Förnyelse

By Elisabeth Beskow

Sommardagarna är stillsamma på Svedje gård. Till och med djuren njuter av den stressfria tillvaron under de heta dagarna.Hedvig har föreslagit att Anna, en nära bekant, ska komma och bo på Svedje gård över sommaren. Den unga Annas visit är dock menad att bli händelserik och lärorik. Hon är nämligen där för att läsa hos doktor Faste.Det blir en sommar som Anna för alltid kommer att minnas.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 18, 2022
• ISBN: 9788728372036

Book preview

Elisabeth Beskow

Förnyelse

SAGA Egmont

Förnyelse

Omslagsfoto: Shutterstock & Unsplash

Copyright © 1928, 2022 Elisabeth Beskow och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728372036

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

I

1.

På översta verandasteget låg kisse Måns och spann. Han hade dragit tassarna under sig och lagt svansen till rätta utmed ena sidan och fram förbi det vita bröstet, och så låg han med halvslutna ögon i ett angenämt tillstånd midt emellan sömn och vaka. Han var mätt och följaktligen snäll och fredlig för tillfället. Varken på råttor eller fåglar lurade han, där han låg och solade sig. En fågel sjöng i björken, som stod så nära att den skuggade verandan, och en annan fågel hoppade på gången mellan gräsvallarna och plockade i sig sandkorn för att underlätta matsmältningen, men kisse ägnade dem blott en och annan sömnig blick, då deras rörelser blevo särskilt livliga.

En gråhund kom någonstans ifrån och gick lättjefullt upp mot verandan. Det var gårdens vakt, som därför också hette Vakt. Han steg uppför verandan och nosade på katten och slickade honom.

Katten besvarade uppmärksamheten med att öppna ögonen till hälften. Men när hundens smekning röjde en ansats att bli litet för kraftig, ansåg sig kisse böra visa, att det var nog, varför han drog fram sin ena tass och gav den när gångna hundnosen ett lätt slag. Detta var dock närmast en smekning, ty klorna voro alltjämt indragna.

Belåten lade sig nu hunden bredvid katten med nosen mot framtassarna och öronen på spänn.

De hade vuxit upp tillsammans, dessa två individer av fientliga raser. Deras vänskap var fast och varm. Den nedärvda antagonismen mot arvfienden verkade i deras fall blott som en pikant krydda i den säregna vänskapen. Båda kände i varandras närhet: »Vore du inte just du, så skulle jag hata dig, men eftersom du är just du, så älskar jag dig.» Deras vänskap var således synnerligen personlig och individuell.

Gården, som utbredde sig framför verandan, där hunden och katten höllo siesta, bestod endast av en gräsvall, genomskuren av en bred sandgång som ledde från grindarna fram till det rödmålade, långsträckta huset.

En unghäst gick och betade det korta, mustiga gårdsgräset. Han tillhörde ej gårdens ägare, men fick gå här och beta till tack för en och annan handräckning, som hans husbonde gjort gårdens herre.

Vakt måtte ha förstått detta, ty han hade ej gjort minsta invändning mot hästens därvaro eller ens visat någon förvåning vid hans åsyn. Han hade bara vädrat litet åt hans håll till och funnit det i sin ordning, att han gick där. Förmodligen tyckte han om det, om han alls fäste sig vid det. Ju fler djur, desto sällskapligare.

Förutom av de redan nämnda djuren upplivades gården av en flock höns med en morsk tupp till centrum. En del av hönsen gick ännu och krafsade i jorden, fast tuppen hade samlat de flesta av dem omkring sig på den vanliga förmiddagsplatsen mellan hundkojan och verandaväggen, där de alltid vid denna tid brukade stå i klunga och smälta morgonmaten.

Den vitmålade dörren in till huset gick upp, och en mycket ung flicka kom ut på verandan.

Hunden viftade på svansen till tecken att hon var välkommen, och unghästen kom fram för att få bröd av henne. Katten var den ende, som tog hennes ankomst med ostörd ro.

Sedan hon givit hästen de brödbitar hon haft med sig för hans räkning, satte hon sig hos hunden och katten på översta verandasteget.

Hästen stod kvar med nosen framsträckt mot henne. Hon smekte honom och talade om för honom, att det nu var slut med brödet för den här gången.

De smekningar, som bestodos hästen, oroade Vakt. Han trampade med framtassarna, där han satt bredvid flickan, och slutligen kunde han ej bärga sig, utan buffade till henne med nosen och slickade henne på halsen för att dra till sig hennes uppmärksamhet. Lyckligtvis hade flickan två händer, så att hon kunde tillfredsställa hunden utan att därför, låta hästen bli lottlös.

