Man kan inte säga allt

By Peter Pohl

När Freddes lillasyster Sussy inte kommer hem som hon lovat beger han sig ut för att leta efter henne. Den sena kvällen är mörk men lekplatsen där Sussy och hennes vänner brukar hänga är bländande upplyst. Så fort Freddy får syn på poliserna börjar han ana att det värsta har hänt.En omskakande berättelse där tolvåriga Sussys öde avslöjas bit för bit, medan hennes storebror kämpar för att förstå vad som har hänt.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 20, 2023
• ISBN: 9788728543221

Book preview

Peter Pohl

Man kan inte säga allt

SAGA Kids

Man kan inte säga allt

Omslagsfoto: Midjourney

Copyright ©1999, 2023 Peter Pohl och SAGA Egmont

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728543221

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Tisdag 15 september

Snart, svarar Sussy.

Hennes kompisar bara fnittrar, som vanligt. Ögon som blir smala glitterstreck och tre breda smultronkäftar som glappar likadant i samma hihihi. Det är förstås helt enkelt hejdlöst lustigt med en löpare som kommer flåsande i spåret, stannar mitt i språnget och hojtar åt sin syster att gå hem. Fnitter, fniss, fnitter, nödtorftigt dolt. Vem kan uthärda den plågan?

Snart ja, upprepar jag. Bra, glöm inte det! Jag käkar när jag har duschat.

Jag har käkat, säger hon.

Det ska fan tro, tvivlar jag, men uttalar det inte hörbart utan sätter upp farten igen. Så mager som hon är så skulle det inte förvåna mig om hon svälter sig. Tusen chanser att hoppa över alla måltider har hon. Vad är det det heter … anorexia? På gränsen, hon är på gränsen. Bara tolv år, och kroppen är det enda som gäller. Som om inte hon skulle duga som hon är. Jag ska bränna hennes fåniga tidningar, bestämmer jag. Det är där hon hämtar alla dumma idéer. Och från kompisarna. Som har hämtat samma idéer på samma ställe.

Spurten uppför trapporna. Ingen hiss för Fredrik Persson inte. En sista rusch upp genom doftatmosfärer av stek omväxlande med pannkaka och fisk. Trapphuset ekar av mitt flås. Håll igen dörrarna, gott folk, annars flyger de av gångjärnen i fartvinden!

Jag har hjälp i farthållningen av trappräcket i innerkurvan. En blixtsnabb greppning och jag slungas runt trapphålet, jag är en partikel piskad framåt i CERN:s accelerator med filial här i huset, jag går i mål fyra trappor upp på nya fantastiska världsrekordet 35.08,3. Vilken tid! Rekordet kommer att stå sig i femtio år. Fredrik Persson, en legend! Publiken kan inte hejdas, fansen spränger avspärrningarna och kommer rusande efter mig. I absolut sista sekunden smäller jag igen dörren om mig. Räddad! Snacka med min manager om autografer och intervjuer.

Duschen! Ah! Nämn något skönare efter en runda. Så varmt som möjligt först, hett, med tvål och schampo. Sänk temperaturen, spola och skölj. Sänk temperaturen ytterligare. Sänk till botten. Pricka huden med isspikar ur duschsilen. Stå kvar och uthärda tills känseln är borta.

Kan någon må bättre än jag?

Skulle Sussy ha ätit? Jag spanar efter spår i köket. Avtorkat, rent, diskat. Pudrar jag här, kommer endast Mammas fingeravtryck att framträda, det svär jag på. Jag hittar Dagens Rätt på sin plats i kylen. Fiskbullar, potatis, två portioner. Varav ingen är rörd, just det, Sussy. In med dem i mikron. Båda två; det är onödigt att oroa Mamma, och jag klarar lätt att sluka en extra omgång. Fiskbullar är lättmat.

Tomat … bara en kvar. Då har Sussy passerat i alla fall. Jag har käkat, sade det sannfärdiga barnet. En hel tomat, hon måste vara proppmätt!

Jag kommer på mig med att högtidligt gnola Imse vimse spindel mellan fiskbullarna. Orsaken, jag vet: det är Sussy, tankarna på Sussy. Flydda tider med lilla syster i skymningen. Saga och sång … kvällen är lång … torka bort allt regn … nu till Sussys säng … pannan mot min hand … sova lite grand … klättra upp igen … inte nu men sen …

Mjölk. Var så god och skölj! Något har fastnat i halsen, något som varken är fiskbulle eller potatis. Minnen! Varför blir man alltid smått tagen av minnen? Inte var väl allting bättre förr? Men aldrig mer lär Sussy klättra upp i knät på mig, klänga runt och komma till ro med örat mot mitt bröst: Brumma lite för mej, Fredde! Aldrig mer, för tänk om hennes fnittervänner skulle se den ömma scenen eller ana eller få veta! De ska dödas, alla tre. Pang, pang, pang. Jag vill ha tillbaka min syster!

