Släktmötet på Kungsåkra

By Mathilda Malling

Jesper Dobberans sjuttiofemte födelsedag är i antågande. Efter att hans avlidna fru efterlämnat sig en förmögenhet men tyvärr inga barn, är det nu Jespers uppgift att bestämma vem arvet ska gå till. Hans syster har uppfostrat tre föräldralösa flickor, och han tycker sig stå i skuld till dem. Flickorna är mycket olika varandra, den ena är smart, den andra är vacker. Möjligtvis skulle någon av dem kunna få ärva? Jesper blickar ut över de skånska vidderna och förbereder sig inför kalaset som nalkas.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 24, 2022
• ISBN: 9788726062779

Book preview

Mathilda Malling

Släktmötet på Kungsåkra

SAGA Egmont

Släktmötet på Kungsåkra

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1928, 2022 SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726062779

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

I.

— Vad skulle ni göra, om ni hade en halv million, flickor? Jag skulle köpa Kungsåkra och förakta alla mina släktingar.

— Lilla Minnie, sade hennes äldsta syster, tror du att du kan få Kungsåkra för en liten halv million? Och »förakta dina släktingar» — det kan du ju alltid göra.

Emma — den andra i ordningen — sade tankfullt borta från kakelugnen, där hon satt på huk framför brasan:

— Jag undrar om rikt folk egentligen »föraktar» dem, som äro fattiga?

— På sätt och vis, sade Arna lite bittert, gör de det nog för det mesta. Men ibland är de nog också rädda för dem …

— Tror du inte de bry sig rätt litet om dem? Liksom jag inte bryr mig om dem, som äro rika …

— Gör du inte det? sade Arna. Vi få se, när du nu kommer till Kungsåkra! …

Emma svarade inte och den äldre återtog:

— Naturligtvis är det skillnad på rika, som äro födda till rikedom, och dem, som själva knogat ihop vad de ha.

— Vilka äro trevligast? sade Minnie.

— Det vet jag inte! Arna skrattade. Jag har inte nog erfarenhet av någondera arten.

— Å, du och Olle komma nog med tiden att höra till den sista sorten, sade Emma. Och Minnie kan kanske göra ett gott parti — hon har alltid varit den lataste av oss!

— »Ett gott parti», upprepade Minnie. Då duger det minsann inte att ligga på latsidan. Tänk! hur länge Annie Bergquist har arbetat för att få kyrkoherden …

— Och i sista minuten håller ändå Emma på att ta honom ifrån henne, sade Arna retsamt.

— Jag? sade Emma indignerad. Jag, som aldrig en minut har tänkt på kyrkoherde Sjölund — och han antagligen inte på mig heller. Att ni kunna tala så dumt …

— Till och med faster Frida trodde … invände Minnie, men Emma avbröt henne:

— Faster skämtade. Hon visste mycket väl, och det veta ni också, att jag har annat att tänka på.

— Kära Emma, varnade Arna skeptiskt. Du fick ju också ditt sista manuskript tillbaka fran! »Stintan».

— »Stintan» är en ensidig och pjollrig damtidning! Dessutom var det något skräp, jag erbjöd dem. Inte tro ni, att jag unnar dem mina bästa bitar?

— Det vore roligt få se de där »bitarna», sade Arna saktmodigt.

Emma steg upp från golvet och började gå fram och tillbaka på den långa gångmattan. Hon svarade inte.

— Om du bara inte vore så förnäm av dig, tyckte Arna, så vore det kanske mera utsikt för dig. Om du vore exalterad eller fantastisk, eller hade det ringaste förstånd på high life eller kärlek eller galenskap eller mystik …

— Det finns många lönande genrer, uppmuntrade Minnie från soffhörnet. När jag läser en bok, ser jag alltid efter i hur många tusen exemplar den blivit tryckt.

— Gör du det för min skull? frågade Emma ironiskt.

— Naturligtvis, sade Minnie.

— Ja, inte kan du tänka på att komma någon vart, om du bara rättar dig efter din egen smak! sade Arna.

