Skurkstreck och rackarspel

By Jan-Eric Wahlén

Julen närmar sig. Det ska till ett stort kalas för hela bygden och smålänningarna går man ur huse för att få sig lite gott käk. Annandagen närmar sig och i år står Farmaren i Ödegården för fiolerna. Han ojar sig för det varma vädret och risken för att det blir en grön jul nu när han ska stå för festligheterna. På festen samlas hela traktens original: bland annat Pytt-Johan, som gjort sport av att få till det med ensamma fruar, och Edvin, som även i det här sällskapet är ovanligt snål och elak. När alkoholen och den feta maten flödar bjuds det på upptåg som, om man inte går för hårt åt brännvinet, aldrig kommer glömma. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 21, 2020
• ISBN: 9788726226386

Book preview

författaren.

Mörklagt julkalas

Det såg ut att ännu en gång bli en grön jul. Grönare än någonsin tidigare. Så klart att Farmaren i Ödegården ojade sig värre än vanligt också. Han trodde på världens undergång inom den allra närmaste tiden. De gröna vintrarna var bara ett förebud. Ett järtecken som han uttryckte saken. Han hade väl någon gång i sin allra grönaste ungdom läst några rader ur katekesen eller bibeln och där insupit ordet järtecken, vilket sedan fastnat i hans annars ganska trånga skalle.

Gustaf i Intaningen hade alltid mäkta roligt åt sin granne, som inte längre var någon riktig granne. Farmaren hade ju försonats med sin lagvigda igen efter många års ensamhet i Ödegården. Numera bodde han hemma på huvudgården i byn och skötte därifrån sina domäner, till stor förtret för Pytt-Johan som därmed fått ett ställe mindre att besöka. Pytt-Johan ville ju gärna doppa i grytan där det fanns tillfälle, eller krypa till sängs med ensamma fruar om man nu ska vara riktigt förklarande.

Det var Farmaren i Ödegårdens tur att ha julkalas på annandan. Han hade budat alla i byn och det tycktes bli större anslutning än vanligt. Till och med Edvin Jonsson i Utgården hade åter kommit in i bygemenskapen. Det hade varit lite från och till för hans del. Snål och gniden som han var, tyckte han alltsomoftast att det blev för dyrt då han skulle stå för kalaset. Men nu hade han ångrat sig igen och skulle vara med. Det kändes väl ensamt längst därute i ingenmansland nu sedan fosterdottern växt till sig och sällan vistades hemma.

Julkalas skulle det bli av tradition och hävd. Alla såg fram emot det stundande kalaset. Man bara våndades över den varma årstiden. Många var inne på samma linje som Farmaren även om de inte uttryckte sina farhågor i samma bestämda ton som han.

Gustaf och Farmaren träffades på juldagsmorgonen. De brukade ha ett litet jaktparti just den dagen för att driva ner julskinkan och fördriva några långa och sysslolösa timmar. För juldagen var en helgdag och skulle firas i tysthet och helt utan arbete. Men att jaga var ju heller inget jobb precis. Fast nog fanns det många av de frireligiösa i byn, som såg med oblida ögon på deras förehavande. Änkan Helfrid Lind på Fridsnäs till exempel men så var hon också en av fanatikerna i byn.

Men sådant prat lyssnade inte de två stora jägarna på. Det skulle i så fall vara för att kunna komma med någon dräpande kommentar. Gustaf var ganska beläst och hade även forskat lite i gamla testamentet och hittat många bra passager att kasta i halsen på de mest högljudda käringarna. I den delen av den heliga boken fanns det ju många beskrivningar både på mord och krig och våldtäkt och hur man skulle bära sig åt efter ett riktigt sängalag. Så nog fick änkan Lind skäppan full om hon vågade klyva näbb med den magre och skäggige bonden från Intaningen.

Många läsare kanske undrar varför gården hette Intaningen. Det är förmodligen en omskrivning av intagning. Ett ord som finns med i gamla hävder då det gäller att inta markområde som länge legat för fäfot och är ingenmansland så att säga. Någon av Gustafs förfäder hade väl odlat upp en bit allmänning och kallat det för ett intag, och så hade det så småningom i folkmun blivit Intaningen.

Farmaren gick länge tyst vid sidan av sin gamle antagonist och trätobroder. Gustaf var lika fåordig. Han visste med sig att Farmaren inte skulle kunna tiga hur länge som helst, så han bara väntade. Hans slutledningskonst var det inget fel på den här gången heller.

– De e i alle fall bra egendomlit mä de häringa väret, började Farmaren försiktigt.

– Hm, svarade Gustaf upplysande. Farmaren glodde under mösskärmen med rödkantad blick.

– Ja, jag menar att de kan bli så de ena året etter de annra, sa han lite stött över Gustafs bristande intresse.

