Greppet

By Bodil Mårtensson

Nu i ny remastrad version!

Så otroligt härligt det var, tänkte Helena, att simma här ute på djupt vatten.

Herregud, vad var det? Foten, hon... Foten satt plötsligt fast - som i ett skruvstäd! Det gjorde så ont, hade hon fastnat mellan stenar?

Men... stenar rör sig inte.

Ett kraftfullt ryck drog henne under ytan, ner mot den mörka bottnen...

Det var en riktigt varm och skön vår i skåne, ja i hela landet. Många, särskilt de unga och varmblodiga, inledde dödsföraktande badsäsongen rekordtidigt det året - artonåriga Helana Berning var en av dem.

Triton har en stor passion. Han älskar att leka gud i havet. Njuter av att avgöra - vem som ska få leva och vem som ska dö. Triton har tidigare utövat sin passion i främmande länder, men ödet tvingar honom byta jaktmarker. Skånska badstränder blir i ett slag veritabla mordfällor.

Liam James har en stark affärsidé. Han avgör inte vem som ska dö, men erbjuder för pengar en genial metod att verkställa dödsdomen. Liam James har tvingats lämna en framgångsrik karriär inom Provisoriska IRA och hittat en hälsosammare vistelseort - lilla Påarp utanför Helsingborg.

Två män med helt olika bakgrund, men lika hänsynslösa.

Gemensamt har de - greppet.

Båda drabbar nordvästra skåne samtidigt, och förödande som en jordbävning.

Kriminalkommissarie Joakim Hill vid Helsingborgspolisen känner vanmakten ta strupgrepp. Han tvingas offra familjen. Bildligt... och bokstavligt!

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Sep 26, 2018
• ISBN: 9789178293995

Book preview

förgäves.

1

För hans del hade det hela börjat under en semesterresa till en paradisisk ö i Medelhavet för många år sedan. Fler än vad Triton, som han numera helst såg sig själv som, riktigt ville kännas vid.

Han hade rest ensam, första gången utan Maggan. De hade precis gått skilda vägar efter tre års stormigt äktenskap.

Tacka tusan för att det inte hade hållit, hon hade en halvstor snorunge, Simon, med i boet. Och så fort de hade sagt ja till varandra var det uppenbart att hon ansåg att busfröet, som ju någon annan sått, var hans personliga angelägenhet och ansvar.

Det hade gått hett till ibland – och visst hade det hänt att han tvingats lägga band på sig för att inte slå slyngeln på truten. Den oundvikliga brytningen hade kanske räddat honom från att göra verklighet av hotet?

Kanske hade det kunnat funka om Maggan inte haft Simon.

Kanske inte.

Men naturligt nog var hans arbetskompisar på bevakningsfirman Larm1 lite oroliga för honom när han berättade att han skulle iväg på egen hand. En skilsmässa var ju trots allt en uppslitande historia. Var han verkligen stabil nog?

På en av deras regelbundna kortspelskvällar hade han råkat höra en av killarna säga till en av de andra, att det inte alltid var lätt när man reste utomlands så där. I en helt ny miljö, och där man inte kände någon, var det en och annan som överväldigades av saknaden och helt enkelt tog livet av sig i akut depression.

Men de hade inte alls behövt oroa sig. Han var inte ett dugg olycklig över skilsmässan. Han trivdes utmärkt med sin återfunna frihet. Det var alls inget fel i att fira med en resa, han hade ju ändå sparat pengarna av sin egen lön.

Hade till och med bestämt sig för att ta dykcertifikat, en länge närd dröm, när han ändå var iväg till så klara, fina vatten.

Han hade läst att det skulle vara både lättare och billigare på vissa orter. Han hade valt Malta men åkte inte med någon renommerad svensk dykklubb, tog i stället en sista-minuten-resa till en ort han visste att sådana klubbar gärna frekventerade.

Det betyder nämligen att där är det bra vatten, bra mat och dricka och hyfsade hotell till bra pris, hade en av hans kompisar berättat, och att man slipper drevet av Svensson-turister som ska på grisfest, supa och köpa löjliga souvenirer.

