En annan Maria

By Britt Engdal

Efter ett par turbulenta sista veckor i skolan har sommarlovet äntligen börjat och 15-åriga Maria ska flytta från stan tillbaka ut till den lilla ön på västkusten där hennes familj bor. Hon har till och med fått ett jobb! Som barnflicka åt två små flickor. Allt går bra tills Maria träffar flickornas storebror. Han med mörkt, lockigt hår som gör att Maria blir alldeles yr och förvirrad ... En annan Maria är den tredje boken i serien om Maria. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 7, 2021
• ISBN: 9788726908756

Book preview

1. Aldrig mer!

Hon stormade uppför de två trapporna. Hennes steg dånade genom den mörka, smala trappuppgången. Det luktade kålsoppa. Där var dörren. Snusbrun, sliten. Räddningen. En handtextad skylt talade om att här bodde Einar Jönsson. Med knutna händer hamrade hon på dörren och steg hördes genast inifrån. En kortvuxen kvinna öppnade, stirrade häpen på den flämtande flickan utanför.

Maria!

Signe! Med en snyftning kastade sig Maria i Signes famn. Hon fick böja sig ner för att komma i samma höjd. Åh, äntligen trygghet. Signe! Varför hade hon slutat hos familjen Björk! Aldrig skulle Maria gå tillbaka dit nu.

Kom in, lilla tös! sa Signe och drog med sig Maria in i den trånga, överbelamrade tamburen. Hon tittade bekymrat upp på Maria. Kära barn, vad är det som har hänt?

Maria slängde sig ner på den lilla pallen, så häftigt att den var nära att välta.

Jag går aldrig tillbaka dit! skrek hon och brast ut i en lång snyftning.

Shhh! Lillen sover! Kom ut i köket och berätta!

Lätt vaggande gick Signe före ut i köket. In genom köksfönstret lyste vårsolen. Bakom träden syntes den andra sidan av Vegagatan med sina trevåningshöga landshövdingehus. Maria satte sig i kökssoffan och lutade huvudet i händerna.

Aldrig går jag tillbaka dit! snyftade hon igen.

Till Björks? undrade Signe.

Dom är borta båda två, tant Tyra och herr Björk… sa Maria. Signe drog på munnen åt hennes egenartade benämning på paret Björk.

Hon på sanatoriet för observation och han på sitt vilohem…

Signe ryckte till vid ordet vilohem.

Jaså, det är dags nu igen. Den där sinnessjukdomen lämnar honom visst aldrig i fred.

Ett kort ögonblick stirrade Maria överraskad på Signe. Att nämna sinnessjukdomen öppet! Det gjorde man ju inte. Men i nästa sekund överväldigades hon av sina egna bekymmer igen.

Och hon är hos Ulf och mig! Faster Ingeborg! Satmaran! Maria lyfte sitt gråtsvullna ansikte och såg på Signe.

Jo, jo, sa Signe och satte sig på en av de slitna pinnstolarna, det vet en ju att Ulfs faster inte är att leka med. Vad har du nu hittat på, Maria! Du brukar ju vara så förståndig!

Maria lade sitt rufsiga huvud på bordet och drog en djup suck. Aldrig mer… mumlade hon ner mot bordsytan. Men så satte hon sig upp och beredde sig på att berätta för Signe.

Vet du inte vad det är för en dag i dag? Marias röst lät lite förebrående.

Jovisst, lilla barn, du fyller ju år, hela femton år är det väl. Inte har jag glömt det. Jag har allt ett paket åt dig också, men inte kunde jag tänka på det, när du kom instormande så här…

Nej, nej, jag menar inte så… Men igår sa faster Ingeborg att hon skulle resa och hälsa på sin bror i dag och inte komma hem förrän i morgon. Och då tänkte jag att jag skulle ordna ett födelsedagskalas när hon var borta.

Men du borde allt frågat om lov, Maria!

Frågat om lov! Signe! Du vet ju hurdan hon är! Aldrig att hon skulle ha sagt ja! Hon skulle ha skällt ut mig bara för att jag vågat fråga!

Marias tårar hade torkat. Över de gråtflammiga kinderna lyste hennes bruna ögon upprört.

Nänä, kanske det, höll Signe vagt med, reste sig upp och plockade fram potatisen ur skafferiet. Men berätta nu vad som hände.

Och mot Signes bortvända rygg vid diskbänken började Maria berätta.

Jo, jag bjöd bara mina allra bästa vänner, Violetta och Irene, och Ulf så klart. Jag bakade kakor själv. Ja, Karin hjälpte mig lite, den nya jungfrun, du vet. Hon är bara 16 år! Visste du det?

Maria kunde se Signes nickning när förklädesbanden runt halsen vickade till. Säkert hade Signe många gånger undrat hur den lilla Karin hade kunnat ersätta henne själv hos familjen Björk.