Men visst var Gustaf intresserad. Han ville bara retas lite med Farmaren sin vana trogen.

– Nåja, sa Gustaf, så egendomlit e de ju ente heller. Ja läste för ente så länge sen en artikel om att vintrarna ska bli varmare och varmare år från år.

Farmaren hade stannat upp.

– Hur kan de komma sej? undrade han klentroget.

– Nja, de vet ja ente så noga, men de va en professor som hade skrevet om at. Å han trodde att de sulle bli en ny syndaflod.

Farmaren bara gapade.

– Å faen, var allt han fick fram.

– Ja, så illa e de la ente, tröstade Gustaf. Men isen ve polerna håller på å smälta så saktelia, å då e de ju klart att de bler mer å mer vatten.

– De va som självaste pocker, inflickade den tagne Farmaren.

Just i samma ögonblick lättade en harpalt bara några få meter från de två samspråkande gubbarna. Båda hade bössorna på ryggen. De hade gått och snackat och inte haft en tanke på jakt.

– Jävlar, kom det med eftertryck från Farmaren.

– Å, han kan få stå på teväxt, svarade Gustaf i sin vanliga lugna och sävliga ton. Det var inte ofta intaningsbonden hetsade upp sig. I vart fall inte i onödan. Någon gång hade det väl hänt, men då var det säkerligen i samband med någon hetsig debatt hemma i Farmarens lilla supkammare på Ödegården.

Det var barmark denna märkliga juldagsmorgon. Termometern visade sex plusgrader. I trädgårdarnas sydsluttningar blommade krokus och snödroppe. Så egentligen var det inte så underligt att Farmaren tyckte tiden var ur led. De två jägarna hade skilt på sig just innan de nådde ner i dälden mot ån. I sluttningen brukade det ligga en och annan harpalt och trycka. I detta milda och mjuka väder tryckte de också längre än vid frostgrader eller skarsnö. Man fick nästan sparka upp dem ur legorna. Men Gustaf brukade ha näsa eller ett sjätte sinne när det gällde vilt och natur. Nästan alltid såg han i terrängen var hararna hade rett sin lega. Det var som om han var ett med naturen och hade samma instinkt som det vilda. Därför var han också byns jägare nummer ett och inte nog med det, han vårdade det vilda också. Han visste att om man ville ha något att skjuta, så gällde det också att se till återväxten.

Sakta drog de sig ner mot ån och vände sedan och stegade vidare uppför plöjningen där små tussar av sädesstubb stack upp här och var. Skördetröskan lämnade alltid ganska lång stubb efter sig. Det fick bli som gödsel till nästa års skörd.

Gustaf fick syn på en särskilt kraftig sudd halm som inte hade förmått döljas av plogtiltan.

– Där kanske, mumlade han i skägget och gick närmare med bössan skjutklar och sinnena på helspänn.

Men han gick steg för steg och ingenting hände. Inte förrän han var tre meter från tuvan, såg han att det verkligen låg en hare just där han hade väntat sig. Gustaf blev stående stilla. Han kunde bara inte med att skjuta jössen med berått mod. Det gulaktiga ögat stirrade på honom och de långa öronen låg tätt strukna utmed ryggen. Gustaf i Intaningen var en jägare i dess rätta bemärkelse, och han visste med sig att han skulle få dåligt samvete efteråt om han sköt haren i legan. Därför hojtade han till sin kumpan att se upp samtidigt som han gjorde en kringgående rörelse för att få haren att springa åt det rätta hållet.

Vid Gustafs bullrande bas for haren upp och formligen flög fram över den svarta myllan. Farmaren hade svängt sig om och hade bössan till kinden. Gustaf hoppade högt i samma stund som skottet small. Haglen stänkte ändå långt upp på hans skrangliga ben.

– Va faen, skrek Gustaf, ska du skjuta benen å mej?

Farmaren bara stod och gapade. Harpalten låg mitt emellan dem och sprattlade för sista gången. Farmaren såg både skamsen och villrådig ut då Gustaf kom fram till honom med haren i näven.

– Ente fasiken tänkte ja på att du va i skottriktninga ente, sa han urskuldande.

– Ja märkte liasom de, ja.

– Ja, va faen du skrek å ja feck brått.

– Ja, ja …

Det blev inte mer ordat om saken. Hållet hade varit så långt att stänkhaglen inte gjort någon skada. Men det kunde ju gått illa. Farmaren var lite dagenefterdarrig och lättirriterad. Gustaf förstod honom och lät saken bero.

De fortsatte över gräsvallen. Här var det fortfarande grönt som på vårkanten.

– En kan ackurat släppa ut krittren igen, sa Farmaren.

– Om en hade nåra ja, svarade Gustaf lakoniskt.

– Hm, sa Farmaren.

