Björnungen Honungkär

By Ann Henning

I skogen Mosslukt bor två björnar som har flytt från en rysk cirkus. På cirkusen var de inlåsta och olyckliga men i Mosslukt har de det bra. Så bra att de har fått en björnunge. Björnungen Honungkär upptäcker snabbt hur det är att leva i skogen Mosslukt och lär sig allt man behöver veta av sina föräldrar. Men att gå i ide på vintern tycker han är riktigt tråkigt. Och när han följer med räven ut för att leka, i stället för att sova i idet som sina föräldrar, hamnar han på villovägar. Hur ska Honungkär klara sig undan stygga katter och lastbilsmonster i människornas värld utan sina föräldrar hela vintern?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 4, 2022
• ISBN: 9788728075951

Book preview

Cirkusbjörnar på vift

Samma dag som fröken Mars kom till skogen Mosslukt föddes en liten björnunge. Hans mamma och pappa slumrade gott i sin lya, som alla björnar vintertid, utom räckhåll för allt som kunde verka störande, från ösregn till snöstorm. Inte ens födseln av deras första unge fick dom att vakna upp. Men så var också Mamma Björn en väldigt stor och bastant mamma, större och bastantare än alla mammor du någonsin sett, och björnungen var pytteliten, faktiskt inte större än en kaninunge. Så han slank till världen helt obemärkt, medan hans mamma lugnt slumrade vidare.

Liksom valpar och kattungar kunde han varken se eller höra när han föddes. Hans päls var silkeslen men inte särskilt värmande, och snart var han både frusen och hungrig. Som väl var dröjde det inte länge förrän han hittade nappar till jättegod mättande mjölk. Medan hans föräldrar lugnt sov vidare, borrade björnungen in sig i sin mammas mjuka varma magpäls, och där blev han kvar för resten av vintern. Än sov han, än sög han i sig en slurk mjölk, och för var dag som gick, blev han allt större och starkare.

Hur dom här björnarna hade hamnat i skogen Mosslukt är en ganska lång historia. Tidigare hade dom nämligen tillhört en rysk cirkus, som var berömd för sina duktiga björnar. Folk reste långa vägar för att få se dom uppträda, åka trehjuling, sparka fotboll och dansa polka. Björnarna tränades av en man som hette Andreas. Han hade vuxit upp i norra Sverige men rest med cirkusar över hela världen som djurtränare. Till slut hade han hamnat i Ryssland, och där hade han blivit kvar, enbart därför att han tyckte så väldigt mycket om björnar. Allt han ville var att leva ihop med björnar och träna dom.

Cirkusbjörnarna var lika fästa vid honom. Han kunde få dom att göra trick som ingen annan hade klarat av. Mest enastående av allt var när han lyckades lära två unga björnar att prata precis som människor.

Vid det laget var Andreas gammal, och det sades att han fått tillämpa all sin kunskap, all sin livserfarenhet som djurtränare för att uppnå detta. Han döpte sina talande björnar till Roy och Sonja och byggde om sin husvagn så att dom kunde flytta in hos honom. Han ägnade all sin tid åt dom, umgicks inte med några människor. Han pratade hellre med sina björnar. Dom var trevligare, sa han, förståndigare, och hade mer att komma med.

Andreas talade svenska med dom. Det var ju hans eget språk, och han drömde om att en dag återvända hem till Ångermanland och förbluffa dom alla med sina förståndiga björnar.

Tyvärr kom dom aldrig så långt. Andreas hann bli gammal och skröplig och fick en hackig hosta som bara blev värre under en lång kall rysk vinter. Fram på vårkanten fick han föras till sjukhus, och därifrån kom han aldrig tillbaka.

En ny tränare anställdes, och dom andra björnarna fortsatte att uppträda som förut. Men inte Roy och Sonja. Dom talade aldrig till någon annan, bara med varandra när ingen hörde på. Egentligen hade dom inget annat val, för ingen annan där förstod svenska.

Den nya tränaren visste inget om deras ovanliga färdighet, han försökte lära dom nya trick, som att hjula och åka skridskor, men dom vägrade helt blankt att samarbeta. Som cirkusbjörnar hade dom blivit helt värdelösa, och därför såldes dom till en djurpark.

I djurparken trivdes björnarna inte alls. Den var av det gammalmodiga slaget med höga gallerstängsel och trångt om plats. Maten var heller inget vidare. Ändå var bristen på komfort inte det värsta. Hos Andreas hade dom behandlats med kärlek och respekt och fått ägna dagarna åt vettiga samtal. Här satt dom som i ett fångläger, med besökare som stirrade på dom och fällde enfaldiga kommentarer.

Vad tror dom egentligen? Att vi är ett par dumbommar? muttrade Roy till Sonja.

Djurparkens ägare klagade över att dom inte fick några ungar. Små gulliga björnungar drog in nya besökare. Han begrep inte att björnar bara får ungar när dom är lyckliga och har det bra.

Till slut såldes det misslynta björnparet till en nyöppnad svensk djurpark.

Det var en stekhet sensommardag som en förare dök upp med en skranglig gammal