Cirkus: Artister på cirkus kryddad med en polisutredning av ett mord

By Pia Gunilla Jansson

Det är sommar. Vi omstartar en cirkus med de artister som går runt ledsna i Shakiras boende. Jag får för mig att jag också skall vara Artist. Shakira hjälper mig övervinna höjdrädslan och komma upp på höga linan.
Jag har detaljrikt beskrivit en längre seglats vi gör tillsammans. Man kommer undan alla dessa problem som hela tiden uppstår iland. Det är underbart att få färdas på vatten!
Cirkusen är för mig ett kärt minne. Varje gång jag hör musiken, kan jag se Shakiras magiska dans framför mig.
En olycka inträffar, och du får följa polisens utredning.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Dec 18, 2019
• ISBN: 9789178516612

Pia Gunilla Jansson

Pia Gunilla Jansson har ekonomisk utbildning och har tidigare arbetat som utredare främst inom utrikesområdet. REGENTEN är hennes sjunde skönlitterära bok. Hennes böcker handlar om Shakira, Prinsessan och övriga ungdomskompisar, samt kritik av några aktuella sammhällsproblem. På fritiden har hon varit ungdomsledare i ett segelsällskap.

Book preview

KAPITEL

Förord

Polisen

Planering

Träning

Förberedelse

Premiär

Båtresan

Villan

Slottet

Apoteket

Killar

Utredningen

FÖRORD

Böcker sätts så texten får rak högerkant. Man får avstava, på var och varannan rad, samt använda en programvara som ändrar avstånd mellan bokstäver och ord. Det blir ofta fult och är arbetsamt att läsa.

Därför har jag strykt det där med den raka högerkanten; jag behöver inte avstava, alla bokstäver och ord har exakt lika avstånd. Dessutom behöver jag ingen speciell programvara.

Det här är den andra boken om Shakira. Den behandlar det vi gjorde över sommaren, det år vi slutade grundskolan.

För kapitel 7 Villan har jag först frågat min kompis Skummjölken. Jag har varit mycket orolig, men han föreslog en enda liten oväsentlig ändring. Han säger att det räcker. Därför kan jag nu berätta det otäcka, som vi hållit tyst om i alla år.

Det finns alltid någon som inte läst den första boken Shakira¹. Jag har försökt lägga in små tillägg, så du kan förstå sammanhanget. Samtidigt vill jag inte förstöra den första bokens innehåll.

Jag önskar att Boken skulle kunna kallas för En Deckare. Den behandlar ett brott. Den innehåller poliser. Men vad gör man? Det är mycket... som vi önskar...

Jag hittade en artikel som beskriver polisens utredning. Författaren spekulerar mycket om gärningsmannen. Ibland, när jag behöver piggas upp, läser jag igenom avsnittet.

I den första boken beskrivs slussning av en båt. Avsnittet innehåller många tips. Det jag här vill tillägga, är att tipsen är fullständiga. Allt du måste tänka på är inkluderat!

Precis som i den första boken har viss samhällskritik smugit sig in sig på sidorna. Vi kan ha det bra på jorden, om vi bara är lite smartare! Stäng av TV:s nyheter. Försök klara livhanken!

Och störta inte ned!

Pia Gunilla Jansson²

---

1 978-91-7463-720-5 Shakira, Pia Gunilla Jansson (2019)

2 [e-mail] rev 191127

POLISEN

Vi träffas hemma hos Anna. Jag och Anna skall ut på stan och dansa. Jag borstar i mitt ljusa halvlånga hår. Vi förbereder med sminkning. Annas sminktjej, Karin, går över mitt ansikte med sin magiska låda.

