Mansfield Park

By Jane Austen

"Husets prakt förbluffade henne men skänkte ingen tröst. Rummen var alldeles för stora för att hon skulle våga röra sig fritt i dem; hon trodde att hon skulle ha sönder allt hon rörde vid och hon smög omkring i ständig fruktan för ett eller annat; ofta drog hon sig undan till sitt eget rum för att gråta; och den lilla flickan, om vilken det sades i salongen när hon hade lämnat den på kvällen att hon verkade så medveten om sin enastående goda tur som man kunde önska, avrundade varje dags sorger med att snyfta sig till sömns."I ett försök att undslippa en framtid i fattigdomens onda klor skickas den tioåriga flickan Fanny Price i väg för att bo med sin förmögna morbror Sir Thomas, moster Lady Bertram och deras fyra barn på godset Mansfield Park. Omgivningen, inte minst fosterfamiljen själv, påtalar ständigt Fannys lägre börd och behandlar henne därefter, alla utom ett av barnen, hennes kusin Edmund. En stark vänskap växer fram mellan de två, ett beständigt band som över tid ska utvecklas till något mer. Det galanta syskonparet Henry och Mary Crawford besöker Mansfield Park. Ett skådespel sätts upp för underhållningens skull och charader ska komma att utspela sig på mer än ett sätt. Med dolda och oärliga motiv förför den världsvana Henry den ännu unga, osäkra Fanny. Ska hon välja berusningens Henry eller trygghetens Edmund? Mansfield Park är askungesagan kantad av girighet, dolda intentioner och villkorslös kärlek. Romanen filmatiserades senast 2007, då med Billie Piper som Fanny Price. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 23, 2023
• ISBN: 9788728518816

Jane Austen

Born in 1775, Jane Austen published four of her six novels anonymously. Her work was not widely read until the late nineteenth century, and her fame grew from then on. Known for her wit and sharp insight into social conventions, her novels about love, relationships, and society are more popular year after year. She has earned a place in history as one of the most cherished writers of English literature.

Book preview

Jane Austen

Mansfield park

Översättning: Maria Ekman

SAGA Egmont

Mansfield park

Översatt av Maria Ekman

Originaltitel: Mansfield park

Originalspråk: engelska

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2022 SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728518816

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Förord

Vad skulle det ha blivit av Jane Austen om hon hade fått leva längre? frågar sig på ett ställe Virginia Woolf – och tänker därvid på att Austen dog då hon var ett par och fyrtio år, den ålder då de flesta stora författare först börjar nå sitt fulla mästerskap. Ja, det får vi aldrig veta, men vi kan av författarinnans senare böcker ana en utveckling åt ett mer meditativt och melankoliskt håll. Stolthet och fördom andas ungdom och övermod, medan Mansfield Park är som svept i en slöja av vemod. Romanen kom ut år 1814, tre år före hennes död. Austenkännarna diskuterar ibland vad som är bäst hos Austen: det glittrande övermodet hos en diktare på livets tröskel eller den vuxna eftertänksamheten hos en stor konstnär som känner sig vingklippt och som nu hotas av döden.

Personligen tycker jag att alltsammans är överdådigt, men kanske jag ändå föredrar de senare romanerna, sådana som Övertalning och Mansfield Park dessa har en emotionell laddning och en djupdimension som de tidiga romanerna saknar. Kvickheten och lättheten finns kvar, men något har tillkommit: en större mänsklighet, och även en större sinnlighet och en nyvaknad blick för naturen.

Hjältinnorna i Förnuft och känsla och Stolthet och fördom är födda segrare – de är visserligen tillbakasatta till en början, men de tar hem spelet. Alla deras rivaler, dessa giftaslystna ungmör som försöker briljera vid spinetten eller staffliet, kommer till korta när de intelligenta hjältinnorna utan konventionella färdigheter uppenbarar sig. Det finns här mycket av önskedröm. Författarinnan tänker sig att män är mer intresserade av skarpsinne än av rejäl hemgift hos sin tillkommande.

