Eldfast skål

By Birgitta Lindqvist

I denna samling berättelser tar författaren Barbro Lindqvist med oss på en resa genom tid och rum. I Näsduken sitter huvudpersonen på en parkering i Kairo och tänker tillbaka på sin barndoms kärlek när hon plötsligt blir överfallen av en främling. I Kostymen räddar huvudpersonen livet på en klasskamrat som ända sedan sin fars självmord burit hans kläder. Och i Skon tappar dottern till en skomakare ständigt bort sina fotbeklädnader men finner frihet när hon i vuxen ålder kan välja skor själv. Med utgångspunkt i konkreta objekt bjuder Lindqvist på berättelser präglade av både uppflytande och tragisk vardagsmagi. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 8, 2022
• ISBN: 9788728223437

Book preview

Birgitta Lindqvist

Eldfast skål

SAGA Egmont

Eldfast skål

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1990, 2022 Birgitta Lindqvist och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728223437

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Det är helt visst, att det som återstår för mig att upptäcka i sig är svårare och mer fördolt än det jag mött hittills.

Skon

Är minnen något man har kvar eller något man har mistat? Min farfar var skomakare. Riktig skomakare. Hans verkstad var en skrubb med lutande golv i backstugan där han bodde med hustru och sju barn. Han hade ett brunt läderförkläde på sig, och munnen full med nubb under den guppande mustaschen. Han sade inte mycket. Kanske berodde det på all småspik. Men han teg också på kvällarna ute i syrénbersån.

Han tillverkade kängor, stövlar och vackra pumps åt damer som kom utresande från stan. Hans egna ungar hade sprungit barfota. Nu var de vuxna och bodde i stan. Jag minns hur jag stod vid skomakarbänken och tittade förundrat på hur trälästen kläddes med skinn. Jag lärde mig hur en sko blev en sko. Farfar lärde mig det utan ord, med sina händer.

Jag växte upp i skomakarstan. Pappa var tillskärare på skofabriken och mamma var nåtlerska. Skor var vårt bröd.

Ett av mina allra första minnen är ett skominne. Men jag är inte säker på att det är mitt. Det har berättats för mig så länge jag kan minnas. Av pappa eller min farbror. De ändrar lite på orden och ordningen och tiden och vädret och dagen och åldern. Men poängen är alltid densamma. Jag tyckte det var obehagligt när de inte berättade lika varje gång. Det var som om bilderna blev suddigare för varje ordbad. Jag letade i mig själv och försökte rätta dem. För det kan väl bara ha hänt på ett sätt?

Det var alltid på Svartån i en eka. Jag satt mitt i båten, rund och glad med en halmhatt på huvudet. Ibland glömde de hatten. Farbror Gustav rodde ekan och pappa satt med metspöt. Ibland glömde de metspöt, eller lade till ett drag. Jag satt där i min blommiga klänning och hade tagit av mig mina nya skor. De säger att de var röda och alldeles nya. De var vita och redan lite skrapade. Jag satt där och dinglade med skorna över vattnet. Så plums föll ena skon i vattnet. Hur många gånger har jag inte prövat det där i badkaret. En sko sjunker inte. I alla fall inte meddetsamma.

Så plums, släppte hon ena skon som sjönk ner i det svarta vattnet. Och farbror Gustav och pappa tittade strängt på mig. Då sade jag med klar röst: Det var ju tur att det inte var den andra! De förlösande orden. Männen i båten började skratta. Jag fick ingen utskällning. De fick sig ett gott skratt och en rolig historia att berätta. En historia som säger så mycket om mig, säger de. Jag vet inte jag. Ibland är jag inte ens säker på att det verkligen har hänt. Är det kanske så med händelser som berättas för många gånger. De upplöses. Går förlorade. Blir erövrade och intagna av orden. Inlåsta och onåbara.

