Emilia och kärleken

By Birgitta Lindqvist

När Emilia klipper av sig sin långa, blonda hästsvans ångrar hon sig genast. Vad ful hon blev! Och typiskt att det är just idag de ska ta klassbild. Emilia vänder bort huvudet och blir bara ett suddigt streck på fotografiet. Vilken tur att Bengtsson inte verkar bry sig. Bengtsson är den snyggaste killen i klassen. Han brukar fälla upp kragen på sin skinnjacka och sätta en tändsticka i mungipan, precis som James Dean. Då blir Emilia helt varm i kroppen. Och vilken tur att Emilias efternamn börjar på A, för det betyder att de ofta får göra saker ihop när läraren går efter klasslistan. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 5, 2022
• ISBN: 9788728223376

Book preview

Birgitta Lindqvist

Emilia och kärleken

SAGA Egmont

Emilia och kärleken

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1992, 2022 Birgitta Lindqvist och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728223376

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Nu är det klippt!

Emilia heter jag och är ganska söt. Och ännu sötare ska jag bli hos hårfrisörskan. Efter många om och men har jag äntligen bestämt mej för att klippa mej.

Jag vill se ut som Lisa, som bor i samma hus och är ett år äldre än jag. Hon har klippt sej och är jättesöt i sitt korta tjocka mörkbruna hår. Precis så vill jag se ut.

Jag har tagit med mej en teckning för säkerhets skull att visa hårfrisörskan. Lisa satt modell för mej i går och jag är mycket nöjd med resultatet.

Som Sotlugg, säger hårfrisörskan, och nu vill du bli Linlugg förstås. Men vill du verkligen klippa av din långa blonda hästsvans? Är du alldeles säker på det?

Det är klart att jag är säker, annars hade jag väl inte kommit hit. Hon verkar inte speciellt klyftig hårfrisörskan.

Vet din mamma om att du tänker klippa dej? undrar hon medan hon borstar håret ända ner på ryggen. Hårt och bestämt.

Det är klart! Var skulle jag annars ha fått pengar ifrån?

Ja, man vet aldrig, du kanske har slaktat spargrisen din.

Det börjar osa katt, som Sjörövarn brukar säga. Hur kan hon veta att det är precis vad jag har gjort.

"Kör i vind då, men kom inte och böla sedan om det inte blir bra. Man kan aldrig bli som någon annan. Alla hår är olika, förstår du. Jag tycker i alla fall att du ska spara håret. Jag klipper av hästsvansen och lägger den i en påse. Så kan du ta hem den.

Hårlockar har man alltid tagit vara på. Som minne. Första barnets första lock.

Och jag minns när min fästman låg i lumpen — då klippte jag av en liten lock och skickade till honom där uppe i Lappland. Men han tappade den i snön för han hade den i fickan när han var ute och åkte skidor..."

Det var värst vad hon pratar. Jag hoppas hon tänker på vad hon gör också.

Plötsligt ser jag en ful unge mitt emot mej i spegeln. Hon ser ut som någon som blivit stående ute i regnet med vått, stripigt hår. Några testar hänger ner i pannan. Fy, vad ful hon är!

Så var det klart då, säger hårfrisörskan i käck ton medan hon tar fram en rund handspegel som hon håller upp i nacken. Men jag kan inte se något längre. Bilden blir alldeles suddig.

Glöm inte påsen, ropar hon när jag rusar ut genom dörren.

Jag slänger påsen i cykelkorgen, kastar mej upp på cykeln och börjar trampa. Bort, bort. Jag tänker aldrig mer cykla hem igen. Påsen hoppar upp, och ner. Varför klippte jag mej?

Det har börjat regna och jag fryser. Jag ser knappt var jag åker och slirar på de våta gatstenarna.

Jag bor i ett gult stenhus med tre våningar i en återvändsgränd som slutar vid ån. Om jag tar sats och kör med full fart rakt fram så hamnar jag i vattnet. Det vore nog lika bra, så som jag ser ut.