— Oäkta barn, det är också ett bra ämne, fortsatte Minnie sina opartiskt sakliga betraktelser. Om man får lov att få dem, eller man inte får lov att få dem …

— Tyst, Minnie! — du säger alltid så många dumheter, sade Arna. Men när Minnie mot förväntan beskedligt teg, tillade hon mera rättvist:

— Fastän du naturligtvis har rätt — ibland.

— Säg hellre strax, sade Emma skrattande, att ni önska, jag vore en ny Elinor Glyn eller Anita Loos, som har fått hundratusen dollars bara för en titel! Jag har aldrig hört så materialistiska människor, som ni äro …

— Det är för din skull, försvarade sig Arna, som vi tänka på sådant. Minnie frågade:

— Hur mycket är hundratusen dollars — nu?

— Ungefär en halv million, tänker jag. Precis lika mycket som du började med att önska dig.

— Ja, sade Minnie och kom ihåg sig. När man börjar prata i skymningen, vet man då aldrig, var man slutar …

— Snart blir det slut på vårt skymningsprat, sade Emma lite vemodigt. Hon gick bort och satte sig på soffkarmen hos sin yngsta syster. En liten stund tego de alla tre, ända tills Arna sade:

— Jag är rädd för, att ingen av oss är smart nog att göra sin lycka här i världen. Det var pappa inte heller.

— Å, du gifter dig ju, sade Emma. Förr i världen kallades det att »göra sin lycka» … Men hur det skall gå oss? Hon stödde armen emot Minnies axel.

Det var en kväll i maj — ännu ljus efter solnedgången — vårligt, grönaktigt ljus med lägst nere svagt citronfärgad himmel bakom de höga nylövade björkarna, som från fönstren begränsade horisonten. I den belysningen tog sig allting blekt och kyligt ut, till och med brasan i kakelugnen förmådde inte ge något varmt skimmer åt rummet. De nötta, urmodiga valnötsmöblerna, klädda med grön ylledamast — ärvda tillika med huset — och de många broderade dukarna på bord och byråar, vilket alltsammans en vinterkväll, under taklampans milda sken, kunde ta sig riktigt nätt och hemtrevligt ut, tycktes nu vara torftigt. De tre systrarna — ljushyade, lika varandra, med blont hår och gråblå, mer eller mindre mörka ögon, smärta, svartklädda — som nyss funnit nöje i att skämta och munhuggas över Emmas ofta debatterade chanser som skribent, hade på en gång blivit modlösa inför den osäkra framtiden, sorgset tystlåtna.

Arna, den äldsta — hon, som var förlovad och snart skulle gifta sig — lutade sig tillbaka i stolen med armarna korslagda under bröstet och blicken in i den snart falnande brasan. Minnie eller »minstingen», som hon ännu ibland kallades, fastän hon nu var nära tjugutvå år, flyttade sig närmare intill Emma. Hon var en vacker flicka — den vackraste av de tre — med ett par egendomligt tjusande, smala, i svart och grönt skiftande, mörkblå ögon: en liten alldeles ovanligt vacker flicka, och hon visste det också mycket väl själv, fastän hon ännu så länge inte haft särdeles många chanser att få höra det. Emma var längre, mera ståtlig, med distingerad profil och djupt liggande, deciderat grå ögon, håret en nyans mörkare än de andras. Hon var nu tjugutre år och ansågs i allmänhet för familjens geni — tyckte också själv i all blygsamhet, att hon verkligen hade lite bättre huvud än de flesta. Året förut hade hon och Minnie fått tillfälle vistas i en pension i Belgien: annars hade fastern själv uppfostrat dem — faster Frida, som på sin tid varit en skicklig lärarinna och föreståndarinna för en större elementarskola, innan hon efter en äldre barnlös väninna ärvde en liten lantegendom och ett mindre kapital. Samtidigt dog hennes ende bror och hon tog genast till sig sina tre föräldralösa brorsdöttrar, med vilkas uppfostran hon sorgfälligt sysselsatte sig. Nu var också hon död — för ungefär tre månader sedan — och »barnen» fingo stå på egna ben. När det lilla arvet delades mellan tre, blev det just inte mycket till vardera. Då Arna var förlovad med en ung lantbrukare — en gammal bekant och barndomsvän — avstodo de båda andra hela hemmet åt henne — de ville »ut i världen» och hade svårt förstå, att systern vid endast tjugufem års ålder gått in på att binda sig för livet vid den visserligen snälle och »hygglige», men i deras ögon mycket alldaglige och fullkomligt ointressante Olle Bertram.

