Flickan med en lapp om halsen – Historien om ett finskt krigsbarn

By Maria Bouroncle

Tolvåriga Hilja och hennes lillebror Antti har tvingats lämna allt och alla bakom sig. De är bara två utav alla de finska barn som skickats till Sverige för ett liv bortom kriget. Ett liv utan mamma, pappa och syskonen. Efter tre dagars resa och två veckors karantän når de så småningom den lilla byn Vesene i Västergötland. Här måste de skiljas åt, fastän Hilja lovat att alltid se efter sin lillebror. Trots detta lär hon sig snabbt att uppskatta sin nya tillvaro, på gården hos tant Maria och den tystlåtne Artur. Men vad hon inte vet är att familjen bär på en mörk hemlighet... FLICKAN MED EN LAPP OM HALSEN är en verklighetsbaserad roman och en fristående fortsättning på boken DET KOM FÖR MIG I EN HAST - HISTORIEN OM BARNAMÖRDERSKAN INGEBORG ANDERSSON. Sagt om DET KOM FÖR MIG I EN HAST - HISTORIEN OM BARNAMÖRDERSKAN INGEBORG ANDERSSON:"Har sytt ihop två mattor till en jättestor och lyssnat på Det kom för mig i en hast och gråtit och tänt ljus, och gråtit lite mer. Läs den. Eller lyssna, och sy mattor samtidigt." Hanna Hellquist, journalist och författare"Maria Bouroncle takes us deep into a story of real-life murder to show us the humanity – even love – behind the crime. A riveting read – haunting, atmospheric, and ultimately, heart-breaking." Bästsäljande indisk-amerikanske författaren Manil Suri -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 28, 2022
• ISBN: 9788728200551

Book preview

Maria Bouroncle

Flickan med en lapp om halsen

Historien om ett finskt krigsbarn

SAGA Egmont

Flickan med en lapp om halsen – Historien om ett finskt krigsbarn

Omslag: Shutterstock och Hilja Nordner

Copyright © 2022 Maria Bouroncle och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728200551

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Radioröster och ransonering

Maria sitter vid köksbordet med en kaffekopp i händerna och lyssnar på radion. En vindpust smyger sig in genom det öppna fönstret. Den vita, tunna trådgardinen fladdrar i vinden. Bakom vildapeln där en talgoxe vilar vingen skymtar hon ladugården. I norr ligger det faluröda uthuset med den vackra vällingklockan på taket. Den liknar verandan med sina vita, små väggar och vilda snickarglädje. I klockans topp roterar en vindflöjel.

Vintern 1940 samlade studenter in rockar på Auditorium i Stockholm, strumpor stickades i stugorna och vigselringar smältes. Ja, uppfinningsrikedomen var stor när Sverige stod upp för sina svältande systrar och bröder i öst. Men hör upp, gott folk! Kriget är långt ifrån över! Efter Sovjetunionens storanfall på Karelska näset i juni är våra finska kamrater mer utsatta än någonsin. Den tionde september 1944 är Finlands sak fortfarande vår!

Amerikaklockans trygga tickande och fågelkvittret drunknar i skvalet från Holgers radio. Svågerns rum ligger vägg i vägg med köket och hon hör vartenda ord trots att dörren är stängd. Maria ställer ned koppen och tittar på tidningsurklippet framför sig, flyttar det av och an, från ena handen till den andra. Hon minns inte längre var hon såg annonsen från Hjälpkommittén för Finlands barn första gången, om det var ur Westgöten eller Göteborgs-Posten hon klippte ut den, men det var i juli och nu är det redan september. Maria kan de tre raderna utantill vid det här laget, men läser dem ändå, ännu en gång, tyst för sig själv.

Artur vilar middag. Maria förstår inte hur maken kan sova i detta oväsen. Radioreportern överröstas stundtals av larmet på Stockholms central när han försöker intervjua en flicka som just anlänt från Helsingfors. På sjungande finlandssvenska berättar hon om hur lastbilar med likkistor invaderade familjens gårdsplan, hur hennes far och bror körde sand till kyrkbacken och tillsammans med grannarna grävde gravar för de stupade soldaterna. Flickan berättar om prästens tal om fosterlandets försvarare, men det enda hon tänker på är att det kanske blir fadern och brodern som grävs ned nästa gång.

