Tjottar och fiskarungar

By Britt Engdal

Det är 1920-tal på ön Hönö utanför Göteborg. Maria känner sig ivrig och nyfiken. Idag ska ångbåten anlända och, förhoppningsvis, nya kamrater att leka med under sommaren. Men hon kan inte se någon flicka på däck, nej, bara en blyg liten pojke i sjömanskostym. I stället ser hon en svartklädd dam och Maria kände det direkt: hon är farlig. Maria hade aldrig kunnat föreställa sig vilken äventyrsrik sommar det skulle komma att bli. Men innan hon vet ordet av det jagar hon havsvidunder och räddar fångar. Ja, hon blir till och med musketör. Vilken sommar!-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 15, 2021
• ISBN: 9788728023846

Book preview

1. Möte på ångbåtsbryggan

Ja, ett grant hår, det har du i alla fall, sa mamma. Hon drog med kammen genom Marias tjocka, långa hår. Solen letade sig in genom de vita trådgardinerna och gav det bruna håret en gyllene glans.

Maria såg på sig själv i spegeln. Bilden var otydlig och tvärs över hennes haka i spegelbilden gick en svart spricka. Det var hennes bror Abbe som ställt till med den. En snöig vinterdag hade han lånat med sig spegeln ut. Han skulle ha den till nåt av alla de rackartyg som han och Isak brukade hitta på. Spegeln hade spruckit och pappa hade blivit rasande.

I alla fall, hade mamma sagt. Ja, håret var kanske det enda vackra hon hade, tänkte Maria. Hon granskade sitt ansikte. Munnen var väl alldeles för stor och läpparna för tjocka, i alla fall mycket tjockare än kusin Klaras. Som Klara skulle Maria vilja se ut. Späd och finlemmad, med mörkt, slätt kortklippt hår. Och så var hon fyllda tolv också, ett helt år äldre än Maria. Klara hade bara ett år kvar i skolan hos den stränge magister Nilsson.

I dag skulle de nya sommargästerna komma. Mamma hade svarat på en annons. Ingen visste hurudana de var. Men de hade ett barn, en elvaåring. Pojke eller flicka? Skulle de kunna leka tillsammans? Men stadsbarn brukade vara malliga och dryga.

Hon fortsatte granska sitt ansikte, medan mamma kammade hennes hår. Näsan var för kort och uppåt pekade den också. Lite sommarfräknig hade den blivit nu med. Ögonen, ja, de var väl som ögon mest var, fast bruna, förstås, precis som Klaras. Så det var ju bra i alla fall.

Hon såg rakt in i sina egna, bruna ögon. Bakom sig såg hon mamma skymta i den dåliga spegeln. Hennes ansikte såg buckligt ut. Den fina spegeln, den som de ärvt efter farmor, hängde kvar där nere för badgästernas skull.

Du tänker och tänker du, min tös, sa mamma och blinkade åt henne med sina blå ögon. Hon tog ett tag med kammen. Den fastnade och det drog i hårrötterna.

Aj! skrek hon. Är det inte färdigt snart?

Jo då, strax så, sa mamma. Svagt kunde Maria urskilja ett leende i mammas ansikte. Nu skall jag fläta ditt vackra hår.

Kan jag inte få ha det utslaget, mamma! bad Maria. Det är mycket sötare. Nästan alla flickorna hade det på examen.

Åh nej, lilla vän, du skall allt se ut som en ordentlig flicka. Sånt där slarvigt hängande hår tycker jag inte om, sa mamma och började fläta håret ända uppifrån hjässan.

Om mamma bestämde själv, skulle jag nog få, tänkte Maria. Mamma är så snäll. Men hon vågar inte för mormor. Mormor vill att jag skall se ut som hon gjorde själv, när hon var liten nån gång på 1870-talet. För femtio år sedan!

Mamma flätade fast och bra. Men hur noggrann hon än var, så letade sig små korta lockar ut och inramade Marias ansikte.

Jag vill klippa mig! Klara och nästan alla de andra flickorna i klassen har kort hår nu.