Men för Måns hade hon ingen hand över, när denne omsider blev varse, att han var förbisedd. Måns var dock ett förslaget djur, som förstod att skaffa sig sin andel av flickan ändå. Han reste sig makligt, sköt rygg och sträckte sig och klev sedan majestätiskt rätt upp i flickans knä och rullade ihop sig där.

Unghästen, som nu hunnit komma underfund med att det ej vankades mer bröd, drog sig tillbaka till gårdsgräset igen. Då blev flickan fri att hålla den ena armen om hunden, som satt lutad mot henne, och med den andra handen stryka katten, som spann i hennes knä.

Fågeln i björken sjöng alltjämt, och andra fåglar svarade längre bort.

Björken stod i sin första friska grönska och passade bra ihop med vårgräset, unghästen, den mycket unga flickan, den nyss fullvuxne hunden och den likaledes ungdomlige kisse Måns. De hade alla våren i sig, liksom våren ännu andades i allt omkring dem.

Den unga flickan satt och såg på allt det vackra framför henne. Det började redan på gården med den vitstammiga björken tätt invid boningshuset och den blommande rönnen på sidan om grinden samt de två stora pyramidformiga enarna borta vid källaren med sitt gräs bevuxna ryggåstak och sin låga trädörr ned till underjorden.

Staketet, som sträckte sig från källaren till härbret, var rödmålat som husen, men grinden var vit som husets dörrar och knutar.

Vägen från grinden ned till landsvägen kantades av unga björkar, som planterats dit och tycktes trivas bra. Som denna väg sluttade, såg man från verandatrappan, där flickan satt, över björkarnas gröna valv och dalen nedanför mot uppstigande höjder på andra sidan. Man såg längs dalen åt båda sidor, och där var mycket att se. Där brusade älven fram, stundom vild och vred i vita forsar, dessemellan lugn och bred, men blott på ett par ställen så pass medgörlig att man kunde ro över den med båt. På de ställen, där den var smal, hade man passat på att bygga broar.

Följande älven än nära än fjärran och en gång på en bro överskridande den, gick landsvägen fram, och utmed den lågo de flesta gårdarna.

Lät flickan sin blick glida uppåt mot älvens lopp, fängslades den snart av kyrkspiran, som höjde sig ur barrskogen, rank och hög, med ett litet glänsande kors högst upp. Kring kyrkan lågo husen tätare än eljest i bygden. Där fanns skolhus, sockenstuga, ålderdomshem, handelsbod, ja till och med en liten bankfilial. Prästgården låg ett godt stycke från kyrkan, ganska ensligt, men högt och vackert. Flickan kunde se även den, och hennes blick dröjde med ett särskilt intresse vid det huset, ty dit skulle hon komma att gå tre gånger i veckan nu en tid bortåt till nattvardsläsning. Den hade ej börjat än, men skulle börja snart. Hon var mycket nyfiken, kanske inte så mycket på läsningen som på de kamrater, hon skulle få.

Plötsligt väcktes flickan ur sina tankar av Vakt, som började morra. Hon såg åt det håll hunden såg och fick då se en man komma fram emot gården. Han kom icke uppför allén, utan på en mindre väg, som från sidan ledde fram till huset.

— Fy, Vakt! bannade flickan. Ska du morra åt honom? Känner du då inte igen vår kyrkoherde, doktor Faste? Ska jag behöva presentera honom för dig, du söta dumbom!

Detta lilla tal hann hon hålla med låg röst, innan den man som nalkades hunnit så nära, att han blev varse gruppen på verandan.

Antingen det nu berodde på lilla mattes bannor eller därpå att han kom underfund med vem det var som nalkades, så ändrade hunden taktik, upphörde morra och gick i stället med viftande svans emot den främmande för att välkomna honom.

Flickan reste sig och neg. Som hon ej ville, störa katten mer än nödvändigt var, höll hon honom kvar i förklädet, samlande ihop snibbarna i sin ena hand för att ha den andra fri till hälsning.

— Jaså, du sitter här, lilla Hedvig, och solar dig med dina fyrbenta vänner, sade den nykomne och blev stående bredvid henne med armarna stödda mot verandaräcket, invid vilket hon satt. Det är en vacker katt du har där i knytet.