Det var avgjort sådana ställen Triton helst ville till. Någonstans där det var lugnt och skönt och inget bråk – varken från fruntimmer eller ungar.

Väl där skulle han boka in sig hos Divers Uni, en portugisisk lågprisutbildning han kollat upp på nätet. Varför spendera mer pengar än man behövde, resonerade han. Så när det närmade sig hade han packat och tagit tåget till Köpenhamn, eftersom Spanair hade billigt flyg från Kastrup.

Han checkade in och blev av med bagaget i god tid. Och insåg när han befann sig i stora avgångshallen att han skulle bli tvungen att vänta där i nästan en och en halv timme. Men det var helt okej. Tiden gick fortare än han trott för han hade inget emot alla människor, allt sorl och allt springande hit och dit. Det var bara kul att sitta där på caféet och njuta av en kall Carlsberg medan han kollade på folk, och noterade deras beteende. För här blev inget personligt, här fanns inget som kunde tränga sig på och störa hans…

Ursäkta, är det ledigt här? hade kvinnan frågat.

Han hade nästan hoppat till, hade varit så fullkomligt inne i sin egen tankevärld att hennes oskyldiga fråga blev som ett slag i ansiktet.

Va… ja, javisst, hade han samlat sig och svarat, samtidigt som han rafsat åt sig jackan som han ockuperat en av de andra stolarna med. Var så god.

Hon hade slagit sig ner, och även tagit den tredje stolen runt bordet i anspråk. Inte för kappan, shoppingkassar eller något sådant. Utan för sin son, en dataspelsspelande ung grabb ungefär i Simons ålder. Grabben tittade knappt upp. Kvinnan lotsade honom till stolen och rättade in den under honom när han satte sig. Hade hon inte gjort det hade han väl förmodligen satt sig bredvid och dråsat på ändan hellre än att lyfta blicken från spelplanen.

Hon log mot Triton, lite urskuldande men också lite inbjudande. Han log snabbt tillbaka, men vände sedan sitt intresse åt den anonyma mängden resenärer.

Vill du ha en hamburgare, Charles? frågade hon.

Tyst, jag spelar! avfärdade grabben.

Något att dricka, då? envisades hon.

Han svarade inte alls, ögonen svepte fram och tillbaka över Nintendoskärmen och han bet ihop käkarna av spänning så det nästan blev små knölar upp mot öronen.

Men Charles! tjatade hon på.

Truten!

Nej, det var det värsta!

Fatta någon gång, va – jag är ju mitt i! fräste han.

Hon suckade som från en tröstlös avgrund. Triton kunde nästan svära på att han hörde henne snörvla till lite, fastän han verkligen försökte stänga henne ute lika mycket som grabben gjorde. Så suckade hon igen. Och det var då han begick en dundertabbe – han vände sig om och tittade på henne.

Ja, vad ska man göra? beklagade hon sig omedelbart och sög fast hans blick vid sin som om hennes varit en sugkopp. De lär sig sådant på plugget, vet du.

Att spela? undrade Triton.

Egentligen undrade han inte alls. Han visste knappt vad han sa, insåg bara att hennes ursprungliga fråga inte alls varit så oskyldig som den verkat. Det fanns andra bord, andra stolar, och andra caféer. Men det var det här bordet hon riktat in sig på. Det enda bord där det satt ett presumtivt offer.

Hon hade låtit kappan glida ner över axlarna och han såg två rejäla bomber inpackade i en lila tröja med djupt urringad omlottskärning. Odjuren var näst intill på rymmen, och när hon lite väl utstuderat lade de långa, silkesglittrande benen i kryss undrade han vad mer som kanske var det?

Hennes flört var lika glasklar som utstuderad – han var den utvalde.

Nej, tonen förstås, skrattade hon till så behagen hoppade.

Han undrade om de kanske innehöll något annat än normal feminin fettvävnad?

