Pistol Jenni

By Eva Lundbäck

JENNI börjar sin äventyrliga resa genom livet som börjar i det tidiga 1900 talets Rovaniemi i norra Finland.
Tack vare Jennis starka vilja och beslutsamhet tar hon det modiga steget att lämna sitt hemland och försöka skapa sig en bättre framtid i Sverige.
Hon möter många prövningar och utmaningar som ung kvinna på väg till ett nytt liv.
Mycket händer som påverkar Jennis liv, inklusive andra världskrigets skugga och
hennes försvar med sin pistol.
”Pistol Jenni” är en berättelse om mod, beslutsamhet och överlevnad som kan påminna oss om vikten att leva livet fullt ut och omfamna livets utmaningar.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jan 5, 2024
• ISBN: 9789180972710

Eva Lundbäck

Eva är född 1957 i Kalix. Båda föräldrarna är från Kalix men mormor var från norra Finland Simu. Eva har 2 vuxna barn, Simon och Viktor och är sambo med Jan sedan 5 år tillbaka. Boken ”Pistol Jenni” är hennes andra roman. ”Älska och bli älskad” var hennes första.

Book preview

Kapitel 1

Jenni gick hemifrån tidigt denna morgon. Hon skulle gå till handlaren för att höra om de inte hade något jobb åt henne. Hon hade frågat runt på alla tänkbara ställen men ingen hade haft något att erbjuda henne. Hos handlaren hade hon varit för ett par veckor sedan och då fick hon städa där några dagar då hans fru skulle föda barn.

Tänk om hon ändå hade följt i sin mors fotspår och blivit barnmorska. Hon hade inte varit intresserad då men nu ångrar hon sig för då hade hon inte behövt gå runt och tigga efter arbete. Nu var Anna för gammal för att hinna lära upp henne, hon orkar inte jobba lika mycket så det gällde för alla barn att bidra med allt de kunde. Jennis pappa var ofta sjuklig och bidrog inte med mycket i hushållet. Den enda utvägen var väl att hitta en karl som kunde försörja henne men det var inget som lockade. Förresten fanns det inga rediga karlar i Rovaniemi. Jenni började känna sig så less på allt. Handlaren hade öppet så det var bara att gå in och förödmjuka sig och tigga om något arbete. Till hennes förvåning blev han glad då hon kom in.

– Hej Jenni, ni kommer som på beställning. Jag har lite varor som behöver levereras, kan ni hjälpa mig med det? Kärran står bakom huset, ni kan ta den. Jenni hann inte svara, han bara tog för givet att hon skulle hjälpa till. Nåja, det var ju vad hon kommit för så det var väl bara att hugga i. Hon lastade allt på vagnen och fick en slarvigt skriven lapp på vart det skulle.

Kärran var tung att dra men Jenni var van att ta i. Hon höll på i tre timmar med allt och det kändes i kroppen. Betalt fick hon men det var inte mycket för allt slit. Väl hemma satte hon sig på soffan med en duns, hon la upp pengarna på bordet och berättade om vedermödorna hon haft för dessa futtiga slantar. Hennes mor blev glad, nu kunde de få mat på bordet några dagar innan de slaktade Rosa. Det var en ständig kamp från dag till dag för att överleva. Petri låg på soffan och det gjorde Jenni ond. Varför gjorde han ingenting? Han var mors gullgosse och alla tyckte att han var för liten för att jobba men han var bara fyra år yngre än Jenni. Anna gick fram till spisen där potatisen kokade för fullt och det luktade halstrad fisk.

– Var har mor fått fisken ifrån? frågade Jenni och kände hur det vattnades i munnen.

– Den har Arto fiskat, han kan han, svarade hon med stolthet i rösten. Ropa på de andra så äter vi.