Maria orkar inte lyssna mer. Det uschla kriget! Att det aldrig tar slut. Maria reser sig från bordet, tar bort den gamla grönblommiga vaxduken och lägger på en ny duk hon köpt på senaste syföreningsauktionen. Hon går ut i trädgården och plockar ett fång ringblommor. Det är kyligt och hon skyndar sig in. Termometern utanför fönstret visar bara elva grader. Hon ansar bladen och klipper av stjälkarna till lagom längd för vasen på bordet. Hon blir stående framför de starka färgerna i gult och brandgult och tänker på att hon äntligen ska bli mor. Inte på riktigt förstås, men hon kan inte låta bli att glädja sig något lite grann. Bara flickan kommer att trivas!

Rasslet av ett godståg som kör förbi i fjärran väcker Maria ur hennes tankar. Hon tittar på klockans visare som rör sig stötvis framåt över den sirliga urtavlan och de romerska siffrorna. Klockan slår halv tre. Det knackar på dörren och Ebba stiger på innan Maria hinner svara.

Så bra du kommer i god tid. Då hinner vi ta en kopp kaffe innan vi går.

Maria kokar upp sumpen i pannan, silar och häller upp det sista till Ebba. Hon ruskar på huvudet. Kaffet ser ut som te. Ebba drar ut pinnstolen och sätter sig, får syn på det tummade tidningsurklippet på köksbordet och läser högt.

Det är vårt folks hederssak att bereda de nödställda karelska barnen husrum och skydd för att bevara dem till en lyckligare tid. Vi rikta en varm vädjan till envar. Glöm icke skriftens ord: Allt vad I haven gjort mot en av dessa mina minsta, det haven I ock gjort mot mig. Anmälan om hem mottages tacksamt av Hjälpkommittén för Finlands barn, Herkulesgatan 26, Stockholm samt av dess läns- eller ortsombud.

Tänk att det redan gått två månader sen jag föreslog att vi skulle ta emot var sitt krigsbarn, säger Ebba och lägger undan urklippet. Jag trodde aldrig jag skulle kunna övertala dig.

Det var sant att Maria hade tvekat. Visst ville hon hjälpa till och göra sitt i krigstider, men hur skulle hon klara av att ta hand om ett föräldralöst barn? En liten varelse som slitits upp från sitt hem, förlorat sin familj, sina syskon, allt. Hur skulle hon kunna axla ett sådant ansvar? Hon som aldrig haft några egna barn. Gamla människan! Både hon och Artur var femtio fyllda. Hon hade alltid velat ha barn, men hon hade ju gift sig med Artur på gamla dagar och det hade inte blivit så. Visserligen hade de Gösta, fostersonen från Borås, men han var vuxen nu och hade sitt eget liv.

På midsommarafton hade de varit gifta i tio år. De hade ett bra liv tillsammans, lugnt och tryggt. När Maria kom som hushållerska till gården hade hon aldrig kunnat föreställa sig ett äktenskap med sin husbonde, trots att hon kände Artur väl sedan flera år tillbaka – Marias bror var ju gift med Arturs äldsta syster Ester – men när han hade friat, hade Maria sagt ja och flyttat ut ur pigkammaren. Hon hade slutat lyssna på skvallret i byn och skött sitt. Hon hade verkligen fått mer än hon vågat hoppas på i livet.

Ojämnt falla ödets lotter svarade du mig, fortsätter Ebba när Maria inte svarar. Det var inte meningen att jag skulle bli mor, sa du. Ett sånt dumt prat!

Maria hade bävat för att ta upp saken med Artur, bävat för att han skulle ta ut Bläsen ur stallet och dra till skogs som han alltid gjorde när sorgen tog över. Hon var rädd för hans slutenhet, den där kompakta tystnaden. Tystnaden som lägrade sig över gården och reste sig likt en mur mellan dem när något blev för svårt att prata om. Hon led av att aldrig få svar, aldrig få veta vad hennes make tänkte, kände, ville. Innerst inne.

Maria hade grunnat fram och tillbaka. När hon skulle fråga, vad hon skulle säga, hur hon skulle börja. Och Holger. Vad skulle svågern säga? Svågern hade sina sidor, han var som han var. Kanske borde hon strunta i alltsammans? Slå bort tanken som den nyckfulla idé det var. Det vore enklast så, att fortsätta leva som vanligt.

Det var svårt att prata om det med Artur, säger Maria till slut.

Du ska inte underskatta Artur. Han är seg.

Maria visste att Ebba inte skulle lämna henne i fred förrän hon hade gett klart besked och till en början gjorde hon sitt bästa för att undvika väninnan, slutade gå till kyrkan och affären. Hon bad Artur att handla, skyllde på sitt onda knä, men de bodde mitt i byn. Det var bara en tidsfråga tills hon skulle stöta på Ebba i trädgården eller vid mjölkbordet.

