Gräddkusken som var Mors lille Olle

By Björn Fontander

John Ersson kurade ihop sig i sin fårskinnspäls. Det var snöyra runtom honom och via släde skulle han plocka upp grädden som sedermera skulle transporteras till tysken Thoeles mejeri. Ute på gårdarna visste man vem Ersson var, han hade länge varit mellanhand mellan bönderna och mejeriet. Men, Ersson eftermäle var inte som Gräddkusken. Redan som liten blev han odödligförklarad genom visan... men som mors lilla Olle snarare än John Ersson.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 12, 2021
• ISBN: 9788726784978

Book preview

Mats

1. Fredagen 9 december 1887 Gryningen

I natt hade snön kommit.

Först hade kvällen varit stilla och snön fallit i stora flingor och vilat tyst och mjukt på träden i dungen nära gården och på husens spåntak. Så hade plötsligt temperaturen sjunkit och starka vindar satt in över vidderna.

I snöyran ute på prärien satt en ensam man på en slädskjuts. Marken täcktes av en tunn, vit fäll och vita vågor rök i vinden och i vägens frusna spår hade lervattnet frusit till is. Den långa släden krängde när någon av medarna sjönk ned i ett spår, och de runda bleckplåtsflaskorna på lasset skramlade och kedjorna till locken rasslade.

De båda mulorna följde vant vägen och mannen på kuskbrädan höll tömmarna slaka. Han satt med huvudet nedböjt och hans blick följde rörelserna från det främre paret medar; starka stommar av ek med järnbeslagna glidytor, meterlånga, bäriga.

I det glåmiga gryningsljuset kurade han ihop sig i fårskinnspälsen. Han frös trots den brännande värmen som kom inifrån. Hjärtklappning fick honom att ibland dra djupt efter andan, men då kom smärtorna och svett klibbade på pannan under den tjocka pälsmössan.

Det var fredag och han var på väg in till tysken Thoeles mejeri i Gaylord. I flera år hade han skött leveranserna från sin egen gård och de andra farmerna runt omkring. Han var förtroendeman, mellanhand från bönderna till mejeriet. Ute på gårdarna visste man när John skulle hämta gräddflaskorna, och separatorerna hade sjungit sin stigande och fallande melodi och deras klockor klingat. Fredagar var en av veckans körseldagar.

Gräddkusken hukade i snöyran. Han satt i tankar. Eländet som brände i honom var stormens fel. Under söndagen hade han trott att gården där hemma skulle blåsa bort. Då han stretat över gårdsplanen till uthusen hade vinden sånär fått omkull honom. Då han efter mjölkningen kommit in igen hade han frusit som en hund. Han hade varit för dåligt klädd.

Hans Elia höll fyr för jämnan i den nya järnkaminen. Den hade varit ett lyckosamt köp; spred bra värme som stannade länge i det tjocka godset. Hur hade folk råd att betala de vedpriser som nu begärdes i stan? Fem daler famnen. Men vem vill frysa ihjäl. Bättre låna pengar till brännved över vintern och betala ur nästa års skörd. Många satt i den saxen… Gudskelov för dungen med de höga askträden som växte nära huset. Där fanns bränsle att hämta för vintern och många vintrar framöver.

Mannen på släden tänkte på de bistra vintrarna här ute på prärien, de eviga isvindarna, det ständiga ältandet och noterandet omkring vedpriserna. Först stängdes skolorna när kölden slog till. Det blev för dyrt att värma upp dem. Skamligt. De där små kåkarna kunde inte kosta mycket att hålla varma. Han visste vilka som levererade veden och tog ut överpriser. Han mindes hur bolagen gått fram hemma i Sverige. De sände ut sina lismare; folk som pratade och pratade, övertalade och trugade, bjöd på brännvin och pratade ännu mera. Som for runt i bygderna med brännvinskaggen i släden, var gemena med bönderna, dunkade rygg och bjöd flitigt ur kaggen, övertygade om att enskilda fjällbönder aldrig skulle klara de väldiga kostnaderna för basvägar djupt inne i skogarna. Ingen bank skulle borga för såna äventyr. Men bolagen hade kapital i ryggen.

Annars fick skogarna vila, oanvända, oåtkomliga. Förresten vanskötte bönderna sina skogar, snåriga urskogar, aldrig rörda av människohand. Arv som inte kunde förvaltas. Sa herrarna.

Man tänkte efter. Tankarna gavs vingar som svävade över brännvinsmuggarna. Klövjesadlar och slädar fyllda av denna världens goda nerifrån kyrkbyn, kvinnoögon smekande gudsgåvorna, mätta, glada ungar, bankböcker med runda siffror som skulle växa med ränta på ränta. Kanske ett par hästar till.I lagårn borde de magra kritterna bytas mot yngre och fetare, prima hö i stället för dessa eviga lass fodermossa från skog och fjäll och släpdonen som lastats med magert hö från myrarna.

