Tomas och jag

By Carina Fjellström

Hurra! Carina har äntligen fått sitt första jobb. Det är ont om jobb i lilla Malmhammar, men det stoppar inte Carina. Och inte vilket jobb som helst heller. Jobba med kläder, det bästa Carina vet.Men glädjeruset skulle bli kort. Huset är tomt: mamma är på arbetsresa och pappa har fullt upp att skriva sin bok. Då händer något Carina aldrig trodde kunde hända. En ung man tvingar sig in i deras villa med kniv. Hon och familjen är på väg att bli rånade!Men, Carina känner ju igen pojken med kniven. Det är Tomas från skolan...Följer Carina Fjellströms liv i småstaden i Malmhammar, med kompisar och jobb på en lokal modebotique.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 3, 2023
• ISBN: 9788728405895

Book preview

Carina Fjellström

Tomas och jag

SAGA Kids

Tomas och jag

Omslagsfoto: Shutterstock & Unsplasj

Copyright ©1982, 2022 Carina Fjellström och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728405895

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

1

Jag stirrade häpet på Connie Elvefors bakom disken i boutiquen »Connies» — hade jag hört rätt?

— Är det nåt fel? sa hon och började skratta när hon såg min överraskade min. Har jag satt blusen bak och fram?

— Är det sant? frågade jag. Du driver inte med mej?

— Varför skulle jag göra det? Pia slutar idag, det vet du ju. Hon ska ha barn vilken minut som helst.

— Och jag får börja jobba på måndag? Jag, Carina Fjellström?

— Prick klockan tio.

Jag flög runt disken, gav blonda, knubbiga lilla Connie en jättekram och hojtade:

— Pappa hade rätt när han sa åt mej att inte ge upp. Vi ses på måndag.

Hurra, jag hade fått jobb! Jag behövde inte gå omkring och dra. Det var ont om arbeten i lilla Malmhammar, men jag hade fått ett. Tänk att få jobba med kläder, det bästa jag visste. Det var som en dröm. Och inte bara det — jag skulle få jobba tillsammans med Connie och hennes festlige man Rickard. Bara det var värt att betala för.

Upp på cykeln och iväg hemåt. Lördagsflanörerna på Stora torget stirrade efter mej när jag trampade på som en galning mellan stånden. Pappa och mamma måste få veta omedelbart. De hade inte varit särskilt förtjusta i mitt beslut att ta ett sabbatsår mellan grundskolan och gymnasiet.

Vi hade inte alltid bott i Malmhammar. För många år sedan småsprang vi som alla andra jäktade storstadsbor i Stockholm, trängdes i Tbanan och klagade på den förorenade luften. Men när mamma slutade som fotograf på Expressen och blev frilansare i stället var vi inte längre bundna vid Stockholm. Pappa hade redan tidigare börjat skriva på heltid. Det var ganska kärvt för honom den första tiden, men tack vare mammas kontakter fungerade det. Och nu skulle pappa skriva en ny bok igen. Det var på tiden. Han blev så rastlös när han gick och planerade — det var bättre när skrivmaskinen i arbetsrummet i källaren knattrade.

Malmhammar är ingen stor stad, bara omkring 40 000 invånare. Den består mest av villor som ligger runt Malmsjön, där man faktiskt både kan bada, fiska, ro och segla om man vill. Våra styrande har äntligen fått ordning på reningsverket efter många års tjafsande hit och dit.

De flesta i stan arbetar antingen på bruket eller i vapenfabriken. Där finns också en hel del småindustrier men framför allt flera bra skolor, ett nybyggt gymnasium och en folkhögskola. Det talas om att Malmhammar ska få en universitetsfilial också, men det tar säkert hundra år.

Vi bor i en stor gammal trävilla på en jättetomt nere vid sjön. Priserna på villor är inte alls lika höga som i Stockholm än så länge, men vi hade ändå aldrig haft råd att flytta in om inte pappa fått ärva en del pengar efter farfar.

Jag cyklade alltså över Stora torget, ner mellan de rivningshotade gamla husen vid kyrkogården, genom viadukten under europavägen, förbi gymnasiet och så genom parken mitt i villaområdet. Det går att få upp ganska bra hastighet i backen ner mot badhuset, så det gäller att ha bra bromsar. Som tur är har vi ingen grind i staketet på den sidan, så det går bra att ta kurvan in på trädgårdsgången med en speedway-sladd. Mamma avskyr när jag dammar in på tomten så där. Hon tycker inte att det »anstår en ung dam». Men då skrattar jag och säger:

— Det anstår inte en dam att flänga jorden runt med kameror på magen heller.

