Alla dödas natt 1

By Sara Önnebo and Viktoria Flodström

I ett färgsprakande Österbotten håller Vasa på att förbereda sig inför halloween. Poliserna Gisela Forsell och Linus Mikkola blir kallade till en lyxvilla i skärgårdsidyllen Strömsö för att utreda ett brutalt knivmord.

”Alla dödas natt” är en spännande ljudkalender i tre delar.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Oct 2, 2023
• ISBN: 9789180007511

Book preview

Alla dödas natt

Del 1

Sara Önnebo

Copyright ©: Sara Önnebo & Word Audio Publishing International AB 2023

Omslag: Emma Graves

ISBN: 978-91-8000-751-1

Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

Fredag, 27 oktober 2023

ELLEN

Ellen hade varit tvungen att lämna kvinnojouren, där hon hjälpte till ett par dagar i veckan, tidigare än hon brukade. En fruktansvärd huvudvärk hade långsamt smugit sig på och nu längtade hon efter att lägga sig i ett mörkt rum och dra täcket över sig. Eftersom hon inte var i stånd att köra hade hon lämnat kvar bilen på parkeringen i stan och ringt efter en taxi. De två smärtstillande tabletterna hon svalt innan hon hoppade in i taxin hade inte börjat verka än och smärtan kändes som en dunkande puls i tinningarna. Det tog drygt en kvart att köra från centrala Vasa till villan i Strömsö. När taxin parkerade utanför deras hus noterade Ellen lojt att det lyste från hennes makes kontor. Hade Jasper redan kommit hem från jobbet? Så märkligt. Han hade åkt hemifrån samtidigt som hon på morgonen och sagt att han inte skulle vara tillbaka förrän ikväll.

Med blixtar dansande i synfältet letade hon rätt på kreditkortet och betalade taxin. Smärtan i huvudet gjorde henne alldeles vimmelkantig och hon vinglade fram över den stenlagda framsidan till ytterdörren som en berusad. Hon var vagt medveten om att taxin körde därifrån. Medan hon rotade i väskan efter husnycklarna slogs dörren upp och Vibeke som bodde tvärs över gatan stormade ut med tårar i ögonen. Ellen undgick nätt och jämnt att krocka med henne.

Utan ett ord rusade Vibeke över vägen, som om hon flydde från ett monster. Om Ellen inte hade haft så ont i huvudet hade hon förmodligen undrat varför Vibeke hade träffat Jasper när inte Ellen var hemma. Men som det nu var smög hon uppför trappan till sovrummet utan att tala om för sin man att hon var tillbaka. I sovrummet drog hon de tunga gardinerna för fönsterna och kröp ner under täcket. Sedan lät hon sig själv domna bort och föll in i en orolig sömn.

När Ellen vaknade ett par timmar senare var huvudvärken borta. Hon rörde försiktigt på kroppen. Gnuggade sig i ögonen och masserade tinningarna. Kände sig en aning desorienterad så som man ofta gör när man sovit mitt på dagen. Långsamt tog hon sig upp till sittande och lät fötterna söka sig mot golvet. Några minuter satt hon kvar på sängkanten och samlade kraft att ställa sig upp och ruska av sig sömnen. Hon stapplade tvärs över rummet. Drog bort gardinen och lät ljuset flöda in. Hon blinkade till. Höjde handen mot pannan för att skydda ögonen mot det skarpa ljuset. Det var en solig höstdag. Havet glittrade mellan trädstammarna. När ögonen vant sig vid ljuset öppnade hon fönstret för att släppa in den kalla höstluften. Drog in doften av hav och tång.

Stärkt av sömn och frisk luft gick hon ned till bottenvåningen. Hon hade ett vagt minne av att Jasper hade varit på sitt arbetsrum när hon kom hem från kvinnojouren och att hon sett Vibeke rusa därifrån. Hon rynkade pannan. Det var inte första gången som Jasper och Vibeke träffades bakom lyckta dörrar och återigen oroade hon sig för om de hade ett förhållande. Det skulle inte vara första gången som Jasper bedrog henne. Ellen borde konfrontera honom, men han skulle bara förneka det. Precis som han gjort de andra gångerna. Hon hade stått ut med mycket under åren som de varit gifta, men om Jasper började ligga runt med grannarna, ja då kunde hon inte bara låta det ske utan att göra något åt det.

Den tunga ekdörren till Jaspers arbetsrum var stängd. Ellen höjde handen och skulle just till att knacka när hon uppfattade sin makes upprörda stämma från andra sidan. Hon lade örat till dörren för att kunna höra bättre. Han pratade i telefon gissade hon, och han blev alltmer högröstad ju längre samtalet pågick.

Slutligen nästan skrek han:

Du har helt tappat kontrollen över situationen. Hon vet för mycket. Vi måste göra oss av med henne för gott.

Förskräckt tog Ellen ett steg bakåt.

Sekunden efter slängde Jasper upp dörren. När han upptäckte henne utanför sitt arbetsrum såg han lika skärrad ut som hon kände sig.

Jag visste inte att du var hemma, sa han tvärt. Han granskade henne misstänksamt. Varför står du här? Du tjuvlyssnar väl inte?

Ellen ansträngde sig för att andas lugnt, försökte få pulsen att lugna ner sig.

Jag hade huvudvärk och åkte hem tidigare. Jag såg att du var i ditt arbetsrum och tänkte fråga dig om du är hemma till kvällsmaten.

Jasper harklade sig och tycktes anstränga sig för att få ansiktet att se avslappnat ut. Han tittade på klockan.