Nog var han av djävulens anhang, bolagsherrn, som röd i trynet och med blanka ögon satt där och trugade, men lite rätt hade han. Den enkle bonden mäktade inte ensam att ur sina ärvda, väldiga arealer hämta skog till avsalu. De böljande gröna barrskogarna var för långt i fjärran, där de höjde sig och höjde sig och stannade först på sin bestämda nivå under det grå barfjället.

Hägringar.

Så liten del av skogarna låg inom räckhåll för älvarnas fria transporter ned mot kust och såg. De djupa, oåtkomliga urskogarna stod där, växte, gallrade sig själva med dova brak under höststormarna. Det enda bonden, han som satt på de oåtkomliga rikedomarna, fick ut av härligheten var timmerskog hemmavid, vedbrand och någon enstaka älg.

Men också av viltet i bondens skogar var myndigheterna intresserade. Bonden knöt handen i fickan och tänkte att det ger jag fan, och så tog han hämnd på samtliga myndigheter på en gång och hans bössa ekade. Jaktstadgan stod fjärran från knorrande magar.

Skål då hemmansägarn!

Skål själv, inspektorn!

Och så skrevs det. En spottstyver för väldiga arealer. Sålda till bolagsherrn. Argumenten hade gjort sitt, brännvinet resten.

Ibland gick det snett. En bolagare hade varit än ivrigare med bägaren än motparten och blev otålig över den istadige bonden som inte ville sälja. Det var i en gård nere i Fuluälvens dalgång.

Ni är ju som barn! Ni förstår inte ert eget bästa, men bolaget tänker åt er. Vi tänker bara på ert bästa. Skriv på då, karl!

Det hade tagit hus i helvete. Övertalaren åkte ut under eder och försäkringar att de ingalunda tänkte sätta sig under ytterligare en förmyndare. Det räckte med Staten och Gud. De var inga idioter. Såväl skog som heder skulle behållas.

Men bolaget visste att vänta. Och Staten, denna ogripbara makt, visste att ta för sig. Den gjorde det i folkets namn och sålde sen samma folkets skog tillbaka till folket. Med ränta på ränta på höjt kapital.

Fy tusan, muttrade den ensamme mannen på slädskjutsen i snöyran ute på prärien. Han tänkte på allt detta som ältats och ältats i gårdarna hemma så länge han mindes, och han tänkte på vad han hört om drottning Kristinas tid, ett par hundra år tillbaka. Då hade staten lagt sig till med vidsträckta områden i samband med att Sverige erövrade också det som skulle bli de två översta socknarna i Kopparbergs län, Särna och Idre, Johns hemtrakter. Eviga markstrider hade pågått mellan svenska staten och forna norska markägare som envisades med hundraåriga lagfarter och köpekontrakt med danska myndighetsnamn.

Egentligen var han norrman, tänkte han.

Mannen på kuskbrädan höll in mulorna och fick dem att sakta och utan krängningar dra släden över en hög snökant. Han grimaserade vid varje häftig rörelse och stönade ut i snöyran. Lättad styrde han ned släden i ett gammalt, halvt skönjbart spår som förde ut ekipaget på jämnare underlag.

Vid det här laget har väl bolagen köpt upp halva socknen hemma, antog han bittert. Ibland talade han högt för sig själv, och han fann nöje i orden som drunknade i vinden. Det var en utmaning; skulle vinden få honom att hålla käft eller gällde hans ord?

"Alltid samma sak. Den okunnige där nere och den smidige utbildade där uppe. Utgången given… Måste skaffa ved till skolhuset så ungarna kan fortsätta efter jul. Dom därnere kan bli några av dom däruppe. Den amerikanska tanken handlar ju om sånt… Och Sverige, herregud så efterblivet Sverige är…

Så ofta detta med orättvisor fördes på tal hemma i Hägnåsen. Dom sista åren var bedrövliga. Bolagen och naturen tycktes ha ingått ett heligt förbund. Hårda straffdomar för dom små i samhället. Missväxten slog oss för okända illdåd. Vi förstod vad mor tänkte när hon malde vitmossan i mjölet och hur hon sneglade mot oss ungar där vi satt. Vi såg nog. De gånger vi inte såg fick vi känna på i magarna efteråt. Hårda domar, bolagens och naturens, naturens och bolagens. Hur var det dom berättade i kyrkbyn som alla skrattade åt… Jo, du ska ändå ha ett minne av mej, sa bolagsherrn, gjorde pigan med barn. Och herrn har redan fått ett minne av mej, svarade flickan, log mot mannen hon just smittat med en skamlig sjukdom."

