Kan ingen hjälpa Anette?

By Peter Pohl

"Ett blekt och sammanbitet litet ansikte i svart inramning. Tolv år, om jag får gissa. Mer än elva, mindre än tretton, det blir liksom bara tolv kvar då. Vad har hon här på BUP att göra?"Den tolvåriga flickan heter Anette och befinner sig på Barn- och ungdomspsykiatriska kliniken. Hon har kommit dit efter ett suicidförsök. Anette får träffa psykologen Björn Bolander, som försöker ta reda på vad det är som har lett till att den unga flickan har velat avsluta sitt liv. Långsamt och mycket försiktigt öppnar hon sig för honom och berättar. Det är en mörk historia kantad av tragedi, sorg och utanförskap som Björn får höra från Anette. Kommer hon någonsin komma över det hon varit med om? Finns det något som kan få henne att vilja leva igen? Kan ingen hjälpa henne?"Kan ingen hjälpa Anette?" är en fristående uppföljare till "Alltid den där Anette!". Den vänder sig både till unga och vuxna läsare. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 17, 2023
• ISBN: 9788728543122

Book preview

Peter Pohl

Kan ingen hjälpa Anette?

SAGA Kids

Kan ingen hjälpa Anette?

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright ©1990, 2023 Peter Pohl och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728543122

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Torsdag 15 april

Jag hinner inte mer än få av mig jackan innan snabbtelefonen tjuter till och ivrigt tjoar: – Björn där?

Är jag här? Det är Berits röst. Morgonmänniskor av Berits sort har ingen förståelse för den andra sorten, min sort. Att man kan vara här, men ändå inte vara här. Att man kan vilja ta det lite sakta, sätta sig, klia sig i skallen, tänka… Men jo, jag är här.

– Björne sover, svarar jag förstås. Det är vårt äldsta skämt, men så här dags behöver jag inte vara fyndigare. Dra en bellmanhistoria nu och jag skrattar ihjäl mig.

– Titta ut genom dörren om en stund, manar rösten, Berits röst. Bella och Bertil kommer strax med en tjej. Hon har övernattat på Barnmedicin. Jag har kollat henne, men nu får du ta dej en titt.

Ska jag behöva fråga efter anledningen? Jag provar att tiga. Knyter upp och får av mig skorna. Vinkar med tårna. Morgonens första njutning!

– Hör du mej?

– Jag hör dej. När kommer hon?

– Nu.

Mina fötter finner tofflorna och släpar ut mig i korridoren. Ingen kommer borta vid dörrarna, men nu betyder ju lite av varje, så jag placerar mig vid anslagstavlan och väntar. Ta dej en titt betyder att det är mera jobb på gång. Man tar sig en titt och sedan är man fast. Om man inte heter Berit, förstås. Då kollar man och lämpar över till Björn. Tack, Berit!

Nu var jag orättvis. Berit jobbar sig nästan fördärvad.

Bella och Bertil, just det, där har vi dem. Och tjejen. Vad ska jag se? Ett blekt, sammanbitet litet ansikte i svart inramning. Tolv år, om jag får gissa. Mer än elva, mindre än tretton, det blir liksom bara tolv kvar då. Vad har hon här på BUP att göra? Barn- och Ungdomspsykiatriska kliniken, varför kom du hit, flickunge?

Vid det här laget har jag sjuttielva gånger i livet haft anledning att i efterhand försöka erinra mig och sammanfatta de första intrycken, hur det var, vad som rörde sig inom mig första gången vi sågs, någon och jag. Men i efterhand, när minnet under trycket av det som sedan följde har förvandlat första ögonblicket, inte blir den sammanfattningen riktig. Den här gången sammanfattar jag därför redan nu, tänker en tydlig formulering att utseende, jaha, blek och sammanbiten, just det, men intrycket är att hon har en misstänksam gångstil, den här tjejen. Inte så att hon vänder sig om ideligen eller spanar runt hörnet in mot B borta vid entrén, men rent allmänt utstrålar hon misstänksamhet – hållningen, sättet att ta det ena steget efter det andra. Man kan gå ungefär så där, när man inte är perfekt nykter, när man är osäker på om marken ska vara precis där man sätter foten. Någon skämtare kan ha varit framme och sänkt eller höjt underlaget lite i förhållande till synintrycket. Så ungefär går hon, ja, men med en mera nykter misstänksamhet i steget.