Jenni gick ut och ropade så högt hon kunde att det var mat och det tog nog bara fem sekunder så satt alla till bords. Efter maten gick Jenni upp och la sig på sin säng. Sin och sin, hon delade den med Ilse som snarkade som en hel karl. Ilse hade förresten hittat en karl och de skulle nog gifta sig till sommaren. Då skulle Jenni kanske få ha sängen för sig själv. Jenni låg och tittade upp i taket och funderade på livet. Så här ville hon inte ha det, hon var ju snart 18 år och mamma hade nog med barn att försörja. En tanke dök upp, tänk om hon skulle ta sig till Sverige. Jenni hade hört så mycket om det landet. Där fanns det jobb och alla hade det så bra. Det fanns många jordbruk och svenska karlar skulle visst vara riktiga karlakarlar. Hon log för sig själv, men det var så det pratades.

Kapitel 2

Jenni vaknade av att det luktade kaffe, det var den bästa stunden på dagen då hon och mor satt tillsammans med varsin kopp kaffe. Det var alltid i de där fina kopparna som ingen hunnit ta efter disken dagen innan. Hon drog på sig kläderna som låg i sängen för att de inte skulle vara så kalla då hon skulle kliva upp. Så smög hon sig ner för att inte väcka de andra så hon skulle få ensamtiden med mor som var så värdefull för henne. Trappan knarrade trots att hon smög så försiktigt hon kunde. Hennes syskon var alla yngre än henne förutom Ilse, så de var alltid i första rummet hos mor.

De satt och pratade om vad de skulle göra, det var bland annat dags att sätta potatis. Vilket alltid låg på Jennis lott men nu skulle faktiskt pojkarna också vara med, det lovade mor. Jenni tog mod till sig och berättade vad hon funderat på, att hon tänkte ta sig till Sverige. Anna blev tyst, det syntes tydligt att hon blev fundersam.

– Men vad ska du göra där och vad finns där som inte finns här? frågade hon med ängslan i rösten.

Jenni förklarade att hon inte hade allt klart för sig och hon skulle ju inte ge sig i väg på en gång. Hon skulle försöka ta reda på så mycket som möjligt innan. Hon visste ju av ett par flickor som gett sig av tidigare och hon kunde ju fråga hemma hos deras föräldrar och syskon. Anna skakade på huvudet och drack upp det sista kaffet, så var saken färdigdiskuterad. Hon reste sig upp och gjorde sig i ordning för att gå ut till ladugården. Jenni kände sig uppgiven, hon hade trott att mor skulle uppmuntra henne för då skulle det bli en mindre mun att mätta. Hon släppte dock inte tanken, hon skulle ta reda på så mycket som möjligt. Jenni drog på sig stövlarna och gick efter sin mor. De gick in i ladugården och Rosa och Majros ropade glatt godmorgon till dem. Det högg till i hjärtat då hon tänkte på att mor tänkte låta slakta Rosa, de fick ju i alla fall mjölk från henne. En av grisarna hade väl varit bättre att ta.

– Mor, varför slaktar vi inte en gris i stället? frågade hon då Anna stod och strök Rosa över ryggen.

– Ja, jag har faktiskt tänkt på det men jag tyckte grisarna var för små ännu. Vi får se hur vi gör. Nu mockar vi åt Rosa och Majros och grisarna, hästen måste också få rent, sa hon och ruskade på sig som om hon försökte skaka av sig alla bekymmer och beslut. Allt hade varit mycket lättare om Karl kunnat hjälpa till, tänkte hon besviket. Livet tar olika vändningar, och alla är inte önskade.

Då de var klara skickade Anna iväg Jenni för att tvätta sig ifall hon skulle ut på jakt efter nåt jobb.

– Om du nu tänker fara iväg på egen hand så behöver du ha lite pengar på fickan. Och ingen vill ha någon som luktar som en gris, sa hon och försökte låta glad. Fast innerst inne sved det i hjärtat att hon skulle ge sig i väg så långt bort. Vem visste om de skulle ses igen, och Jenni var dessutom den som hjälpte till mest hemma.