En morgon orkade hon inte fundera mer och lade det där tidningsurklippet framför Artur på köksbordet. Han läste och sade att de borde dra sitt strå till stacken. Ebba hade rätt i att hennes gubbe var seg. Seg och snäll. Hon tyckte om när han skojade och skrattade, även om det inte var så ofta.

Vi kanske borde göra oss i ordning och ge oss iväg, säger Maria. Det börjar bli sent.

Det har du rätt i, säger Ebba och tittar på klockan. Jag tog cykeln ifall barnen har mycket packning. Ta du din också, för säkerhets skull.

Hänger det mycket hår där bak? frågar Maria och känner med handen i nacken när hon tagit på sig baskern.

Nejdå, inte alls. Du är lika fin som vanligt.

Hade det inte varit för att du tar emot brodern, tror jag aldrig jag vågat mig på det här, säger Maria. Gamla kärringen!

Vilket dumt prat! Kom nu så går vi.

Det är tur att flickan är så pass gammal. Hon kommer nog förstå.

Du ska inte oroa dig så mycket, Maria. Artur som är så barnkär! Allt kommer ordna sig, ska du se.

Ja, jag vet. Det blir värre med Holger.

Hur är det med honom nu?

Jo tack, han arbetar igen. Så det är väl bättre, säger Maria och tar på sig skorna.

Ebba öppnar dörren och krockar nästan med Arturs mor som stiger ut från farstun i huset mittemot.

Goddag, mor Emma, säger Ebba.

Goddag, goddag. Så det är dags nu.

Ja, tåget kommer fram om en dryg halvtimme. Hur står det till?

Jovars, jag kan inte säga att det knallar och går men jag lever ju. Det är inte så illa det.

Jag tycker hon ser frisk och kry ut.

Det tackar en för. Jag ska gå ut till hönerna en sväng nu. Ni får ha det så bra.

Maria och Ebba går ut på grusvägen, leder sina cyklar förbi kyrkan och handelsboden, över landsvägen och genom skogen. Torpåkra station är inte stor men det är många människor i rörelse. Några är på väg till mejeriet och posten, andra ska med tåget eller kommer hem från jobbet. Ebba växlar några ord med en Mollabo som ska handla i Ljungqvists lanthandel eller Axel Nilssons diversehandel mittemot.

De går uppför stentrappan till stationshusets vänthall och öppnar den lilla glasdörren. Ebba går fram till biljettluckan för att fråga om Herrljunga-tåget kommer i tid. Kvinnan i det trånga kontorsutrymmet nickar utan att titta upp. Hon fortsätter sortera biljetterna efter prisklass och destination i det väggfasta skåpets små lådor: Brebacken, Borgstena, Borås …

Maria sätter sig på träbänken längs med väggen och väntar. Studerar affischen ovanför bröstpanelen i mintgrön pärlspont, en karikatyr av en kraftig kvinna klädd i rött; fru Hamsterlund som på högklackade skor och med en prislapp dinglande runt vristen, stapplar hem från butiken med en sockertopp, fem kilo kaffe och en påse mjöl tryckt mot barmen.

Den uschla ransoneringen, muttrar Maria.

Ja, måtte kriget snart vara över, säger Ebba och tittar på klockan. Det är då märkvärdigt att tåget inte kan passa tiden på den korta sträckan.

Dom kanske måste vänta in ett annat tåg.

Nu tycker jag att jag hör nåt, säger Ebba.

Hon går fram och kikar i fönstret och Maria följer efter.

Ja, där kommer det ju!

Torpåkra station

Hilja lutar sig mot fönstret, följer naturen som flimrar förbi med sina gråblå ögon. Försöker rita av några gårdar som ligger insprängda i landskapet bland björkar och kullar, granar och sjöar, men tåget skakar för mycket. Landskapet liknar Karelen och hon skulle vilja skicka en teckning till isä och äiti.

Titta, Antti! Det ser ut precis som där hemma, säger hon och pekar på några kor som betar bakom banvallen.

Antti-broder skiner upp och trycker näsan mot rutan. Hilja stryker med handen över hans snaggade skalp där några ljusbruna fjun just vågat sig tillbaka. Hon fnissar åt hans små öron som står rakt ut men Antti märker ingenting. Han håller händerna tätt runt ögonen för att kunna se korna bättre. Nagelbanden på de tunna fingrarna är såriga.

Du måste sluta bita på naglarna, säger Hilja och tar sin bror i handen.

