Martina: Jagad -

By Anna Hamström

Follow Martina on an exciting flight through Sweden.

Följ Martina på en spännande flykt genom Sverige.

• Language: Svenska
• Publisher: Norrköpings Stadsbibliotek
• Release date: Feb 7, 2014
• ISBN: 9789187715013

Book preview

Martina - Jagad -

By: Anna Hamström

Published by Anna Hamström and Norrköpings stadsbibliotek at Smashwords

Copyright: Anna Hamström and Norrköpings Stadsbibliotek, 2014

Publisher: Norrköpings Stadsbibliotek, 2014

Editor: Ola Gustafsson

Cover picture: Ahmet Kurt

ISBN for epub: 978-91-87715-01-3

ISBN for PDF: 978-91-87715-02-0

♦♦♦♦

Innehållsförteckning

Dag 1 Visby - Västervik

Dag 2 Västervik – Jönköping

Dag 3 Jönköping - Skogen

Dag 4 Skogen - Lysekil

Dag 5 Martina - Martin

Om författaren

♦♦♦♦

Martina - Jagad

Det här är en fartfylld och spännande berättelse om en föräldralös 9-åring, som flyr undan polis och socialtjänst. Resan från Visby till Lysekil kantas av oanade händelser och möten med såväl hjälpsamma personer som elaka rånare.

Att klara sig ensam är inte lätt, särskilt inte när man har polisen i hälarna, men finurlighet leder ofta till framgång, och t o m polisens expert på att hitta försvunna människor kliar sig i huvudet och undrar… Vad är det jag har missat?

♦♦♦♦

DAG 1 Visby - Västervik

Martina Lagergren rusade in i sitt rum och drog fram ryggsäcken som låg under sängen. Hon öppnade garderobsdörren och packade hastigt ner sin varmaste rosa tröja, strumpor och trosor. Hon hade inte mycket tid på sig och lyssnade spänt utåt vardagsrummet. Därifrån hördes inget, men hon visste att någon väntade. Vad kunde hon behöva mer? Jo, Hasse, gosekaninen skulle absolut följa med och kartboken måste också få plats i ryggsäcken. Tyst smög hon sedan genom hallen och in i badrummet. Tandborste och tandkräm åkte raskt ner i säcken. Tandborstning var viktigt, det hade hennes mamma påpekat under hela Martinas liv.

Nu skulle hon bara hitta kortet som mamma hade berättat om. Hon gled in i mammas rum där gardinerna ännu var fördragna. Den tomma sängen stod fortfarande obäddad och det stack till i magen av saknad, när hon såg den.

Senare, sa hon till sig själv. Det fick hon tänkta på sen. Just nu gällde det att snabbt komma iväg. Hon drog ut översta lådan i skrivbordet. Den gnisslade lite och hon lyssnade oroligt ut mot vardagsrummet igen, men ingen annan verkade ha hört ljudet. Hon letade hastigt genom skrivbordslådan och längst ner på botten under en massa papper låg kuvertet. Med darrande händer tog hon upp det. Fliken var inte igenklistrad, bara instucken, och hon skakade ut innehållet på skrivbordsskivan. Där var fotot, precis som mamma hade sagt. Hon hörde hostningar från vardagsrummet och kastade bara en hastig blick på bilden innan hon skyndsamt stoppade ner den i bakfickan på jeansen.

Snabbt gick hon fram till mammas nattduksbord och öppnade locket på plåtburken med ängeln på framsidan. I den brukade mamma spara pengar. Hon tvekade innan hon tog det som fanns. Men visst kunde hon väl ta pengarna, de måste ju vara hennes nu när inte mamma var här? Hon räknade dem snabbt innan hon stoppade dem i fickan. Det var 200 kronor, en otrolig mängd pengar i Martinas ögon. Hon smög ut i hallen igen. Medan hon försiktigt passerade dörröppningen till vardagsrummet kastade hon en blick in i rummet. Personen därinne stod med ryggen mot henne och granskade tavlorna på väggen ovanför soffan. Martina gled tyst ut i köket och tog äpplena som låg i träskålen. Hon tog också den sista biten av limpan som låg på bordet i en plastpåse. När det var nerpackat var ryggsäcken full.

