Timotej

By Elisabet Ekstrand

En liten flicka sitter och leker med dockor i snön. En pojke kommer med en spark för att hälsa på henne. Ett vykort från en gammal bekant väcker en underliggande konflikt hos ett par. Ett födelsedagsfirande som till en början ska vara enligt rutiner visar sig snart innehålla fröet till en radikal livsförändring.
Elisabet Ekstrands noveller rör sig i gränslandet mellan sanning och lögner, verklighet och fantasi, spänning och realism. Förändring är ett genomgående tema, en sorts ständig förskjutning av verkligheten som först blir tydlig när allt har bytt skepnad.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 23, 2020
• ISBN: 9788726548273

Book preview

författaren.

Del 1

Flickan med de många dockorna

Den lille spenslige pojken kommer som vanligt. Varje dag kommer han för att leka med flickan med de många dockorna.

Det är snö, mycket snö och han har en spark med sig. Flickan med de många dockorna ser honom komma.

De leker en stund med alla dockorna, Älvi och Sävi heter dom och Lini, Rosi och Tini och några till som har lite olika namn beroende på leken.

Den lille pojken tröttnar först på dockorna. Det gör han ofta, men flickan bestämmer oftast lekens ordning och han får finna sig i att åtminstone leka en stund med dockorna.

Solen skiner, det är en fin dag. Byvägen sandas sällan och sparkföret är lätt.

Den lille pojken tittar längtansfullt ut.

»Ska vi åka spark hem till mig?» frågar han.

Flickan dröjer med svaret. Det är inte tillåtet att gå på vägen ensam och ingen vuxen är inne att fråga om lov. Flickan väntar länge med svaret och sedan säger hon.

»Jag får inte gå på vägen själv.»

Ny tystnad.

Den lille pojken lyser plötsligt upp.

»Om du sitter på sparken går du inte på vägen ju.»

Ny lång tystnad. Flickan tänker på hans förslag. Det känns som det är fel ändå. Att man bryter mot förbudet. Hon kan inte hitta ett bra svar.

När tystnaden blir för lång säger han:

»Då går jag hem själv i alla fall. Jag vill inte leka längre.»

»Det är inte kul», tänker hon. »Han kom ju alldeles nyss och vi har bara lekt en liten stund. Om han går har jag ingen att leka med på hela dan.»

Det hugger till i magen av besvikelse. Hon som tänkt ut så fina spännande lekar.

»Jag gör väl det då», mumlar hon och går mot hallen för att ta på sig alla kläderna.

Sparken är stor och hon glömmer strax förslaget att sitta och ställer sig på den andra meden och sparkar. Det går lättare om båda hjälper till att få fart.

Vägen är slät. De vinglar lite ibland när de är i otakt.

När de passerat biografen bär det neråt. Det riktigt svissar om öronen om de sparkar allt vad de orkar.

Snart är de framme. Det lyser vänligt i fönstren till den lille pojkens hem. Det är ett stiligt nybyggt hus.

Eftersom det är sällan de brukar leka hemma hos pojken blir de stående lite villrådiga utanför.

»Vi kan åka på lilla vägen i backen», säger pojken och pekar på den lilla avtagsvägen till byvägen som bär iväg uppåt och försvinner bakom krönet.

Backen är precis lagom lång för några femåringar. Snön ligger vit och jämn utan minsta gruskorn.

Barnen stretar uppåt med sparken.

Den lilla ån brusar högljutt. Stora isflak böjer sig över åkanten och döljer åns bredd. Det glittrar i de vassa iskanterna som är svagt gulaktiga.

»Vi skjutsar varsin gång», föreslår pojken.

Han står redan på medarna och den lilla flickan sätter sig på sitsen. De får bra fart från början. Backen är brant. Vägkanterna är svåra att se för snön. Mot ån glider snön samman med det utbuktande isflaket. Det går undan. Pojken får allt svårare att styra sparken.

Allt närmare iskanten glider de. Pojken kämpar för att tvinga sparken upp på vägen.

Den lilla flickan ser isvallen. Den växer. Närmare och närmare. Nu syns vattnet mellan isvallarna. Det är ett väldigt brus.

