Gungfly

By Thomas Brylla

Eva-Maria håller på att tappa fotfästet. Den senaste tidens kaos och oro har börjat sätta sina spår. Tidigare har livet sett självklart ut med barnen och maken Svante. Familjen har varit en trygghet. Sedan började allt hemskt inträffa. Äckliga saker i brevlådan, saboterade cyklar, en anlagd brand i trädgården. Skadegörelse och trakasserier som aldrig tar slut. Varför händer detta? Och vem är det som ligger bakom? Svante säger sig veta lika lite som Eva-Maria, men hon märker något undflyende med honom. Är det något han inte berättar? Plötsligt eskalerar allt när något otänkbart händer. Ett våldsdåd. Vad kommer hända härnäst? Eva-Marias familj håller på att falla sönder och allt är kaotiskt, som ett enda stort gungfly. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 28, 2023
• ISBN: 9788727027012

Book preview

Thomas Brylla

Gungfly

SAGA Egmont

Gungfly

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright ©2004, 2023 Thomas Brylla och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727027012

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

I den fulla blomningens stund börjar förfallet.

(Japanskt ordspråk)

1

D irekt när hon öppnade dörren såg hon det. Såg att det hänt på nytt. Hennes reaktion blev densamma som vid de tidigare tillfällena. En blandning av ilska, sorg och rädsla.

Eva-Maria Törnheden drog morgonrocken tätare om sig och tassade ut på stenläggningen till brevlådan och morgontidningen. På båda sidor om plattorna var gräset morgonvått. Lätta dimsjok hängde kvar som tunna slöjor efter natten men skulle förmodligen försvinna snart och det skulle åter bli en klar och fin höstdag.

Trädgården var på väg att förbereda sig inför den kommande vintern. Alltjämt var bladen kvar på träd och buskar, men det gröna hade alltmer skiftat över i en brunrostig kulör. I körsbärsträdet följde ett sparvpar spänt hennes väg. Hela tiden beredda att snabbt lyfta, om något hotande skulle inträffa.

Framme vid brevlådan stack Eva-Maria försiktigt ner handen och fiskade upp tidningen. Med bävan sneglade hon ner i brevlådan. Tomt. Hon drog en djup suck av lättnad. I den här brevlådan hade hon hittat åtskilligt den senaste tiden. Saker som absolut inte borde finnas i en vanlig brevlåda. Och som måste ha stoppats dit av någon. Gamla fimpar. Döda fåglar. Hundbajs.

Eva-Maria skakade på sitt ljusröda hårsvall och började gå tillbaka mot huset. Trött, förvirrad. Vanligtvis såg hon ut som hälsan själv. Den senaste tidens oro och kaos hade förändrat hennes annars så friska hy. Nu var hon alldeles grå av trötthet och oro, och de bruna fräknarna som vanligtvis var ett pikant inslag såg nu närmast ut som utslag i det bleka, osminkade ansiktet.

På väg tillbaka till huset och värmen stannade hon till och såg på förödelsen. Alla krukor som stått på den låga, långa bänken låg nu på marken. De hade stått där på rad i väntan på att tömmas och stoppas undan inför vintern. Bänken var omkullvräkt och jorden från krukorna täckte plattorna nästan helt och hållet. Flera av krukorna hade gått sönder.

Eva-Maria skakade på sig. Suckade. Hon hade inte tid att ta rätt på det här nu. Barnen måste i väg till skolan och hon själv till arbetet. Det fick vänta till i kväll. Det vill säga om det inte dykt upp något annat då. Någon ny åverkan. Någon ny förödelse.

Vem var det som låg bakom det här? Vem det än var, hade han lyckats. Eva-Maria var i gungning. Höll på att tappa fotfästet. Hon hade svårt att koncentrera sig på jobbet. Tänkte för mycket på allt som hänt.

Vad skulle ske härnäst? Skulle det trappas upp ytterligare? Och varför hände allt detta just nu?

Eva-Maria öppnade dörren och gick in i huset. Drog av sig stövlarna och gick in i köket. Slängde tidningen på köksbordet och såg på sin man.

– Nu får det vara nog. Jag orkar inte mer.

Svante Törnheden rattade in sin Audi på Högskolans parkering och den plats som hade en skylt med hans registreringsnummer. Han blev sittande en stund i bilen och lyssnade på ett radioinslag. En nyhetsreporter pressade skolministern hårt, men denna vacklade inte en sekund.

– Vi har en stabil och sund skola som ger alla elever samma möjligheter. Ansvaret vilar på eleven själv, och vår svenska skola skapar fria och samhällsorienterade elever med goda baskunskaper.