Tisdag, klockan 19.53

Shoot! Score 440 plus jag är i toppform även mentalt. Där till vänster öppnas en dörr. Skjut utan att vänta. Det var rätt! 450. Bilden glider över det fallna avskummet och in i nästa sal. Ska jag hålla dörren bakom mig öppen? Det hänger något … någon … i taket …

Aj i örat, telefonen ringer så plötsligt. Svara eller icke svara, det är frågan. Det kan ju vara någon som vill något, men är nog bara eder goda vän i Marketing Dinky Donky som vill sälja brevmärken till förmån för Skit i Allt. Kasta kniven först, stanna spelet, svara sedan. Hallå, Fredde talar.

Tyst. Jag står uppochner pressad mot väggen eftersom telefonsladden har gått på knyppelkurs och vunnit trasselpriset ända in till sista centimetern från jacken. Ytterligare ett bevis för att Sussy bor här. Min syster tvinnar och tvinnar sladden medan samtalet driver för vinden. Det är självklart att inget ljud kan ta sig genom det där nystanet.

Hallå igen. Fredde här. Helmanuell telefonsvarare. Piper inte. Ut med språket!

Sussy? undrar liten röst i fjärran.

Jaså, till Sussy. Varför svarade jag? Hon är inte hemma.

Nähä, funderar rösten, nähä, anser kompisen som inte vet vad hon nu ska ta sig till.

Vad grubblar hon på? Jag står på huvudet, det räcker nu. Ska jag säga åt henne att ringa?

Ja … Nä … Och så blir det tyst, linjen död.

Nä, var sista budet. Tur det, för vart skulle hon ringa? funderar jag medan jag försöker lista ut åt vilket håll jag bör dra för att frilägga så mycket sladd att jag kan låsa upp nystanet. Av tio kompisar till Sussy säger elva aldrig sitt namn. Behövs inte, för allihop heter Anna.

Jag lyckas greja sladden, faktiskt. Åtminstone så duktig är jag. Det kanske hade gått snabbare om jag hade tänt några lampor först. Det är nästan helt mörkt nu. Och Sussy är inte hemma, som sagt var. Jag måste ta ett allvarligt snack med henne. Vi har en deal: hon ska vara hemma när solen packar ihop. Hon brukar sköta det. Ska jag behöva gå ut och hämta henne? Det är ju inte klokt: tolvåringar som går till lekparken när småttingarna har gett upp för dagen. Går dit och gungar i bildäcken. Förvandlas till femåringar på kvällen, när de låtsas vara arton resten av dagen. The sick generation.

Nej, jag går inte dit. Jag skulle skämma ut henne inför de andra. Hon kommer när hon kommer och då ska jag förklara saker och ting för henne. Småtjejer ska inte vara ute och ränna i mörkret. Allra minst min syster. En deal är en deal. Kan du inte ta dig hem själv, så tar jag med dig när jag springer förbi i fortsättningen. Sedan kan vi sitta här, äta samtidigt, hålla koll på kaloriintaget och lösa världsgåtorna. Förresten har du väl läxor att sköta? Vad tar det åt dagens ungdom!

Tillbaka till datorn. Fortsättning följer där jag slutade. Ha, det trodde jag! Det är givetvis fusk ur någon synpunkt att stanna spelet. Det skulle ge mig en chans att kolla skärmen, tänka över läget och planera. Nystart, således. Jag väljer samma vapen som förut, samma startnummer, men vet: programmet har en hemlig tärning som slumpar fram en ny oförberedd inledning åt mig medan porten glider upp. Vänster eller höger?

Där var det en trång gång. Jag måste krypa på alla fyra. Omöjligt att försvara sig här inne, så nu blir jag snart överfallen, den saken är klar.

Tisdag, klockan 21.30

Seger! Jag är bäst. Suverän. Datorns överman.

Men vad i helvete: Sussy har inte kommit hem ännu! Vår deal, Sussy, vår deal! Det här håller inte.

Mitt beslut är fattat. Det får vara hur pinsamt som helst för henne, men nu hämtar jag hem henne. Halv tio och nermörkt ute, då har hon väl följt med hem till någon. Men det skulle väl gå an att ringa i så fall.