Jo, jag bad ju henne vara med också förstås. Så kom dom allihopa och vi drack saft och åt kakor och hade hur trevligt som helst. Jag vet att tant Tyra skulle ha låtit mig ha kalas! Jag vet! Visst skulle hon?

Jo, säkert skulle hon det, höll Signe med och lät de ljusa ormarna av potatisskal ringla sig ner i bunkens jordiga vatten. Men vad var det som hände?

Maria drog ännu en djup suck och tittade ner i bordet. När hon svarade var hennes röst tyst och dov.

Hon kom hem. Plötsligt steg hon in genom ytterdörren och gick rätt in i matsalen. Där stod hon och stirrade på oss med sina svarta ögon som en hämndens ängel, eller kanske snarare nån från underjorden…

Men Maria! förebrådde Signe, låtsat chockerad.

Jag lovar, Signe, hon blev glad! Glad över att äntligen komma på mig med nåt! För att äntligen kunna göra sig kvitt mig! Jag tror hon har hatat mig sen den första gången hon såg mig på bryggan på Hönö! När dom kom till oss som sommargäster.

Dumheter, Maria! Signes röst lät ovanligt skarp.

Men jag! Jag är inte samma lilla mjäkiga flickunge som då! Hon har inte fattat det! Det är länge sen jag gick där och släpade på hennes fikus! Nästan fyra år sen! Och jag har gått i skola här i stan i tre år! Jag är en annan nu!

Lugna dig nu och berätta vad hon sa! Signe hade vänt sig om, stod halvt vriden mot Maria med de droppande händerna hängande över potatisbunken.

Det första hon skrek var: ’Jaså, här dansar råttorna på bordet!’ Sen fortsatte hon att skälla. Hon sa att jag var en elak, opålitlig underklassjänta, att hon borde ha förstått att jag skulle utnyttja tillfället, när hon reste bort, att hon alltid vetat vad jag gick för, att hon minsann skulle se till att jag åkte ut ur huset… Sen gav hon mig en örfil. Det är aldrig nån som har slagit mig förut.

All den instängda gråten brast ut igen. Örfilens skam hettade ännu i Marias kinder. Hon kände hur Signe satte sig bredvid henne på kökssoffan, höll om hennes skakande kropp för att lugna och trösta.

Det var så hemskt… Violetta och Irene dom bara dröp av, sa ingenting. Inte ens Violetta. Och hon bara fortsatte, det ena värre än det andra… Hon, hon… häxan! Jag fick inte ur mig nåt. Sen sprang jag. Maria tog upp en näsduk ur fickan och snöt sig länge. Så satte hon sig spikrak upp på soffan. Hon knöt händerna och la dem framför sig.

Jag hatar henne, jag hatar henne. Jag önskar att hon får tant Tyras TBC, att hon blir sjuk, att hon dör…

Skäms på dig Maria! avbröt Signe henne, du vet inte vad du säger!

Jo, det vet jag. Hon har plågat mig så länge. Och Ulf. Och tant Tyra. Dom skulle också bli glada om hon fick tant Tyras TBC och dog.

Maria knöt händerna ännu hårdare.

Jag känner inte igen dig Maria! Sluta upp med att säga såna dumheter! sa Signe med sin strängaste röst. Det är ju som om hennes elakhet smittat dig!

Och så kunde tant Tyra bli frisk i stället… Maria lutade sig mot soffans ryggstöd, drog en lång, darrande suck och blundade.

Hon är bara inne på observation, lilla hjärtat, hon kommer hem om en månad igen ska du se.

Kanske, sa Maria. Men då är det sommarlov. Då har jag flyttat hem till Hönö.

Signe återgick till sitt potatisskalande. Men så kom hon att tänka på något, hejdade sig och vände sig om. Karin då? Hur gick det för henne? Förlorar hon platsen nu?

Nej, som tur var var hon ute i köket just när Satmaran kom. Hon fattade aldrig att Karin varit med. Och inte ens Satmaran kunde inbilla sig att Karin skulle ha kunnat hindra mig. Fast hon fick sig en utskällning. Maria snöt sig igen.

Det blev tyst en stund. Det enda som hördes var Marias upprörda andetag och det raspande ljudet från Signes potatiskalande. Men så vände sig Signe om.

Det är sant, Maria. Du har förändrats. Signe såg fundersamt på Maria. Är det inte den där Violettas fel, tro…

Fel? Vill du att jag bara ska tiga och ta emot hela livet? Va?

Såsåså, lugna dig nu. Men kan du verkligen inte bo hos Björks? Det är ju bara ett par veckor kvar till avslutningen.

Nej, Signe. Nej, nej, nej. Maria knöt händerna och stirrade förtivlat upp mot Signe.

Men ska du sluta skolan då? Det går ju så bra för dig. Du är en av de bästa i klassen, säger Ulf.