Bella och Bertil är också misstänksamma, de håller sig aningen bakom henne, som om de har varnats för att hon rätt vad det är kan vända sig om och försöka smita. Kanske har de? Bertil sköter snacket, och av de två verkar han vara rätt person för den uppgiften – tjejen spårar lite åt hans håll. Bella släntrar efter, lite för sig själv, som om hon har blivit åthutad. Kanske har hon? Kanske har tjejen redan fräst till.

Bertil visar toaletten och tjejen slinker in. Då är hon alltså inte avstängd, fattar tydligen vad man visar och säger.

Bella får syn på mig och vinkar. Bella-bella-bella, bara du kan vinka så! För god för det här jobbet. Du borde snarast få avancera till något mera förnuftigt.

Bertil grimaserar häråt över avståndet, textar något ord jag inte kan tolka, men jag nickar införstått. Han skulle ju annars kunna få för sig att tala, säga, ropa ordet han vill skicka mig. Vi har råkat ut för det förut: skötare som trodde att den där dörren är ljudisolerad och började prata med omgivningen, små kommentarer, föga lämpade för öronen där innanför. Pinsamt, enbart pinsamt!

Tjejen tycks ta god tid på sig därinne, så här finns inte mycket mer att titta på för stunden. Jag smiter in till kaffebryggaren. Men där jag förväntar mig en stund av stillhet, ro och fridsam kontemplation, ett uppvaknande i lagom hastighet anpassad till omständigheterna, den tidiga morgonens omständigheter, finner jag, ack, Berit parkerad.

– Tänkte väl att det var här man skulle träffa dej, kommenterar hon, som om det var jag som redan satt här och hon som kom, ja hon lyckas till och med göra en spydigt menande gest av vänligheten att hälla upp en mugg kaffe åt mig.

Någon gång, när jag orkar, ska jag slå näven i bordet och protestera, avtacka mig alla vidare antydningar om att jag mer än andra skulle vara beroende av kaffe för mitt vakentillstånd, att jag oftare än andra och under längre tidrymder skulle befinna mig i fikarummet. Det må vara som det är med min morgontrötthet, mitt kaffedrickande och så vidare, men jag vill inte höra talas om mina svagheter jämt, och framför allt inte i sådana ordalag och sammanhang att det låter som om jag inte sköter mitt jobb.

Jag lovar: jag ska ryta med kraft och ursinne, den dag jag orkar. Men inte nu, absolut inte nu. Nu gäller kaffe, inget annat än kaffe.

Eftersom Berit satt här och väntade på mig, och ingenting annat finns mellan oss denna morgon än Bellas och Bertils tjej, så tänker hon strax be mig redogöra för mina intryck. Bättre förekomma än… Till attack alltså, och jag frågar ner i kaffemuggen:

– Vem är hon? Vad är hon? Varför?

– Inget namn ännu, svarar Berit på den första frågan, och på den andra: suicidförsök. I går kväll. Rätt ovanlig metod för en flicka: hon hoppade från Grenbron. Lite folk såg henne, så nån larmade och nån försökte dra upp henne. Medvetslös förstås, men aldrig nåt stillestånd, sa Ambulansen. Så det behövdes inga större insatser på Barnakuten.

Berit skjuter fram ett papper, så jag kan läsa det hon säger: – Inga stick, inga sår, inga skador. Håret färgat, hon är blond under det där svarta. Hårt sminkad, innan dom tvättade henne. Somatiskt UA. Men hon var knäpp tyst, inte ett ord, svarade inte på tilltal, sa ingenting själv. Så är det fortfarande.

– Chockad? föreslår jag. Hjärtesorg och iskallt vatten, nog kan man tappa rösten.

– Tja. Dom flyttade över henne till Barnmedicin, så snart dom hade gjort sin koll på Akuten. Britta Lange var där på övertid och kikade på henne. Fick inte fram nåt, förstås.

– Har någonsin någon kurator fått fram något på övertid på det här stället?

– Så dom har haft vak på henne i natt, fortsätter kurator Berit Enemark utan att bry sig om mitt inpass på annat sätt än att fylla på mer kaffe åt mig. Men hon har inte agerat. Legat bortvänd. Kanske sovit, kanske inte. Fortsättningen var vår, sa dom, så jag gick dit nu. Ingen kontakt. Hon blänger och tiger.

– Chockad? föreslår jag igen.

– Knappast, anser Berit. Jag har den bestämda känslan att den där tystnaden är ett spel hon har för sig.