Svante fick lust att skratta högt, men ämnet var alltför allvarligt för att skrattas åt. Visste ministern inget eller höll hon bara masken? Och om hon visste. Hur kändes det då att medvetet undanhålla riktiga fakta? Att sitta och ljuga rätt ut i etern. Hon kunde ju inte gärna vara omedveten om att många av de elever som idag antogs till högskolan saknade så gott som grundläggande baskunskaper. Språklärarna fick i regel börja med att undervisa studenterna i svensk grammatik, innan dessa kunde börja studera sina respektive språk.

Han klev ur bilen och låste den med ett klick. Slätade till slipsen, manchesterkostymen och det bruna, tjocka håret och gick mot ingången. Stegen var morgonspänstiga och han visste med sig att hans kamp mot viktökning och kroppsligt förfall så här långt varit framgångsrik. Han hade några kolleger som lät det svälla ut både här och där och som såg betydligt äldre ut än vad de verkligen var. Tids nog skulle det bli så att det inte gick att kämpa emot tidens obönhörliga gång, men den dagen, den sorgen.

Han granskade de välkända byggnaderna, där han gick från parkeringsplatsen mot ingången. Högskolan hade fått överta lokaler från en gammal folkskola, som byggts på 1920-talet. Den rostbruna tegelbyggnaden hade snabbt blivit för liten och sedan några år kompletterats med ett nytt mäktigt hus. Detta såg precis ut som alla offentliga hus som byggts kring det senaste sekelskiftet. Massor av glas och starka färger.

Nyhetsinslaget om skolministern hade fångat hans odelade intresse. De tankar som surrat omkring i hans huvud hade tillfälligt skjutits undan. Och det hade känts bra, men nu var de tillbaka med full kraft.

Eva-Marias ilska och oro på morgonen. Hennes frågor som var omöjliga att besvara. Han visste lika lite som hon, vad det var frågan om. Om han bara vetat, skulle han tagit itu med det. Omedelbart. Eller rättare sagt med den som låg bakom trakasserierna.

Som vanligt hade han försökt att lugna Eva-Maria. Att allt bara var en slump. En tillfällighet. En obehaglig sådan för visso, men ändå bara en tillfällighet. Men innerst inne visste han att det inte var så. Alltför mycket hade hänt. Och det verkade heller inte att upphöra. Det kunde man se inte minst i morse.

Han blev inte riktigt klok på Eva-Marias reaktion. På något sätt var det som om hon anklagade honom för allt som skett. Inte med ord direkt. Men hennes blickar sa desto mer. Antydde att det var hans fel.

Så var det i morse. Hon var upprörd. Frågade honom gång på gång.

– Vad är det som händer, Svante? Vad är det som håller på att ske?

– Jag vet inte. Jag vet inte mer än du.

– Nähä, du …

Det här var en sådan morgon, när han närmast flytt hemifrån. Då och då brukade de åka tillsammans in till Örtuna, både för att spara pengar och miljö. Men den här morgonen klarade han inte av henne. Hennes ständiga frågor. Varför? Vem? Och därtill hennes anklagande blickar.

Svante nickade till några studenter. När han öppnade dörren till Högskolans entré, visste han att han måste koncentrera sig på kommande arbetsuppgifter. Handledarmöte med doktoranderna om drygt en timme. Det krävde sin man.

Men hur mycket än Svantes arbetsuppgifter krävde av honom under dagen, skulle han ändå inte bli fri från tankarna från morgonen. Han såg de omkullvräkta och förstörda krukorna framför sig. Och kände obehaget. Kunde inte bara fnysa och muttra pojkstreck.

Visserligen hoppades han att det var just vad det var. Pojkstreck. Men inom sig kände han något annat. Att detta var ett verk av någon som helt tappat fotfästet i tillvaron. Någon som blivit sviken på något sätt. Och som nu inte såg någon annan möjlighet än att ge igen på detta sätt.

2

– J a, jag har förstått att det är viktigt. Jag ska ordna det. Inga problem!

Men problem var precis vad det skulle bli. Eva-Maria svor en lång ramsa, när hon lagt på luren. Det var ju hur typiskt som helst att hon behövde ta en viktig klient just idag. Och klockan tre också. Hon hade lovat Emma att vara hemma tidigt. Det skulle bli omöjligt nu.

Svante fick komma lite tidigare. Ruskade sedan på sig, när hon erinrade sig att Svante förmodligen inte skulle komma förrän sent i kväll. Ett kort ögonblick funderade hon på att ringa honom men lät det hela bero. Förmodligen skulle han göra sig oanträffbar idag också. Det blev ofta så efter sådana här morgnar, när han flytt hals över huvud.

Det hade varit samma sak varje gång de upptäckt några av de skadegörelser som de varit utsatta för. Han blev lika upprörd som hon. Lika arg. Men det fanns något annat också. Något undanglidande, något undflyende. Som om han var rädd att ta itu med det.