Emma hade kanske också kunnat vara förlovad — om hon velat — menade ju systrarna, och inte så sällan hände det, att de förespeglade henne det angenäma grannskapet med prästgården, kyrkoherden själv och det önskvärda i att veta sig ekonomiskt oberoende och säker på framtiden. Till och med nu sökte Minnie, fastän hon visste det vara hopplöst, övertala sin mest avhållna syster, vars sällskap hon ogärna ville mista, att se »lite praktiskt på framtiden» …

— När jag till hösten får platsen i samskolan i Sunnerbo och vi ha Arna härhemma, och du vore i prästgården, kunde vi på sätt och vis alla tre allt framgent få vara tillsammans …

— Söta Minnie! Du vet ju inte ens, om han vill ha mig ….

— Varför skulle han annars alltid tala med dig och skicka dig böcker och jag vet inte allt? … Om du själv det allra ringaste uppmuntrade honom …

— Jag ser mig själv gå och krusa för en »friare», sade Emma och skrattade.

Men Minnie gav sig inte — hon sade:

— Om han vore uteslutande prästerlig, men det är han inte alls, tvärtom. Han är en kolossal simmare och skidlöpare — en riktig atlet, som det är så modernt att vara. Och vad har du emot hans utseende?

— Ingenting.

— Eller hans sätt?

— Ingenting. Skulle du vilja ha honom?

— Jag har sett så få herrar, sade Minnie försiktigt. Jag är rädd för, att jag kunde gå och bli kär i någon annan efteråt.

— Det är jag också! skrattade Emma.

Arna sade inte något vidare om saken, men då hon själv hade ganska hög tanke om system, trodde hon nog, att Minnie hade rätt: hade Emma bara velat, så … Emellertid gjorde hon sig inte längre några illusioner och var förberedd på att »mista» henne. Att Minnie fick den där platsen i Sunnerbo — hur anspråkslös den än kanske var — var i alla fall en tröst för den äldsta, som i sitt hjärta tyckte, att hon gjorde de andra orätt. Inte allenast fick hon hemmet och möblerna, men de bägge andras lilla kapital måste också nödvändigtvis bli innestående i gården, om inte den närmaste framtiden skulle te sig alltför besvärlig för henne och hennes Olle.

Hon tänkte mycket på systrarna — försökte att inte vara egennyttig eller egoistisk och lovade dagligen sig själv att vara »en mor» för Minnie, stackars tös. Men Emma? … Vad kunde någon människa i världen göra för Emma, när hon envisades att alltid gå sina egna vägar?

Nu ämnade hon ju, som sagt, på allvar söka följa sin »kallelse» och beträda den litterära banan, på vilken så många brutit nacken av sig. Själv hade hon heller inga vidare förhoppningar om att med snaraste kunna skapa sig ett namn och en förmögenhet genom sina skriverier och hade därför »så länge» mottagit anbudet att såsom ett slags sällskapsdam eller lektris — vad det nu skulle kallas — vistas hos en gammal faster till hennes far, vilken tillika med en äldre bror bebodde en större gård på slätten. Arna, som dock egentligen kände sig ganska nöjd med att systern under närmaste framtiden kunde påräkna ett gott hem, hade av familjepolitiska skäl och på grund av gammalt groll mer än en gång pliktskyldigast »varnat» henne att ta emot inbjudningen från Kungsåkra.