Hon har just fyllt tolv år, är liten för sin ålder, men har fått stränga order från mor att ta hand om sin lillebror på fem.

Nu är vi framme, säger lottan på finska och lyfter ned deras resväskor från hatthyllan när tåget saktar in.

Det röda stationshuset i trä ser ut som ett litet torp med vita knutar och vitt fönsterfoder. Framför en skylt med ett långt namn som Hilja inte kan uttala står ett tiotal människor och spanar. Två gamla tanter utan bagage lutar sig mot var sin cykel. Den längsta är klädd i blå klänning med vita blommor och har håret uppsatt i en stor knut som delvis döljs av en svart basker.

Tåget stannar med ett ryck framför tågklareraren och lottan öppnar dörren. Passagerarna på perrongen som ska ombord är otåliga och låter knappt henne och barnen gå av innan de tränger sig på. Lottan går fram till kvinnorna med cyklarna och växlar några ord. Hilja och Antti följer sakta efter på några meters avstånd.

Maria, säger tanten med den stora knuten efter en stund och går fram till Hilja med utsträckt hand.

Tanten luktar såpa och ser allvarlig ut. Hilja har spelat upp den här scenen för sitt inre tusen gånger. Efter månaders fantasier har hennes förväntningar på sitt nya hem och sin nya familj tagit orimliga proportioner. Och så var det inte mer än så här! Hon kan inte säga att hon är besviken, men kanske hade hon inte väntat sig att den svenska tanten skulle vara så … Hur ska hon nu uttrycka sig för att inte framstå som bortskämd? Även om tanten inte kan höra vad hon tänker, inte förstå vad hon säger även om hon skulle få för sig att öppna munnen, skäms Hilja över sin otacksamhet, men hon hade inte förväntat sig att kvinnan skulle vara så … så vanlig.

Hyvä päivää, säger Hilja och niger.

Den svenska hälsningsfrasen som hon har repeterat under hela resan är som bortblåst.

Hon minns ingenting. Hilja tar kvinnans hand i sin. Den känns varm och sträv.

Ebba, säger den andra tanten och pekar på sig själv.

Ebba är kort och kraftig, nästan lika satt som Hiljas mormor. Hon bär en mörk kjol och vit blus med solkiga manschetter. En svag doft av svett sveper förbi när hon sträcker fram sin hand och hennes nagel har en svart sorgkant.

Hilja. Och det här är Antti, säger Hilja på finska och puttar till sin lillebror.

Antti står kvar på stället och säger ingenting. Han tittar mot kupéfönstret där de finska kamraterna vinkar farväl. Maria tar emot barnens resväskor och lottan springer tillbaka till tåget. När Antti fortfarande inte reagerar lyfter Ebba upp honom på sin cykel. Hilja går bredvid tant Maria och håller i sin resväska så att den inte ska ramla av pakethållaren. Gubben på godsvagnen bugar när de leder cyklarna förbi brädgården och lastkajen. Det luktar nysågat virke. Den lilla kolonnen lämnar larmet bakom sig och svänger in på en skogsväg. Hilja tänker på dem där hemma och undrar vad mor gör. Om Sirkka-syster saknar henne och om far kommit hem från fronten.

Det har gått drygt två veckor sedan Hilja lämnade sin familj i Finland. Efter tre dagars tåg- och båtresa steg hon och Antti av i Herrljunga. Hilja minns hur alla barn traskade i takt genom den välstädade stationsbyggnaden, två och två i ett långt led med en lotta i täten och en lotta längst bak.

Lokalpressen uppmärksammade deras ankomst och längs med Storgatan hade hundratals nyfikna samlats för att beskåda veckans höjdpunkt. Det lokala ombudet för Hjälpkommittén för Finlands barn fanns på plats och alla vinkade glatt till den trötta karavanen.

Barnen passerade Apoteket Stjärnan och en stor kyrka i vit puts med åtta spiror. De fortsatte förbi Fisktorget med Samuelssons trävaruhandel. Här och var syntes skyltar med pilar som visade vägen till offentliga skyddsrum. Hilja undrade varför det fanns skyddsrum här? Äiti hade ju lovat att det var fred i Sverige! Varför skickade mor iväg dem till ett land i krig? Då hade de ju lika gärna kunnat stanna kvar hemma. Vilka andra överraskningar väntade dem? Hilja tittade sig oroligt omkring för att försöka memorera var de låg, så att hon visste vart hon skulle föra lillebror när bomberna föll nästa gång.

Efter en liten stund svängde lottan