Kusken skrattade, grimaserade och tog sig åt sidan och hukade i sin stora päls undan den yrande snön. Historien om flickan och bolagsherrn hade hans mor inte alls uppskattat. Men påhittade elakheter var ibland enda sättet att ge igen för övergrepp.

Elia, tänkte gräddkusken vidare och upprepade hennes namn högt mot vinden. En av mulorna vände på huvudet, brydd över detta nya kommandoord. "Hur ska det gå för Elia och barnen om det händer mej något. Och gården. I alla år härute har jag klarat mej undan svårare sjukdomar, men det här… Det var kallt förra vändan in till stan också och det var is i vinden. Sista vändan jag kunde göra med hjuldon, förresten. Gick långa sträckor bredvid för att hålla värmen.

Nu är det inte långt kvar till stan…

Bleckplåtsflaskorna skakade och skramlade när lasset gled över järnvägsrälsen i stadens södra utkant. De blanka skenorna låg dolda av snö, men då han passerade här sommartid brukade han följa rälsen med blicken tills de båda lysande parallellerna flöt ihop i fjärran. Ibland i sommarhettan skimrade luften ovanför och man kunde se solkurvorna på rälsen. Heta dagar körde lokförarna sakta längs tveksamma sträckor.

Här hade inte funnits järnväg så länge. Det var sju år tidigare, 1880, som ryktena om järnvägsbygget börjat löpa i trakten. Konkurrensen om linjens dragning mellan samhällena hade varit hård. Små platser som hamnat avsides hade i olyckliga fall tynat och dött.

Spekulationerna om Gaylord som anhalt hade räckt för att dra landhungriga settlers, män som ville köpa land till lågt pris. Snart hade rallare synts sydväst om St Paul i Minnesota. På sträckor som nyss byggts över prärien rullade sakta lokomotiv med vagnar, lastade med syllar och räls.

Först hade järnvägen kommit. Därefter Gaylord. Staden hade fått namn efter järnvägsinspektorn. Men många hov upp sina röster och menade att staden borde heta Maassville efter makarna Maass som sålt jorden där stad och järnväg anlagts. Allt hade gått så fort. Gator drogs, kvarter planerades, trähus och enkla tegelhus i två våningar uppfördes. Många av männen i staden fick arbete då rälsen löpte vidare västerut.

Kusken på slädlasset sneglade ur pälsen på det lilla stationshuset och tänkte på män som korsat sina fingrar bakom ryggen, haft invändningar och gått genvägar. Det var män som hurrat när linjen kom, och dagen därpå klagat över de fyra och en halv dollars det kostade att åka den långa vägen till St Louis och tillbaka.

Snålvargarna.

De hade gnällt över dåliga frakter och långa väntetider för postföringen och påstått att diligensen från St Paul var snabbare än tåget.

Lasset med bleckplåtsflaskorna körde in i staden norrut på det hårdfrusna underlaget i uppförsbacken. Efter senhöstens regn hade leran på gatorna varit så djup att hästar och mulor sjunkit ned och inte orkat dra loss vagnarna som vilade på hjulaxlarna. En gång hade gräddkusken John Erickson varit tvungen att anlita ett av stadens snatchteam, fyra sammankopplade arbetshästar som ryckte det mesta ur leran. Till och med ett nedkört bryggarlass med tunga ekfat frälstes ur omfamningen.

Slädskjutsen hade nu fått sällskap med andra fordon; de flesta lastade med ved. Mannen med gräddlasset nickade mot dem han mötte. Han kände de flesta, större var inte platsen. Mestadels kom ekipagen från omlandet och skulle in till stan. John gjorde ett kort uppehåll vid posten. Ibland hämtade han sina försändelser här i stan, men ofta hamnade post i Bernadotte, i Gustafssons affär mitt emot kyrkan.

Sakta styrde han in mellan de låga trähusen med åkerlappar och med någon enstaka tvåvåningsbyggnad emellan, resultat av byggboomen vintern 1881—82. Den vintern blev så mild att tjälen inte band jorden, och cement brann ihop utan att frysa. Gaylord var en liten plats. Ett par banker, lutherska Immanuelskyrkan med sitt spetsiga torn, Reimers hotell. Många saknade Gaylord House som varit en bra mötesplats med god mat och hyggliga viner. I stället inrymdes här ett tillfälligt stadshus medan man väntade på nybygge.

Gaylord. I allt ett 50-tal hus, huvudsakligen spridda längs Main Street. En liten ivrig stad med ny järnväg och människor som levt isolerade ute på prärien och nu klumpat ihop sig till ett nymornat affärsliv och social gemenskap. Och ändå. Bara femton år tidigare, innan staden ens fått namn och rättigheter, hade folk myllrat här. På en kulle hade ett hektiskt arbete pågått. Stora ekar fälldes, klövs med yxor och restes till en tre meter hög, cirkelformad palissad. Innanför denna försvarsring timrades hus. Förråd av vatten och livsmedel fördes in. Familjer från nybyggen runt omkring i grannskapet sökte sig hit och tillbringade nätter och ibland längre perioder här. Trehundra soldater skulle sörja för deras säkerhet.