Fanny Price, huvudperson i Mansfield Park, är inte det minsta utmanande. Hon är en liten flicka från ett fattigt hem, som tio år gammal erbjuds att bli fosterbarn hos en förmögen moster. Hennes askungeskap kompenseras inte av någon stolthet eller någon skarp tunga. Hon är en bild av försagdheten och skyggheten, och i stället för att uppfattas som en jämbördig kusin blir hon ett slags enklare passopp åt sin moster. Man tycker sig hela tiden förnimma Jane Austens eget utanförskap, en ställning som naturligtvis inte bara innebar förödmjukelse utan också en gratis parkettplats med utsikt över livets skådespel. Med ogrumlad blick ser hon apspelet och tumultet, utklädslarna och grymheterna.

Att Mansfield Park inte är översatt till svenska förrän nu tillhör de många litterära gåtorna. Det är som om allt av Shakespeare fanns på svenska – utom Hamlet.

Ruth Halldén

Kapitel 1

För ungefär trettio år sedan hade miss Maria Ward från Huntingdon, som bara ägde sju tusen pund, den stora turen att lyckas fånga sir Thomas Bertram till Mansfield Park i grevskapet Northampton, och därmed upphöjdes hon till hustru åt en baronet, med hela det välstånd och anseende som ett ståtligt hus och en stor förmögenhet skänker. Hela Huntingdon väsnades om vilket gott parti hon hade gjort och hennes farbror, advokaten, menade att hon rätteligen skulle behövt ha minst tre tusen pund till för att kunna göra ett så gott parti. Hon hade två systrar som kunde dra fördel av hennes upphöjelse, och de i bekantskapskretsen som tyckte att miss Ward och miss Frances var precis lika vackra som miss Maria drog sig inte för att förutspå att de skulle bli nästan lika bra gifta. Men det finns minsann inte lika många förmögna män som det finns vackra kvinnor värda att få dem. Efter ett halvt dussin år såg sig miss Ward tvingad att säga ja till mr Norris, en präst som var god vän med svågern och som i stort sett saknade egna pengar, och miss Frances gick det ännu sämre för. Miss Wards giftermål var när allt kom omkring inte så klandervärt, eftersom sir Thomas lyckligtvis kunde ge vännen försörjning i form av pastoratet i Mansfield, så mr och mrs Norris trädde in i äktenskapets lycka med bortåt tusen pund om året. Men miss Frances gifte sig mot familjens vilja, som det heter, och det gjorde hon mycket grundligt genom att fastna för en löjtnant i flottan som saknade både utbildning, förmögenhet och förbindelser. Hon kunde knappast ha träffat ett olämpligare val. Sir Thomas Bertram hade inflytande och det skulle han gärna ha utnyttjat för att hjälpa lady Bertrams syster, både av princip och av stolthet, av en allmän strävan att göra det rätta och en önskan att se alla sina anförvanter i en respekterad ställning; men inom svågerns gebit var hans inflytande inte till någon nytta; och innan han hunnit komma på något annat sätt att bistå dem, hade det kommit till en definitiv brytning mellan systrarna. Det var den naturliga följden av hur alla parter uppförde sig och just det som ett mycket obetänksamt giftermål nästan alltid för med sig. För att bespara sig lönlösa invändningar skrev mrs Price aldrig till sin familj om saken förrän hon redan var gift. Lady Bertram, som var en kvinna med mycket stillsamma känslor och en påfallande lättsam och maklig läggning, skulle ha nöjt sig med att bara ge upp systern som förlorad och inte tänka vidare på saken, men mrs Norris hade ett okuvligt verksamhetsbegär som inte lät sig tillfredsställas förrän hon hade skrivit ett långt och ilsket brev till Fanny där hon påpekade det dåraktiga i hennes uppförande och hotade henne med att det skulle få alla upptänkliga hemska följder. Mrs Price blev i sin tur sårad och arg och ett svar, vars bitterhet riktades mot bägge systrarna och där sir Thomas på ett så kolossalt respektlöst sätt anklagades för högfärd att mrs Norris omöjligt kunde tiga om det, gjorde för lång tid slut på alla förbindelser dem emellan.