De lär sig mer attityd i skolan än de lär sig svenska, matte och engelska, fortsatte hon oförtrutet. Han var inte sådan innan han började i högstadiet, jag lovar.

Nej, för helvete, tänkte Triton, lova inte mig något annat än att lämna mig ifred!

Ja, inte vet jag, sa han i en som han hoppades inte direkt aggressiv, men ändå lagom avvisande ton.

Men han bedrog sig stort, hon fick istället vatten på sin kvarn av blotta det faktum att han svarade.

Åh, du har kanske inga barn? undrade hon och plutade minsann med munnen.

Nej, sa han och försökte desperat ignorera henne.

Är du gift?

Han trodde knappt sina öron, det här började bli lite väl kusligt. Till sin stora lättnad såg han just på displayen att det var dags för honom att borda nu. Aldrig hade han varit så glad att göra det, egentligen gillade han inte att flyga.

Nej, sa han, reste sig och svepte det sista av ölen. Tack för sällskapet, men de kallar just till mitt plan. Måste rusa nu.

Vad, vilket då? undrade hon lite skärrat och försökte fokusera på de bjärt lysande siffrorna och bokstäverna.

Malta, sa han, Spanair lyfter om en kvart.

Han hade inte ens hunnit vända sig förrän hennes triumfatoriska utrop kände som ett knytnävsslag i solar plexus.

Men det är ju vårt plan också!

Hon reste sig så häftigt så stolen nästan for omkull, rafsade ihop sina tillhörigheter, lyckades på något ofattbart sätt få kontakt med sonen så han slog igen Nintendot.

Triton höll inte igen på stegen och väntade på dem. Tvärtom, hade han sprungit till gaten, och innerligt hoppats hinna undan. Bett till gudarna att hans plats skulle vara så långt bort från den där målsökande roboten med extrabomber som möjligt.

Damen ifråga, Marianne, hade till slut fattat vinken. Den härligt fru&barn-frie mannen tänkte avgjort inte kandidera till rollen som lilla pappsen till hennes odräglige Charles.

Och så fort hon bara visat vit flagg och dragit in huggtänderna hade de i alla fall kunnat ha hjälpligt trevlig kontakt, då och då.

De hade till och med fikat tillsammans en eftermiddag när sonen legat och sovit eftersom han varit uppe och strulat hela natten.

Man undrar hur de är funtade nuförtiden, hade hon sagt med en lätt suck och bitit i sin polvoroneskaka. Resan är allt annat än gratis, men vad då – om man nu vill bjuda sitt barn på någon extra typ av upplevelse. Och så ligger han och sover – det hade han ju kunnat göra gratis hemma!

Triton tänkte att hon kanske hade sig själv att skylla, men sa inget eftersom han inte ville strö salt i såren. Han misstänkte att hon i alla fall inte var dummare än att hon säkert själv fattade att barnuppfostran är en maktkamp. Och att hon uppenbarligen inte var den starkaste av de två.

Nej, Marianne hade visat sig vara riktigt okej att snacka med, när hon väl hade fått släckt den lysande available-skylten i ögonen. Hade haft ganska bra åsikter om det mesta, hade till och med visat prov på en härlig humor som fått honom att skratta gott.

Han gillade faktiskt när fruntimmer lyckades med det, men han höll ändå fortfarande kopplet rejält kort.

Fast det var som sagt fint att prata med henne, om allt och ingenting. Hon berättade att hon var läkarsekreterare, och att de bodde i Lomma. Hon var inte frånskild, som han först hade antagit, utan änka sedan ett par år tillbaka. Maken hade haft ett medfött hjärtfel, men ändå fått fler år än läkarna räknat med.

Det var när Per dog som Charles blev så där riktig… jobbig, bekände hon förtroligt.

Ledsen att det blev på det viset, sa han och upptäckte att han verkligen menade det. Det kan inte vara lätt att vara ensamstående mamma.