Så där är det i den här branschen, inte minst om man heter Berit Enemark. Man har en bestämd känsla, den kan vara det enda man har. Man kan få den vid första anblicken, utan undersökningar eller förhandsinformation. Ibland har man rätt, ibland har man fel med sin bestämda känsla. Konsten är att låta sig ledas av känslan, inte vilseledas, låta känslan leda från aning till visshet, och vara beredd på att vissheten kan bli att den bestämda känslan var felaktig.

– Tjejen reagerar påtagligt mera avvisande på kvinnlig personal, det upptäckte redan Britta Lange.

– Ändå gick du dit.

– Herrn behagade inte infinna sej här före mej, så… Men du får väl tänka dej att ta över nu.

Ja, ja. Jag har utrymme för den här tjejen, så det finns ingen anledning att protestera. Om varken Barnmedicin eller Berit tror att hon är chockad, så är hon nog inte det. Ett slags spel, tror Berit att hon håller på med. Nå, spelad eller verklig chock, det kan gå på ett ut. En tolvårig flicka som spelar sjuk är inte frisk. Hon lider av någon annan sjukdom än den spelade, men helt säkert lider hon av något. Och ett självmordsförsök, det talar sitt språk.

– Hur pass nära var hon att lyckas?

– Tja, medvetslös som sagt. Is och sånt – det går ju inte att ta sig upp ur vattnet där borta, så här års, så det hade hon väl inte tänkt sig heller. Folk reagerade tydligen rätt snabbt, så dom måste ju ha funnits där vid Grenbron. Och då måste hon ju ha sett att dom fanns. Men jag vet inga detaljer. Vi får väl snart höra av polisen. Dom var ju där. Dom försöker väl lista ut vem hon är, också.

– Är Björken informerad?

Men det var en dum fråga, jag behövde inte ha ställt den. Ingenting kan hända på BUP utan att klinikchefen, Docent Björk, är informerad. Ingen kommer hit eller härifrån utan Björkens medgivande, och ett medgivande föregås av hans granskning, snabb eller långdragen, per telefon, journal, öronens eller ögonens vittnesbörd – informerad blir han dock, informerad om allt som försiggår här.

– Vem tror du det är som har kopplat in dej på det här? svarar Berit helt följdriktigt.

Dörren svänger upp för att släppa in Bella, svänger tillbaka, och hon är inne hos oss, är här med sitt ljusa leende. Och fikarummet är med ens riktigt drägligt att vistas í.

– Finns det kvar nåt, eller har Björne hunnit sätta i sig alltihop?

Jag lovar: jag ska slå näven i bordet… och så vidare. Nu nickar jag bara ett vänligt Visst-finns-det-kaffe, och drar ut stolen närmast mig, för att försäkra mig om förmånen av hennes person här bredvid mig. Hon avvisar inte denna min omärkliga inbjudan, sjunker ner, tar emot kaffet jag ger henne, läppjar på det, ack! läppjar ja, och suckar: – Den var inte rolig!

Den? Kaffesmaken? Stolen? Min omärkliga inbjudan? Jag måste fråga och jag frågar: – Vilken?

– Hopptjejen. Du skulle se ögona! Sånt där pallar inte jag: när dom glor på mej och hatar. Hon hatar nog en massa annat också, men jag pallar inte att stå i vägen för den blicken.

– Man vänjer sej, tröstar Berit. Och ibland tinar dom upp, ungdjävlarna. Det är för såna stunder man lever. Vad gör hon nu då?

– Bertil plockar in henne på tolvan.

– Nej inte tolvan! suckar Berit och jag i korus.

– Jo, just tolvan, envisas Bella. Vi kan ju inte lägga henne ihop med nån.

– Men den där sängen… klagar Berit.

Den där sängen, ja. En klassisk sjuksäng, en bedrövlig rullsäng som kom dit när Göran Gullberg hade sparkat sönder inredningen på tolvan i ett av sina utbrott. Sedan dess är rummet urtrist fritt från varje prydande inredningsdetalj. Vi skulle få in en riktig säng med det snaraste, men åbäket står fortfarande kvar.

– Hur som helst tog Bertil in henne dit, fortsätter Bella. Hon ville inte veta av mej, så jag stack. Tänkte det kunde vara dags för dej, Björne, att ta över. Om du har tid.

Om du har tid lägger hon till, ja, och tittar menande på min kaffemugg. Även du min, även du min, även du min… Nåja, någon gång måste jag börja, helst innan Björken själv kommer rusande och undrar varför jag inte redan har varit igång fjorton timmar. Jag reser mig således till stående full längd och frågar Bella om hon har några upplysningar om tjejen att fylla på med, man vet så lite.