De bodde så långt från varandra, och rörde sig i så vitt skilda kretsar, att det var närmast uteslutet att de någonsin skulle höra talas om varandras liv under de följande elva åren, eller åtminstone blev sir Thomas kolossalt förundrad över att mrs Norris alls kunde berätta för dem, som hon gjorde med arg röst ibland, att nu hade Fanny minsann fått tillökning igen. Efter elva år kunde mrs Price emellertid inte längre kosta på sig att känna stolthet eller förbittring, eller att avstå från släktförbindelser som möjligtvis kunde hjälpa henne. En stor och ständigt växande barnaskara, en make vars invaliditet hindrade honom från att ha aktiv tjänst men ingalunda från att ägna sig åt glada vänners lag och dryckenskap, och mycket små inkomster för deras försörjning, gjorde henne angelägen att återfå vännerna hon så tanklöst hade offrat; och hon vände sig till lady Bertram i ett brev där det talades om så mycken ånger och förtvivlan, så omåttligt många barn och en sådan brist på nästan allt annat att det måste beveka dem alla till en försoning. Hon förberedde sig för sin nionde barnsäng, och efter att ha beklagat sig över det och vädjat om att de skulle hjälpa henne genom att stå faddrar åt det väntade barnet kunde hon inte dölja vilken viktig roll hon ansåg att de kunde spela för den framtida försörjningen av de åtta barn som redan fanns. Den äldste var en pojke på tio år, en rask gosse som längtade ut i världen; men vad kunde hon göra? Fanns det någon möjlighet för honom att småningom bli till nytta för sir Thomas i skötseln av dennes västindiska egendomar? Inget arbete vore för anspråkslöst för honom – eller vad trodde sir Thomas om Woolwich? eller hur bar man sig åt för att skicka en pojke till Orienten?

Brevet blev inte utan verkan. Det återställde fred och välvilja. Sir Thomas sände vänliga råd och försäkringar, lady Bertram skickade pengar och en babyutstyrsel och mrs Norris skrev breven.

Det var dess omedelbara verkningar, och inom ett år ledde det till en mer betydelsefull fördel för mrs Price. Mrs Norris brukade ofta säga till de andra att hon inte fick sin arma syster och hennes familj ur tankarna och att det tydligen behövdes mer hur mycket de alla än hade gjort för henne; och slutligen måste hon erkänna att hon önskade att den arma mrs Price helt skulle befrias från ansvaret och utgifterna för ett av alla sina många barn. Tänk om de gemensamt skulle åta sig vården av hennes äldsta dotter, en nu nioårig flicka, i en ålder som krävde mer omsorg än den arma modern rimligtvis kunde ge henne? Deras besvär och utgifter för det skulle vara en bagatell jämfört med den goda gärningens resultat. Lady Bertram höll genast med.Jag tror att vi inte kan handla bättre, sade hon, låt oss skicka efter den lilla.

Sir Thomas kunde inte lika hastigt och oreserverat ge sitt samtycke. Han begrundade och tvekade; – det var ett ansvarsfullt åtagande; – en flicka som uppfostrades på det viset måste få sin försörjning tryggad, så att det inte blev en grymhet i stället för en god gärning att rycka bort henne från hennes familj. Han tänkte på sina egna fyra barn – på sina båda söner — på kusiner som förälskade sig, och så vidare – men knappt hade han betänksamt börjat framföra sina invändningar förrän han blev avbruten av mrs Norris, som hade svar på dem alla, både uttalade och underförstådda.

"Min käre sir Thomas, jag förstår precis och jag sätter värde på er generositet och taktfullhet, som onekligen går helt i linje med ert allmänna uppträdande; och på det hela taget håller jag alldeles med om att man ska göra allt som står i ens makt för att sörja för ett barn som man på sätt och vis har tagit sig an; och jag skulle minsann vara den sista i världen att vägra ge min skärv i en sådan stund. Jag, som inga egna barn har, vem skulle jag tänka på, om jag någonsin fick en liten slant att skänka bort, om inte mina systrars barn? – och mr Norris är säkert bara alltför rättvis – men ni vet ju att jag är en fåordig kvinna som inte gör några tomma utfästelser. Vi får inte låta en struntsak avskräcka oss från en god gärning. Ger man bara en flicka god uppfostran och för ut henne i sällskapslivet på rätt sätt, så kan man våga tio mot ett på att hon lyckas göra ett gott parti och inte åsamkar någon några ytterligare utgifter. Jag vill nog hävda att en systerdotter till oss, sir Thomas, eller till er i varje fall, inte skulle växa upp här i trakten utan att ha åtskilliga förmåner. Jag påstår inte att hon skulle bli lika vacker som sina kusiner. Det blir hon säkert inte; men hon skulle bli presenterad för de högre kretsarna i trakten under så kolossalt gynnsamma omständigheter att hon med största sannolikhet skulle bli bra gift. Ni tänker på era söner – men vet ni inte att det är det minst sannolika i hela världen; så som de skulle bli uppfostrade, ständigt tillsammans som syskon? Det är stört omöjligt. Något sådant har jag då aldrig hört talas om. Det är faktiskt det enda säkra sättet att förebygga en sådan förbindelse. Antag att flickan är söt och att Tom eller Edmund får syn på henne för första gången om sju år, då kan det säkert gå illa. Blotta tanken på att hon har fått växa upp långt borta från oss alla i armod och vanvård skulle vara nog för att få någon av de kära, rara pojkarna att förälska sig i henne. Men fostra dem tillsammans från och med nu, och antag att hon rentav är vacker som en ängel, så blir hon ändå aldrig annat än en syster för någon av dem."

