Midsommarnatten

By Sonia Strömberg

Som ensamstående kvinna över fyrtio är man inte längre önskvärd. Särskilt inte när man är polis till yrket. Så mycket vet Iris. Hon blir inte längre inbjuden till vännernas middagar och båda föräldrarna är sedan länge borta. Vad har hon kvar? När ett brev meddelar att morbror Felix fru har gått bort, bestämmer sig Iris för att återvända till gården där hon spenderat en stor del av sin barndom. Där visar det sig att Felix har en överraskning åt henne. Ute i Holma skärgård finns en liten stuga som knappt någon känner till. Nu är den hennes. Fastän besöket hos Felix blir något som Iris sent ska glömma så dröjer det innan hon återvänder till sin stuga. Men när hon väl tar sig dit sätts saker och ting i rullning som hon aldrig kunnat förutspå. Här ligger nämligen hemligheter begravda – hemligheter som rör hennes egen släkt... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 5, 2021
• ISBN: 9788726915242

Book preview

Cover: Midsommarnatten by Sonia Strömberg

Sonia Strömberg

Midsommarnatten

SAGA Egmont

Midsommarnatten

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1999, 2021 Sonia Strömberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726915242

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren. SAGA Egmont Midsommarnatten

www.sagaegmont.com

Ett speciellt tack till

MARIA AHLBERG

Första delen år 1982-1987

Avsnitt I

1.

Stockholm sommaren 1982

IRIS

HÅLLA TAND FÖR TUNGA

Glöm det, tänkte hon. Ta nya tag och framför allt berätta det inte för en enda människa.

Iris, förtiotvå år gammal, suckade djupt när hon tog ett steg i taget uppför de tre trapporna till lägenheten.

Resväskan var tung. Hon hade väntat sig mycket av besöket i England och därför tagit med en hel del kläder. Nu ångrade hon, att hon hade gjort sig så mycket besvär.

Så var hon äntligen däruppe, och nu skulle det bli skönt att få känna sig hemma igen.

Nyckelknippan? Naturligtvis låg den allra längst ned i den rymliga handväskan, och det tog ett tag innan hon kunde sätta lägenhetsnyckeln i dörrlåset.

Nåja, tänkte hon, jag har ju i alla fall ett eget hem att komma till. Det här är ett ställe där ingen annan än jag själv råder.

Hon grep tag i all post som låg innanför dörren, ställde ner resväskan i hallen och gick sedan och satte sig i vardagsrumssoffan. Där sjönk hon ihop litet och tankarna kom på veckan, som hade förflutit.

En sån egendomlig man han var Dennis Hogenman. Och han som hade gett ett så trevligt intryck genom vår korrespondens. Fast sympatisk var han väl på sätt och vis, vänlig och sådär men ack så tråkig. Genom breven hade jag ju fått en helt annan bild av honom. När jag steg av båten i Newcastle, så stod där en kortvuxen eländigt smal man med rädsla i blicken. Och vad väntade inte mej när vi kom till hans bostad? Jo, där fanns den där hunden. Köket utgjorde ju lägenhetens största utrymme och därinne bodde hunden.

Hon ruskade på sig och tankarna gick vidare.

Hanhunden var helsvart och stor som en kalv ungefär. Och då han var vildsint och hade smitit iväg flera gånger, kunde han inte ens släppas ut på den lilla bakgården utanför köket. Jag hade mitt sovrum vid sidan om köket, och varje gång jag gick förbi den stängda dörren kom ett våldsamt skällande. Och nån matlagning hjälpte jag inte till med, för jag vågade ju helt enkelt inte vistas i hundens närhet. Dennis gick aldrig ut, utan i de heta sommardagarna satt han framför TV:n och tittade på tennismästerskapen. Att tänka sej att sitta ute i solen på den lilla gräsplätten, som låg mot gatan till var otänkbart. Så gjorde man inte i den trakten, sa Dennis. Därför promenerade jag ensam omkring i samhället och funderade ut, hur jag skulle kunna komma därifrån. Och efter det där besöket hos hans mor, där jag förmodade att jag skulle visas upp, bestämde jag mej för att resa hem.

Hon suckade och medan hon bläddrade igenom de postförsändelser som hade kommit under hennes bortovaro, sade hon högt till sig själv

– Visst känns det i alla fall försmädligt att det blev så här. Det var ju inte precis på det sättet, som jag hade tänkt mej besöket.

Tidningarna, hade något hänt på hemmaplan, reklamen fanns det något av värde där och breven var de bara från banken eller fanns det något…

Jodå det fanns ett privatbrev också.