Men Bella skakar på huvudet, tror sig inte veta mer än jag redan har fått höra. Hon kan inte komma loss från obehaget, den där kylan i tjejens ögon. Eller om det var en brand?

– Tvärtom ska det vara, påpekar jag så klokt och lågmält, där jag lutar mig mot bordet, mumlar strax ovanför huvudet på Bella: – Din värme ska tränga igenom henne, istället för tvärtom.

Berit ler nedlåtande åt tavlan hon ser (Björn lutad över Bella) eller åt mumlet hon hör (Pass på, när ni börjar känna benägenhet för att strö visdomsord omkring er!) eller kanske är det av medlidande hon ler, att hon känner och lider med mig, med Bella, med mig plus Bella, själva kombinationen och dess hopplöshet, vem vet varför Berit ler.

– Hämta en personsökare hos Barbro, säger hon. Du kommer nog att vara eftersökt idag.

Ett gott råd, förvisso. Jag jäktar till Barbro.

– Lever batterierna? frågar jag och studerar apparaten överdrivet misstänksamt.

– Inte den tonen om jag får be! befaller Barbro och smäller mig på fingrarna.

Så här gör vi alla, sedan det hände att Barbro glömde att kontrollera batterierna en gång. Den gången sökte hela världen förgäves efter Bert Vannegård. Ett misstag är ett misstag för mycket för en Barbro som aldrig gör några misstag. Därför ser vi alltid till att ha något att säga om behovet av batterier i personsökare.

När jag ilar mot tolvan möter jag Bertil. – Swing it! säger han och gör ett tecken i luften.

– Betyder? frågar jag, men bryr mig inte om att stanna och höra efter. Han är full av jargong, täckt av ytputs. Det är väl hans sätt att värja sig mot allt elände, men det kan vara dags att växa ifrån den stilen nu om han vill nå fram till någon. Det händer att han säger saker som går på djupet, så ibland kan man tro att han faktiskt vill något. Men nu: Swing it! – det är Bertil.

I det ögonblick jag går in på tolvan får jag en ingivelse, det kanske är en signal från dessa underliga dimensioner där vi har vårt verkliga umgänge, vi människor, utrymmet där våra egentliga samtal pågår, utan att vi själva vet om det. Jag bestämmer mig för att inte.

Inte Hejsan, hejsan, jag heter Björne, och det är jag som… Antagligen har tjejen redan träffat flera dussin Hejsan-hejsan-typer, de finns ju överallt, de där, och tror att de kan nå ungdomarna med sitt muntra anrop, ja, tror rentav att Hejsan-hejsan är beviset för att de förstår sig på den unga generationen.

Inte handen fram för hälsning, högerhanden som hon inte tar, hälsningen hon inte svarar på. Tiger hon, så tiger hon. Varför skulle hon då hälsa, och vad skulle jag göra med min tomma hand, sedan?

Inte munter, glättig, inte här är jag som inte låtsas om ditt självmordsförsök, för sånt är så tråkigt, usch, usch, inte här är jag som inte märker att du bara tiger, inte blablabla, så att tjejen, om hon lyssnar, inom tre minuter vet allt om mig, medan jag vet ingenting om henne.

Nej, allvar lyder signalen som når mig någonstans ifrån. Ett suicidförsök, som har misslyckats. Vad finns att le åt? Nu tiger hon. Det är allt jag vet. Jag måste närma mig med allvar.

Utan leende kliver jag alltså in på tolvan. Hon sitter på den gräsliga sängen och jag ser henne rakt i ansiktet, rakt i ett par stålgrå ögon den lilla sekunden hon lyfter blicken för att se vem som kom. Ja, den är kort, den sekunden, men jag hinner nicka, innan hon vänder undan gråa blicken, släpper ner den till golvet igen. Väntade hon någon, var det inte mig.

Jag vandrar genom rummet, stegar genom rummet som har förvandlats till sjukrum av rullsängen och av sin kalhet. Fram till fönstret tar mig mina steg, där jag ställer mig och tittar ut, medan jag funderar på vad det var jag kände och hörde vid den korta ögonkontakten nyss. Det är konstigt med ögon, med färgen de har och språket de talar. Inte är det bara inbillning, när man tycker att man hör någonting då man ser en levande människa i ögonen?

Nu till exempel, hörde jag hur tydligt som helst en flickstämma yttra: En till sån där. Fan, jag smäller av! Samtidigt en annan, nej samma, men med helt annat tonfall: Hjälp mej!