Det ligger mycket i det ni säger, svarade sir Thomas, och det vore mig fjärran att lägga några inbillade hinder i vägen för en plan som är så väl anpassad efter vars och ens ställning. Jag ville bara påpeka att den inte bör genomföras på ett tanklöst sätt, och för att göra den verkligt fördelaktig för mrs Price och hedersam för oss själva måste vi, om flickan mot förmodan inte skulle bli så bra gift som ni hoppas, tillförsäkra henne en ståndsmässig försörjning eller anse oss förpliktade att göra det i framtiden, om så skulle krävas.

Jag förstår fullkomligt, utbrast mrs Norris; "ni är sannerligen frikostig och omtänksam och på den här punkten blir vi säkert aldrig oense. Som ni ju vet är jag alltid beredd att göra mitt yttersta för att bistå dem jag älskar; och även om jag aldrig kommer att tycka om den här lilla flickan en hundradedel så mycket som era egna kära barn, eller någonsin betrakta henne som lika närstående, skulle jag avsky mig själv om jag vore i stånd att försumma henne. Är hon inte min systerdotter? och kunde jag stå ut med att se henne lida brist så länge jag hade en brödbit att skänka henne? Min käre sir Thomas, trots alla mina brister har jag ett varmt hjärta: och hur fattig jag än är, skulle jag hellre själv avstå från livets nödtorft än visa mig ogin. Så om ni inte har något emot det ska jag skriva till min stackars syster i morgon och framföra förslaget; och så snart saken är bestämd, ska jag se till att få flickan till Mansfield; ni ska inte behöva ha det besväret. Mitt eget besvär bryr jag mig aldrig om, som ni ju vet. Jag ska enkom för detta skicka Nanny till London, och så får hon sova över hos sin kusin sadelmakaren och flickan bli tillsagd att träffa henne där. De kan enkelt skicka henne från Portsmouth till staden med postdiligensen, och hon kan få hjälp av någon lämplig person som råkar resa samtidigt. Det finns väl alltid en eller annan hederlig hantverkarhustru som ska med till London."

Sir Thomas’ enda kvarvarande invändning gällde våldgästningen hos Nannys kusin, och när därför en mer respektabel, om än inte lika billig mötesplats hade avtalats, ansågs saken som avgjord och man gladde sig redan åt den storsinta planen. I rättvisans namn borde de angenäma känslorna inte ha varit alldeles jämnt fördelade; ty sir Thomas var fast besluten att vara den utvalda flickans verklige och ständige beskyddare, medan mrs Norris inte hade minsta tanke på att stå för några som helst utgifter för hennes uppehälle. När det gällde att gå, prata och koka ihop planer var hon välviljan själv, och ingen kunde bättre än hon kräva frikostighet av andra; men hennes kärlek till pengar var lika stor som hennes kärlek till att styra och ställa och hon var lika skicklig på att spara sina egna som på att ge ut sina vänners. Eftersom hon hade gift sig till knappare inkomster än vad hon förväntat sig, hade hon redan från början inbillat sig att hon måste vara ytterst sparsam; och det som hade börjat som ren försiktighet blev snart till fritt val och ägnades alla hennes omsorger, eftersom det inte fanns några barn som behövde dem. Om mrs Norris haft barn att försörja skulle hon kanske aldrig ha sparat sina pengar; men utan det bekymret var det ingenting som hindrade hennes snålande eller minskade tillfredsställelsen i att göra ett årligt tillägg till en inkomst som de aldrig levde upp. Enligt denna förblindande princip, som inte motverkades av någon sann kärlek till systern, kunde hon omöjligt eftersträva något mer än äran för att ha planerat och arrangerat ett så kostsamt barmhärtighetsverk; men kanske kände hon sig själv så illa att hon efter detta samtal promenerade hem till prästgården lyckligt förvissad om att vara världens mest frikostiga syster och moster.