Trots nollchans att hitta henne på lekplatsen spårar jag ditåt. Om tjejerna fortfarande hänger i gungorna och drömmer, ska jag skrämma vettet ur dem först och skälla ut Sussy sedan. Anna och Anna och Anna skiter jag i, men Sussy vet vad som gäller.

När jag rundar hörnet ser jag att lekplatsen badar i ljus. Är det tivoli nu igen? hinner jag undra och hinner samtidigt att i så fall ana en förklaring till den stora förseningen. Hinner, innan jag ser att det stämmer inte alls. Ingen musik, inget glam, inte rätta sortens strålkastare. Och publiken … silhuetterna som står alldeles stilla … det där är inte tivolipublik. Hela scenen berättar att något har hänt.

Något har hänt på lekplatsen, och här kommer jag för att hämta hem min syster därifrån. Mina beslutsamma steg stelnar till tvekande fjät. En kall hand griper efter mina tankar. Jag borde ha hämtat henne för ett par timmar sedan. Då, när någon ringde efter henne. Jag glömde tiden. Jag borde. Jag glömde. Jag borde. Jag glömde.

Strålkastarna är koncentrerade kring redskapsboden. Gungorna ligger i skugga, men jag ser att ingen gungar där. Ingen sitter där, ingen vistas där. Såklart, viskar en tanke inifrån den kalla handens mörka centrum. Såklart att ingen stannar kvar vid gungorna när något pågår borta vid boden.

Jag frågar första bästa silhuett vad som har hänt. Den svarar inte. Någon ser på mig från den plats där ett ansikte bör finnas, och sedan drar hela skuggan sig en aning åt sidan, som för att låta mig se. Eller som för att släppa fram mig. Jag ser inget men jag tar mig fram en bit. Frågar igen: Vad har hänt?

Ingen svarar, ingen tycks veta. Eller så är alla slagna av stumhet. Utan att få veta vad jag är på väg mot kommer jag fram till avspärrningen. Ja, här är avspärrat. Här är poliser. Här hukar sig karlar och spanar på marken vid boden. Här mäter de något med måttband. Och tystnaden är inte tystnad. Hallå! ropar jag till vem som helst innanför avspärrningen. Hallå!

En polis sneddar upp mot mig. Vi har inte tid med samtal nu, upplyser han.

Jag söker min lillasyster, säger jag.

På något vis vet jag redan. Det är därför jag säger precis så, och därför jag inte blir förvånad när polisen byter stil och får tid med mig. Det gör du, säger han. Hur gammal är hon då?

Tolv.

Och hur är hon klädd? frågar han och låtsas spana efter en tolvåring ute bland åskådarna.

Jag beskriver henne, sådan hon såg ut då jag sprang förbi här för några timmar sedan. Sussy, lilla syster, vad har hänt!

Jahadu, säger polisen, som slutar låtsas redan när jag börjar med den gula jackan. Jahadu.

Och han lyfter lite på bandet, släpper in mig. På något vis visste jag redan. Nu vet jag helt säkert. Och min kropp är instängd i en trång frysbox, handen har kramat bort all tankeverksamhet ur hjärnan. Just så: jag tänker inte, jag lägger inte ihop och listar ut — jag vet.

De är tre stycken omkring mig. En av dem säger att han måste förbereda mig på något obehagligt.

Jag vet, mumlar jag.

Va? frågar en annan. Vad vet du?

Jo, jag tänker visst ändå. Någonstans inom mig förstår en tanke att det kan låta konstigt att jag vet. En annan tanke varnar mig för att jag är på väg in i någonting där det är säkrast om saker inte låter konstigt. Därför ändrar jag mitt mummel till att jag anar. Det är något obehagligt på gång, jag anar det. Tänderna skallrar så det ekar i frysboxen. En arm kring mina axlar, den stöder och ger mig styrfart, men den värmer inte.

En tredje röst förklarar att min beskrivning av min syster gör det tänkbart att det kan vara hon som ligger här. Under den här filten.

Det är ingen trevlig syn, förbereder mig den första rösten igen. Helst skulle vi inte vilja utsätta dej för … Men en bekräftelse … eller hellre inte, kanske … måste vi …

Ja, ja, hackar jag fram, jag fryser så, här är så varmt, Sussy, vad har du gjort?

Någon viker undan filten från ansiktet. Förberedd är jag, varnad: ingen trevlig syn. Ändå hinner jag inte stoppa reaktionen. Jag kräks. De låter mig göra det. Förlåt, stönar jag.