Det blev inte så mycket bevänt med pratet. Någon mer hare fick de heller inte upp. Då de skildes önskade Farmaren Gustaf välkommen på annandan ännu en gång.

– Tack för de du, sa Gustaf och lyfte sin beniga näve till avsked.

Farmaren lunkade fram till byn och sitt ganska tung till sinnes. Gustaf å sin sida kände sig ganska upprymd. Han kände alltid en viss tillfredsställelse när Farmaren skämdes över sina egna dumheter och misstag. Det kändes på något sätt skönt att se Farmaren satt på pottan någon gång då och då. Farmaren hade i alla tider varit byns kaxe och storskrävlare när det gällde sig själv och sina bedrifter. Numera hade han insett att han snart skulle blivit utan vänner i byn, om han fortsatt i samma stil.

– Jojo, grinade Gustaf för sig själv, en del syndare blir det aldrig för sent att omvända. Eller kanske e de som mä själva faen, han plägar ju bli religiöser på gamla dar.

Gustafs goda humör höll i sig hela hemvägen. Just som han skulle svänga in mellan de två stora kastanjerna vid gårdsplanen, stannade han upp och skyggade med näven över ögonen. Inte för att det var solsken, men han tyckte sig ha sett något som rörde sig bortom lagårdsknuten en bra bit ut på gärdet. Det där med gesten över ögonen var bara en vana som upprepade sig antingen det behövdes eller ej.

Men Gustaf hade inte sett fel ändå. Det var faktiskt en stor hare som skumpade så försiktigt ner mot bäcken på hans egna ägor alldeles nedanför trädgården. Det blev fart på de långa skånkarna. Gustaf kunde röra sig ganska snabbt om nöden så krävde. Denna gång var han inte nödig, så någon sådan nöd led han inte. Men han ångrade att han inte själv skjutit haren därnere vid ån. Nu kanske han skulle kunna kompensera sin givmildhet mot Farmaren.

Det tog honom bara några få sekunder att runda mangårdsbyggnaden och komma ut i trädgården. En tät hagtornshäck omgärdade de gamla fruktträden och bärbuskarna. Längst nere i det sydligaste hörnet fanns en liten tunnel genom häcken, där alla ungarna hade haft sina kojor och hemliga gångar ner genom strandbrinken mot bäcken. Gustaf kröp genom hålet på alla fyra. Väl utkommen på andra sidan hade han haren bara på trettio meters avstånd. Den helt obekymrade jössen skumpade på i samma takt ovetande om den lurande faran. Gustaf fick bössan i skjutläge, och haren hann säkert inte reagera förrän den befann sig i sällare jaktmarker.

– Sisådärja, sa Gustaf och reste sig i hela sin imponerande längd och borstade av byxbenen. Så var då ordningen återställd.

Julharen hängdes upp på ladgaveln. Den skulle flås och tas ur innan det blev mörkt på kvällen. I det varma julvädret kunde inte vilt hänga mer än högst en dag. Den skulle sedan få ligga i skummjölk tills på tredjedan, då det säkert skulle smaka med en harstek efter all den feta julmaten.

– Tredjedagsmiddan e grejad, hojtade han till sin frodiga Lena i köksdörren.

– Ja ser de ja, log hon så hult mot sin långbente make.

Inte blev det något omslag i vädret på annandagen heller. Gustaf var tidigt uppe och satte på kaffehurran. Det var en vana från den tid han haft kreatur på gården. Numera kunde han inte ligga länge på morgnarna även om det inte var något som brådskade. Det hade blivit så inrotat i honom sedan barnsben, att det bara inte gick att ändra på. Skulle han ligga efter sju en dag, så kunde man vara säker på att han varit på en segsliten fest kvällen före.

– Ska du ha dej en kopp? undrade han morgonpiggt till sin snusande hustru.

– Mmm, hördes svaret något svårtytt.

– Va sa du min skatt? kom det lent från Gustaf där han stod i långkalsongerna och rev sig på magen så att det sprakade i könshåren.

Lenas ena öga öppnades försiktigt.

– Va hojtar du om din bängel? morrade hon sömndrucket.

Lena kunde sova på morgnarna. Hon hade i många år anfäktats av reumatisk värk och kunde knappast utföra något rejält arbete utomhus numera. Därför hade hon hunnit med att vänja sig vid den härliga morgonsömnen. Om hon nu fick vara i fred för sin långbente gubbe.

– Jo, svarade Gustaf och grinade belåtet, ja undrade bara om du sulle ha en kopp kaffe före morronknullet.

– Hut gubbe.

– Ja bara tänkte på mina äktenskaplia plekter.

– Plekter, fnös Lena. Kåtbock de e just å jämt va du e de.

– Än du då?