När saken åter kom på tal blev hennes synpunkter bättre klargjorda; och som svar på lady Bertrams stillsamma fråga: Vart ska flickan komma först, kära syster, till dig eller till oss? hörde sir Thomas med viss förvåning att mrs Norris absolut inte kunde ta något personligt ansvar för omvårdnaden om henne. Han hade trott att flickan skulle bli en mycket kärkommen tillökning i prästgården, ett efterlängtat sällskap åt en moster som inte hade några egna barn; men där tog han alldeles fel. Tyvärr måste mrs Norris säga att det inte kunde komma på frågan att den lilla skulle bo hos dem, i varje fall inte just nu. Den stackars mr Norris’ klena hälsa gjorde det omöjligt: han kunde lika litet stå ut med stojet från ett barn som han kunde flyga; om han alls blev bra från gikten någon gång, skulle det vara en helt annan sak: då skulle hon med glädje dra sitt strå till stacken och inte sky något besvär; men just nu krävde den stackars mr Norris varje ögonblick av hennes tid och blotta omnämnandet av något sådant skulle säkert oroa honom.

Då är det bäst att hon kommer till oss, sade lady Bertram med stor fattning. Efter en kort paus tillade sir Thomas värdigt: Ja, låt henne få sitt hem här i huset. Vi ska försöka göra vår plikt mot henne och hon får åtminstone fördelen av jämnåriga kamrater och regelbunden undervisning av en lärarinna.

Så sant, utropade mrs Norris, mycket viktiga synpunkter bägge två, och för miss Lee spelar det ingen roll om hon har tre flickor att undervisa eller bara två – det kan inte göra någon skillnad. Jag önskar bara att jag kunde vara till större nytta; men ni ser att jag gör allt jag kan. Jag är minsann inte den som lämnar någon möda ospard; och Nanny får hämta henne, hur olägligt det än blir för mig att vara av med min främsta rådgivare i tre dagar. Kära syster, jag antar att du tänker placera flickan i den lilla vita vindskammaren, intill gamla barnkammaren. Det blir den allra bästa platsen för henne, så nära miss Lee och inte långt borta från flickorna, och nära till husorna, så kan någon av dem hjälpa henne att klä på sig och sköta hennes kläder, för du kan knappast tycka att det är rimligt att Ellis passar upp både henne och de andra. Nej, jag kan omöjligt tänka mig att du kunde placera henne någon annanstans.

Lady Bertram gjorde inga invändningar.

Jag hoppas att hon är en snäll flicka, fortsatte mrs Norris, och medveten om vilken enastående tur det är att hon har sådana släktingar.

Om hon skulle vara riktigt stygg, sade sir Thomas, "kan vi för våra egna barns skull inte ha kvar henne i familjen; men det finns ingen orsak att tro att det skulle vara så illa. Troligen får vi se en hel del som vi vill ändra på hos henne och vi får räkna med en skriande okunnighet, ganska tarvliga åsikter och ett generande vulgärt uppförande; men det är inga obotliga fel – och de kan ju knappast heller vara skadliga för dem hon umgås med. Hade mina döttrar varit yngre än hon, skulle jag mycket allvarligt ha övervägt om det gick att ta hit en sådan kamrat; men som det nu är hoppas jag att det inte ska finnas något att frukta av umgänget för deras del, och allt att hoppas för hennes del."

Det är precis min mening, utbrast mrs Norris, "och just vad jag sa till min man i morse. Det blir en utbildning för flickan, sa jag, redan det att få umgås med kusinerna; även om miss Lee inte lärde henne något alls, skulle hon av dem lära sig att vara snäll och duktig."