Hon svampar in någon sorts kräm i precis hela ansiktet. Lite olika kulör på krämen här och där. Krämen täcker alla skavanker. Lite pulver och jag ser frisk och lycklig ut. Hon grejar med ögonlocken. Penslar på brun färg. Svart ögonskugga, med en smal pensel. Det blir som en liten vass spets åt sidan. Jag ser ut som en katt! Lösfransar. Svart färg på ögonbryn. Turkos linje under ögonen, en tunn. Jag ser magisk ut. Läppstift målas på med pensel. En passande rosett i håret.

Det tar en stund. Annas sminkning är inte lika lysande. Jag jämför Anna med spegeln. Jag tittar på henne och pekar. Jag kan se. Karin ser lite skuldmedveten ut.

Det är Anna som är snygg. Hon är kurvig och lite kraftig, med mörkare hår. Hon kan blända som en lampa, när hon sätter den sidan till. Men nu har Karin fixat, så av oss två tjejer, jag är den något mer lysande.

Vi går bort mot discot. Jag har inte varit där förut. Det är kort att gå över staden, för Anna bor nära centrum.

Vi hittar några killar i en kö. Discot är i källaren. Men vi är för unga. Vi har precis gått ut ur högstadiet och skall nog egentligen inte vara ute på stan ensamma en lördagskväll. Men Anna känner vakterna. Vi går ned i avgrunden och fram till baren. Vi beställer öl. Liten, ej stark. Jag har aldrig provat öl förut.

– Den är inte så stark, säger Anna. Men drick inte för många!

Vi sitter på var sin barstol. Alla andra här är äldre. Musiken spelar högt. Jag sörplar på min öl. Det är skum överst. Den smakar starkt, friskt och lite nötigt. Det är ganska rökigt, för den här historien tilldrar sig förr i tiden, när det var vanligt att man rökte på krogen. Men ventilationen är god!

Så plötsligt får jag en knuff i ryggen. Mitt glas flyger in över bardisken, jag slår mig i kanten och faller ned; gör illa mig på den järnstång vid golvet där man har fötterna. Jag drar mig sakta upp igen. Jag är ganska sur!

Jag ser ett killgäng om kanske fyra ganska stadiga killar. Dom skrattar åt mig. Anna ser arg ut. Hon pekar en av dem rakt i ansiktet.

– Det var du! Bara du! Ni andra går åt sidan! Knytnävar utan onödiga regler! Tar du upp något vasst, skickar jag dig till sjukhus!! säger Anna.

Killen har Annas pekfinger under näsan. Han ser förvånad ut. Gapar och skrattar litet. Anna tar upp knytnävarna och dom får lite utrymme. Han är mycket större. Anna är ganska kort. Han blir sällan utmanad på kamp och aldrig förr av en sådan liten en. Dessutom en tjej!! Han är konfunderad. Hur skall han slå en tjej?

Han provar att vispa till med öppen hand. Anna backar och han missar. Han provar igen. Missar. Och igen! Anna duckar under. Hon står precis framför och skrattar han rakt upp i ansiktet. Nu är han arg. Hans kompisar skrattar åt han, att han inte klarar av att disciplinera ens en liten småtjej. Han provar ett hårt slag avsett att skada. Han missar. De kommer ut på dansgolvet.

Slagsmål på gång! Dom får snabbt plats, när alla andra slutar att dansa. Discjockeyn bryter musiken så det blir tyst. Han böjer sig ned och slår på lysrören i taket. Dom är till för när man städar eller lagar lokalen.

Det blir ljust. Killen går mot Anna och drar på med sin näve. Men han missar! Han är frustrerad och högröd i ansiktet. Han har nu ryggen mot mig, och Anna är på andra sidan dansgolvet.

Plötsligt skriker publiken till. Anna har slagit framför näsan på han. Det gick så fort att jag hann inte se handen. Hon har missat med flit. Men publiken förstår! Killen kontrar mot magen. Slaget går in. En hård tung duns. Anna åker väg och sprattlar med fötterna för att hålla balansen. Leendet sitter oförändrat kvar.