Jag har ett annat skominne, som jag egentligen inte vill tala om. För det är mitt. Om jag berättar det så kanske det går förlorat. Fast när jag berättade händelsen för mormor sade mamma att det inte alls var så. Fast hon inte var med. Hon sade att jag hade en sådan förskräcklig, otyglad fantasi.

Jag vet att jag var fem år. Jag vet att jag skulle åka med rälsbussen ensam till tvillingarna. Pappa skulle följa mig till Södra stationen. Tvillingarna och deras mamma skulle möta. Konduktören visste också när jag skulle gå av. Jag ville gärna åka rälsbuss ensam. Jag hade förberett mig länge. Men ändå är det så mycket man måste ha med sig, så vi blev försenade. Vi skulle kanske inte hinna. Skynda dig! Pappa tog cykeln mot stationen. Det skulle ta för lång tid att cykla runt ner genom tunneln.

Pappa ställde cykeln mot staketet, tog mig i ena handen och väskan i den andra. Så sprang vi över spåren. Där man inte får springa. Det står på en skylt. Bara för tågklarerare. Män i blåkläder med stora läderhandskar. De som kopplar tågen. Det hade jag sett. Men här sprang vi. Skynda dig! Då fastnade jag med ena skon mellan två rälsskenor på ett kopplingsställe. Jag satt fast. Jag hörde ett tåg tuta.

Pappa skrek att det inte alls var farligt. Så var det alltid. Om man kände sig riktigt rädd så fanns det alltid någon vuxen som sade att det inte var farligt. Jag satt fast. Tåget tutade. Pappa knäppte upp min sko, tog mig på armen och sprang över till plattformen där rälsbussen stod.

Jag kom med. Det andra var ingenting att prata om. Jag kom med bara en sko till tvillingarna. Jag fick låna några av deras gamla urväxta. Jag hade tappat min sko. Jag var en sådan flicka som alltid tappade sin sko på de mest omöjliga ställen. De hade hört historien om ekan. Jo jo, den glömmer man inte så lätt. Vi får se upp med henne och skor så skomakardotter hon är.

Jag tyckte inte om skor. Jag fick aldrig välja dem själv. Jag hade aldrig varit inne i en skoaffär. Pappa tog hem provskor, i fula färger. Jag kände att skor hade makt över mig. De skavde. Pappa sade att det var fel på mina fötter.

Hos mormor fick jag äntligen träffa någon som också tappade sin sko. Askungen. Varje gång jag kom till mormor bad jag henne berätta den sagan. Jag tyckte om hennes sätt att minnas. Hon använde alltid exakt samma ord. Hon glömde inte bort ett enda. Det var alltid samma färger på ögon, hår och kläder. Hästarna var vita, mössen var grå. Den goda fén hade trollat fram vagnen dragen av åtta hästar. Askungen klev upp på trappstegen med sina gnistrande glasskor. Hon dansade hela kvällen med prinsen tills klockan slog tolv slag. Då började hon springa nerför trapporna och förlorade sin ena sko. Hon tappade den. Hon hann inte ta upp den.

När balen var slut låg skon kvar på trappan. Glasskon lyste i mörkret. Prinsen hittade den. Han tänkte söka land och rike kring för att hitta kvinnan som skon passade till. Jag ville att mormor skulle berätta sakta, sakta.

Så kom prinsen äntligen till Askungens hus. Styvmodern kallade på sina elaka döttrar som först fick försöka få ner sina fula fötter i skon.

Den första hade för stora tår. Hon tog en kniv och skar av dem. Det blödde förskräckligt och prinsen förstod att hon var inte den rätta. Den andra hade för utstående hälar. Hon skar bort en bit, men foten passade ändå inte. Gråtande och blödande gick de bort.

Så kom Askungen nerför trappan. Inte var det någon idé att hon provade, tyckte styvmodern. Men prinsen ville absolut. Glasskon låg på en kudde. Askungen satte sig på en pall. Prinsen höll försiktigt fram skon och Askungens näpna lilla fot gled ner i skon. Den passade perfekt. Prinsen hade fått sin prinsessa. Och så levde de