Jag inbillar mig säkert dessa röster, men att något rörde vid mig, då hon slängde åt mig det där ögonkastet, det var ingen inbillning. Hon är stark, i någon mening är hon det. I någon annan mening är hon förstås svag, man brukar ju anse det om självmordsfallen, särskilt de som misslyckas. Hjälp mej! kanske hon säger, men när hjälparen sedan kommer, bjuder hon nog på motstånd.

Fönstret och utsikten, just det. Det är lugnt här inne, jag sköter ett viktigt jobb, sköter det på mitt sätt genom att stå här, fundera, titta på utsikten och vänta.

Jag väntar på det lilla ljudet som ska skvallra om att tjejen vrider på sig för att se vad jag har för mig. När tillräckligt med tid har gått ska hon göra det, måste göra det, om hon lever och undrar. Är hon chockad och borta, kan hon förstås sitta och stirra i golvet hur länge som helst, men jag tror som Berit, nej, inte precis som Berit, för jag tror inte att tjejen håller på med ett spel, men jag tror att hon är närvarande, medveten. Därför väntar jag på det lilla ljudet. Hur försiktigt hon än vrider på sig kommer rörelsen att höras. Hon kan förresten inte vrida sig alltför försiktigt, eftersom hon inte vet vad jag gör. Ifall jag står och tittar på henne, skulle en alltför långsam rörelse se mycket egendomlig ut, det måste hon ju inse. En snabbare huvudvridning kan maskeras: man kastade lite på huvudet bara, och fick därvid veta ifall gubben står och stirrar på en.

När hon långt om länge vrider på huvudet, säger jag till torsdagen där utanför: – Jag heter Björn. Björn Bolander, psykolog.

Jaha du! går hennes svar genom de okända dimensionerna. Nej, det är nog min inbillning bara. Annars skulle hon väl den vägen även ge mig sitt namn.

Av tystnaden efter huvudvridningen vet jag att hon fortfarande sitter och ser på mig, på min rygg. Vad ser hon? Vad tänker hon? Vad skulle jag själv tänka i hennes situation? Instoppad någonstans, man vet inte riktigt var, och så kommer en karl och ställer sig som jag.

– Det här är Regionsjukhuset, berättar jag för fåglarna därute, två kråkor som sakta plågar sig förbi i motvinden. Barn- och Ungdoms-…, fortsätter jag, sväljer psykiatriska och slutar:… kliniken.

Därmed är allting sagt, för en stund. Nu vet hon var hon är. Det är mer än många så kallade friska vet.

Tystnaden är den tystnad som bor i fläktsus, fjärran fotsteg och diffusa fragment av avlägsna samtal. Världen kan utrymmas, människorna evakueras till en annan galax, den sortens tystnad kommer likafullt att driva omkring i all jordens byggnader länge, länge.

I denna tystnad hör jag att hon reser sig och kommer. Det vore naturligt att möta henne med att vända sig om, men det här är nog inte rätta stunden att vara naturlig på vanligt vis, så jag står som jag står, beredd på vad som helst, tror jag, men vem vet hur vad som helst kan vara beskaffat, det oförberedda vad som helst? Ingen vet, men jag står som jag står medan hennes nästan obefintliga fras av mjukt tyg kommer närmare. Inget hasande, det här är en flicka som inte släpar sina fötter, en som kan smyga, tänker jag mig, en som kan smyga sig på. Och medan jag ser en scen ur någon kuslig nattdeckare, glider tjejen upp bredvid mig och ställer sig att betrakta samma utsikt som jag.

Jag betvingar med våld en impuls att lägga armen över hennes tunna axlar. Hon är så liten, hon står så nära, allt är så ordnat för den vänliga gesten, men jag avstår alltså med våld, jag har ju ingen aning om hur hon reagerar på beröring, det vore rena vansinnet att börja bekantskapen på det viset. Vi måste allt komma underfund med varandra först. Redan att hon kom och ställde sig här var väl en gåva, något för mig att förvalta.

Nu bör något sägas, men då piper sökaren i bröstfickan.

– Någon söker mej, förklarar jag. Jag sticker, men jag kommer tillbaka. Om du vill nåt, så kan du vända dej till mej. Jag har mitt rum snettöver där, namnet står på dörren, Björn Bolander, det är bara att komma.