Jag ser en kille, av de i gänget; han vänder sig mot mig. Jag tar och tippar barstolen bredvid mig i golvet. Han kommer! Jag ger han vänstern mitt i ansiktet. Sedan går jag fram lite, och smäller in högern i sidan på huvudet. Anna brukar varna mig för att klippa till för hårt. Men jag är en vanlig klen skoljänta. Inte som Anna. Killen snubblar och får foten i den tippade barstolen. Han går i golvet, som är av sten. Slår i huvudet. Han ligger kvar och kvider lite.

Dörrvakterna kommer fram till dansgolvet. Anna ser dom; killen laddar på nästa slag. Hon duckar inte. Hon tar upp armen framför slaget, som är riktat mot huvudet. Det ser otäckt ut. Det hörs en tung smäll.

Vakterna hoppar på killen och drar ut han ur lokalen. Anna är klar med sin underhållning och kommer bort till mig. Jag är trygg om Anna är nära. Jag går fram till min kille, som blöder ganska ordentligt från näsan. Jag knölar ihop örat på han, det onda där han fick smällen, och så drar jag ut han efter vakterna. Han hugger tag om min arm med båda händerna och skriker. Han sprattlar för att få fötterna under sig. Nu åker han ut!

Jag sätter mig på barstolen. Bartendern ger mig en fuktig handduk att torka av blodet på. Sedan en bunt vita pappservetter. Det dyker upp två nya kalla öl. En tjej kommer fram. Hårt sminkad. Hon är äldre... dvs över tretti...

– Jag vill tacka. Killgänget har bråkat med flera av gästerna, men dörrvakterna törs inte porta dom från lokalen. Dom är fega vakterna! På tiden att någon satte idioterna på plats!

Jag och Anna försöker oss på att dansa litet. Men alla tittar på oss, och inga kul killar dyker upp. Törs inte.

Vi går hem. Till Anna. Vi går igenom parken. Ibland får jag en känsla av att Anna letar efter någon att sätta näven i. Det är kolsvart i parken. Otäckt. Det är ingen där. Anna suckar.

Vi kommer ut på gatan och passerar en affär. Skyltfönstret är inslaget och en larmapparat sitter och visslar någonstans långt inne i lokalen. Det står en väska utanför fönstret. Jag tittar. Jag får upp en tung hammare. Då blir jag tagen av polisen!

Vi får åka polisbil. I baksätet bakom nätet. På station drar dom fram oss till en disk. Dom plockar av oss alla saker, vilket inte är mycket. Polisen hittar inga legitimationer, eller något med namn på. Vi tog bara med en slant till discot. Vi har ju klänning, och ingen av oss tog någon handväska. Handväskor är för gamla tanter!

En så kallad kvinnlig polis tittar på oss. Modell sur-tant. Tjock. Bister.

Det är mig hon kan komma någonstans med. Jag är den mjuka tjejen, av oss två. Anna; det kan hon bara glömma!

– Vad heter du?

– Jag heter Anna! säger jag sturskt. Stirrar på henne.

– Jag heter Pia...? säger Anna lågt. Tittar lite nedåt.

Vi hamnar i två separata förhörsbås. Hon kommer in till mig först. Jag är ilsken och skäller på henne. Säger att hon skall släppa oss genast. Hon hör på ett tag. Säger ingenting. Sedan går hon in till Anna.

Hon stannar länge. Kommer tillbaka. Säger att de hittat mina fingeravtryck både på hammaren och inne i affären. Att Anna erkänt det ena och det andra; säger att det är jag som gjort det!

Men Anna är inte den som sitter och erkänner. Hon har haft en synnerlig otrevlig barndom och är van vid hårda tag. Hon kan ta stryk i timmar utan resultat. Så polistanten sitter och ljuger mig rakt upp i ansiktet. Dessutom hittar hon på bevisning. Jag skäller på henne. Förklarar att hon ljuger för mig. Att hon skall släppa oss nu genast!