Lena fann för gott att tiga. Med Gustaf munhöggs man inte i onödan även om Lena hade lärt sig en del. Ganska frispråkiga kunde de båda makarna vara sedan de flesta ungarna flugit ur boet. Det var bara sladdpojken Jens som fortfarande gick i skolan och bodde hemma. De andra elva kom hem lite från och till och hjälpte fader Gustaf med jordbruket. Annars hade de sin sysselsättning på olika håll i stan och den omkringliggande landsbygden.

Det blev ändå som Gustaf förutspått efter kaffetåren. Han rev av sig kalsongerna och tog ett jämfotahopp ner i loppebingen igen. Sedan gick höga vågor i den gamla knarriga imperialsängen, som Gustaf ropat in på en auktion för åtskilliga år sedan. Men den sängen hade dugt att alstra inte mindre än tolv barn i, så något fel på den var det nu inte. Den kved bara så förtvivlat högljutt, när de två valsade runt i en yster sängavals.

Nåja, någon av ungarna kanske hade kommit till ute i någon skogsbacke också om nu sanningen skall fram. I början av äktenskapet hade de två inte kunnat bärga sig tills de kom i säng på kvällen. Ute på gärdet mitt i sysslorna kunde det rinna till för en liten hetsig stund på någon dikesren eller höhässja.

Numera vågade inte Lena lägga sig ute med gubben sin ens i den varmaste sommaräng. Reumatismen var inte att leka med, och kanske hade blodet svalnat en aning också med åren. Fast ännu kunde det gå ganska hett till.

– En har ju ente roliare än en själv gör sej, brukade alltid Gustaf uttrycka saken.

En hel del sanning låg det väl i det yttrandet.

Kvällen smög sig snabbt över byn denna besynnerliga annandag jul. Någon stämning i julfirandet hade aldrig infunnit sig. Men alla hade av födsel och ohejdad vana hämtat sin julgran ur skogen och prytt den med vaddsnö och girlanger och ljus och stjärna och allt vad det nu skulle vara i en riktig julgran på landet. Man hade fejat och städat och pyntat i varje vrå, som man alltid gjorde om jularna. Och ändå verkade det vara eftersommar och kräftkalas eller surströmmingsskiva över hela attiraljen. Ungarna satt där i fönstren och stirrade ut med julklappsskidor och skridskor väntande i farstun.

Men den sedvanliga festen skulle gå av stapeln ändå. Och denna kväll var man inställd på att fira ordentligt. Här fick det inte fallera med julstämning och gamla vitsar.

Det där med skabrösa historier hörde till annandagsgillet. Alla måste komma med sin historia, den fick vara precis hur vågad som helst, men ingen slapp undan. Jo, förstås pastorn och änkan på Fridsnäs, men de två brukade göra gemensam sak denna enda gång på året och ge sig av från festandet just som det skulle till att ta riktig fart.

– De e la för å sleppa berätta nåen historia, trodde Mylle-Ola varje annandagsgille.

Denne lille enögde före detta mjölnare hade alltid svårt att klämma fram med sin historia. Speciellt sedan han börjat ta sina vägar bort till sladderkäringen Karnas-Gärda om nätterna. Alla visste om deras kuttrasju och ingen missunnade dem, men ändå skulle de smyga med saken. Kanske förhöjde detta lusten och kryddan i deras sammankomster.

Annandagskvällen lägrade sig mörk och hotfull över bygden. Molnen for tunga alldeles ovanför hustaken och bådade om nederbörd. Hos Farmarens framme i byn var det däremot upplyst ända långt ut på landsvägen. Dagen till ära hade Farmaren tänt marschaller på båda sidor om uppfartsvägen. De fladdrade och spred ett trolskt sken över björkstammar och gärdsgårdsstängsel. Skuggorna spelade sitt skuggspel över vägen, där de inbjudna stretade mot en allt kyligare nordostvind.

– De bler snö innan morron, sa Gustaf till sin Lena.

– Å kallt tycks de bli, sa Mylle-Ola och snöt sig i näven.

De tre hade fått sällskap den sista biten. Mylle-Ola var uppspelt som en skolpojke examensdan. Han var ensamstående och bodde i sitt nästan fallfärdiga torp eller undantagsstuga en bit utanför den egentliga byn. Han och Karnas-Gärda kom med på kalasen utan att behöva bjuda igen. Båda hade allt för små stugor för att kunna härbärgera alla byns berömdheter. I gengäld skulle de hjälpa till med förberedelserna och Mylle-Ola brukade få sköta om lagårdssysslorna i den gård där gillet skulle gå av stapeln.

Mylle-Ola såg fram emot kalasen med stor förväntan. Hans lilla pension räckte nätt och jämt till brännvin. Maten fick komma i andra hand. Därför såg han fram emot julen då han för en gångs skull fick äta sig riktigt mätt. Något bättre hade det blivit sedan Gärda tagit sig an den skinntorre gubben. Han hade till och med skaffat sig ett emaljöga i den