Jag hoppas att hon inte ska retas med min stackars mops, sade lady Bertram; jag har äntligen fått Julia att lämna den ifred.

Vi har vissa svårigheter framför oss, mrs Norris, konstaterade sir Thomas, "ifråga om det bästa sättet att göra skillnad mellan flickorna när de växer upp; hur mina döttrar ska behålla medvetandet om sin ställning utan att för den skull se ned på sin kusin alltför mycket, och hur vi utan att göra henne alltför modstulen ska få henne att minnas att hon inte är en miss Bertram. Jag vill gärna att de ska vara mycket goda vänner och jag vill på inga villkor att mina flickor ska visa sin släkting det allra minsta högmod, men jämlika kan de ändå inte vara. Deras rang, förmögenhet, rättigheter och framtidsutsikter kommer alltid att vara olika. Det är en ytterst känslig fråga och ni måste hjälpa oss att försöka välja den exakt rätta hållningen."

Mrs Norris stod så gärna till hans tjänst, och även om hon var helt överens med honom om att det skulle bli ofantligt svårt, uppmuntrade hon honom att hoppas att de med förenade krafter skulle klara det galant.

Man kan lätt tänka sig att mrs Norris inte skrev förgäves till sin syster. Mrs Price verkade ganska förvånad över att det var en flicka som blev utvald när hon hade så många duktiga pojkar, men tog mycket tacksamt emot erbjudandet, försäkrade att dottern var en kolossalt snäll och gladlynt flicka och utgick från att de aldrig skulle få orsak att stöta henne ifrån sig. Hon nämnde också att flickan var litet ömtålig och klen, men hade stora förhoppningar om att hon skulle bli påtagligt bättre tack vare luftombytet. Arma kvinna! förmodligen tyckte hon att ett luftombyte kunde bekomma många av hennes barn väl.

Kapitel 2

Den lilla flickan genomförde lyckligt och väl sin långa resa och i Northampton blev hon mött av mrs Norris, som därmed kunde ta åt sig äran av att vara den första som välkomnade henne och fick känna sig betydelsefull då hon förde in henne till de övriga och anbefallde henne i deras godhet.

Fanny Price var vid den här tiden nyss fyllda tio år, och även om det vid första anblicken kanske inte fanns så mycket hos henne som fångade intresset, fanns det åtminstone ingenting som väckte släktingarnas förargelse. Hon var späd för sin ålder, hade varken vacker ansiktsfärg eller någon annan påfallande skönhet; hon var ovanligt ängslig och blyg och ryggade tillbaka för all uppmärksamhet; men även om hon verkade förlägen, var hon inte vulgär, rösten var behaglig och när hon talade blev hon söt. Sir Thomas och lady Bertram tog mycket vänligt emot henne, och när sir Thomas såg hur mycket uppmuntran hon behövde försökte han vara så förbindlig som möjligt; men han måste försöka motarbeta sitt besvärande allvarliga sätt – och utan att göra sig hälften så mycket möda eller säga ett enda ord mot hans tio, bara med hjälp av sitt vänliga leende, blev lady Bertram omedelbart den minst skräckinjagande av de två.

Alla de yngre var hemma, och de klarade sin del av presentationen mycket bra, med glatt humör och utan förlägenhet, åtminstone vad beträffar sönerna, som vid sjutton och sexton år, och långa för sin ålder, i den lilla kusinens ögon ägde hela värdigheten hos vuxna män. De båda flickorna var mer villrådiga eftersom de var yngre och mer skrämda av fadern, som vid det här tillfället vände sig till dem med ganska oklok förtrolighet. Men de var så vana vid sällskap och beröm att de saknade naturlig blyghet, och eftersom deras egen självsäkerhet ökade genom kusinens totala brist på den, kunde de snart inspektera hennes ansikte och klänning i godan ro.