Kapitel 3

Jenni hade gått ner till hagen och satt sig på den stora stenen, det var ett så bra tänkarställe. Det var en jättefin morgon, solen sken från en klarblå himmel och den började faktiskt värma skönt. Det var i slutet av maj och all snö var borta, sommaren var på intågande. Isen hade smält bort och det glittrade så vackert på vattnet. En nyckelpiga flög upp på stenen, Jenni satte dit sitt finger så den skulle komma upp på hennes hand, åtta prickar. Vad var det man sa, att varje prick står för ett år? Det kan inte stämma tänkte Jenni, för så gammal kan väl inte en nyckelpiga bli? Den kröp ut på hennes lillfinger och Jenni höll upp handen.

– Flyg, flyg lilla Maria nyckelpiga, sa hon lågt och höjde ytterligare upp fingret.

Den bredde ut sina små vingar och flög i väg. Jenni gjorde som det sas att man skulle göra, hon sa tyst sin önskan i hopp om att den skulle slå in. Sedan la hon sig ner på stenen och njöt av de värmande solstrålarna. Hon vaknade med ett ryck, hon måste ha somnat. Jenni hade till och med drömt en mardröm. Hon hade drömt att hon blev jagad av ett gäng skurkar som var ute efter pengar och de hade hållit fast henne och antastat henne, en riktigt obehaglig dröm. Det var nog för att stenen var så oskön att sova på eller för att drömmen skulle tala om för henne att lära sig att försvara sig.

Hon kom att tänka på Joonas, han brukade ju träna skjutning med sin bössa nere på ängen vid Niemis. Han bodde på västra sidan av Rovaniemi. Han sa att man måste kunna försvara sig och så trodde han att det snart skulle bli krig för det var så oroligt i världen och Finland var ju inte ett självständigt land, och det var ju sant. Tänk om hon skulle be honom lära henne att skjuta Hon skulle ta en promenad dit även om det var i andra änden av staden.

Hon hoppade ner från stenen och gick hemåt. Det kändes som att hon nu var på gång att göra en förändring i sitt liv, i tanken i alla fall. Jenni såg på avstånd att mor hade satt ut hästen i hagen. Det hade börjat grönska så den hade lite gräs att äta på. Det såg faktiskt ut som om den njöt av det nya saftiga gräset om än det var lite. Jenni sjöng för sig själv, det gjorde hon alltid då hon kände sig på bra humör. Det gjorde hon nu för hon kände att hon var på gång att göra något positivt av sitt liv. Då Jenni kom upp bakom ladugården såg hon att tussilagon som hon satte för tre år sedan hade kommit upp och blommade så vackert gult som små solar. Jenni kunde inte motstå att plocka några, de skulle hennes lilla mor få. Hon behövde muntras upp lite, Jenni hade sett att hon blev lite ledsen då hon berättat om sin idé att flytta till Sverige.

Då hon kom in var ingen inne, vilket var ovanligt för det var en stor familj och det var alltid någon som var inne. Jenni smög in i mors kammare, hon visste att hon hade en pistol som hon tog med sig då hon for med hästen in till byn för att hjälpa någon med förlossningen och det kunde vara på natten. Men hon gömde den alltid då hon kom hem, ingen fick vare sig se eller röra den.

Det gick berättelser om att hon skjutit en karl som försökte ofreda henne men att han klarat sig. Efter det visste folk, främst karlar, att hon kunde försvara sig, i alla fall de som bodde i närheten.

Jenni sökte i byrån där hon hade sina kläder, ingenting. Hon gick vidare in i skrubben men då hörde hon att någon kom in så hon skyndade sig ut ur rummet och kastade sig ner på soffan i köket.

– Vad gör du inne? Skulle du inte försöka få något jobb idag? Det var Arto som kom in. Han hade varit nere vid sjön och lyckats få ett par små fiskar.

– Jag bidrar med mat i alla fall och du ligger bara på soffan och latar dig, sa han och viftade med fiskarna så det stänkte vatten på henne. Jenni tog kudden som låg på soffan och kastade den på honom så att han tappade fiskarna. Sedan sprang hon fort ut för hon visste att han skulle bli arg och försöka slå henne. Hon skulle inte gå in på ett tag så att han kanske glömde bort att vara arg på henne. Men det skulle säkert ta en vecka tänkte hon och log för sig själv. Jenni gick in i ladugården ifall mor var där, hon ville ha någon att prata med. Mor var inte där, vart kunde hon ha gått? Hon gick bakom uthuset, då såg hon henne, hon var ute på potatislandet och krattade. Det betydde att det var dags att peta ner potatisen, men nu skulle de hjälpas åt för en gångs skull.