Vanligtvis drog han sig aldrig för konfrontationer. Han var absolut inte rädd utan rakryggad och rättfram. Men vid de här vandaliseringarna låg han lågt. Mystiskt lågt. Ville inte riktigt befatta sig med dem. Varför? Visste han något om dem? Något som han inte ville berätta för henne.

Viveka. Hon fick bli räddningen igen. För vilken gång i ordningen visste inte Eva-Maria. Åtskilliga gånger hade Viveka, deras granne, ställt upp som räddande ängel, när häftiga schemaomkastningar eller plötsligt påkomna möten omkullkastat familjen Törnhedens noggranna planering.

Viveka hade inget emot det. Sa hon i alla fall. Hon tyckte om barn och hade relativt gott om tid. Det var inte så att hon satt i sitt hus och rullade tummarna. Hon var översättare och jobbade så gott som alltid hemma.

Eva-Maria visste inte så mycket om Viveka. Denna var ganska förtegen om sitt liv, men så mycket hade framkommit att hon var änka och barnlös. Hon hade bott i grannhuset, när Eva-Maria och Svante flyttat in, och redan från början hade Viveka varit vänlig och hjälpsam. Ett vänskapsförhållande hade sakta vuxit fram mellan Eva-Maria och Viveka. Eva-Maria kände att hon kunde lita på Viveka och anförtrodde sig numera ganska ofta till henne. Viveka var en god lyssnare men gav inte själv så många förtroenden. Kanske började det förändras nu.

Den sista tiden hade Viveka berättat lite mer om sig själv och sitt liv. Inte något uppseendeväckande direkt eller några djupa hemligheter. Men ändå.

Hennes man hade omkommit i någon olyckshändelse, så mycket visste Eva-Maria. Men inte mer. Banden mellan makarna hade varit så starka att hon aldrig förmått sig att älska på nytt. Så sa hon i alla fall. Hon saknade honom alltjämt och ibland kom bitterheten över henne. Att hon var ensam och inte hade några barn.

Emma och Viveka hade funnit varandra ganska snart, och det var aldrig några problem att be Emma gå till Viveka, om Eva-Maria blev sen. Ibland var Emma ensam hemma, men då visste hon att Viveka fanns i huset bredvid.

Viveka stack aldrig under stol med sina feministiska åsikter. De kom ofta fram vid samtal och diskussioner. Diskussioner som numera Svante helst undvek. Han försökte alltid hålla sig undan, när de feministiska dogmerna luftades. Efteråt brukade han säga till Eva-Maria:

– Det är lika bra jag håller tyst. Jag skulle kunna krossa hennes floskler med några väl valda ord.

Eva-Maria svarade inte. Var bara nöjd att det inte blev en öppen fiendskap mellan Viveka och Svante. Lite sval väpnad neutralitet gick an. Värre fick det inte bli. Hon tyckte om Viveka och dessutom behövde hon hennes hjälp.

Viveka brydde sig inte så mycket om Svante. Konstaterade mest att han fanns, och att om alla karlar var som han, var det lika bra att vara ensam.

– Du har det jobbigt du, Eva-Maria. Stort hus, krävande arbete och tre barn att ta hand om, kunde Viveka säga. För att ögonblicket därefter brista ut i skratt.

Men där hade Viveka fel. Svante var inget barn. Han deltog för det mesta i vardagens alla sysslor. Handlade, städade och framför allt var han mycket tillsammans med barnen. Där hade Eva-Maria inget att klaga på. Visserligen fanns grabbarna i hans gamla gäng fortfarande med i bilden. Det blev en del matcher, resor och blöta kvällar, men för det mesta fanns Svante, när hon behövde honom.

Därför var det lite förvånande att han nu drog sig undan, när hans familj utsattes för dessa trakasserier. Hon ville prata, diskutera, men Svante hade inget att säga. Flydde till jobbet och lämnade henne i ett kaos.

Det var också svårt att nå honom på djupet. Att tala om livet, om framtiden, om deras känslor. Han kunde prata i timmar om hur det var på Högskolan. Vem som intrigerade. Vem han kunde lita på. Vem som vänstrade med vem. Aldrig något om hur han kände det. Och naturligtvis aldrig något om hennes känslor.

Vardagen tog alltid över. Det var om den de pratade. Aldrig om hur de hade det. Om hur allt skulle bli. Trots allt var det inte bara det praktiska som fanns i livet. Det måste finnas en dimension till. Och hon längtade efter den. Mer och mer.