Så blir det plötsligt tvärstopp och flickan tumlar framstupa mot ett träd. Omtumlad reser hon sig. Det knakar dovt under hennes fötter. De drar och sliter och får upp sparken på vägen igen.

Utan ett ord fortsätter de gående nerför backen.

»Jag vill gå hem», säger flickan.

Pojken säger ingenting.

Hon börjar traska hemåt.

»Vilken sida skulle man gå på nu igen», funderar hon.

Skoldansen

Det var nästan mörkt när hon pressade upp den tunga dörren till skolan. Det klafsade om skorna på grund av regnet. Hon gick sakta uppför trappan. Den dekorerade hallen var svagt upplyst. Det hängde girlanger i olika färger både på väggarna och i de fula globerna i taket.

De välbekanta ansiktena susade förbi. Där var Birgitta, Britt-Marie, Ulla och Eva-Lotta. Killarna syntes inte till. Lennart, biologiläraren, stod bakom ett bord fullt med läsk och godis.

Svante och Maj-Britt, föräldrar som alltid ställde upp satt på varsin stol i ett hörn. »Gud vad de såg trista ut», konstaterade hon. »Stackars Gunnel som fick finna sig i att alltid ha sina föräldrar som vaktade över allt.»

Tommy Steels röst hördes från grammofonen men väldigt lågt. Det var väl Lennart som hade skruvat ner ljudet. Typiskt. Det verkade bli en trist tillställning. Hon hoppades att inga fler åldringar skulle dyka upp. Jodå. Nu stegade Karin från matbespisningen uppför trappan med bestämda steg. Hon satte en korg på bordet framför Lennart. Tillsammans packade de upp bullar och la på ett fat.

Herregud vad töntigt det verkade bli!

Hon släntrade över till flickklungan som stod borta vid fönstren och pratade lågt. Hennes hej var lite för högt. Flickorna vid fönstret verkade spända. Men var fanns killarna? Och i synnerhet Kenneth?

Vad det var kul att gå till skolan nu för tiden när Kenneth var inne i hennes huvud hela tiden. Varje gång det blev en lucka i lärarens malande dök Kenneth upp. Hon drömde att de gick där på en äng, eller satt i en flott bil som Kenneth körde med vinden susande i håret.

När hon sneglade åt hans håll var det som om han kände det och tittade upp. Och då log han mot henne. Ibland kände hon att han tittade på henne men hon försökte stålsätta sig att inte titta tillbaka. Det var en sån känsla av lyx att känna att någon var intresserad av henne. En ljuv lyx att bara veta och bevara det inombords.

I onsdags hade han släppt en lapp på hennes bänk när han gick förbi. Hon hade kastat sin hand över lappen. Först på bussen hem tog hon upp lappen ur fickan och läste: Kommer du på lördag?

Det gled varma trådar genom hennes kropp. Åh, gissa att jag kommer, sjöng det i huvudet.

Hon försjönk i drömmar där de badade i en vacker liten insjö. Han skrattade och höll om hennes huvud i vattnet.

Flickorna vid fönstret granskade varandra. Birgitta hade ny kjol, Ulla en ny ljusblå angorajumper av senaste snitt, Eva-Lotta hade mycket svart runt ögonen. Själv hade hon samma kjol och jumper som vanligt på skoldanserna den här terminen, men det gjorde inget. Det var henne Kenneth skrivit en lapp till och kastat blickar åt i flera veckor.

»Fasen att det regnar så mycket. Annars hade vi kunnat gå ut och ta en cigg», sa Eva-Lotta.

Hon gläntade på sin väska och blottade överdelen av ett cigarettpaket.

»Vi går på toa», sa Ulla.

Flickorna rusade ner till toaletterna i källarplanet. Läppstift jämfördes och prövades. Eva-Lotta visade sin stora arsenal av smink. De andra beundrade.

Ljudet av bandspelaren hördes högre nu. De stoppade ner sitt smink och rusade upp.

Däruppe hade dansen kommit igång så smått. Mest var det än så länge glinen från de lägre klasserna som rusade runt. Kenneth och de andra grabbarna syntes inte till. Hon hade svårt att koncentrera sig på flickornas prat. Hon måste hålla reda på trappan nere vid porten.

»Ska vi bugga?» sa Ulla som hade gått på skolans danskurs och var en