Önskar bara att vi hade kunnat få många barn, sa hon. Men jag var tvungen göra en hysterektomi efter att Charles fötts.

Många barn – och ännu mer bekymmer?

Nej, många barn som höll tummen i ögat på varandra, skrattade hon. Ibland är syskon det bästa hindret för barns divighet.

De andra svenskarna som bodde på Hotell Escobar i Mellieha var nästan alla antingen par eller dykare som höll ihop i sina egna gäng. Det fanns en pensionerad militär också, men han var bara där för att få tag på lokala fruntimmer. Inga som Marianne, inga som skulle kunna dyka upp hemma i Hovmantorp och ställa till det för honom senare.

En kvinna i 70-årsåldern, Signe Allack från Solna, var där för att måla. Och det gjorde hon också. Som en klocka, från sju på morgonen till fem på kvällen. Regelbundet som om hon var på jobbet, och alls inte på semester.

Klart att han och Marianne sökte sig till varandra, till slut.

Det fanns till och med stunder då hans tankar kretsade väldigt mycket runt lusten att faktiskt leka med de där bomberna.

Men han nyktrade alltid till i sista sekund, och insåg att risken att de skulle brisera rätt i ansiktet på honom var alldeles för överhängande.

Så det stannade vid kaffe och sympati. Och bäst var väl kanske det. Simon var en riktigt kongenial raring i jämförelse med Charles. Inget dög åt den grabben, han var sur och djävlig om allt och behandlade sin mamma som en sopa.

Han borde faktiskt ha på käften, tänkte Triton återigen och mer än en gång. Men han visste bättre än att ge sig på en hängiven mors son. Det var inte alls säkert han gick segrande ur något sådant. Hon kanske inte alls skulle uppskatta uppfostringsinsatsen. Och han stå där med skurkskammen till ingen nytta.

Och han hade ju ändå sin dykkurs att tänka på. Det var riktigt kul, han lärde sig ofantligt mycket och snabbt. Han hade gått från ABC-stadiet med cyklop och snorkel på en och en halv dag i bassängen. Triton hade undrat om det inte var något han missade när det gick så häftigt undan.

Vad han förstått brukade väl den teoretiska biten och inövandet av praktiska färdigheter vanligtvis ta betydligt längre tid?

Men läraren, en kille som hette Juan, men utan Don, hade bara hejat på honom och tyckt att det var ett och annat moment han lika gärna kunde hoppa över eftersom han var så begåvad.

Triton trodde i alla fall att det var vad han menade. Juans knaggliga spangelska var lite svår att tyda. Det hade alltså gått raskt vidare till det betydligt dyrare stadiet, det med dykardräkt, BCD, lufttuber och hela baletten. Något som Triton inte haft med i beräkningen, eftersom han trodde att alltihop skulle ta mycket längre tid.

Det enda han haft med var den enklare utrustningen för nybörjare. Det hade inte tyckts som någon bra idé att gå på något inköp av tyngre grejer, så länge han inte visste om han över huvud taget skulle gilla att dyka.

Men det gjorde han verkligen.

Det vore sorgligt, menade Juan när Triton ändå tvekade inför utgiften att köpa utrustningen på ort och ställe genom DUs egen shop, om en sådan uppenbar dykbegåvning som du inte fick lov att slutföra sin potential och ta jungfrudyket i dessa underbara vatten – bara för simpla pengars skull!

Triton visste, lika väl som Marianne i sin mammaroll, att han blev starkt manipulerad, och att han borde stålsätta sig och välja förnuftets väg. Men precis lika lite som hon, kunde han hitta kraften att genomföra den planen.

Hon av ångest att förlora sonens kärlek, utan att ens fatta att den hade hon mist fullkomligt för länge sedan.

Han för att han, oavsett insikten om styrningen, smickrades djupt av epitetet begåvad.

Så Triton hade efter några provdykningar i hotellbassängen kastat sig vidare ut i det klara, grönskimrande Medelhavet – befriat upprymd och löst från hart när samtliga sparmedel.