Eva-Maria slängde en blick på klockan. Nej, nu måste hon sätta fart. Klockan var mycket. Hon tog på sig en ljus poplinkappa över den strikta grå dräkten. Såg sig kritiskt i spegeln. Något spår av åldrande? Inte direkt. De små tecken på hennes förtitvå år som funnits hade hon skickligt trollat bort. Lagom med rouge på kinderna och diskret rosa läppglans. Det ljusröda, burriga håret hade hon samlat ihop över den höga, släta pannan, så att hon såg ut som den korrekta advokat hon var. Allt detta granskade hon kritiskt med intensiva, blå ögon.

Hon slängde en blick i sin väska. Allt fanns där. Planeringskalender, glasögon, anteckningarna som hon arbetat med i går kväll. Sminkväskan i vitt skinn och det lilla paketet med tamponger. Mensen kunde komma när som helst nu. Tecknen fanns där lika tydliga som alltid.

Med raska steg gick hon de hundra meterna bort till grannhuset. I Vivekas trädgård rådde en närmast pedantisk ordning. Det mesta var inplockat i förråd, men i den mån det fanns några redskap framme, var de samlade i ett prydligt arrangemang. Trädgårdsstolarna stod lutade mot det rektangulära bordet.

På sin väg mot huset njöt Eva-Maria av färgprakten bland Vivekas höstblommor. Vår, sommar, höst, det spelade ingen roll. Det fanns alltid något som blommade och fröjdade ögat i Vivekas trädgård.

Hon tog trappstegen i några snabba steg och ringde på. Det dröjde en stund, innan det rasslade i låset. Viveka verkade ha låst ordentligt.

Dörren slogs upp.

– Hej, är det du? Ursäkta att det tog lite tid, men jag brukar låsa om mej ordentligt, när jag sitter och jobbar. Jag är djupt försjunken i det jag gör och jag har musik högt på. Man skulle kunna bära ut hela bohaget utan att jag märkte nåt. Men kom in, vet jag!

– Jag har inte tid riktigt … jag är på väg till jobbet.

Trots sina vaga protester följde hon efter Viveka in i huset och hallen med de mörka möblerna. Mjuka, smekande toner hördes från övervåningen.

– Oh, vilken ljuvlig musik. Vad är det? Mozart?

– Nästan rätt. Haydn. Cellokonsert. Ja, den är underbar att jobba till.

– Jag ska inte störa dej, men jag har fått problem idag. Ett möte med en alldeles ny klient har dykt upp. Jag kunde inte säga nej, och jag får inte tag på Svante.

– Emma alltså. Inga problem.

– Är det säkert? Hon kommer från skolan strax före klockan tre.

– Klart jag hjälper till. Hon kan väl komma hit. Så ger jag henne lite mellanmål och sen får hon bestämma, om hon vill stanna eller gå hem.

– Du är en pärla.

Hon kramade Viveka lätt och tog sedan ett steg tillbaka. Viveka hade sin speciella skrivarmundering på sig. Mörkbruna plyschbyxor och en vit t-shirt utan text. Över den bar hon en hemstickad lång kofta i gråblå färgnyanser. I ena handen läsglasögon. Det långa mörka håret som hon oftast hade uppsatt hängde idag rakt ner. Eva-Maria kunde konstatera att det gråa tog mer och mer plats. De bruna ögonen med sina gula inslag var klara och granskande. Näsan var ovanligt kraftig i ett ansikte där allt annat var smått och välmodulerat.

Viveka betraktade Eva-Maria noga.

– Hur är det egentligen? Det är inte bara det här med Emma, eller hur?

Eva-Maria blinkade snabbt bort några tårar.

– Nej. Det … det har hänt igen.

– När då? I natt?

– Förmodligen.

– Vad har hänt den här gången då?

– Alla mina krukor, du vet. Jag hade ställt upp dom på bänken för att förbereda lite inför vintern. Nu var allt omkullvräkt.

– Hade nåt gått sönder också?

– Ja, flera av dom finaste.

– Men nu måste du göra nåt, Eva-Maria. Det här går inte längre. Det trappas upp hela tiden.

– Vad ska jag göra då?

– Anmäla. Anmäla till polisen förstås. Det måste bli ett slut på allt det här.

– Ja, men polisen. Inte bryr dom väl sej om sånt här smått.

– Smått och smått. Det kan så vara. Samtidigt är allt inte smått. Och tänk på allt som hänt. Olika äckliga saker i brevlådan. Förstörda utemöbler. Sabotage på cyklarna. Repor på bilarna. Smått och stort om vartannat. Och tänk på den anlagda branden bland virket i trädgården. Det kunde ha slutat med en katastrof, om inte Svante sett det.

Eva-Maria nickade och Viveka fortsatte.

– Lova mej att du gör nåt nu! Kontaktar polisen. Innan det blir för sent. Tänk om det händer