Hon är oförskämd, burdus, otäck och försöker skrämmas. Hon säger att Pia kommer gå fri och jag ensam kommer att åtalas för brottet.

Hon går in till Anna igen. Jag sätter mig och väntar. Men det är Anna som kommer till mitt förhörsbås. Jag har inte kontrollerat, men båsen är nog låsta utifrån. Vi går längs korridoren med likadana förhörsrum och hittar polisens fikarum.

Vi går in. Det står en plastig apparat på en bänk, tjudrad med en trådarmerad slang för färskvatten. Runt omkring oss finns det några poliser, de flesta i uniform. Vi förmår plastapparaten att spotta ut två kaffe i plastmuggar. Poliserna tittar och förstår inte varifrån vi kommer.

Vi sätter oss ned.

– Äkta Detektivkaffe! säger Anna.

Det smakar pyton...

Jag frågar hur det var i förhörsrummet. Anna storknar med kaffe i halsen.

– Jag säger att jag inte törs säga mitt namn, för jag är rädd för dig! säger Anna.

Det är min tur att få kaffe i halsen. Övriga poliser tittar på oss. Vi fnissar tyst. Det kan ju förekomma att någon polis har satt undan dottern och hennes kompis i fikarummet.

Polis Gallsten, högre upp i polishuset, undrar om det är några framsteg i inbrottsutredningen. Han ser efter i registret och ser att man har två gripna. Han tar hissen till förhörsrummen. Ena tomt?? Kollegan, ilsken så hon kokar, inlåst i det andra. Dom går till fikarummet och hittar oss. Undrar vad vi gör där!

– Polisen har ingen uppgift om att vi skulle gjort något brott, säger jag. Därför satte vi din kollega på kylning. Vi går tillbaka till förhörsrummen när polistanten är beredd att erkänna! säger jag.

Övriga poliser har svårt att upprätthålla uniformens krav på uppförande. Fnissar.

Dom tar oss tillbaka till förhörsrummen. Jag hamnar i ett nytt förhörsbås, med stadigt fastskruvat bord. Skruvat i både golvet och väggen. Det är en ögla i bordet. Dom låser fast mina händer med handfängsel i öglan. Jag undrar om jag skall få stryk nu? Men jag tänker inte ge mig! En extra polis sitter i båset hela tiden och vaktar mig.

Det går någon timme. Polistanten tittar in till mig, levererar ungefär samma ladda av lögner och falska beskyllningar och jag skäller tillbaka. Hon går sin väg och är länge inne hos Anna.

Men sedan kommer Anna igen! Hon öppnar dörren; polisen som vaktar mig vänder sig inte om ens. Anna strular till det för han. Hon har hittat nycklar i fickan på polisen i sitt rum. Hon låser upp mina bojor. Sedan sätter vi fast polisen på min plats med handfängslen. Anna plockar av han onödiga nycklar. Han kvicknar till och har ont.

– Nu gömmer vi oss! säger Anna.

Hon öppnar dörren till ett tomt förhörsrum längre bort i korridoren. Vi går in, men tänder inte lyse, eller låser. Vi sätter oss bakom stolarna på golvet, så bordet skymmer. Vi lutar oss mot varandra och så somnar vi.

Poliserna kommer på, ganska snabbt, att de har tre kollegor inlåsta i två av förhörsrummen. Men de tror att vi stuckit och börjar leta i staden utanför polishuset. Dom har inget efternamn, så de kan inte åka hem till oss och vänta.

Signalementet är rena skämtet sent en lördagskväll.

Vi vaknar stela på det hårda golvet. Jag sträcker lite på mig.

– Jag önskar jag kunde uppträda på Cirkus! säger jag.

– Det kan du säkert! svarar Anna. Gäspar.

– Det är många som måste hjälpa till för att en cirkus skall fungera. Men jag är avundsjuk. Jag vill också vara Artist.