Sikten var underbar, måste vara mellan 30-40 meter, minst. Och varför han nu skulle ha den här hiskeligt dyra våtdräkten undrade han verkligen genast. Det var minst 25 grader varmt, och vattnet kändes som balsam mot de nakna kroppsdelarna. Han misstänkte starkt att Juan säkert skulle kunna sälja snö till en isbjörn på Nordpolen.

Men hur som helst så var Triton salig, det var som om detta egentligen var hans rätta element.

Brunalgerna vajade i hövisk tjänstvillighet, sjögräset svängde underdånigast fram och åter längs bottnen och anemonerna prunkade som om bara och endast för hans skull.

Fiskarna lekte, både nyfikna och på samma gång försiktigt tillbakadragna, tittut mellan växterna. Ett stim guldsparider såg så förnumstigt allvarliga ut att han skrattat högt om det inte varit för munstycket.

Havsabborren såg mer storögt förvånad ut, men det kanske berodde på att den såg sandrockan.

Det gjorde inte han, kände bara hur spetsen på dess imponerande vingbredd nuddade lätt vid hans huvud innan den flegmatiskt flög vidare genom det ljumma vattnet.

Han blev mer överraskad än rädd och uppfylldes av en magisk känsla. Det vilda, underbara djuret hade rört vid honom – just honom – som för att hälsa honom välkommen till deras värld och kolla vem han var.

Och plötsligt visste han det också – vem han egentligen var.

Han var Triton.

Havets härskare…

Här och nu var det ingen och inget som kunde rubba hans jämvikt. Han hade kunnat stanna resten av livet.

Men manometern sa ifrån. Det fanns inte mycket luft kvar i tuben, han måste upp till ytan.

Juan och de övriga dykarna hade otåligt velat återvända med en gång. Men Triton hade inte kommit ombord. Han hade länge simmat omkring på ytan och bara tittat andäktigt på vågorna. De skimrande vågorna som tillhörde hans rike.

Endast mycket motvilligt hade han låtit sig övertalas att lämna det våta elementet, så att de alla kunde fara tillbaka och njuta av middagen på hotellet.

Triton hade tvärvägrat.

Han, som normalt älskade all sorts fisk och skaldjur, hade fullkomligt vägrat. På menyn hade man grillad rockavinge med rotfruktsgratäng och färskostcrème.

Han nöjde sig istället med en bit av lunchskinkan – den som åkte ut och in på buffén varje dag, tills det inte var mer kvar än vad som blev lagom till nästa dags entréstuvning.

För hur skulle han någonsin igen kunna äta… en av sina egna undersåtar?

Dagarna som följde hade den makalösa känslan av välbehag hängt kvar. Han hade haft ett par dyk med DU kvar i Anchor’s Bay, sedan skulle kursen vara avslutad. Men det hade varit helt okej för Triton. Han hade varit nöjd med allt, och tyckte sig verkligen ha funnit vad han sökt.

Harmoni – själslig upplyfthet.

Att sedan dyka på egen hand – men inte på samma djup som från båten, utan på grundare vatten direkt från land – skulle absolut duga de dagar som kvarstått av resan.

Det skulle ju också ge honom större möjlighet att spendera lite mer tid med Marianne, när de ändå fick utgå från samma strand.

Det kunde kanske bli riktigt mysigt att ligga och småslumra tillsammans i sanden medan solen bronserade kropparna till avundsvärd färgton.

Fixa en drink när det blev för hett, och leka närhet utan besvärande bindningar.

De hade det riktigt härligt i två dagar. Badade och simmade tillsammans så fort han hade utforskat färdigt längs bottnen med hela tunga utrustningen på.

Det gällde ju att träna så mycket som möjligt. Detta var kunskaper han ville skulle sitta bergsäkert. Nu när han visste att dykning var perfekt för honom.

Visst fanns det en dykskola hemma i stan? Tänkte han. Säkert fanns det fler än en i Helsingborg, men det var en särskild på Fågelsångsgatan han brukade passera på väg hem – Dive School någonting…?

