Lucia i svart

By Britta Svensson

Abra är 18 och längtar efter att spela i ett rockband. Med vännen Millan blir drömmen verklighet. Det blir en vild tillvaro med sex, droger och rock´n´roll, där Abras trygga tillvaro med vännerna hotas av en destruktiv relation med en kille från en helt annan värld. Den tuffa uppväxten kommer ifatt henne när livet faller sönder. Men kanske kan allting ordna sig om de får den där efterlängtade spelningen på Rockstället? Och är inte kompisen Jonny egentligen något mer än bara en vän?"Lucia i svart" blev 2005 filmen "Tjenare kungen" med Josefin Neldén, Cissi Wallin och Joel Kinnaman i huvudrollerna. Filmen vann två Guldbaggar och har kallats "en underbar rock´n´roll-saga".-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 15, 2021
• ISBN: 9788728029701

Book preview

Del 1

1

Jag ville bli jungman očh segla på de sju haven. Men jag fick inte för jag var tjej.

Det finns väl annat.

Jag drömmer om att spela i ett rockband. Jag hör alla mina älskade Bruce Springsteen-låtar i huvudet, ton för ton, och i drömmen är det jag, och inte Clarence Clemons, som spelar saxofon.

När jag tycker att jag har drömt nog för stunden släcker jag cigarretten mot träskohälen och går mot dörren.

Men jag hinner inte dit innan Lundström rycker upp den och börjar skälla som vanligt. Jag har tagit längre rast än fem minuter. Som vanligt.

Så jag tar på mig min fåniga båtmössa igen och går in till mina korvar.

Jag har en ungdomsplats på korvfabriken. Det är förstås inte bara en korvfabrik, utan här gör de allt möjligt av djurkropparna som de vinschar in på lastbryggan. Men jag har inte sett något annat av fabriken än hallen där jag står, och där är det bara fråga om korv, korv, korv.

Hur de gör korvarna har jag inte en aning om. De kommer bara inrullande, hängande i långa rader på järnställningar.

Jag och de andra står vid ett band och plockar ner korvjävlarna i lådor. Mest plockar vi grillkorv.

På frukostrasten stämplar jag snabbt ut och tar mina mackor med mig ut på lastbryggan. Där drömmer jag en stund till om mina saxofoner som står hemma och bara väntar på att få bröla ut mot världen…

Dags att stämpla in igen. Korvarna struntar i mina drömmar. De ska bara in i sina förbannade lådor.

På eftermiddagen packar vi wienerkorv i stora lådor till kiosker och gatukök, tvåhundra i varje. Nu börjar kylan kännas. Det sägs att korvarna mår bra av att det bara är tolv plusgrader där vi står. Men jag mår inget vidare framåt fyra när kylan tränger rakt igenom min vadderade jacka och fingrarna blir så stela att jag inte får grepp om de hala korvarna.

Det är skönt när korvarna tar slut och vi får börja städa. Städningen är en orgie i lut och varmvatten, skummande floder som väller fram över golvet och tar med sig alla korvrester.

Hur snabbt vi än blir klara måste vi stå i en lång rad vid stämpelklockan och vänta på att den ska bli exakt fem.

Stämpelklockan slamrar som besatt, vi rusar ut i omklädningsrummet, vräker in träskorna, rocken, jackan och mössan i skåpet, slänger på oss våra egna kläder och rusar ut, stinkande korv lång väg…

Jag hoppar på vagnen i sista stund och låter den långsamt skramla hem mig.

När jag kommer hem har jag alltid samma rutin. Jag sparkar av mig skorna direkt innanför dörren, för jag hatar att få grus under fötterna när jag går barfota hemma. Sen går jag in med jackan på och slänger allt jag har i händerna på köksbordet. När jag väl är inne i köket måste jag grabba tag i något ätbart och så hittar jag en tidning och sen sitter jag där. Då kommer Ojama och hoppar upp i mitt knä och får lite av min mat. Det har hänt att folk har hittat mig långt in på kvällen sittande vid köksbordet med jackan på.

Men i dag sitter Per där och han säger direkt:

– Av med jackan, Abra!

– Okej, Hitler.