— Ja, är han inte fin? Farfar brukar säga, att han går i ständig högtidsdräkt med svart frack och vitt skjortbröst, svarade Hedvig, som satt sig igen och nu slätade ut det tillskrynklade förklädet och visade katten i all dess glänsande svart och vita prakt.

Medan hon sakta strök katten, såg hon upp på doktor Faste.

— Snälla farbror Ernst, berätta mig lite om mina blivande kamrater! bad hon. Jag är så nyfiken på dem.

— Det är jag med, svarade han med ett litet leende. Jag vet inte stort mer om dem än deras namn. Men vi får snart se dem, både du och jag, de kommer ju i övermorgon.

— Jag är mest nyfiken på Astrid Ånge, som ska bo här, sade Hedvig. Men farbror Ernst är väl mest nyfiken på de andra, som ska bo hos farbror i prästgården.

— Jag intresserar mig lika mycket för alla mina elever i den här lilla kursen, sade han.

Här blev deras samtal avbrutet och den idylliska stämningen störd av någon, som kom ut på verandan och med skärpa utbrast:

— Sitter du med händerna i kors midt på blanka vardagsförmiddagen som om ingenting funnes att göra i huset?

Det var Hedvigs faster, fröken Anna Stjernarm, som kom i dörren och i första taget såg endast Hedvig och hos henne blott lade märke till sysslolösheten. Trots skärpan var det dock ingen obehaglig röst, som talat, den hade en vacker klang, som ej kunde helt förtagas av tonfallet.

När hon nu kom ut på verandan, upptäckte hon, att Hedvig ej var ensam. Det förargade henne, att hon ej genast sett det, utan hunnit tilltala sin brorsdotter som hon gjort, ty hon förstod, att hennes ord måtte ha skurit i dens öron, som ej visste hur retsamt lat flickan var.

— Ursäkta mig! Jag såg inte, att doktor Faste stod och talade med Hedvig, sade hon. Vill inte doktorn stiga in? Föräldrarna sitta i salen.

Doktor Faste kom nu uppför trappan och hälsade på henne.

Han var församlingens kyrkoherde och hade för icke längesedan tillträdt sitt ämbete.

Även hon hade nyligen kommit till trakten med sina gamla föräldrar. Fadern hade varit historieprofessor vid universitetet och nu avgått med pension. Så omtyckt hade han varit, att kamrater och lärjungar satt i gång med en insamling till en hedersgåva. Den hade blivit så pass stor, att han för den jämte ett lån kunnat inköpa Svedje gård häruppe i den fjälltrakt, där hans hustru var född och där de hade alla sina minnen från en lycklig förlovningstid. Hit hade han nu dragit sig tillbaka med sin hustru och sin dotter Anna, den enda ogifta av en stor barnskara, och här hoppades han nu få framleva sin ålderdom i frid och ro.

Anna Stjernarm var trettiofyra år, i Hedvigs ögon mycket gammal, fast hon icke såg gammal ut. Hennes ögon voro stora och blå och skulle ha varit mycket vackra, om de ej haft ett disharmoniskt uttryck. Ännu starkare framträdde detta drag kring munnen, vars av naturen välformade läppar tycktes stelnade i missnöje och bitterhet.

Ernst Faste kunde aldrig se det ansiktet utan att undra, vad det var som förvandlat det. Ty att det ej alltid varit sådant det nu var, det förstod han.

Det där skarpa tilltalet, som nyss åstadkommit en föga önskvärd förändring i Hedvigs sorglöst glada ansikte, hade verkat skärande på honom, men också det hade givit honom intryck av att härröra från samma olyckliga orsak som ansiktets förvandling.

Starkare än någonsin förut hade han i dag känslan av att den där sträva bitterheten, som nu tycktes vara ett med hennes natur, icke från början varit det och icke heller i grund och botten var det ens nu, utan skulle kunna rensas bort. Han kunde ej låta bli att tänka på hurudan hon skulle kunna bli, om hon komme under inflytande av den makt som kan förnya.

Med dessa tankar i sitt sinne följde han henne in i salen till de gamla.

2.

Salen på Svedje var ett stort och ljust rum, som upptog halva nedre botten och hade fönster med storslagna utsikter åt tre olika håll. In dit förde Anna Stjernarm den besökande.

— Det är doktor Faste, pappa, sade hon.