Jag måste in till stan om en stund. Vi har ett möte med en ny investerare. Men jag borde vara hemma till sju.

Så bra, sa Ellen med så lugn röst hon kunde uppbåda. Då lagar jag något gott till oss. Det är ju trots allt fredag.

Med en sista dröjande blick på henne stängde Jasper dörren om sig igen.

Ellen stod kvar i hallen en lång stund. Hon undrade vem det var som Jasper hade pratat med och vem kvinnan som visste för mycket var. Kunde det vara Vibeke? Ellen hade ju själv sett henne mer eller mindre fly från deras hus. Vad visste Vibeke om Ellens man? Men framförallt undrade hon vad Jasper menade när han sa att de måste göra sig av med henne.

VIBEKE

Vibeke Waldeck stod framför spegeln i sovrummet. Hon drog lite i klänningens urringning så att ena axeln blottades. Blåmärket från förra veckan hade ändrat färg från lila till grönt. Hon tog ett steg närmare spegeln, tryckte nästan ansiktet ända upp i glaset. Tårarna hade fått mascaran att rinna, hon hade varit tvungen att tvätta bort sminket och nu måste hon lägga på ny makeup för att dölja märkena. Vibeke blev fortfarande förvånad ibland när hon såg sig själv i spegeln, särskilt om hon var osminkad. Hon vände ansiktet åt höger, sedan åt vänster. Tryckte på kinden med pekfingret och grimaserade när hon pressade på den ömma punkten. Blodutgjutningen var nästan helt färsk. Hon hade dukat fram fel frukostflingor i morse vilket hade gjort honom alldeles vansinnig. Det var hennes eget fel. Det var så dumt av henne att hon alltid gjorde honom besviken. Hon borde ha lärt sig vid det här laget. Men hans önskemål var ombytliga och ibland glömde hon bort hur han ville ha det. På förmiddagen hade hon åkt till affären för att handla rätt flingor. Hon hade plockat åt sig några andra sorter också, bara för att vara på den säkra sidan.

Hon öppnade lådan i sminkbordet. Pressade ut en klick foundation och smetade på ett tjockt lager. Därefter penslade hon på puder och rouge. Så, nu syntes märkena nästan inte alls. Sminkningen såg dock aningen clownliknande ut. Och håret var rufsigt. Med borsten tuktade hon hårslingorna tills den blonda pagen återigen låg på plats. Hon sprutade på rikligt med hårspray och slätade ut frisyren med handflatan. Nu var den blank och fin igen. När hon strök på mascara darrade hon så mycket på handen att hon slant och ritade ett svart streck på kinden.

Helvede, pis og lort! slank det ur henne.

Vibeke tog fortfarande till danskan när hon svor. Eller blev riktigt arg. Då räckte inte svenskan till.

Hon tvättade bort mascarastrecket och gjorde ett nytt försök att måla fransarna. Den här gången gick det bättre.

På nedervåningen var stylisten i full färd med att sätta upp dekorationerna. Hon var redan klar med utsidan. Allt Vibeke behövde göra var att lägga sista handen vid maten. Alla ingredienserna fanns redan i kylskåpet och det mesta hade cateringfirman förberett. Hon hade allt under kontroll. Inget kunde gå fel imorgon.

Vibeke ryckte till när det smällde i ytterdörren. Tunga fotsteg klampade över hallgolvet. Han var hemma. Minnet av hans knytnävar fick henne att blinka till. Efter en sista titt i spegeln skyndade hon sig ner för trappan för att välkomna honom hem.

LINUS

Uppladdad med en grön energismoothie för att klara av att ta sig igenom arbetsdagens sista timmar, slog sig Linus ner vid skrivbordet. Medan han väntade på att datorn skulle starta upp igen listade han i huvudet allt han måste hinna med under helgen. Pulsen ökade.

För det första skulle han jobba hela helgen eftersom han behövde ta igen en del av alla de arbetsdagar som han missat på grund av sjuka barn. Och Josefin skulle visst också jobba hela helgen. Det hade hon upplyst honom om under frukosten samma morgon. Hon skulle medverka på en skönhetsmässa i Botniahallen för att visa upp de ekologiska märkena som hon var återförsäljare av till potentiella kunder. Josefin räknade med att vara borta både lördag och söndag från tidig morgon till sen kväll eftersom hon absolut inte kunde avstå från minglet som drog igång när mässan slagit igen för dagen. Det var där man knöt kontakter, förklarade hon tålmodigt för Linus.

Att ingen av dem skulle vara hemma betydde att Linus måste hitta någon som kunde ta hand om ungarna. Och Lailas hund. Han drog sig för att be sina föräldrar igen. Under de senaste månaderna hade de ställt upp mer än någon vettig människa kunde begära. Men vem annars kunde man be om hjälp med att passa fyra barn och en olydig valp under en hel helg? Att ringa runt till barnens kompisar för att försöka hitta enskilda lösningar för varje barn var uteslutet. Det hade han helt enkelt inte tid med. Dessutom hade Laila simträning på lördag förmiddag och alla barnen skulle delta i monsterparaden i Vasa på söndag kväll. Linus hade lovat att fixa pumpor att ta med som rekvisita och dekoration. Han hade just börjat googla på enkla tips och trix om hur man karvar pumpor till kusliga, brett leende tandlösa gubbar, när Tuula stack in huvudet genom dörren.

Vad sysslar du med? Är du upptagen?

Inte direkt. Jag försöker lära mig hur man gör läskiga halloween-dekorationer av pumpor.

Tuula fnös.

"Skit i det. Hannele säljer