Det är länge sen som jag hörde från moster Inga-Märta så nu måste det vara nåt alldeles särskilt, tänkte hon och öppnade kuvertet.

Vallhammar juni 1982

Kära Iris!

Jag måste skriva till dej och tala om att Thea, svägerskan, har dött. Det var nånting med hjärtat. Jag ringde till dej ifall att du skulle ha velat komma till begravningen, men jag fick inget svar. Det var då väldigt vackert i kyrkan må du tro med mycket blommor och så där. Fattas bara annat förstås så mycket pengar som han har att köpa för.

Hela hennes släkt var där, men bara Vitalis och jag och Maj-Britt från våran sida. Felix verkade vara mycket sorgsen och det är väl inte så konstigt, för nu blir han ju alldeles ensam på gården.

En annan som har varit ensam i några år är Maj-Britt. För han stack ju iväg den där mystiske holländaren, som hon blev gift med. Om du inte redan vet det så kan jag berätta, att när han var ute i bilen en dag så hade han med vilja trängt sej inpå en annan bil. Och därigenom så hamnade ett fruntimmer och hennes barn rätt i Modeälven. Om det bara var för att skrämmas vet jag ju inte, men efter det att poliserna hade kommit så var han då som bortblåst. Ryktet har gått att han egentligen var en sorts spion, som redan tidigare var efterlyst. Nåt konstigt var det för kvinnan, som är gift med en ingenjör på Örudden, hade sagt att hon stött ihop med honom i bastun och sett ett tatuerat hjärta på hans arm. Och det hade en efterlyst spion också haft. Det stod mycket om det här på den tiden i tidningen. Han blev ju tagen av polisen och har då inte visat sej här i närheten ännu.

Du ska i alla fall inte tro att Maj-Britt häver upp sin röst och talar om hur det förhåller sej. Nej då, hon bara tiger. När det där hade hänt for jag och Vitalis ut till Örudden där hon bor, för hon är ju ändå min syster, men vi fick då inte veta ett enda dugg.

Men en annan sak har hänt ganska nyligen som gjort oss förvånade. Nu när karin hennes så länge har lyst med sin frånvaro, då har hon tagit dit honom. Den där Signar alltså. Att hon kan med det, nu när det är så många år sen hon fick honom. Men det är ju andra tider nu förstås. Nu ids dom ju inte gifta sej fast dom är på väg ibland.

Jag minns så väl när hon var stor och tjock och for sin väg härifrån. Och sen, när hon hade fått pojken, så lämnade hon honom hos ett folk nånstans uppe i fjällvärlden. Antagligen fick hon ihop det strax efteråt med holländarn, och då ville hon inte visa att hon hade pojken. Hon har då inte låtit dom adoptera honom, så pass mycket vet jag. För han har hennes efternamn, även om han bor kvar där i inlandet. Och nu är han trettiosju år gammal och gift och har en dotter som heter Maria. Allesammans var hos Maj-Britt häromsistens vad det nu kommer sej av.

Jag skulle vilja veta om du tror som jag, att det är meningen att han också ska vara med och dela. Du vet nog hur sånt här går till, poliskonstapel som du är.

Det var länge sen du var häruppe nu. Blev det ingenting med den där Lennart, som du hade med dej en sommar och som var så trevlig?

Som du ser så har det hänt en del i släkten nu. Jag är då glad över min Vitalis jag, för han står mej bi i alla väder.

Hälsningar

moster Inga-Märta

Ja det där om att holländaren hade gjort sej skyldig till en förseelse det visste jag förut, tänkte Iris. Men då har han alltså inte kommit tillbaka ännu. Stackars moster Maj-Britt. Och hon som i alla år har hållit det där med sonen hemligt. Hur har hon orkat undvika alla fallgropar? Men nu är alltså tiden inne att göra honom legitim.

Iris satt en stund och mindes sin yngsta moster, sådan denna hade sett ut i yngre dagar. Hon hade haft mörkt burrigt hår, blå ögon och runda kinder. Och hon hade gått sin väg rak i ryggen och oftast varit gladlynt. Men efter allt vad hon varit med om, hade hon alltså blivit tystlåten och inbunden.