Jag får upp ganska hög fart för jag står upp och trampar. Nu har jag bestämt mej, det här blir min sista cykeltur. Men just som jag cyklar förbi mitt hus så slås fönstret upp på nedre botten och Sjörövar- Anton sticker ut huvudet och ropar: Hej och Hå, Emiliå! Det var värst vad du har bråttom! Ska du gifta dej?

Jag tvärbromsar så att påsen med hästsvansen flyger upp i luften och landar med ett klafs i cykelkorgen igen.

Kom in och drick kaffe så jag får lite mer kött på benen. Vad är i görningen? Ska jag börja putsa skorna och damma av fracken kanske?

Varmt kaffe hos Sjörövar-Anton. Det är precis vad jag behöver. Det är tur att han finns och att han gick iland just här. Han har varit sjöman och seglat på alla hav och oceaner innan han slog sej ner i mitt hus. Tack och lov.

’Det som verkar som en slump, är kanske någon annans utstuderade plan’, brukar han säga och se klurig ut.

Han har varit med om allting. Det inte han kan berätta är inte värt att berätta.

Jag sätter mej mitt emot Sjörövarn som häller upp två koppar svart kaffe. Han pekar nyfiket på påsen som jag lagt på bordet och frågar: Bullar till kaffet kanske?

Jag börjar gråta och tar fram hästsvansen.

Jag förstår. Lilla flickan har blivit stora damen. Och vem är den lycklige brudgummen?

Jag fattar ingenting.Jag har klippt mej ser du väl och jag ser hemsk ut. Varför pratar du om att jag ska gifta mej? Det är det sista jag skulle göra nu när jag är så ful. Det finns ingen som skulle vilja ha mej.

"Säg inte det. Smaken är som baken delad. Jag tycker att du är riktigt söt om du bara slutar snörvla och torkar tårarna.

Jag satt här vid köksbordet och tänkte på Yi Fang när du kom susande förbi och då mindes jag den dag hon hade klippt sej. Det var just för att gifta sej, men tyvärr var det inte med mej. Då fick jag veta att långt hår har man som ogift och kort hår som gift i Kina.

Det finns säkert någon rimlig anledning till det. Så att inte ungarna ska kunna dra i det och trassla in sej kanske. Ja, vad vet jag. Man kan ju inte veta allting här i världen."

Tänk, det trodde jag att du gjorde!

"Säger du det. Ja, det kanske ligger något i det.

Jag minns när jag steg iland en gång i Granada och hade varit till sjöss i flera månader. Håret hängde ner på axlarna som på en viking när jag satte mej i frisörstolen.

Frisören kom emot mej som en matador med saxen i högsta hugg. Han klippte runt huvudet på mej i luften och gjorde några paso doble — danssteg förstår du — och svängde med handduken som ett tjurfäktarskynke. Snacka om att känna sej som offer. Man vet ju hur det går på alla tjurfäktningar, det är alltid tjuren som förlorar.

Men just som jag tänkte att nu blir jag rakad som en förbrytare, så la han saxen åt sidan, smorde in håret med olja och jag gick ut ur salongen med svart skinande hår och señoritorna kastade heta blickar efter mej medan de ivrigt fläktade sej med solfjädrarna.

När jag tänker rätt efter så var det faktiskt i och med den klippningen i Granada som jag började min karriär som Don Juan och storcharmör.

Det skulle inte alls förvåna mej om killarna kommer att dras till dej som flugor till en sockerbit efter den här klippningen!"

Ska jag våga tro på det?

Klasskort – idag så klart!

När jag cyklar till skolan känns det som om hästsvansen fortfarande ligger i cykelkorgen och hoppar. Jag hatar mitt korta hår. Jag ser inte klok ut och alla frågar: Har du klippt dej?

Det är den mest idiotiska fråga jag har hört. Alla ser ju att jag har klippt mej, men ändå frågar de.

Dessutom sticks det på ryggen. Fast det är inte hårets fel. Det beror på att jag har en sticketröja på mig, en tjock ribbstickad tröja som mamma tvingade på mig i morse.