Mamma skrattade. Hon hade lätt för att skratta.

Jag tyckte du just sa att alla dina klasskamrater hade utslaget, långt hår! Hur ska du ha det egentligen? Och nog vet jag väl hur dom ser ut allihop! Där finns både långt och kort hår, flätor och tofsar och kringlor. Men ingen har sånt långt och tjockt och fint hår som du! Fast det borde jag väl inte säga, för nu går du väl och blir högfärdig. Se, klippa sig, det blir det rakt inte tal om.

Längst ned i flätan band mamma ett brett, gult sidenband. Det hade hon köpt åt Maria i Mandus-Emmas butik. Därifrån kom också tyget i Marias klänning som mamma sytt på trampsymaskinen. Klänningen hade Maria fått till examen. Blå- och gulrutig var den, med en vit krage som mormor virkat en spets till. Det var Marias bästa klänning. Ärmarna var korta och vida och längst ner på kjolen var det en volang.

Men inte gick allt det där att se i spegeln, inte. Nej, den var så liten att Maria bara såg sitt ansikte och den vita kragen och en bit av klänningslivet. Nu böjde mamma ner sitt huvud och la kinden mot Marias. Hennes leende ögon såg in i Marias i spegeln.

Och dina granna, bruna ögon, dom har du allt efter farmor. Det var synd du aldrig träffade henne. Det var en glad gumma, må du tro.

Konstigt att pappa blivit så tyst och allvarsam då, tänkte Maria. Men farfar hade kanske varit så. Honom hade Maria inte heller träffat. Han hade drunknat när hans fiskebåt gick under, redan när pappa var liten.

Nej, nu får vi sätta fart, om vi ska hinna. Tänk, om vi inte står på ångbåtsbryggan när herrskapet kommer! Det skulle se nåt ut det! Hämtar du Jakob hos Annas, så gör jag i ordning lille Johannes. Sån tur att han inte har vaknat. Bara nu Abbe och Isak kommer hem i tid.

Abbe och Isak var tvillingar och dryga året äldre än Maria. Riktiga buspojkar var de, brukade morfar säga och skratta. Men mormor såg ofta bekymrad ut.

Maria skuttade ner för trappan. Klänningstyget var nytt och blankt under hennes fingrar. Hon kände volangen vispa kring benen och flätan dunsa mot ryggen. Bra gärna skulle hon ha velat se sig själv i en stor spegel.

Hur skulle jag klara mig utan min duktiga tös! hörde hon mammas glada röst ropa uppifrån. Från rummen och köket därnere kom en stark lukt av såpa. Hon och mamma hade städat och skurat i flera dagar, ända sedan skolavslutningen. Nu skulle sommargästerna flytta in.

Ja, Abbe och Isak hade väl hjälpt till att bära vatten från brunnen, men mer var det inte, tänkte Maria. Fast det var klart, sånt arbete som städning, det sysslade inga pojkar med. Abbe och Isak hjälpte ju till med annat. Gick med kon till utmarken, tog hand om grisen, bar vatten och sprang ärenden. Men ibland skulle hon allt hellre vilja vara pojke, funderade Maria, när hon sprang i sina fina knäppkängor bort till moster Annas. Skura kök var då inget roligt. Knäppkängorna hade hon ärvt efter Klara. De var lite för långa vid tårna, men klämde över vristen.

Moster Anna och hennes familj bodde inte många steg bort. Maria och hennes bröder var ofta där och lekte med sina kusiner. Särskilt Jakob, för hans bästa vän var kusin Gunnar. Bägge två var fem år.

Mormor skulle inte tycka om att jag flängde så här, tänkte Maria, när hon sprang de sista stegen.

Jakob! ropade hon, när hon ryckte upp grinden. Skynda dig, vi skall ner och möta badgästerna!

Inga pojkar syntes runt huset, men dörren öppnades och moster Anna steg ut på farstubron.