— Faster Frida höll ju alltid av tant Gunilla, sade hon, och naturligtvis talade hon aldrig annat än gott om farbror Jesper, men … nog förstodo vi ändå alla, hur gränslöst härsklysten och hård han på sin tid varit mot pappa …

— Låt oss inte tala om det, sade Emma ledsen. Jag vet, att du tycker jag borde ha sagt nej …

— Låt Emma göra som hon vill, sade Minnie. Pappa gifte sig emot gubben Jespers vilja — så mycket har jag förstått — och därför, att han aldrig kunde smälta det, har han aldrig brytt sig om att ens se oss …

— De äro ju också många hundra år äldre än vi, sade Emma liksom försvarande. Och faster Frida, fastän hon inte ofta reste dit, var ju alltid fäst vid Kungsåkra.

— Och dig skickade de en silverkanna i lysningspresent, påminde Minnie sin äldre syster.

— Ja, medgav Arna mera spakt. Men strax efter sade hon åter ganska aggressivt: Antagligen ha de börjat få dåligt samvete på äldre dagar. Det händer ofta. Och så heter Emma ju Emma: Emma Dobberan. Själva det vördade släktnamnet, såsom pappas farmor, deras gamla mamma, hette.

— Är det inte ett vackert namn, kanske? sade Emma lite utmanande.

— Du tänker på »Sjölund» …

— Gräla inte längre om honom, flickor, förmanade Minnie. Nog låter Emma Dobberan bättre, fastän jag förmodar att sådant får man inte tänka på …. Det är ju inte för namnets skull Emma inte vill ha honom.

— Nej — hade hon älskat honom, mumlade Arna.

— Låt bli att komma med det överdrivna ordet. Inte »älskar» du Olle?

— Jo, det gör jag visst, sade Arna stött, med stor bestämdhet.

Minnie teg ett ögonblick, innan hon åter i sävlig ton fortsatte försvaret för sin egen släkt och det namn de buro.

— Faster Frida sade alltid, att vi skulle vara glada över att tillhöra en gammal ansedd familj. Hon sade, att hon själv ofta hade haft nytta av det.

Minnies snusförnuft och »världslighet» kunde ibland också gå Emma på nerverna. Hon reste sig från sin plats och började åter gå fram och tillbaka på den långa gångmattan. »Ansedd!» upprepade hon ironiskt, i det hon otacksamt vände sig mot sin bundsförvant. Ja — om man blir »ansedd» för det man har tur med sig! … De köpte jord i Skåne på 1670-talet, när man kunde få de allra härligaste danska gods för en spottstyver. Tänk bara på Krapperup … Vår stamfader var minsann ingen riddare sans peur et sans reproche: ni vet, att han helt simpelt var Ridefoged hos en dansk herreman, som myndigheterna ville åt, och så fick han gården för rysligt gott pris. Det var ingenting högt eller märkvärdigt med honom …

— Men han var kanske ändå en rätt hygglig karl, hoppades Minnie fromt.

— Ingen Ridefoged var hygglig. Han hette Jesper.

— Seså, flickor — jag säger som Minnie: låt bli att gräla! När nu Emma har beslutat sig … Men tro inte, att du får tid att skriva romaner där.

— Jag får i alla fall bo på landet — alldeles gratis — och jag får en stor trädgård att röra mig i. Och om nätterna kan jag skriva.

— De komma att räkna talgljusen! hånade Arna. För du vet väl, att gubben Jesper, som kanske brås på din Ridefoged, av bara konservatism inte vill ha elektriskt ljus i boningshuset. I ladugården och uthusen — bevare oss väl! … Men i hans egen heliga våning! … Minns du inte, att faster ofta berättade det?

— Jo, sade Emma plötsligt missmodigt, nu minns jag det … men när du och Olle skicka mig mina räntepengar, får jag väl köpa stearinljus för alltihop. Och kanske de bestå mig en fotogenlampa.

— Toka! Arna gick ångerköpt bort och kysste systern. Hon var själv så djupt fäst vid det gamla hemmet, som snart uteslutande skulle tillhöra henne och hennes blivande man, att hon inte kunde komma ifrån den tanken, att systrarna på sätt och vis uppoffrade sig för henne. Men det kunde ju inte gärna arrangeras annorlunda, om de alla skulle leva, och nog visste de bägge, att Västerkulla alltid stode öppet för dem …

Hon blev stående bredvid Emma och lade sakta armen kring hennes liv.

