Herremannens dotter

By Dorte Roholte

Den moderlösa Boel växer upp med sin känslokalla far på en avlägsen herrgård i Falkenholt. Boel förväntas göra som andra flickor i hennes ålder – hon måste lära sig att sy och brodera, och lära sig hur man blir en bra hustru för sin framtida make. Men bara tanken på äktenskap tråkar ut Boel.
Boel har nästan inga minnen av sin mor. Hon är nyfiken på att få veta mer om henne och övertalar damen som uppfostrade henne, Magna, att berätta historier om det förflutna. Långsamt inser Boel att den värld hon levt i inte är vad den utser sig att vara, och att hon själv kanske inte heller är den hon trodde att hon var ...

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 24, 2024
• ISBN: 9788728258781

Book preview

Dorte Roholte

Herremannens dotter

Översatt av Camilla Dunér

SAGA Kids

Herremannens dotter

Copyright © 2024 Dorte Roholte och SAGA Egmont

Originaltitel: Herremandens datter (Bind 1)

Originalspråk: Danska

Översatt av: Camilla Dunér

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728258781

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

1.

En glänsande svart fluga kastar sig mot tornfönstret, om och om igen. Den ångrar nog att den förvillat sig ända upp till min kammare. Nu försöker den desperat att komma ut och lämna mig ensam kvar. Jag låter mitt broderi sjunka ner i knät och stirrar ut mot solen.

Där ute är det högsommar och hett, men här inne bakom den tjocka stenmuren är det svalt. Ändå är både handarbetet och mina händer fuktiga av svett. Far kräver att jag ska sy i minst tre timmar varje dag. Det förbättrar hans möjligheter att finna en lämplig make åt mig om jag kan sy och brodera.

Jag gillar inte tanken på äktenskap, och handarbetet tråkar ut mig något förfärligt. Inte är jag duktig på det heller. Jag sticker mig på nålen och måste hela tiden slicka glänsande röda bloddroppar från fingrarna.

Gamla Magna brukade skälla på mig när jag stack mig. Men Boel, du förstör ju arbetet! fnyste hon. Men nu ligger hon i sin egen kammare bredvid min och vilar. Hon blir snabbt trött nu för tiden. Jag kan precis urskilja ljudet av hennes snarkningar. Det är både trivsamt och irriterande.

Riktigt långa dagar kan jag till och med sakna magister Frantz. Han lärde mig läsa, skriva och räkna, och undervisade mig i tyska och franska. Men nu har han rest sin väg. Far tyckte inte att jag behövde lära mig något mer.

Flugan surrar ursinnigt och flyger in i glaset igen. Om jag bara kunde öppna fönstret så skulle jag släppa ut den. Men det är igenspikat. Min blick glider vidare mot den stora gobelängen till höger om fönstret. Den har min mor broderat. Det måste ha tagit många, många timmar. Gobelängen föreställer en jaktscen. Det är välrustade ryttare på flotta springare, åtföljda av två andra ryttare i enklare kläder. De bär var sin falk på vänsterarmen. Falkarna har på sig små hättor så att de inte kan se, och de sitter stolt och lugnt på de långa, tjocka läderhandskarna. Sist kommer skyttarna och jaktpojkarna, som får springa bredvid.

Gobelängen är det enda konkreta minne jag har av min mor. Fram tills för fem eller sex år sedan hängde ett målat porträtt av henne i riddarsalen också. Men det tog min far ner. Jag träffar nästan aldrig min far, och när jag gör det är han frånvarande och kylig. Kanske min mor var varmare och vänligare? Det minns jag inte. Jag minns henne knappt alls. Hon dog när jag var tre år gammal. Som tur var hade jag Magna. Hon ammade mig när jag var spädbarn och har alltid tagit hand om mig. När min mor dog var det hon som tröstade mig. Hon torkade mina tårar och lekte med mig i rosengården. Ibland tog hon också med mig ut i parken på andra sidan vindbryggan och vallgraven. Hon säger att min far sörjde min mor djupt. Kanske sörjer han fortfarande, för han bär bara svarta kläder. Folket i byn ser Erik af Falkenholt som en hård och sträng man. From är han också. När pastor Munk håller andakt i vårt lilla kapell var femte dag, knäböjer far i timmar och ber med slutna ögon och knäppta händer.

Jag vet inte vad han ber om. Men han förväntar sig att jag ska delta i andakten och be lika länge som han. Tre gånger har han slagit mig, eftersom han inte tyckte att jag var tillräckligt stilla och andaktsfull.