Varje gång Maria såg moster Anna hajade hon till. Det var som att se mamma, men en lite yngre mamma. Inga fina linjer hade börjat rista sina spår i Annas ansikte ännu. Smal och smärt var hon om midjan, fast hon fött tre barn. Men mamma hade fött fem och det började synas. Moster Annas ljusa, krusiga hår som stack fram under huvudduken hade inte fått ett enda grått hårstrå ännu, så som mammas hår hade fått. Men båda hade samma blå ögon med skrattlusten blänkande i vrårna. Mormors stränga, kristliga uppfostran hade bara lyckats lägga en tunn hinna av allvar och värdighet över skrattblänket.

Dom var då här alldeles nyss, sa moster Anna och tittade in bland vinbärsbuskarna. Kanske dom är hos grisen.

Alldeles tomt var svinhuset och den lilla inhägnade platsen framför gapade lika ödslig.

Nej, se ungar, klagade moster Anna, nu har dom släppt ut grisen igen. Och vem kan veta vart dom tatt vägen. Jag säger till honom att gå ner till bryggan, så fort han kommer.

När Maria kom hem stod mamma redan vid grinden med den ettårige Johannes sittande på höften. Hon såg orolig ut.

Han och Gunnar hade gett sig av med grisen!

Med grisen! Nej, den ungen han blir visst värre än både Abbe och Isak rent av. Det är tur att jag har min duktiga tösabit! Och så dig, Johannes, mitt eget lilla sockergryn, sa mamma och tryckte Johannes intill sig.

Var är Abbe och Isak då? undrade Maria och nöp Johannes försiktigt i hans små mjuka, skära fingrar.

Ja, den som det visste! Borta! Med skottkärran! Den skulle vi ju ha till bagaget! Och dom som lovade komma i tid.

Mamma spejade oroligt efter sina stora pojkar. Men grusvägen låg tom i försommarsolen åt bägge hållen. Det var alldeles stilla. Löven på buskarna rörde sig inte. En gul fjäril fladdrade sömnigt förbi och en svart katt spatserade makligt över vägen.

Det också, muttrade mamma, när vi har så bråttom. Spotta tre gånger, Maria, så vi inte får ännu mer otur. Tvi, tvi, tvi. Nu går vi.

Maria spottade och följde efter mamma mot Hönö Hedens ångbåtsbrygga. Hennes blanka knäppkängor hade blivit alldeles dammiga, såg hon. Mamma gick fort. Maria fick småspringa bredvid. När de kom förbi Mandus-Emmas butik, drog hon mamma i armen.

Snälla, snälla mamma, kan jag inte få köpa en strut med kexbokstäver!

Till hennes överraskning tog mamma genast upp en femöring ur klänningsfickan och gav henne.

Ja, om det går på momangen. Jag går i förväg.

Det var nog för att pojkarna är så besvärliga, tänkte Maria. Mamma vill väl vara snäll mot mig för att jag gör som jag blir tillsagd.

Hon störtade in i den halvskumma affären och hann med knapp nöd hoppa undan för farbror Ludvigs käpp. Var eviga dag satt farbror Ludvig på ljugarebänken inne i affären och stack ut käppens krycka för att fånga ungarnas ben med den. Och varje gång han lyckades hördes hans hesa, gnäggande skratt.

Som tur var var det tomt på kunder i affären. Maria kunde bara nätt och jämnt skymta Mandus-Emma i det vita förklädet bakom disken. Reklamskylten bakom henne blänkte till en aning. Köp Persil stod det på den.

En strut med kexbokstäver, tack! flåsade Maria andfått. Hur bråttom hon än hade, var det bäst att vara artig. Man kunde aldrig veta vad de vuxna annars kunde ta sig till.

Sävligt och noggrant mätte Mandus-Emma upp kexbokstäverna i den bruna pappersstruten.

Varsågod, lilla vän! sa hon och räckte över struten i utbyte mot Marias svettiga peng. Nu får du skynda dig, så du hinner ner till ångbåten i tid.

Maria drog in den härliga doften av kaffe och fotogen i ett enda, snabbt andetag, tackade och neg och rusade på dörren.