Ja, det fick han ta reda på när han kom hem. Men just nu var han fortfarande på Malta. Och tänkte njuta av varje sekund.

Den tredje dagen blev emellertid annorlunda, även om den började bra.

Tjurige Charles var med. Morsan hade insisterat på att han i alla fall skulle vara på stranden en enda gång när de nu ändå farit så långt för den sakens skull.

Hon insisterade däremot tack och lov inte på att han skulle vara tillsammans med dem.

Charles valde en plats långt bort i skuggan så han kunde fortsätta med sitt spel. Han lommade iväg över beachen med de spinkiga benen nästan dinglande ur de vidbenta, exklusivt sidenglittrande badbrallorna av boxertyp.

Ha, ska han bada eller boxas i dem på Madison Square Garden? skojade Triton.

Mm, visst är de lite väl lyxiga som badbrallor, höll Marianne med och tittade efter sin sure herr son. Men de var det enda han accepterade, och jag ville ju gärna att han skulle kunna bada när vi nu är här.

Det var ganska fint att ha en kvinnas sällskap på stranden och i vattnet, tänkte Triton. Det gick helt enkelt inte att förneka.

Maggan hade aldrig velat ut och simma, eller ens gå med till stranden. Hade hellre solat på balkongen. Man fick så mycket sand på sig och med sig från stranden, brukade hon alltid säga.

Men okej, nu kunde hon känna sig trygg från all påverkan från den rysliga naturen, nu när han inte längre försökte övertala henne att smutsa ner sig med en dos verklighet då och då.

Marianne var helt annorlunda, hon var inte rädd för att känna på livet. Hon pratade med främmande människor, testade nya smaker, provade främmande språk och var inte ett dugg rädd för att göra bort sig.

Just nu rullade hon runt i sanden intill honom så det blev sandänglar efter henne. Uppenbarligen hade hon inte ett dugg emot att få sand mellan tårna. Ha, hon måste ha sand nästan överallt, insåg han. Ner i behån, runt bröstvårtorna. In vid bikinilinjen, mellan skinkorna och mellan…

Nej, nu måste vi nog i och svalka oss lite! bestämde han och reste sig abrupt. Ville inte ge henne chansen att se vad han tänkt, det skulle bara komplicera allt.

Hon fnittrade glatt, tävlade med honom till vattnet och slängde sig i med ett ystert frustande. Kanske, tänkte han, dök och kände vattnet kyla ner både tankar och drifter. Om man bara gav det hela lite tid, och träffades när de kom hem igen. Och Charles inte var i hasorna på dem.

De simmade ikapp, dök, busade och skvätte vattenkaskader som småungar. I ren eufori tog han tag om hennes midja, lyfte henne högt upp i luften och kastade i henne. Hon kom upp storskrattande, och han tänkte att hon var väldigt söt.

Livet var härligt.

Han hade kommit att gilla henne inte bara av uppenbara orsaker, utan även för att han insåg att han felbedömt henne grovt vid den första träffen. Hon var nog en kämpe, försökte säkert styra grabben så gott hon kunde. Hon förtjänade kort sagt respekt, både från honom och från Charles.

Va, fan… morsan, alltså! var det första de hörde när de upprymda tog sig tillbaka upp på stranden. Vad är det med dig, är du totalt pantad, eller? Du glömde ju ta med mina extrabatterier till Nintendot, din idiot!

Charles stod och småhoppade av ilska som en tjurig barnrumpa. Triton knöt näven, men lyckades hejda sig. Det var inte det att han inte vågade, men hon hade inte bett om hans hjälp med slyngeln. Hon ville kanske klara det själv? Han kunde i alla fall inte ta initiativet ifrån henne.

Han tog sin handduk, började torka sig och körde snibbarna i öronen för att slippa höra Charles haranger. De bråkade en lång stund, så han lade sig ner på filten och lät solen värma. Kropp och själ hade nämligen plötsligt blivit alldeles iskalla. Det var totalt fel! Ungen borde verkligen lära sig respekt för kvinnan som ändå arbetade för att försörja honom, ge honom trygghet och utbildning.