Hon håller ögonen på utsikten. Bara när jag säger snettöver där gör hon en snabb kontroll av vart jag pekar, så snabb och liten att jag såg den bara för att jag stod och spanade efter den. Men jag såg den, och den lilla, lilla reaktionen får en liten lycka att slå volt i bröstet på mig, när jag störtar ut ur rummet.

– Tjena Fältström! hälsar jag med upphissad entusiasm, för det är Ström från Fält som har anlänt.

Han nänns inte ens småle åt mitt stående skämt.

– Det är du som har hand om hopptjejen? frågar han utan hälsningskrusiduller.

Jag nickar, men förklarar att jag inte vet något. Jag har just startat.

Ström nickar också. Jag ska lära mig att nicka på det där viset, nickandet som säger Jag vet. Han vet att jag inte vet, att dagen knappt har grytt, men hans ärende är att titta på tjejen. Kanske känner han igen henne.

– Inga stick, påpekar jag. Hyfsat välskött, vad jag kan se.

Han nickar igen, eller om han aldrig slutade:

– Hon kan vara våran ändå, jag får väl se, vi har en del som verkar rätt prydliga när man ser dom mellan varven, jag får väl se, vart har ni stoppat in henne?

Det är nog inte så bra att stövla in och stirra, så jag ber Bertil att hämta ut henne och dra förbi. Lite frukost kan han locka med, det kan hon kanske behöva, eller ta vad som helst.

Bertil bockar överdrivet: – Tack, tack! O ja, det ska bli ett nöje!

Ström tittar på väggarna och anslagstavlan. Små kommentarer utan innehåll droppar medan vi väntar. Idag är det torsdag. Jävla tid vi lever i. Femtonde april: nån vinner en miljon, nån annan försöker ta livet av sej. Det väger jämnt, så att säga. Har ni bytt folk i receptionen? Trodde jag kände varenda jävel. Här kan man snart skaffa rabattkort.

Duktige Bertil lyckades få med sig tjejen! Här kommer de, och Ström mal vidare på ännu tommare kommentarer, medan ögonen följer tjejen. Det går inte att tro på att han bearbetar det han ser, när snacket handlar om ärtsoppa till kvällen och bilnycklarna som blev kvar i dom andra byxorna och höjer dom priset en gång till lägger jag av och matchen som blivit inställd tre gånger i rad men jag säger ingenting så har jag inget sagt…

Men när tjejen har försvunnit säger han med stor säkerhet: – Den har aldrig varit hos oss.

– Hon är egentligen blond, påpekar jag. Och var visst rejält sminkad när hon togs in.

– Ja, det hjälps inte! Ström viftar och är redan på väg ut, tillbaka till sitt. Hon har aldrig varit hos oss. Mors, tack för mej! Vi ses väl snart igen, om inte undrens tid är kommen.

Då så! lyder en tanke som hinner avsätta en känsla av belåtenhet innan jag tappar bort den, eller om den flyger iväg i luftdraget när Ström öppnar dörren. Hade han varit lite mer intresserad skulle jag kanske ha känt mig tvingad att anmäla självmordsförsöket till Soc. Hade han varit ännu mer intresserad skulle vi kanske därvid ha tappat tjejen dit, för att se henne gå förlorad i deras pappersmaskineri. Vilket ställe att försöka samarbeta med! Alla dessa vikarier och tillfälligt anställda små nöt! Men ingen oro alltså, belåtenhet istället, en liten glimt innan jag har glömt vad det var jag gladdes åt. Varje inte helt färdigtänkt och uttalad tanke förflyktigas av fartvinden när Barbro kommer svissande och viftar till mig med ett papper. – Polisrapporten om hopptjejen, förklarar hon. Dom vill att du ska ringa och informera lite om status och sånt, så dom vet vad dom ska säga ifall nån dyker upp.

Jag läser medan jag går in till mig. Det står inte mycket av intresse. Man vet förstås inte hennes namn, kallar henne Fl, som i Flicka kanske? Lista över vittnen A, B, C,… sedan någon sorts sammanställning över vad dessa har sagt.

Fl anl m buss 785 fr söder t hpl Grenbron kl 17.21.

Vittne A observerade Fl invänta bussen avg.

Vittne C: Fl forcerade räcket och hoppade utan tvekan.

Vittne A sprang till Brovägen 2 och ringde.

B och C uppg en man kom Brovägen fr norr och sprang ut på båtbryggan. Försv och ej avhörts.

D och E vände en roddbåt och satte i vattnet. De nådde Fl, men kunde ej få upp henne. Båten sakn åror.

Och så vidare