Väderkvarnen nere vid hamnen stod stilla i dag, såg Maria. På ångbåtsbryggan var det fullt med folk. Där var Larses-Oskar nere med häst och vagn. Jaså, de skulle kanske också få ut sina badgäster i dag. Ett stycke ut på fjorden syntes den vita ångbåten närma sig bryggan. Röken steg gråsvart ur skorstenen och stäven klöv den blanka vattenspegeln. Ett hest tutande hördes.

Människorna på bryggan rättade till sina korgar och kärror, slätade till håret under huvudduken och spejade oroligt och förväntansfullt ut mot båten.

Maria var fortfarande andfådd. Hon tuggade på sina bokstavskex och stoppade in ett i mammas mun. Johannes var för liten, han kunde sätta sånt hårt i halsen, sa mamma.

Jag undrar hurdana dom är, sa mamma. Konstigt att inte ha sett dom i förväg. Bara läst ett brev! Tre vuxna, en piga och ett barn på elva år stod det. Björk heter dom i vart fall. Ge mig ett kex till, Maria! Det känns så oroligt. Om ändå Abbe och Isak ville komma med skottkärran.

Maria stoppade in ett stort, kringligt S mellan mammas mjuka läppar.

Hoppas det är en flicka, det där barnet dom har, sa Maria och höll handen över ögonen för att se bättre. Solen blänkte så starkt i vattnet att man blev bländad.

Jag skrev att jag skulle ha en blårutig huvudduk och en liten pojke på armen, sa mamma. För att dom skulle känna igen oss. Och så tre större pojkar och en flicka. Men det blev dåligt med det. Hur skall vi nu kunna få hem allt bagaget.

Nu var båten så nära att man kunde se människorna på däcket. Blommiga klänningar, ljusa kavajer och vita stråhattar syntes. Förväntansfulla skratt klingade ut över vattnet. Bakom de ljusklädda människorna syntes travar av mörka koffertar och lådor, halvt inslagna möbler och stora krukväxter.

Då hördes ett buller uppifrån land. Det var Abbe och Isak. I full karriär kom de rusande med den skramlande skottkärran framför sig.

Alla människor, både på bryggan och i ångbåten vände sig om och stirrade på pojkarna.

Nu kommer vi, mamma! skrek Abbe, släppte skottkärran med ena handen och viftade med sin blåa keps. Va bra att vi hann, va!

Var har ni varit? frågade mamma och försökte låta sträng. Men hon var inte särskilt bra på det.

Vi har hjälpt Axel att köra klödder från stranden! Han skulle ha och gödsla med, sa Abbe och trängde sig fram mellan de väntande människorna. De vände sig bort och rynkade lite på näsan, för ingen tyckte om lukten av gammal ruttnande tång som fastnat i kärran.

Vi fick 25 öre! sa Abbe och strålade upp mot mamma.

Var! la Isak till och såg lika glad ut.

Men ungar, så ni luktar, och skottkärran också, suckade mamma. Vad tror ni herrskapet tycker om att sätta sina fina väskor mitt i klöddret!

Äsch, det är ju så lite, sa Isak.

Såna där förjolade tjottar, dom är då inte ett dugg bättre än klödder, sa Abbe och pillade loss lite gammal tång och slängde ner den från bryggan med en föraktfull rörelse.

Men Abraham då, sa mamma och såg faktiskt rätt sträng ut, tänk om mormor hörde dig! Försök nu få bort tången, och det kvickt, för här har vi dom.

Landgången hade just lagts ut och de första passagerarna började försiktigt balansera ut på den, bärande på väskor och paket.

Några ögonblick var det alldeles tyst på bryggan. Öborna stirrade nyfiket och oroligt på stadsborna. De kom från Göteborg, en annan värld. Men strax började man finna varandra, samtal satte i gång och spänningen lättade.

Ännu hade Maria och hennes familj inte mött sina badgäster. De stod alldeles tysta och bara väntade. Ja, till och med Abbe, den pratkvarnen, hade tystnat.

Allra sist steg de ner från landgången. Först kom