Som du. Kunna peka på affischen, och säga, att jag uppträtt på cirkusen.

– Allt på cirkus är inte svårt. Det mesta är ganska enkelt! säger Anna.

– Jag har en dröm... jag har en ljuvlig vit prinsessadräkt med gul plastkrona. Jag presenteras som nybörjare... Jag går på den knastriga sågspånen till kanten av manegen och får på mig en kraftig säkerhetssele i skrikig färg. Jätteögla i stål bak på ryggen... ... Jag fantiserar att jag kan ta mig upp till lindansarnas plattform... orka klättra... utan att spy... trilla... svimma...

– Dom kan dra upp dig! Enkelt! Ganska vanligen förekommande, säger Anna.

– ... att jag klarar av att vinka till publiken, från plattformen, utan att klappa ihop av höjdrädsla... Runt wiren sitter en stor, blank ring. Synlig. Minst 5 kg! Jag kopplar mig till ringen med en wire, omslagen med vit plast, som en mantågslina.

– Man-...Tåg? undrar Anna.

– Det fjantiga räcket som finns på vissa segelbåtar. Pinnar håller i två eller tre wires i knähöjd. Ibland har man nät monterat. En tjock vit wire som syns. Publiken skall se! ... Jag tar en balansstång... Går fram till wiren... Jag fantiserar... drömmer... kanske... att jag är duktig nog, att komma ut, utan att trilla ned genast. Jag går oändligt sakta fram på wiren. ... Då kommer du! Du har ingen balansstång, utan håller i ett papprör eller annat odugligt. Du smyger ut bakom mig med mjukaste tassarna, som en katt, så jag inte märker något och så härmas du! ... Det ser roligt ut. Men publiken förstår också hur svårt det är, för dom ser mig, och då förstår de hur bra du är!

– Tackar! Tackar! svarar Anna.

– ... och jag drömmer... att jag klarar en tredjedel till andra plattformen, innan jag trillar! När jag trillar, då har jag kvar balansstången vid wiren och jag släpper inte. Så du skuttar fram och hugger tag i balansstången!

– Aha?

– Och sedan har vi skruvat ur en sprint i en schackel till min säkerhetssele... med den vita wiren till den blanka ringen. Så den brister; jag hänger i balansstången, och du står på wiren och håller i.

– Pia! Du kommer slå ihjäl dig!

– Cirkusdirektören skriker och cirkusjobbarna håller ett brandsegel eller någonting... mina händer är svettiga. Jag glider ned längs balansstången... jag får inget tag. Jag glider ned ända till änden...

– Du vet att Cirkusen flyttar och har ny föreställning i en annan stad?

– Ja? undrar jag.

– Det är meningen att artisterna skall kunna uppträda igen!

Inte ramla ned och slå ihjäl sig på första föreställningen!

Jag skrattar lite tyst.

– Balansstången är som en segelbåtsmast. Jag har ett band runt ena handleden. En tunn svart lina går från handleden in inuti balansstången. ... Du vet båtar vid bryggan, dom har fjädrar? Det finns både metallfjädrar och en gummivariant för lina. Det finns små. Så jag har några stycken inuti balansstången. Så när jag halkar ned, linan håller i mig, så jag kan inte falla. ... Sedan en annan lina, med block inuti balansstången. Linan går till en liten svart ring runt wiren. Lindad med svart eltejp. Inget ljud. Så om jag faller helt, linan bromsar mig ned till manegen. Behövs bara rätt höjd på wiren eller längd på balansstången.

– Pia, det är ju ett nummer! Men du skall underhålla publiken, inte försöka skrämma ihjäl dem!

– En sak jag klarar inte.

– Ja??

– Jag kan inte komma upp på wiren. Jag har testat i skolan med ett räck högt upp. Jag är inte stark nog att komma upp. Kommer tar mig minst ett års stretande. Det är fruktansvärt jobbigt att komma upp ovanför!

