Åter till Novi Sad

By Ebba Sörbom

Vi sitter här och dagarna går. Det skymmer, blir mörkt och sedan somnar vi. Och dagen gryr och natten kommer. Tiden är oändlig och ingenting händer. Och mamma har sagt att det är bra om ingenting händer. För allting som kan hända kan bara betyda att det blir värre ... I Åter till Novi Sad framkallar författaren Ebba Sörbom den verklighet hon och hennes familj möttes av under andra världskriget och nazisternas framfart. Med hjälp av korta prosastycken och minnesfragment försöker hon förmedla det fruktansvärda de utsattes för och tar samtidigt det avsked av sin mor som hon aldrig fick ta när de skildes åt. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 19, 2021
• ISBN: 9788726797190

Book preview

www.sagaegmont.com

Avsked

Mamma, du ser bekymrad ut, är det någonting? Tala om för mig, är det något särskilt?

Tänk, nu har vi varit hemma en vecka. Jag har inte varit i skolan på en hel vecka. Jag undrar om Maria tänker på mig, jag undrar om hon saknar mig. Hon är ju min bänkkamrat, ja, hon var min bänkkamrat …

Mamma, du ser bekymrad ut. Säg någonting! Kommer du ihåg när vi var ute och promenerade i parken. Tänk, du var fyrtio år och jag var sexton år och vi var nästan lika långa, mamma, och vi gick arm i arm. Och nu får vi inte sitta på någon parkbänk. Inga judar får sitta på några parkbänkar.

Mamma, vet pappa om att vi har det så här? Får pappa några brev? Får han veta allt? Får han veta att jag måste bära judestjärnan nu … får han veta det? Tänk så konstigt att judar får vara krigsfångar.

När du kom hem i går, då ville du säga någonting. Vad var det du ville säga, mamma? Varför kan du inte tala om det, mamma?

Mamma, jag kan damma. Du tycker om när jag dammar, jag ska damma litet grann. Och sen kan vi spela. Du spelar Chopin och jag kan spela med dig. Du vill ju att jag ska kunna spela piano jag också. Mamma, det gör vi, det var så länge sen vi spelade.

Mamma, nu vet jag vad du tänker på. Du har hört nyheterna på radion, som står där övertäckt och som vi inte får lyssna på. Nej, vi får inte lyssna på radion, men jag vet att du har lyssnat på BBC, mamma. Vad sa de? Mamma, jag vill veta!

Och när du kom hem i går så sa du att vi skulle ta ner resväskorna. Mamma, varför skulle vi ha resväskorna? Mamma, sitt här! Berätta för mig varför vi skulle ha resväskorna!

Mamma, så konstigt, plötsligt kom jag att tänka på att du träffade fru Kovacs i går, och du hade min docka i handen. Du gav henne min docka. Vad ska fru Kovacs göra med min docka? Ska fru Kovacs leka med min docka? Ska vi åka bort?

Ska vi äta? Men mamma, så konstigt, ska vi äta någonting så gott som kompott idag, så där gott brukar vi bara ha på fredagarna. Men det är ju måndag idag.

Mamma, vad är det du gör? Vad är det du har i handen? Har du klisterremsor i handen, mamma? Vad ska du med dem till? Har du tänkt klistra igen fönstren och dörrarna och öppna gaskranen! Men mamma, BBC säger att det kommer att gå bra. Mamma, jag vill inte dö, jag vill inte, du får inte. Lova att lägga bort dem, lägg bort dem på en gång, jag vill inte se dem. Mamma, öppna fönstret … öppna fönstret, mamma!

Snart har den här dagen också gått. Jag ser att det börjar skymma ute. Mamma, du packar väskorna och lägger ned det mest nödvändiga. Så konstigt, tänk att du vet vad som är det mest nödvändiga.

Får jag ha mina kängor, dem som jag har fått av farbror Rikard? Får jag ha dem på resan?

Och så lägger mamma ned det mest nödvändiga och vi går och lägger oss. Morgondagens kläder är framlagda. Jag ligger alldeles stilla, tyst i sängen och jag känner att jag kommer att somna. Och mamma kommer in i sovrummet, tittar till mig och så är allting borta. Och så blir det morgon och vi ska klä på oss, vi ska iväg, vi ska stänga vårt hem.

Seså, skynda nu, vi har bråttom! Ordföranden för den judiska församlingen har sagt att vi alla ska vara samlade i synagogan klockan åtta. Jag måste se till Peggy. Peggy måste få litet mat. Peggy kan inte vara ensam så länge. Tror du att portvakten ger den lilla kraken mat? Han tycker inte om judarna, men hunden måste han väl ändå ge mat. Mamma, tror du att han kommer att ge hunden mat?

Sen stänger jag dörren om balkongen och mamma stänger ytterdörren och vi går nerför trapporna. På gatan ser jag Marica och Eva och Olga. Jag tycker att jag ser alla, alla våra bekanta. Hela världen vandrar utmed gatorna. Tänk så många vi är, jag har aldrig förr tänkt på att jag är jude, mamma. Judinna, ett judiskt barn.

Det är inte så långt till synagogan. I församlingshuset står ordföranden och visar in oss i aulan. Han har en bunt med filtar som han delar ut till var och en av oss. Vi ska vara inkvarterade här tills vidare, säger han. Vi sätter oss tillrätta på filtarna, filtarna är grå. Jag tar min lilla resväska som mamma ställt i ordning och stoppar den under huvudet.

Det ska nog gå bra. Mamma, om jag gör mig riktigt, riktigt liten, då kanske de inte upptäcker oss. De kanske låter oss vara kvar här, mamma. Vi kanske får vara kvar här länge. Om jag är riktigt liten och väldigt snäll, mamma, och aldrig retar lillebror mera, och alltid är flitig och alltid läser läxorna, mamma, då får vi vara kvar här. Vi är i alla fall tillsammans.

Vi sitter här och dagarna går. Det skymmer, det börjar bli mörkt och sen somnar vi. Och dagen gryr och natten kommer. Tiden är oändlig och ingenting händer. Och mamma har sagt att om ingenting händer så är det bra. För allting som kan hända kan bara betyda att det blir värre.

Så en morgon kommer Herzl inrusande och säger att vi ska iväg till stationen. Och vi viker ihop filtarna.

Milan, min bror, gråter. Och så går vi den välbekanta vägen ner till järnvägsstationen.

Tänk när jag senast åkte tåg, då åkte jag till farmor. Det var roligt att åka tåg. Men mamma, det här