— Och här sitta vi och prata om allt möjligt strunt, sade hon med självförebråelse i tonen, vi som redan nästa onsdag skola skiljas åt …

II.

Bröllopet stod i slutet av maj och strax efteråt reste de båda yngsta systrarna. För att förvärva ännu större kompetens som språklärarinna i samskolan skulle Minnie under sommaren genomgå en kurs i Greifswald och Emma följde henne till Trälleborg. Vid Sassnitzfärjan togo de avsked av varandra — Minnie viftade och vinkade från däcket så länge hon kunde på stranden urskilja systerns smärta, mörka silhuett. Därefter uppsökte Emma genast sitt tåg och tog vägen till Kungsåkra.

Om sina första intryck därifrån skrev hon inte till den äldsta systern — det var inte meningen, att även svågern skulle se dem — men Minnie, som var ensam i främmande land och kunde beräknas ha det mest intensiva intresse för vart ord hemifrån, hon fick redan ett par dagar efteråt ett långt utförligt brev.

»Kungsåkra är förstås ett präktigt ställe (skrev Emma lite överlägset), det visste man ju på förhand. Och där är stil på det, fastän de kanske inte medvetet ha gjort något vidare för den saken. Många av rummen här äro inte ett dugg mera ’stilfulla’ än vår egen gammalmodiga salong hemma på Västerkulla. Det har också sin riktighet med fotogenlamporna, men för min del är jag inte missnöjd med dem, när jag bara själv slipper hålla dem i ordning. Jag skrev genast till Arna och lugnade henne med, att jag varken skulle vara sällskapsdam eller tafram-mamsell — som hon ju alltid förespeglade mig i sina mest pessimistiska ögonblick. Ingen bryr sig vidare om mitt sällskap — eller rättare begär något av mig — men efter hand skall jag själv försöka skaffa mig något att göra. I längden är det tomt att bara vara ’gäst’.

Med undantag av belysningen äro de mycket ’europeiska’, som faster Frida brukade säga — de gamla, menar jag — och gubben Jesper går minsann och byter om rock och fiffar upp sig var dag till middagen (vi äta klockan halv sex och det är en högtidlig affär), så att jag riktigt börjat tänka över, hur jag för framtiden skall variera mina toaletter, i synnerhet som tant Gunilla alltid är mycket elegant och trots åldern inte så lite intresserad av sitt yttre — mycket mer än faster var.

Inte så, att hon är shinglad eller kortkjolad — o, nej! Hon klär sig som en äldre dam på sextiosju år bör klä sig (efter min mening), mycket anständigt och relativt gammaldags, i långa klänningar — men de äro fina. Hon har tjockt gråsprängt hår, som ännu är rätt mörkt och mycket stritt och frodigt, och på det har hon en liten trekant av äkta spetsar, som klär henne. Hon har mycket vackra ögon — lika mörka som dina, men mera i brunt och större — också vacker hy, lite rynkig förstås. Men jag tror, att hon vet, att hon ännu är vacker och sätter en ära i att vara det och liksom har nöje av det. Farbror Jesper, som är mager och långlagd och torr, beundrar sin syster över allt i världen. Hennes figur är ännu riktigt stilig — mycket lik faster Fridas — och min egen, höll jag på att säga. Fetma tycks inte ligga i släkten — och det liksom gladde gubben, att jag bråddes på Dobberanarna och hade deras näsa, som de äro så stolta över. Han ser ofta på mig och säger: ’Du är lik oss.’ Naturligtvis kan du begripa, att det är en stor komplimang.

Kanske du tycker, att jag talar väl mycket om farbror och tant Gunilla — men vem skall jag annars tala om? Naturligtvis är här mycket tjänstefolk, men annars — splendid isolation! Inte en katt på min egen ålder utom jungfrurna, som äro snälla och hövliga. Något umgänge har jag ännu inte hört talas om. Men den fjärde augusti (det är fasligt långt dit) blir farbror Jesper sjuttiofem år, och då skall här vara stort