– Var har du varit? ropade Anna då hon såg henne.

– Jag har varit nere vid sjön, svarade Jenni. Jag har bara tänkt.

Anna skrattade till, det skulle hon också vilja göra, bara tänka.

– Jag tror vi sätter potatisen till veckan för nu börjar det kännas varmt i jorden. Arto får dra plogen som jag får låna av Konrad, så i år behöver vi inte spada ner den.

– Det blir väl bra, Jenni?

– Ja, det blir jättebra för det var svettigt i fjol då jag gjorde nästan allt själv och landet är stort, svarade Jenni. Petri tycker jag också kan hjälpa till.

Anna nickade instämmande.

Nästa dag kom Konrad med plogen på vagnen. Hästen frustade då den kom upp på gården. Anna skyndade sig ut och tog emot dem, hon bad honom komma in och få sig en kopp kaffe vilket han inte tackade nej till. Han satt länge med dem i köket och pratade. Jenni tyckte att det verkade som att han tyckte lite extra om mor eller var det medkänsla då hon fick göra det mesta själv med allt vad det innebar? När han gått började vi med maten, Jenni hämtade potatis från jordkällaren och mor tog den sista burken med konserverat kött. Petri fick hämta vatten från brunnen och Oskar gjorde eld i spisen. Alla var på gott humör, tänk vad lite vänlighet och medkänsla kan göra. Konrad var den bästa grannen de hade, ingen annan verkade bry sig.

Ilse kom in och tittade sig förvånat omkring, det var ovanligt att det var sådan uppslutning vid matlagningen.

– Vad har hänt? frågade hon.

– Ingenting annat än att jag får lite hjälp, du kan ju också bidra lite. Gå och hämta småflickorna, svarade mor. Lotta hade sagt att de skulle gå till den lilla skogsdungen där de har en koja.

Kapitel 4

Dagarna gick och det var slutet av maj nu. Om Jenni skulle ge sig i väg så var det snart dags för hon ville gå medan det ännu var varmt, för gå det skulle hon även om det tog flera dagar eller rentav veckor. Hon visste ju inte hur långt det var och var i Sverige hon skulle stanna. Sverige var ett avlångt land som Finland, det visste hon.

Hon kände sig säker med att använda pistol, det hade Joonas sett till. Han var dock lite orolig då hon skulle bege sig alldeles ensam. Nu var det bara att försöka få tag på en egen pistol. Joonas hade lovat att hjälpa henne med det.

Lite pengar hade hon lyckats få ihop men det var inte mycket, hon hoppades på att hon skulle få något jobb, hon kunde ju sköta djur och laga mat och städa var hon van vid att göra.

Nu var hon på väg hem till Liisas föräldrar för att höra hur det gått för henne då hon traskade i väg över gränsen. De blev glada då hon kom dit, de var båda ute på gården.

– Men vad roligt att se dig, det var länge sedan. Ja, för minst ett år sedan, ropade Lisas mamma Hilma innan hon ens var uppe på gården. Det syntes verkligen att hon blev glad.

– Vad förärar oss detta fina besök? frågade Hilma. Kom så går vi in så vi får prata.

Jenni förklarade att hon tänkte göra som Liisa och söka lyckan i Sverige. Nu ville hon veta om de hört något från henne, hur hon har det och hur hon förberedde sig för sitt livs äventyr. Hilma fick ett sorgset uttryck i ansiktet då hon började prata om Liisa, hon saknade henne så otroligt mycket. Hon var solstrålen i hennes liv, alltid glad, och nu hade även de andra lämnat hemmet. De fanns dock i närheten, vilket var en tröst. Liisas pappa satt alldeles tyst vid bordet, han pratade inte så mycket i vanliga fall heller, så Jenni förstod hur tyst och långsamt det blivit. Hilma berättade att det enda de visste var att hon fått tjänst som piga hos en familj med flera barn och jordbruk. Hon hade inte själv hört av sig utan Konrad hade varit över till Sverige och fått reda på det, dock utan att träffa henne.