Han får en slags kram över axlarna innan jag slänger mig i soffan med kvällstidningen och en fastlagsbulle.

Ojama kommer smygande och lägger sig på min mage. Jag somnar – jag som var så pigg…

Jag vaknar av att Per står lutad över mig och skrattar. Jag lyfter huvudet och torkar bort lite saliv som runnit nerför mungipan.

– Du har grädde på hakan, Abra.

Jag hoppar upp, lätt förvirrad av den oplanerade tuppluren. Jag måste ju träffa min förtrogna, min rock’n’rollkamrat Millan i kväll. Ska inte den där drömmen få liv snart…?

Jag ringer Millan men ingen svarar.

– Det kommer hem lite folk i kväll, säger Per bakom Expressen. Min irritation exploderar på en tiondels sekund.

– För helvete jag ska ju upp halv fem i morron, ju!

– Det är faktiskt inte bara du som bor här, svarar Per med den där mästrande bli-inte-arg-nu-igen-tonen som gör mig ännu mer rasande.

– Har du hört talas om nåt som heter hänsyn, skriker jag och rycker tidningen ur händerna på honom.

Det hade blivit slagsmål om inte Dickan kommit hem och avstyrt alltihop.

Dickan vet allt om mig för han kommer från samma förort som Millan och jag och vi var med i samma gäng tills han flyttade in till stan.

Nu bor jag inneboende hos Dickan och det gör Per också. I en jättestor gammal lägenhet som Dickan fixade så som han fixar allt annat.

Det är rätt typiskt att det var Dickan som räddade mig när jag inte hade någonstans att bo förra våren. Jag var så trött så jag kunde spy på alla lägenhetshajar och deras slemmiga förslag när jag stötte på Dickan på Silverhästen en kväll. Jag frågade som jag frågat hundratals andra den våren vet du nån lägenhet och nästa dag satt jag och käkade torsk i äggsås med Dickan och Per i deras kök.

Det fanns ett tomt rum som blev mitt, ingen skit, dela hyran lika i tre delar. Fast vi bråkar ibland varar det inte länge. Jag antar att Dickan och Per är min familj.

Den här speciella dagen går jag ut för att låta bli att bråka mer med Per. Redan när jag tar på mig jackan har Dickan fått Per att glömma grälet, de har öppnat en flaska rödvin och är så djupt försjunkna i en diskussion om ett komplicerat schackproblem att de knappt besvarar mitt nu sticker jag till Millan, vi ses.

Jag chansar på att Millan ska hinna hem under den evighet det tar för mig att åka med vagnen ut till förorten. Där har jag växt upp och där bor Millan fortfarande hos sin mamma. Knappt har jag stämplat min kupong förrän jag får se henne sitta där längst fram och drömma, blind för allt och alla…

– Öööö Millan, vakna!

Hon är på väg från skolan och innan jag hinner förklara ordentligt att vi ska ta vagnen åt andra hållet, har den stannat på nästa hållplats och jag får mer eller mindre släpa av henne. Två kuponger åt skogen och en evighets väntan på rätt vagn åt andra hållet. Men den människa finns inte som haft tråkigt vid en hållplats tillsammans med Millan…

… när vi kommer in till engelskan har vi fått den där stöddige Martinson som vikarie du vet vem va jag brukar snacka om han och han är så sne så du kan inte ana jag råkar tugga tuggummi vilket väl är min medborgerliga rätt som myndig här i landet men va tror du gubbjäveln säger ’har du inte ätit upp din lunch än Camilla’ tror du jag dör är han knäpp eller jag svarar ’jovisst har jag det det jag tuggar på nu är tuggummi’ tror du inte han blir bortgjord alla fnissar ut han sen får jag inte en fråga på hela lektionen fast jag är den enda i klassen som överhuvudtaget har en aning om vad han snackar om därframme det är ju jag som är bäst i engelska tror han att han kan bestämma över en mänska som är arton och myndig om hon får tugga tuggummi eller inte…

De andra vid hållplatsen kan inte låta bli att kolla in Millan i smyg. Alla brukar glo på henne, men i dag är hon extra suverän.

