eller Kent kunnat leva med. Själva grunden för att han skulle kunna jobba som flygkapten låg i just detta med hennes karskhet. Han var helt enkelt tvungen att ha ett morskt och oförskräckt fruntimmer vid sin sida, eller rättare sagt i huset. Men att se till att låsa dörren ordentligt om sig i dessa tider, det var inget annat än rent skärt förnuft.

Även om det inte stort mer än duggat ute så hade kappan ändå hunnit bli ordentligt blöt. Hon ryste av de ytligaste dropparna över entrémattan och hängde sedan upp ytterplagget ordentligt på hängare över elementet i hallen.

Det här var definitivt den bästa stunden på dagen.

Nu rådde hon sig helt själv och kunde koppla bort dagens stress. Även om hon gillade jobbet så kändes anspänningen i både rygg och nacke. Men efter en avkopplande stund i den mörkgröna stresslessfåtöljen hon fått i julklapp av Kent brukade allt kännas bra igen. Visserligen hade de också jacuzzi, men det var alldeles för omständligt att lägga sig i ett bad nu.

I bara strumplästen tassade hon i stället ut i köket för att tillreda den sin magra macka.

Det var ett fullkomligt perfekt kök. Så sent som i våras hade de byggt om här. De hade satt in ett helt nytt Härjedals-kök, med glittrande fräscha arbetsbänkar, sherrylaserade luckor och behändig köksö i samma nyans. Allt var som vanligt skinande rent och i ordning. Det blev så när man var alldeles ensam.

Köket var exakt lika oklanderligt perfekt när hon några minuter senare balanserade en tallrik med kesomacka och ett glas Ramlösa in i teverummet.

Lyxfåtöljen var till och med utrustad med ett väldigt litet utfällbart sidebord i armstödet. Väldigt litet, men ändå fullt tillräckligt för att få plats med en assiett och ett glas. Hon drog avslappnat fötterna långt upp under sig och knäppte på teven med fjärrkontrollen.

Det var Sydnytt.

De hade mördat en polis nere i Malmö igen.

Det var märkligt hur man kunde vänja sig vid att titta på bilder från sådana rysliga våldsbrott. Det låg definitivt mycket i det där med att våld trubbar av medvetandet. Man vänjer sig som sagt, och Joann kunde till och med ta första lilla tuggan av mackan medan hon såg hur kameran sakta men säkert smög sig ända inpå brottsoffret.

Fotografen lyckades stjäla några riktigt otäcka bilder på en livlös arm som stack ut ur en halvöppen bildörr.

Blod hade runnit ner över handleden. Torkat mörkrött, ja nästan brunaktigt blod som runnit iväg med polismannens liv innan någon ens upptäckt vad som hänt.

Polisens presstalesman kisade mot fotoblixtarna. Han förklarade med formell kylighet att man i nuläget inte hade några misstänkta. Och att det ännu var för tidigt att säga exakt hur det här egentligen hade gått till. Man ville absolut inte föregripa utredningen, men hoppades ha mer definitiva besked inom kort.

Mer definitiva?

Var inte det en självmotsägelse? tänkte Joann, och såg hallåan påannonsera nästa inslag. Man kunde väl i jösse namn inte ha något som var mer eller mindre definitivt. Antingen var det definitivt, eller också inte alls!

Det nya reportaget handlade om en gås.

En lite gynnare som inför Mårtenshelgens fasor rymt, farit ut på motorvägen och blivit överkörd. Men då av en veterinär som räddat gåsen och placerat den i säkerhet hos en djurrättsaktivist.

Livet är verkligen oförutsebart, tänkte Joann åter och tog en pytteliten tugga till av kesomackan.

Telefonen ringde med en genomträngande signal.

Hon hoppade nästan högt där hon satt så härligt avkopplad i den bekväma stolen.

Ah, det är nog Kent, tänkte hon medan hon sträckte sig efter den trådlösa som låg på soffbordet. Ja, han borde faktiskt ha mellanlandat i München nu. Om hon hade fått hans schema rätt för sig, vill säga.

Sydnytt påannonserade just med en obefogat glättig vinjett vädret. Obefogat munter, för hon hörde just hur duggregnet tagit ordentligare fart därute och ett mer allvarligt regnande smattrade på mot köksfönstret.

Ja, hej, sa hon medan hon höll ett vakande öga på väderpresentatören som mycket riktigt orerade om lågtryck