Hon ryckte till när hon hörde steg från vardagsrummet. Oj, oj, oj, nu var det bråttom. ’Tanten-med-det-röda-håret’ fick inte märka något. I flygande fläng drog hon på sig ryggsäcken, tog sin blå jeansjacka och den röda favoritkepsen som låg slängda över en köksstol. Kvickt klättrade hon upp på köksbänken, hasplade upp fönstret och med ett vigt språng försvann hon ut. Det var ganska långt ner till marken, och hon slog i ena knäet när hon landade i gräset. Bråkdelen av en sekund senare sköt smärtan genom kroppen. Utan att dock ha gett minsta lilla ljud ifrån sig, reste hon sig och rundade snubblande kortändan på huset och satte fart över gräsmattan mot häcken. Rakt genom de täta buskarna rusade hon. Grenarna rispade både ansiktet och armarna, men hon brydde sig inte om den smärtan heller. När hon kom ut på andra sidan häcken spanade hon uppför och nerför gatan. Ingenting ovanligt syntes eller hördes. Hon tog några steg längs trottoaren och såg tillbaka mot huset.

Det såg ut precis som vanligt med sina vita stenväggar och sitt röda tegeltak. I blomlådorna framför fönstren blommade fortfarande pelargonior med röda och rosa blommor trots att sommaren egentligen tagit slut. Hon älskade verkligen det lilla huset och visste att hon alltid skulle minnas det precis så här.

Efter en sista blick, sprang hon nerför backen och försvann in på en tvärgata. Hon hade lämnat huset där hon hade levt hela sitt nioåriga liv.

♦

’Tanten-med-det-röda-håret’ som egentligen hette Sonja, gick omkring i vardagsrummet medan hon väntade på att Martina skulle bli färdig med sin packning. Hon tittade på möblemanget i det lilla huset. Det var inrett för en ensamstående mamma med ett barn. Gamla charmiga möbler och gardiner i matchande färger gjorde att det såg väldigt hemtrevligt ut. Hon fick intrycket av att hemmet var välskött.

Hon stannade framför byrån och lyfte upp ett inramat foto av en liten tjej med mörkt hår. Flickan log brett mot kameran, medan hon klamrade sig fast vid en stol för att hålla balansen. Det verkade som om hon just höll på att lära sig gå. Det måste vara Martina som liten, tänkte hon.

Visst tyckte Sonja synd om flickan som hade blivit föräldralös! Hon var ju så ung, just fyllda nio. Sättet hon förlorat sin mamma på var ju också väldigt tråkigt! Det var självklart en svår tid för flickan, och att anpassa sig till den nya situationen skulle ta tid. Men det fanns en bra lösning. Sonja kände ett par i 40-årsåldern som drev en bondgård några mil söder om Visby. De hade inga egna barn och hon visste att de skulle ta hand om flickan på ett bra sätt.

Sonja hade hämtat Martina på sjukhuset och förklarat för henne att hon skulle få ett nytt hem och en ny familj att bo hos, en ny mamma och en ny pappa. Flickan tyckte inte om det. Hon hade tydligt sagt att hon inte ville ha någon ny mamma, och någon pappa behövde hon inte heller. Sonja förstod hennes reaktion men lyckades till slut övertala flickan att ändå följa med till hennes väntande nya hem. På vägen hade de stannat till vid Martinas hus för att hämta några personliga saker och medan Martina packade väntade Sonja här i vardagsrummet.

♦

Martina stannade först när hon stod nere i hamnen i Visby. Den stora färjan som varje dag gick till fastlandet låg förtöjd vid kajen. Medan hon hämtade andan efter språngmarschen gned hon sitt ömmande knä. Nu när hon stannat kände hon att det var en rejäl smäll knäet fått när hon landade vid hoppet ut genom fönstret. När andningen lugnat sig, samlade hon mod och gick haltande in i färjeterminalen. Hon hade aldrig åkt med passagerarfärjan förut, men nästan varje dag hade hon sett den komma och gå. En gång hade hon tillsammans med mamma varit inne i terminalen och mött några besökare från fastlandet. Nu gällde det att ta sig ombord på färjan utan att någon märkte det. För det förstod hon ju, att när ’Tanten-med-det-röda-håret’ upptäckte att Martina hade rymt, så skulle hon börja leta efter henne och om hon då gick till färjeterminalen och frågade om en ensam liten flicka hade stigit ombord, så skulle personalen säkert komma ihåg det. Och då skulle hon bli hämtad och förd till den där familjen med korna.