Hon har aldrig lyckats växa mer än en meter och femtiofyra centimeter över marken och dessutom älskar hon Japp och CoCo och sånt där något alldeles otroligt. Fet, alltså. Hon vill inte bli nertryckt för det, utan revolterar som en vansinnig. I dag har hon kolsvart hår som står som spikar åt alla håll, idiotisk makeup, rosa tajts och platådojor. Hon är punk och min bästa kompis.

Vi åker till Silverhästen och fikar.

– Korv är inte livet, säger jag.

Vi häller ut våra drömmar i en hög på bordet. De ligger där och glittrar.

– Vi måste hitta några andra, säger Millan. Vi kan ju inte bara köra trumsolon och fria saximprovisationer. Visst är det coolt med avantgarde, men säljer det?

Jag säger att jag vill dra in till stan i kväll för att sätta upp en lapp i Rockställets entré.

Kvinnlig sångare och gitarrist sökes till nybildat band. Idéer är viktigare än virtuositet.

– Inte ett ord om E Street Band. Det är föråldrat, säger Millan.

– Okej, okej, då.

Hon är så inne på hårdrock, stackars Millan.

Vi går bortåt Magasinsgatan för att sätta vår plan i verket.

Jag har alldeles glömt bort mina plikter mot korvarna. I morgon är det fredag, vi börjar jobba klockan sex och jag borde gått och lagt mig för länge sen.

2

Fredagsmorgnarna är en plåga som hänger över mig hela veckan.

Jag har upptäckt att det kvittar hur mycket jag sover, jag är lika trött när klockan ringer halv fem ändå. När jag väl kommit till jobbet är det rätt okej.

På fredagar börjar vi en timme tidigare och varje dag resten av veckan jobbar vi in en halvtimme för att kunna sluta tidigare på fredagen. Så har gubbarna på fabriken ordnat det för att tanterna som packar korv ska kunna jobba heltid men ändå hinna städa och tvätta på fredag eftermiddag…

Hemma hos Per och Dickan och mig brukar vi ligga i våra lakan ett halvår och städa undan det värsta någon söndag då och då. Så jag kan åka ner på stan efter jobbet. Det är inte dumt att gå längs Avenyn med fredagsfriheten i kroppen. Pengar har jag också för vi fick lön i går. Den får vi varannan torsdag så när jag kommer hem ligger ett kontobesked och väntar. Men redan under dagen sticker Lundström åt oss varsitt kuvert med löneuträkningen i när vi står och jobbar. Jag kollar bara som hastigast, det är så gott som samma varje gång.

Men de fast anställda tanterna överger korvarna för att tjata och dividera. De har gruppackord medan vi med ungdomsplats går på timlön, så är ackordet dåligt den veckan får vi skulden.

Men nu struntar jag i allt det där, jag har ingen hyra att betala den här veckan så jag kan dra runt på stan och leta efter något att slänga ut pengar på. Det blir ett par svarta jeans.

Millan skulle ha retat mig om hon varit med. Jag har inte kunnat falla för något annat än svarta grejer det senaste året.

Snön är borta nu men våren har inte kommit ännu, utan det är ruggigt och kallt. Jag tar vagnen de få hållplatserna hem. Hem för mig är ett av de där jättelika, sneda, saneringsmogna stenhusen på Linnégatan. Huset är risigt, men stolt på något vis, och fyra trappor upp utan hiss kan faktiskt vara som en dröm för en som växt upp i en massfabricerad jättelåda med ekande trappuppgångar.

Jag går uppför trappa efter trappa till dörren med mitt namn på: här bor Abra. I köket står Per med förkläde på och fixar middag.

Per är så olik Dickan man kan bli. Dickan är smal och ful med spretigt skägg som det aldrig vill bli något av. Per ser ut som en amerikansk rockstjärna. Trots att han vill vara intellektuell, är Dickan egentligen en snorunge från förorterna. Per har en tät småföretagarfarsa någonstans i landsoiten och allt han vill är att ha det lugnt och skönt i sitt drönarliv som studenten som aldrig klarar sina tentor förrän i andra eller tredje försöket.

I dag är han i alla fall hemma och lagar middag. Jag skalar potatis, provar mina nya jeans, tvättar håret, duschar, målar ögonen, tar på mig de nya jeansen och en