– Men det kanske vi kan fixa på något sätt!

– Sedan får du leda mig till plattformen; förmodligen är jag skakig i knäna.

Det är på morgonen. Ingen har tänkt på att leta igenom alla förhörsrum. Polisen har många förhörsrum. Vi blir hungriga och undrar hur vi skall göra. Vi bestämmer att vi skall gå till fikarummet och försöka sno en kaffe. Jag tänker, att poliserna måste nog ge oss mat.

Vi passerar ett förhörsrum. Varje förhörsrum har ett litet fönster. Killen med gapflabbet, som Anna hade boxning med, han sitter därinne. Anna öppnar och går in! Hon säger något utmanande. Han sitter bredvid en kostymkille.

Han får spader och skall slå Anna. Han drar på en jättesmäll; Anna håller upp armen som skydd, smällen träffar henne mot huvudet med armen emellan. Anna flyger i väggen och slår i axeln. En elektronisk klocka plingar från dolda högtalare; ovanför dörren ser jag en röd blinkande lampa.

Alla poliser i fikarummet kommer springandes. På golvet är Anna underst, med den förhörande polisen och killen över sig. Efter ett tillskott av extra poliser sorteras armarna ut.

Kostymkillen pekar ilsket med fingret och vräker över polismyndigheten en lång juridisk harang om myndighetsmissbruk, övergrepp, anstiftan och olika typer av anmälan. Polisen har nu färsk bevisning för att killen går runt och slår småtjejer i huvudet.

Anna kommer fram till mig.

– Klarade sig sminket? undrar hon.

– Slitet, men ser ganska okej ut, svarar jag.

Vi får en kaffe och bulle, men sen åker vi in i förhörsrummen igen. Skam den som ger sig!

Polis Berggren har att reda ut fadäsen i förhörsrummen. Förhörsrummen har på det hela funkat bra, men utsattes tidigt för kritik från polisfacket. Dom fick bygga om alla förhörsrum. Tydligen måste säkerheten höjas. Intagna går in och ut som de vill! Dessutom har två småtjejer smitit ut ur den låsta kameraövervakade avdelningen; de kan inte ens hitta dem på videon från inpassagekontrollen.

Han är bekymrad. Om det läcker ut, och det gör det alltid, då blir det problem. Förtroendet för Polisen kan skadas... om nu något är kvar! Och stor risk för ytterligare ännu en jobbig kostsam och möjligen onödig ombyggnad.

Han kommer ihåg hundburarna. Man hade delat polisbilens utrymme i två lika delar och satt in en bur för hundarna. Den rymmer då två hundar. En till vänster och en till höger. Så utfärdar Jordbruksverket regler för minsta tillåtna storlek på hundburar. Och buren är tre centimeter för smal!

Så polisen fick köpa nya polisbilar³, de som skall ha hundburar.

Han ringer sin gamla poliskompis Klas Friberg, som numera jobbar i privata sektorn. Dom träffas 11:45 och äter tillsammans. Han berättar att två småflickor påträffats i fikarummet när de borde varit inlåsta i förhörsrummen. Då sattes dom bojade i säkerhetsrummen... i vart fall den aggressiva drivande flickan... och sedan påträffades kollegerna inlåsta i rummen, medan flickorna var borta.

Han suckar.

– Kommer det ut att två småtjejer leker tafatt i din avdelning, då kommer du snart till mig och söker jobb! säger Klas.

– Vi har inte ens namn på dem. Men de kallar sig Anna och Pia, säger polis Berggren.

– Anna och Pia, det är samma namn som småflickorna jag använder som skyddsvakter... närskydd till en ung flicka... umm... umm?

– Jag förstår att det är hemligt, men alla vet att din huvudkund är hovet, dvs den unga prinsessan... Du har det bra du! Vi i den vanliga polisen skjutsar mest runt fyllon... Ofta runt i cirklar... några skojare i Vaktdistrikt Ett slöt