1862 var Siouxupprorets år, det år då landets ursprungliga invånare inte längre ville låta sig skörtas upp och skuffas undan av alla de nya som kommit över havet och nu ville ha deras land. Men fortet i det som skulle bli Gaylord slapp undan attacker.

John kastade ett öga på väderflaggan på Main Street; nu en ljust blå flagga som smattrade i sin mast i den hårda vinden; varning för fortsatt snöfall. Bara året före hade handelskammaren i St Louis tagit initiativ till detta system av vädervarningar i hela Minnesota. Flaggor, väl synliga på allmänna platser i alla samhällen. En flagga med en röd sol berättade om stigande temperatur, en röd halvmåne betydde fallande temperatur, blå sol varslade om regn eller snö, blå halvmåne innebar klart eller vackert väder, röd stjärna ingen temperaturförändring, blå stjärna lokalt regn eller snö.

Barometern fladdrar på sin flaggstång, tänkte John och blev plötsligt full i flin trots att han mådde så illa. En sommarmorgon året före hade stadsborna muntra samlats nedanför väderflaggstången och kommenterat den senaste signalen som dinglade i den ljumma sommarvinden. Det var en tömd ölkagge, som bar texten Deutsche Cyclone.

Den tungt lastade släden svängde in till höger på den gata som aldrig fick heta annat än Buttermilk Street — Kärnmjölksgatan. Tysken Thoele hade sitt mejeri där. Han var en stor man som samlade sin verksamhet under namnet firma H.F. Thoele & Son. Johns mulor stannade självmant vid den oansenliga träbyggnad i två våningar som utgjorde mejeriet. En av de anställda kom ut på gården och hjälpte kusken lyfta ned bleckflaskorna från flaket och få dem in i huset. Mannen som hjälpte John såg på honom.

Hur är det fatt? Du är alldeles vit i ansiktet.

Nån förkylning. Måste ha dragit på mej nåt elände i stormen i söndags. Du vet ju sånt oväder det var då. Jag skulle ha uträttat en del annat i stan den här vändan, men det får bli nästa gång. När vi är färdiga här ska jag hem och kurera mej…

De båda männen hjälptes åt att väga flaskorna. Mejeristen förde in siffrorna i en bok och gav kusken kopia och kvitto. Tomma och diskade returkärl väntade på en mjölkpall utanför huset. Sedan mulorna fått vatten och lite hö återvände slädskjutsen genom staden söderut.

John skulle ha talat med Thoele, men han var väl som alltid sysselsatt i sitt nya varuhus, krämargubben, men John orkade sig inte dit. Inte i dag, trots att han passerade det nybyggda, blockliknande tegelhuset i två våningar vid södra utfarten. Kusken betraktade de stora skyltfönstren mellan de båda ingångarna på bottenvåningen. Där skyndade människor fram och åter, de som skulle in och se, och de som redan sett på Thoeles alla härligheter. Han höjde blicken och räknade automatiskt till tio fönster på andra våningen. Tio smala, höga fönster, tio stycken, tio Guds bud.

Du skall icke hava begärelse till din nästas hus, ej heller till det som finns inne i huset, tänkte John. Och inne i Thoeles hus fanns underbara ting som måste få munvattnet att flöda på folk och tända avundens heliga låga.

Krämargubbe förresten. Thoele var en driftig karl. Först i stan med mejeri, och nu igång med det nya varuhuset. Han visste hur en slipsten skulle dras. Han visste hur härligheter skulle bjudas ut, hur köpmotstånd hos människor skulle avväpnas. Thoele var utrustad med den underbara förmågan att kunna övertyga. John hade sett annonser i tidningen om den nya rörelsen.

Komplett lager av korta varor, kläder, skor, möbler. Senaste modeller och mönster! Lägsta priser! 5 dollars för gosskostymer, stort sortiment av skor, det bästa i Gaylord.

Tysken Thoele var ändå modest jämfört med affärsmän i de stora städerna. Där slog man på de största reklamtrummorna. Där användes bara ord som sensationellt, unikt, otroligt, häpnadsväckande, fantastiskt, världssuccé och den vanliga reklamklyschan gör just nu sitt segertåg genom världen. Vilka delar av världen, hade John frågat sig. Den amerikanska världen? Varför räknade amerikanerna bara Amerika som världen? Gick segertåget genom Afrika? Genom Asien? Räknades Särna, Bramaputra, Uganda, Åmål och Röros till världen?

Kusken satt på sin släde och retade upp sig.

Hur fan vågade affärsmän