Det var en påfallande grann syskonskara, sönerna mycket stiliga, döttrarna avgjort vackra och allesammans välväxta och försigkomna för sin ålder, vilket åstadkom en lika slående skillnad ifråga om kusinernas yttre som utbildning hade skänkt deras sätt; och ingen skulle ha trott flickorna om att vara så pass jämnåriga som de faktiskt var. Det skilde i själva verket bara två år mellan den yngsta och Fanny. Julia Bertram var bara tolv år gammal och Maria inte mer än ett år äldre. Men den lilla gästen var så olycklig som bara tänkas kunde. Hon var rädd för alla, blyg, fylld av längtan efter hemmet som hon hade lämnat, tordes inte lyfta blicken och kunde knappt tala så att man hörde henne, eller utan att gråta. Hela vägen från Northampton hade mrs Norris talat till henne om hennes enastående goda tur och hur oerhört tacksam och lydig hon borde vara av den anledningen, så flickans förtvivlan växte vid tanken på hur elakt det var av henne att inte vara glad. Snart blev också tröttheten efter den långa resan en icke föraktlig plåga. Det hjälpte inte med sir Thomas’ välmenande förbindlighet och alla mrs Norris’ beskäftiga förutsägelser om att hon skulle vara en snäll flicka; det hjälpte inte att lady Bertram log och lät henne sitta i soffan hos henne själv och mopsen, nej, det hjälpte inte ens med åsynen av en krusbärspaj; det var knappt att hon lyckades svälja två tuggor innan hon avbröts av tårar, och eftersom det såg ut som om sömnen skulle vara hennes bästa vän fördes hon iväg för att sörja färdigt i sängen.

Det här var ingen lovande början, sade mrs Norris när Fanny hade lämnat rummet. "Efter allt jag sa till henne på hitvägen trodde jag att hon skulle uppföra sig bättre; jag sa till henne hur viktigt det var att hon skötte sig väl i början. Måtte det inte vara frågan om tjurighet – det hade hennes stackars mor en hel del av; men vi måste visa hänsyn mot ett sådant barn och jag tycker kanske ändå inte att sorgen över att komma hemifrån direkt talar emot henne, för trots alla brister var det ju hennes hem och ännu fattar hon inte hur mycket bättre hon har fått det; men det får vara måtta på allt."

Att få Fanny att vänja sig vid allt det nya på Mansfield Park och skilsmässan från alla hon kände krävde dock längre tid än mrs Norris ville gå med på. Hennes sorg var intensiv och inte tillräckligt förstådd för att få den uppmärksamhet som den förtjänade. Ingen ville vara ovänlig, men ingen brydde sig heller om att trösta henne.

Fridagen som fröknarna Bertram fick nästa dag för att hinna bekanta sig med den lilla kusinen och roa henne skapade ingen större gemenskap. De kunde inte låta bli att tycka att hon var tarvlig när de upptäckte att hon bara hade två skärp och aldrig hade lärt sig franska; och när de märkte att hon blev föga imponerad av den duett som de hade godheten att spela, kunde de bara helt generöst skänka henne några av sina minst omtyckta leksaker och lämna henne åt sig själv medan de övergick till favoritsysselsättningen för tillfället, om det nu var att göra konstgjorda blommor eller slösa med guldpapper.

Oavsett om Fanny var nära kusinerna eller långt borta från dem, i skolrummet, i salongen, eller i lövsalen, kände hon sig lika ensam och övergiven, och hos varje människa och varje plats hittade hon något att bli rädd för. Hon blev modfälld av lady Bertrams tystnad, skrämd av sir Thomas’ allvarliga miner och alldeles utom sig av mrs Norris’ förmaningar. De äldre kusinerna sårade henne med kommentarer om hennes storlek och gjorde henne generad genom att lägga märke till hennes blyghet; miss Lee häpnade över hennes okunnighet och tjänsteflickorna rynkade på näsan åt hennes kläder; och när hon utöver dessa sorger tänkte på sina syskon, bland vilka hon alltid hade haft en viktig roll som lekkamrat, lärarinna och sköterska, greps hennes lilla hjärta av den svåraste förtvivlan.

Husets prakt förbluffade henne men skänkte ingen tröst. Rummen var alldeles för stora för att hon skulle våga röra sig fritt i dem; hon trodde att hon skulle ha sönder allt hon rörde vid och hon smög omkring i ständig fruktan för ett eller annat; ofta drog hon sig undan till sitt eget rum för att gråta; och den lilla flickan, om vilken det sades i salongen när hon hade lämnat den på kvällen att hon verkade så medveten om sin enastående goda tur som man kunde önska, avrundade varje dags sorger med att snyfta sig till sömns. En vecka hade förflutit på det viset utan att hennes stillsamma passiva sätt väckte någon misstanke om det, när kusin Edmund, den yngste av sönerna, en morgon hittade henne där hon satt och grät i vindstrappan.