Till slut, när hon envisades med att det faktiskt var Charles eget ansvar att komma ihåg sina batterier, sparkade han demonstrativt sand på henne och rusade därifrån.

Triton visste ärligt talat inte vad han skulle göra, utan låtsades att han somnat. Men hörde hur hon snyftade undertryckt ner i strandfilten.

Jag ska försöka få Charles att i alla fall doppa sig, sa Marianne lite senare när Triton låtsats att han just vaknat och hon låtsades att hon inte gråtit. Imorgon åker vi ju, och då ska han i alla fall kunna säga att han badat i Medelhavet när vi kommer hem.

Okej, det låter bra. Själv ska jag ska ta en sista rejäl dyktur nu, sa Triton, så hinner utrustningen torka innan jag packar ner den.

Någonstans kände han sig som en svikare, men hade inte någon större lust att konfronteras med monstret just nu. Han behövde havet som lugnande faktor. Han behövde uppleva det ljusa, oskyldigt harmoniska därnere i alla fall en sista gång innan det var dags att återvända till vardagen.

Han simmade långt ut, långt ner och njöt av friden.

Det var när han var på väg tillbaka igen som han såg det – det absolut rätta tillfället.

Hur hade Charles lyckats komma så långt ut? Triton hade kunnat sätta pengar på att killen inte ens kunde simma. Och ändå, det var absolut inget att ta miste på. De svarta boxershortsen med guldband över bårderna, i bästa thaiboxar-stil, kunde bara tillhöra…

Bråkstaken. Fridstöraren som lagt så praktfull misstämning över hela den här sista, dyrbara dagen på Malta.

Benen hängde i vattnet som bräckliga trådstumpar, tyckte Triton. Bräckligt sårbara, enormt lockande för passande tillrättavisning.

Problemet med grabben var förmodligen att han aldrig någonsin blivit riktigt livrädd. Kanske hade han ansträngt sig så infernaliskt att förtränga skräcken inför faderns sjukdom och död att han fastnat i något förvridet tillstånd?

Vad det än var så var hans beteende allt annat än konstruktivt, lämpligt eller snällt. Det var totalt oacceptabelt, helt enkelt. Charles var riktigt äckligt elak mot sin egen mamma.

Han behövde en rejäl näsbränna, en skräckupplevelse så stark att den i ett enda slag kvävde den avskyvärda kaxigheten och fyllde honom med välbehövlig respekt.

Triton var det perfekta redskapet, och det ultimata tillfället var här och nu.

Det var uppenbart att Charles inte märkte att han var därnere. Långt under honom, väl dold där nere på djupet av de vajande sjögräsängarna.

Charles var vansinnigt sur. Han tyckte i och för sig, i ärlighetens namn, att det var lite häftigt att simma runt i Medelhavet.

Det luktade så annorlunda än stranden ute vid Lomma Beach där det oftast stank av gammal surtång, och vattnet här var så häftigt varmt och skönt.

Men hur bra han än mådde så tänkte han absolut inte låta det få honom på gott humör igen. Fan, det skulle ju vara som att låta henne vinna!

Han var egentligen inte förbannad, det hade nästan varit bättre om han varit det.

Men han var trotsigt sur och uttråkad av sin korkade morsa och henne djävla löjliga, smygfeta gigolo.

Hon hade till och med suttit och lipat på stranden som en barnunge med rinnande röd näsa. Fan så äckligt, att man jämt skulle behöva skämmas för hur hon bar sig åt – och i hennes ålder, dessutom.

Charles ville verkligen att hon skulle känna rejält att hon hade gjort honom på dåligt humör, och att allt faktiskt var hennes fel. Gamla kärringar borde väl för fan inte bete sig som sliskiga lu…

Charles hann inte ens avsluta tanken innan han plötsligt for rakt ner under vattenytan. Rycket blev så kraftigt att han tappade andan. Han blev fullkomligt förblindad av allt syre som bubblade ur hans mun, och all den paniska skräck som med blixtens snabbhet suddade bort varje spår av hans infantila överlägsenhet.