Professorn reste sig från sitt skrivbord därframme i salen. Det stod så, att han hade utsikten fri över hela rummet och kunde njuta av fjärrsynerna genom fönstren. Men vad han helst såg på, när han tittade upp från sitt arbete, var dock det han hade närmast framför sig på andra sidan skrivbordet. Där stod nämligen mellan fönstren en liten mjuk och bekväm soffa för två med ett rundt bord framför, och i bortersta hörnet av soffan, så att hon vände ansiktet mot sin man och kunde nicka åt honom, när han såg upp, satt professorskan Hedvig Stjernarm med sitt handarbete.

Det gick inte fort för professorn att resa sig, ty han började bli gammal och litet stel i lederna.

— Kanske jag kommer och stör? frågade Faste.

— Nej, för all del. Vi bli aldrig störda. Ett litet avbrott i arbetet är bara välkommet och vilsamt, sade professorn.

Han var lång och magerlagd och något böjd till gestalten. Det mäktiga huvudet kringramades av rikt, grått hår och det karaktäristiska ansiktet livades av ett par stora blå ögon, glänsande av liv och tankar.

Sedan han hälsat gästen, satte han sig i soffan bredvid sin hustru och anvisade Faste den ännu bekvämare emmastolen, som jämte en annan dylik fullbordade möblemanget omkring det runda bordet.

— Det arbete jag nu ägnar mig åt behöver inte vara färdigt till någon viss tid, återtog professorn, sedan de satt sig. Det är mest ett arbete för ro skull, och inte vet jag om det någonsin kommer ut i tryck.

— Det skulle intressera mig mycket att få höra lite om det, om det inte är påträngande att sätta det i fråga, sade Faste.

— Det är intet hemlighetsmakeri, sade professorn. Min gumma här hjälper mig med det, vi tala om det alla dar…

— Det låter som om gärdet vore uppgivet, därför att jag får reda på det, insköt professorskan med låtsad förtrytelse.

Professorn skrattade godt och tog blidkande sin hustrus hand.

— Har jag någon gång haft en hemlighet att begrava, så har jag inte kunnat begrava den säkrare än i min hustrus trogna hjärta, intygade han för Faste och tillade sedan vänd till sin hustru: har du fått upprättelse nu?

Hon smålog till svar.

— För att tala om mitt arbete igen, så roar jag mig med att i historien följa företeelser och tankar och se, vilka som upprepa sig så, att de kunna sägas gå som röda trådar genom tiderna och folken. En företeelse t. ex., som alltid och allestädes förekommer historien igenom, är kriget. För att också ge exempel på en tanke, som går som en röd tråd genom allt, så vill jag nämna gudstanken. Det är den jag följer för närvarande. Min bok kommer att få många kapitel eller rättare avdelningar. Jag förutsätter händelserna och den historiska utvecklingen i det yttre såsom varande bekanta. Min undersökning gäller blott innebörden i vad som skett. Så blir t. ex. en. avdelning gudstankens röda tråd. En annan demokratien i historien o. s. v.

Faste lyssnade intresserad.

—Jag förstår, hur detta arbete måste fängsla sin man, sade han. Jag kan bara hoppas, att det måtte få se sin fullbordan och bli utgivet. För resten avundas jag professorskan, som får följa dess tillblivelse i detalj.

— Det skulle vara ett stort nöje för mig och också till stor hjälp i arbetet, om jag finge diskutera det allt emellanåt med dig, bror Faste, sade professorn. Särskilt vad angår det ämne, jag nu behandlar, har du alla förutsättningar att kunna rikta min forskning.

Nu kommo Anna och Hedvig in med den oundgängliga kaffebrickan, och samtalet övergick från historien till den dag som var. Faste kom fram med det ärende som fört honom till Svedje, nämligen bestämmandet av flickornas läsdagar.

Sedan man kommit överens om den saken och språkat en stund vid kaffet, tog Faste avsked och gick.

— Vad han har för ett sympatiskt väsen! sade professorskan.

— Det är en kunnig och begåvad man. Jag är glad, att han finns häruppe, och väntar mig mycket utbyte i umgänget med honom, sade professorn.

Anna sade ingenting, och föräldrarna antogo, att hennes tystnad kom av hennes vanliga likgiltighet för nya bekantskaper.

3.

Huvudbyggningen på Svedje gård hade förr i världen varit tingshus och var därför större och förnämligare än stugorna i grannskapet. Huset hade en övervåning med två mindre rum åt ena gaveln, ett större åt den andra samt ett i fonden åt fjällsidan. Alla dessa rum hade dörrar ut till en gemensam förstuga, som var inredd till hall, genom vars stora fönster åt söder man hade den ståtligaste