Men oj oj, ska det där andra tjatet börja nu igen, tänkte hon vidare. Alltid, så långt tillbaka som jag kan minnas, var det samma prat när mamma, moster Inga-Märta och moster Maj-Britt träffades. Om Felix blir den av dom två som lever längst, då får vi nog ett korvöre vi också. Men är det hon som är kvar, då förstår man ju hur det blir. Alltid samma visa. Kunde då morbror Felix rå för att han var äldst, son i huset och också ansågs mest passande till att överta hemmanet i Avarö? Dom har aldrig varit riktigt rättvisa dom där systrarna när allt kommer omkring. För hemmanet var i ett uselt skick, när morfar dog och Felix fick ta över. Och så måste han dessutom lösa ut sina systrar. Mamma till exempel, hon köpte ju den där sybehörsbutiken på Sveavägen här i Stockholm för sin del av pengarna. Och vad gjorde dom andra systrarna för pengarna?

Iris satt och funderade en stund och i minnet kom nu en del, som hon hade hört talas om.

Ja moster Inga-Märta har ju alltid gnällt över att morbror Vitalis gör av med så mycket pengar på sprit och tobak, så det är väl dit och till hans snickeriverkstad som de mesta pengarna gick. Och moster Maj-Britt har väl försökt att kompensera sonen, över alla år som han har gått miste om sin mor. För som det låter på Inga-Märta, så har nog Maj-Britt fått betala för pojken under årens lopp. Men beträffande Maj-Britt så har det också gått genom mina öron, att hon har ett hus på Örudden. Hur som helst så har nog morbror Felix varit framsynt och duktig. Han tog ju tillfällena i akt, när han fick nys om sånt som har gett pengar. För inte var det väl så konstigt att han passade på att sälja tomter till sommarstugor, när det fanns intresserade köpare. Men det där stack tydligen i ögonen på mina mostrar. Dom där tomterna kommenterades i alla brev till mamma så länge hon levde. Nu har han alltså blivit ensam.

Hon satt en lång stund och erinrade sig de minnen hon hade av morbrodern under de år som gått.

Han hade varit storvuxen och kraftig, haft tunt vitt hår och en kortklippt liten mustasch i samma färg. Men allra helst ville hon minnas hans vitsar och hans höga bullrande skratt.

Den ingifta mostern liksom Iris mor och dennas båda systrar hade varit ett annat slags människor. De var snälla, vänliga och tålmodiga men de hade inte samma gladlynthet och humor som Felix haft. Hon hade alltid varit hans favorit. Så länge som familjen bott kvar i Vallhammar, hade de ofta vistats på Avaröudden. Och varje gång de anlänt, hade han kommit springande emot henne med öppna armar och sedan hissat henne upp i luften.

Det var så många minnen från det där huset, som låg alldeles vid Bottenhavets strand. Hon hade alltid känt sig välkommen till morbrodern och hans hustru. Och ett särskilt stöd hade de varit efter det att Iris far, elmontören, hade avlidit i en olycka vid ett reparationsarbete i en kraftledningsstolpe. Hon hade varit åtta år vid det tillfället.

För att komma ifrån den värsta sorgen och smärtan hade modern tagit dottern med sig och flyttat till huvudstaden. Detta fick till följd att Iris i flera år hade varit sommarbarn i huset, som på den tiden hade ägts av morfadern.

Det var härliga minnen som länge dröjde sig kvar hos henne. Det brukade vara underbart, att få vakna varje morgon till fiskmåsarnas skrän, hämta vatten i pumpen på gården, kontrollera råttfällorna och få vara med på strömmingsfisket. Hon mindes mandelpotatisen som åts med skalet på, potatispalten där hon gjorde ett hål i mitten för det hemkärnade smöret, kalvdans och vattlingon till efterrätt, kärnmjölken som hon inte tyckte om och det hembakade tunnbrödet. Men även under krigsåren hade det alltid funnits mat i huset.

Hon kom också ihåg köksskåpen med de virkade hyllremsorna, kommoderna med porslinsfat för att tvätta sig i, Thea som klippte mattrasor av gamla kläder, dasset med dagstidningar som toalettpapper, samt de stora tvättkaren och tvättbrädorna för veckotvätten.

Iris visste att hon måste packa upp resväskan, men hon sköt de tankarna åt sidan och förlorade sig ännu en gång i tankar över det som hade varit.

Bröllopet då, som hon inte varit med om men så ofta hade hört talas om. Morbror Felix skulle gifta sig den gången och Iris föräldrar som var fästfolk vid den tiden, moster Maj-Britt, moster Inga-Märta och Vitalis hade varit bland gästerna. Thea, hon som blev hans hustru, kom från en by i inlandet och det var i hennes hem som bröllopsmiddagen hölls. Och alla gästerna hade blivit förstummade vid åsynen av rätternas mångfald. Men tidpunkten för bröllopet var kanske fel vald, för redan