Maria svarade genom att åter lägga ner huvudet på bordet och låta gråtstormen ta henne. Signe övergav potatisen och trängde sig ner bredvid henne. Tafatt strök hon över Marias rufsiga huvud med sin fuktiga, sträva hand.

Jag ska fråga Einar, om du kan bo här. Det är klart att jag ska göra.

Maria kastade sig i Signes famn. Gråten blev ännu svårare. Signe från Hönö. Nästan som hemma.

Åh, Signe, du är den enda jag har här i Göteborg. Vad snäll du är…

Jag är visst inte den enda. Irene är en redig tös, hon kommer säkert att hjälpa dig, och den där vilda Violetta med, kanske. Och sen har du ju Ulf.

Nu blev gråten värre än nånsin. Ulf! Nu var han alldeles ensam med Satmaran. Bara hans föräldrar snart blev friska och kom hem. Inte kunde Karin skydda honom. Det var kanske snarare tvärtom.

Nej, jag måste skynda mig med middan, sa Signe, klappade om Maria och reste sig upp med en suck. Snart är Einar hemma.

Ett ljust barnskrik hördes inifrån rummet.

Jag tar honom, Signe! ropade Maria och skyndade upp från kökssoffan.

Rummet vette också mot gatan. Solen lyste in genom de två fönsten. De nyutslagna träden därute färgade solskenet gyllengrönt och lånade ut sin färg åt möblerna i rummet, ett runt bord med fyra stolar mitt på golvet, en stor, bukig byrå med en spegel ovanför, en högt uppbäddad järnsäng med mässingsknoppar vid ena väggen och en vitmålad utdragbar barnsäng strax intill. Ovanför barnsängens kant syntes två knubbiga armar och ett rött, rundkindat ansikte. Munnen öppnades och ett vrål sköt upp i höjden. Maria sprang fram och lyfte upp Lennart i famnen. Skriket tystnade, övergick sakta i ett belåtet jollrande. Hon snusade i hans fuktiga nacke, njöt av den söta småbarnslukten.

Ojojoj, vad tung du har blivit, gullebarnet. Du har det bra, dig vill alla ha, fastän du kissar på dig och skriker. Men vem vill ha mig?

2. Ett nytt hem

Einar hade kommit hem, utsjasad, trött, direkt från sitt arbete i hamnen.

Ser man på, så fint främmande, sa han när han fick syn på Maria. Pustande tvättade han sig vid kranen i köket, innan han satte sig till bords. De tatuerade ormarna runt hans armar glänste av vatten. Tidigare hade Einar varit till sjöss, men när han gifte sig med Signe hade han gått i land och börjat arbeta som hamnsjåare i stället. Tant Tyra hade bleknat av återhållen förfäran, när hon fick veta att hennes präktiga jungfru skulle gifta sig med en sjåare, mindes Maria. Sjåare var busar, trodde tant Tyra.

Kökssoffan knarrade bekymrat när den store, tunge Einar vräkte sig ner i den. Maria satt på den yttersta kanten av en köksstol. Stekt makrill, potatis och mjölksås, det smakade bra, nästan som hemma på Hönö, men hon kunde bara tänka på svaret. Svaret som Einar skulle ge, när Signe frågade om Maria fick bo hos dem. Bara de där tre veckorna som var kvar till sommarlovets början. Och om hon inte fick? Vad skulle hon ta sig till då? Signe hade inte bråttom. Kanske väntade hon på det rätta tillfället.

Idag var det bra med arbete, sa Einar och stoppade munnen full med fisk och potatis. Men det blir nog sämre, sägs det…

Jaså? sa Signe och tittade oroligt frågande upp på Einar.

Ja, du, det kanske inte blir nån annan råd än att jag får gå till sjöss igen. Han tittade plirande på sin fru ett ögonblick, men hon hade sänkt blicken igen. Jag kan få hyra på en båt redan nästa vecka.

Det blev tyst kring middagsbordet. Bara skrapandet av besticken hördes och Lennarts små grymtningar där han satt i Signes knä.

Vad tycker du? frågade Einar till sist.

Signe mötte hans blick.

Jo, det ska vi väl klara, Lennart och jag. Och du kommer ju hem ibland.

Jo, jo. Då säger vi det. Einar tömde sitt mjölkglas, torkade sig om munnen med baksidan av handen och lutade sig bakåt. Han såg belåten ut.

Maria har blivit utkörd från Björks, berättade Signe. Nu var tydligen rätta tillfället kommet.

Va! Utkörd! Har du haft herrar på rummet eller? gnäggade Einar och slog sig förtjust på låren. Maria kände hur hon rodnade.

Äsch, det är den där fastern du vet. En riktig satmara. Herr och fru Björk är ju på sjukhus bägge två. Så vad tror du? Kanske Maria kunde få bo här hos oss?

Här hos oss? Den fina fröknen? Einar tittade retsamt på Maria som såg