Det kändes som om både bröstet och hjärnan skulle explodera, och det började flimra svart i utkanten av synfältet. Smärtan om ena foten var outhärdlig, hade han fastnat i en vass sten? Eller var det en… haj!

Kanske hade han inte ens foten kvar.

Charles hade aldrig i hela sitt liv varit så fruktansvärt skräckslagen.

Kunde inte tänka en enda vettig tanke, var bara fullt övertygad om att han skulle dö.

Bilderna av sin gråtande mamma var det sista han skulle minnas…

Plötsligt, utan att han kunnat fatta hur, hade Charles kommit loss. Uppfattat att han tydligen ändå haft foten i behåll och sparkat sig vilt tillbaka upp mot ytan.

Han hade spottat kallsuparna ur strupen så explosivt att han trott han skulle svimma på kuppen. Men så snart han bara kunnat fokusera på stranden hade han satt av mot den med en kraft i simtagen han inte anat att han ägde.

Och utan att bry sig ett enda dugg om att han både grät och skrek panikslaget.

Marianne, som äntligen lyckats lugna sig och försökte se ut som om hon sov i solen, hörde larmet och satte sig abrupt upp. Var kom det ifrån, rösten lät som…

Himmel, det var Charles!

Hon rusade till stranden, sprang ut i vattnet och fick fatt på honom just som han kände att han inte skulle orka en enda meter till. Han klamrade sig fast vid henne, slog armarna hårt om hennes hals och grät som en saglande baby mot hennes imponerande bröstkorg.

Marianne stöttade sin skälvande son hela vägen tillbaka till strandlakanet, slöt honom i sin famn och satt där och vaggade honom lugn, precis som hon gjort för så länge sedan.

En halv timme senare släppte han henne fortfarande inte, men hon såg plötsligt sitt semestersällskap komma vandrande längs stranden, släpandes på sina tuber och fenor.

Hon hade verkligen varit glad att se honom, och han hade sannerligen sett förundrad ut över den udda scenbilden.

Hallå, hade han sagt och försiktigt lagt ner utrustningen mot dykväskan, hur är det fatt, har det hänt något…?

2

Vad Triton för egen del aldrig räknat med som spinoff av sin insats för att få en bortskämd snorunge att visa lite respekt, var den upphetsande, intensivt berusande känslan av att leka representant för en högre makt. Triton – havets enväldige gud. Den som bestämde vem som skulle få lov att leva eller dö.

Vad gällde Charles hade han låtit nåd gå före rätt. Det var så han hade bestämt. Men redan innan han släppte greppet om killens ankel, hade han känt lusten – begäret att alls inte släppa.

Men så hade bilden av Marianne kommit för hans inre. Hon som redan förlorat sin man så tragiskt. Och som inte kunde få fler barn.

Nej, han hade varit tvungen hejda sig och släppa greppet.

Charles hade aldrig fattat, hade trott det varit en fisk eller att han fått foten i kläm mellan stenar, eller något sådant.

De hade haft sällskap hem på planet, men det hade varit en långt ifrån lika trevlig samvaro som den på Malta. Charles hade aldrig vågat gå långt från Marianne, lektionen hade verkligen tagit skruv.

Triton hade ringt några gånger till Marianne. Det hade verkligen varit hans mening att bjuda ut henne. Men den närhet som de exotiska omständigheterna lockat dem till, fanns inte längre på samma självklara sätt när de väl var tillbaka i vardagslivet.

Hon hade sitt, han sitt – och det hela hade ohjälpligt runnit ut i sanden.

Men känslan av den gudomliga makten hade inte gjort det.

Faktum var att Triton tvärtom lade alltmer energi på att förverkliga sina drömmar att fullfölja det han aldrig fullbordat på Malta. Och då tänkte