Nu dunkade jag in cykeln i vårt rostiga, gamla cykelställ på baksidan, drog in den härliga försommarluften i lungorna och skrattade högt, upp mot de blommande äppelträden.

— Är du sjuk? hojtade mamma från sovrumsfönstret ovanför köksentrén.

— Tvärtom. Jag har aldrig mått bättre. Mamma! Jag har fått jobb.

— Jobb? Var då? Varuhuset förstås.

— Nej, hos Connie. Är det inte underbart?

— Hos Connie? Sälja såna där modekläder, kan det vara nåt?

— Du handlar ju själv där. Jag kommer upp så slipper jag berätta alltihop för grannarna också.

In genom glasverandan och köket, ut i hallen, uppför den branta, smala trappan och till slut genom en mörk korridor fram till mammas och pappas stora, ljusa sovrum. Mammas kameror och resväskor låg på sängen. Och själv vimsade hon runt i morgonrock med håret invirat i en handduk, fast klockan var över elva på lördagsförmiddagen.

— Ska du resa bort? sa jag förvånat. Det har du inte sagt nåt om.

— Visste det inte själv, suckade mamma och plockade fram hårtorken.

Av gammal vana antagligen. Den nya kortklippta frisyren torkade på nolltid av sig själv. Tidigare hade hon långt, tjockt hår som räckte nedanför axlarna, som jag. Hennafärgen var hennes eget påhitt.

— Gud, så jag ser ut! stönade mamma efter en titt i spegeln. Kan jag verkligen åka så här? Som en morot precis.

— Du är jättesöt, försäkrade jag. Vart ska du?

— Paris, New York och sen hem igen. På tre dar.

— Det var inte dåligt. Och vem betalar det kalaset?

— En veckotidning. Dom ringde igår och sa att det var panik. På Kastrup ska jag träffa en reporter som också ska med. Först ska vi göra ett reportage om Concorde-planet och sen flyga med det till New York, där tanten ska intervjua en blivande nobelpristagare.

— Tanten? skrattade jag. Vilken tant?

— Vibeke Larsson, vem annars? Inte ens nu tycks jag slippa den häxan.

Mamma och Vibeke Larsson hade jobbat på samma dagstidning en gång i världen. Fru Larsson ansåg inte att Katja Fjellström borde syssla med fotografering. Det passade bättre för stora starka karlar. Men mamma visade tanten vad hon dög till. Flera år i följd hade hon vunnit fina priser.

— Är pappa och handlar? undrade jag och slog mig ner på sängen medan mamma klädde sig.

— Han?

Mamma gjorde en grimas.

— Den dag Ola Fjellström handlar utan påstötning kommer jag att tugga i mej min Yashica med teleobjektiv och allt.

— Vad ska vi äta i helgen då?

— Pappa är på landet, fortsatte mamma. Det finns massor i frysen därute.

— På landet, suckade jag. Måste jag åka dit för att få nåt att äta?

— Jag har tyvärr inga pengar.

Mamma sneglade på klockan och blev ännu mer stressad.

— Bara checkhäftet.

En bil tutade utanför. Mamma störtade fram till fönstret och vinkade.

— Nu måste jag sticka, lilla gumman, sa hon. Bär du ner väskan, är du gullig?

Den vägde bly, men jag kämpade tappert och lyckades bara få tretton blåmärken och två klämda fingrar i trappan. Mamma dök in i taxin och vevade ner bakrutan, medan chauffören lyfte in väskan i bagageluckan.

— Ta hand om pappa nu, bad hon. Se till att han äter ordentligt och tar på sej vettiga kläder så man slipper skämmas för honom.

— Han är väl ingen bebis heller, skrattade jag.

— Det kan diskuteras. Ha det bra.

— LYCKA TILL! ropade jag när taxin rullade ner mot gatan och svängde till vänster längs strandpromenaden.

Så var jag ensam i vårt stora, vackra hus. Men det var jag van vid. Pappa och mamma tycktes alltid vara på väg någonstans, men det var så de trivdes bäst. Jag tror inte att någon av dem skulle kunna trivas med ett vanligt kontorsarbete och regelbundna tider.

Jag ringde till stugan men ingen svarade. Pappa lufsade väl omkring någonstans och letade efter huvudpersonerna i sin stora blivande roman. När