Det är du som får förlåta oss, säger en röst.

Jag får en savett och någon hjälper mig med rengöringen.

Förlåt att jag måste ha ett klart besked, fortsätter rösten. Är det här din syster?

Sussy, nickar jag. Susanne Persson.

Båren med sin hemska last försvinner in i gapet på en bil. Bilen försvinner också, tyst och utan skakningar, som om den inte vill väcka sin passagerare.

Tisdag, senare

Hur lång blir pausen? Vad sysslar de andra med här på scenen medan jag är borta? Var är jag då?

Jag sitter på en bänk invirad i en filt och blir plötsligt medveten om frågan som av allt att döma en bra stund har tryckt mot mina öron, frågan var man kan få tag på mina föräldrar.

Mamma jobbar på Quarnen.

Tystnaden, som de väntar ut, frågar högt och tydligt: Och pappa då?

När jag inget säger om pappa, tror jag att de förstår att det inte finns någon pappa att säga något om. Så är det. Fader till såväl Fredrik som Susanne är okänd. Det enda som är känt, eller åtminstone har berättats oss, är att det är olika fäder. Det finns ingen anledning att gå in på den saken nu.

Modern jobbar långt in på nätterna på Quarnen med att servera maten och fylla på glasen. Där kan polisen hitta henne så här dags.

Katarina Persson? Vi har någonting obehagligt att meddela…

Vi gör så här, säger en polis och reser på mig. Eva-Karin och jag följer med dej hem. Eva-Karin stannar hos dej, och sen så ska vi se till att din mamma … ja, att hon också kommer.

Jag försöker protestera mot planerna. Jag vill inte att Mamma ska komma och hitta en polis hemma, inte ens om det är en kvinnlig. Mina invändningar når inte ut. Poliserna följer mig, nej, de leder mig, de pratar dämpat och meningslöst med mig om strunt som jag inte lyckas få att hänga ihop.

Inte hissen, säger jag, och åtminstone det tycks de höra.

Varför inte? undrar hon som heter Eva-Karin medan vi släpar oss uppåt i det oändliga trapphuset.

Varför inte? Tja, varför inte? Det gäller formen, konditionen. Fast i vanliga fall springer jag. Då hänger hissen inte med. Jag är fem sekunder snabbare. Ännu mer förstås, om man måste vänta på den.

Så du tränar löpning? frågar hon, eller konstaterar.

Jag tränar löpning, ja. Dagligen. För några timmar sedan hejdade jag mina steg och sa några ord till Sussy. Jag har käkat, sa hon. Det var det sista! Hon kommer aldrig att säga något mer till mig.

Eva-Karin hjälper mig att låsa upp dörren eftersom jag inte klarar att hitta låset, inte klarar att vrida om nyckeln. Hon går in före mig, vänder sig om, inbjudande som om hon ska till att hälsa mig välkommen hem, men säger inget, väntar bara på mitt beslut, mitt steg över tröskeln. Det är konstigt vad varenda småsak, varenda liten rörelse, har blivit jobbig.

Dörren stängs bakom oss. Det är bara hon, Eva-Karin, och jag kvar nu. Sätt dej, säger hon. Sätt dej ner, innan du ramlar. Ska jag fixa lite te eller nåt?

Jag söker efter en stol och försöker förstå frågan. Är det inte jag som bör fixa något, te eller något? Är det inte jag som bor här och hon som är gäst? Jag vet inte, men finner mig efter en stund sittandes i en fåtölj som jag känner igen, finner en välbekant mugg värma min frusna hand. Och i muggen möter mina läppar smaken av te. Kaktus, berättar smaksinnet, eller Cactus, som de stavar när det ska vara riktigt fint. Te som heter Cactus, det är fint det.

Lyset är tänt i köket, så Eva-Karin måste ha hittat fram till knappen själv, hittat vattenkranen och kastrullen och strömbrytaren till plattan, och på egen hand hittat den rätta teburken, måste ha orienterat i vårt kök. Ja, ja, det kanske inte är så märkvärdigt. Det ena köket är väl det andra likt.

Hur är det? frågar hon.

Jag vet inte hur det är, eller hur jag rimligen ska beskriva hur det är, så jag rycker på axlarna och suckar: Jag skulle tagit henne med mej när jag sprang.

Hur då menar du? undrar Eva-Karin, hon fattar visst inte vad jag pratar om.

Sussy var där då, tillsammans med tre andra tjejer, där vid gungorna, när jag sprang – spåret går förbi där. Jag sa åt henne att komma hem.