Jenni lovade att höra av sig om hon träffade henne och det gjorde dem glada.

Hon frågade igen om de kunde säga något om hur hon ordnade allt innan hon gav sig av.

Då berättade Hilma att hon hade fått ihop lite pengar och det var allt förutom att hon hade med sig lite mat, kläder och en filt att ha då hon var tvungen att stanna någonstans och sova över för lador fanns nog inte efter vägen.

Då hon druckit upp kaffet och fått veta lite mer om resan tackade hon så mycket och knallade i väg hemåt. Så där ledsen hoppades Jenni inte att hennes mor skulle bli, hon hade ju nästan alla barn kvar och det skulle också bli lite lättare med försörjningen.

Kapitel 5

Då hon kom hem stod det två karlar på gården och mor var med dem, hon pekade mot ladugården och de gick dit.

– Vad var det där för ena? frågade Jenni.

– Det var två fattiglappar som frågade om vi hade plats för dem att sova över. Jag visade dem mot ladugården att de kunde få sova där i natt.

– Men mor, utbrast Jenni. Då mjölkar de ju korna och vi blir utan mjölk till middagen. Anna bara tittade på henne.

– Det kan vi väl bjuda på. De såg både hungriga och trötta ut, svarade Anna. Tänk om det var någon av oss som var i nöd. Godhet kommer alltid tillbaka. Jenni skämdes för att hon lät så snål. Hon skulle säkert få vara med om det då hon gav sig av, det förstod hon nu.

På kvällen kom Joonas förbi men han ville att Jenni skulle komma ut så han fick prata med henne. Han ville inte visa att han hade en pistol åt henne, för det trodde han inte att hennes mor skulle gilla.

Jenni blev glad då han lyckats få tag i den. Hon höll den i sina händer, den kändes kall och hård. Men den gav henne modet som hon så väl behövde. Hon frågade Joonas vad hon var skyldig honom, men han ville inte ha något och han ville inte heller berätta var han fått tag på den, Jenni hade sina aningar.

– Du kan ju skicka pengar då du blivit rik i Sverige, sa han och skrattade. Men du måste ju prova och se om du klarar av den. Vi kan gå bort till Korvaberget imorgon så kan du prova den. Jag ska ta med lite ammunition till dess. Men lova nu att aldrig visa den för någon därhemma. Jenni stoppade den under förklädet i fickan på kjolen, sedan slog hon armarna om halsen på honom.

– Tack, tack snälla för att du hjälper mig. Det ska jag aldrig glömma, sa hon.

Joonas blev nästan generad, han var inte van vid att man kramades hemma hos honom.

– Vad ville Joonas? frågade Anna då hon kom in.

– Inget särskilt, svarade Jenni. Jag har berättat att jag tänker ta mig till Sverige och han ville nog önska mig lycka till, på hans sätt.

Klockan var ganska mycket och hon kände sig trött även om hon inte tyckte hon gjort så mycket. Det var bäst att försöka sova för det blir nog tidig revelj då potatisen ska i jorden.

Kapitel 6

Jenni vaknade av att mor slamrade i köket, det gjorde hon säkert för att vi skulle vakna. En efter en vaknade vi och knallade ner till köket. Kaffet stod på spisen och det luktade så gott. Petri var först uppe, kors i taket. Jenni kunde knappt tro sina ögon, det var sensation för han var den lataste av alla.

Mor gick ut och tog fram sättpotatisen som vi tog reda på i höstas. Mest småpotatis men de dög bra, om de var stora delade hon dem och det funkade också. Hon visste att hushålla med det de hade.

Det var en sådan där fin morgon, solen hade precis gått upp och fåglarna kvittrade för fullt. Mor hade hunnit sätta ut djuren i hagen, Majros och Rosa råmade då vi kom dit.

Arto