Ett ljud överröstar Magnas snarkningar. Hästhovarna klapprar nervöst mot de blanka stenplattorna. Jag kastar ifrån mig handarbetet och trycker ansiktet mot fönsterrutan. Det är stallkarlen som leder fram min fars hingst, en skimmel. Den dansar oroligt fram och tillbaka. Min far dyker upp på trappan. Han är iförd sina långa ridstövlar och en bredbrättad hatt. Han svingar sig upp på hästen och skrittar ut från gårdsplanen och bort mot vindbryggan utan en blick upp mot mitt fönster. Snart är han borta.

Jag vänder mig mot gobelängen och stryker med fingertopparna över de fina stygnen. Det är nästan som ett måleri utfört med nål och tråd. En underlig längtan sliter tag i mig. Hade allt varit annorlunda om min mor fortfarande levt?

Jag suckar, smyger bort till dörren och skjuter försiktigt upp den med axeln. Det gnisslar om gångjärnen. Jag smiter ut och tittar in hos Magna, men hon sover fortfarande. Hon vänder på sig och gör några smaskande läten. Jag håller andan, för luften där inifrån är tung och instängd. Magna har ett gammalt sår på ena foten som är infekterat och inte vill läka. Det stinker något fruktansvärt nu när hon har tagit av sig skorna.

Jag lyfter upp min tunga kjol för att snabbt kunna springa nerför trappan. Jag har så bråttom att jag är nära att springa omkull lillpigan. Hon ligger på knä längst ner i trappan och skurar golvbrädorna. Det är mitt fel att hon råkar knuffa till spannen så att vattnet skvalpar ut överallt. Men det är hon som ber om ursäkt.

Förlåt mig, jungfru Boel, säger hon och tittar upp mycket hastigt, innan hon sätter igång att torka upp. Men jag hinner se att hennes ögon är svullna och rödgråtna, och att hon har snor i hela ansiktet.

Vad gråter du för? frågar jag. Det passar sig egentligen inte att tala med tjänstefolket, och min far hade inte uppskattat det. Men nu är han inte här, och flickan är högst nio-tio år.

Ingenting.

Du ljuger ju, säger jag.

Hon snyftar till och hennes lilla ansikte blir alldeles förvridet.

Min mor dog i natt. Och lillasystern hon höll på att föda också, hulkar hon. Min bror kom i morse och berättade det. Så jag ville springa hem, men kokerskan förbjöd mig.

Åh, mumlar jag. Lillflickans mor har dött i barnsäng. En vag tanke pockar på någonstans i bakhuvudet.

Jag drar fram en näsduk ur ärmen och ger den till flickan. Torka tårarna med den här. Du får gärna behålla den.

Hon tar andäktigt emot den. Tårarna och snoret slutar genast att rinna.

Får jag? viskar hon med klotrunda ögon.

Ja, det sa jag ju, svarar jag och tar ett steg bakåt. Det går upp för mig att hon förmodligen aldrig har ägt något så vackert som min fina spetsnäsduk.

Jungfru Boel! ropar hon efter mig. Ursäkta, men … får jag lägga den i graven hos min mor?

Du får göra vad du vill med den.

Jag snurrar runt och skyndar mig genom riddarsalen mot min fars privata rum. Innan jag trycker ner dörrhandtaget kastar jag en blick över axeln. Bara inte gårdsfogden ser mig. Han är min fars högra hand och ibland känns det som om han är överallt på samma gång. Men riddarsalen är tom, bortsett från den lilla pigan som sitter och studerar näsduken. Mitt hjärta slår lite snabbare när jag kliver in i rummet. Det luktar gamla böcker, tobak och läder. Fars stora himmelssäng är täckt av ett brokadöverkast. Fönstret har två rutor och till skillnad från mitt går det att öppna. Mitt i rummet står hans stora skrivbord. Högar av papper, dokument och skrivelser ligger överallt. Mitt på den blanka bordsskivan står skrinet.

Jag smyger fram och öppnar det. Det är inte låst. Far föreställer sig säkert inte att någon vågar öppna det. Det enda som ligger däri är brevet. Jag håller andan medan jag vecklar ut det. Med åren har pappret gulnat. Det har blivit ojämnt i kanten och slitet i vecken. Men jag kan fortfarande läsa min mors handstil, trots att bläcket har bleknat:

Min käre make

Vår arvinge har precis kommit till världen. Det är dessvärre en flicka, tvärtemot vad vi blev lovade. Men hon verkar frisk och livskraftig. Hennes hår är mörkt och tjockt. Men det ser