Kära lilla kusin, sade han med hela den hjärtegoda människans vänlighet, vad är det som står på? Och så satte han sig bredvid henne och ansträngde sig för att övervinna hennes skam över att bli ertappad på detta vis och övertala henne att tala fritt. Var hon sjuk? eller var någon arg på henne? eller hade hon grälat med Maria eller Julia? eller grubblade hon över något i läxorna som han kunde förklara? Fanns det, kort sagt, någonting han möjligtvis kunde skaffa henne eller göra för henne? På en lång stund gick det inte att få något annat svar än nej, nej – inte alls – nej, tack; men fortfarande envisades han, och knappt hade han börjat tala om hennes eget hem förrän hennes allt tätare snyftningar berättade för honom vad sorgen gällde. Han försökte trösta henne.

Du är ledsen över att lämna Mamma, kära lilla Fanny, sade han, och det visar att du är en mycket snäll flicka; men du måste komma ihåg att du är bland släktingar och vänner som allesammans älskar dig och vill att du ska vara lycklig. Följ med pä en promenad i parken, så kan du berätta för mig om alla dina syskon.

När han frågade vidare, fann han att hur kära alla dessa bröder och systrar än var rent allmänt, så var det en av dem hon tänkte på oftare än de övriga. Det var William som hon talade mest om och längtade mest efter att träffa. William, den äldste, ett år äldre än hon själv, hennes ständige kamrat och vän, han som i varje knipa ständigt tog henne i försvar mot modern (vars älskling han var). William tyckte inte om att hon skulle vara borta – han hade sagt att han skulle sakna henne väldigt mycket. Men William skriver säkert till dig. "Jo, det hade han lovat att han skulle göra, men han hade sagt åt henne att skriva först. Och när tänker du göra det? Hon hängde med huvudet och svarade tvekande: det visste hon inte; hon hade inget papper".

Om det är hela problemet, ska jag skaffa dig papper och allt annat som behövs, så kan du skriva brevet när du vill. Skulle det göra dig glad att skriva till William?

Ja, mycket.

Så låt det bli gjort nu. Följ med till frukostrummet, där hittar vi allting och kan vara säkra på att få vara ifred.

Men kusin – kommer det med posten?

Ja, det gör det, lita på mig; det går iväg med de andra breven och eftersom din morbror frankerar det kommer det inte att kosta William någonting.

Morbror! upprepade Fanny med förskräckt min.

Ja, när du har skrivit brevet tar jag med det till Far och får det frankerat.

Fanny tyckte att det verkade framfusigt, men gjorde inte längre motstånd; och tillsammans gick de till frukostrummet, där Edmund gjorde i ordning hennes papper och linjerade raderna åt henne lika vänligt som hennes bror själv skulle ha gjort det, och antagligen något ordentligare. Han var kvar hos henne hela tiden medan hon skrev för att stå till tjänst med sin pennkniv eller sin stavning, alltefter behov; och till dessa vänligheter, som hon kände mycket starkt, fogade han en hälsning till hennes bror, som gjorde henne ännu mer förtjust än allt det övriga. Med egen hand skrev han en hälsning till kusin William och skickade med en halv guinea åt honom. Vad Fanny då kände trodde hon sig inte om att kunna formulera, men minen och några få enkla ord uttryckte hela hennes tacksamhet och förtjusning, och kusinen började tycka att hon var intressant. Han pratade mer med henne, och allt hon sade övertygade honom om att hon hade ett kärleksfullt hjärta och en stark längtan efter att handla rätt; och han märkte att hon förtjänade att bli behandlad med ännu större hänsyn då hon var så medveten om sin ställning och så blyg. Han hade aldrig medvetet vållat henne plåga, men nu förstod han att hon på ett tydligare sätt behövde känna vänlighet, och sedan försökte han först och främst minska hennes rädsla för dem alla, och gav henne framför allt åtskilliga goda råd om att hon skulle leka med Maria och Julia och vara så glad som möjligt.

Från den dagen trivdes Fanny bättre. Hon kände att hon hade en vän, och kusin Edmunds vänlighet gjorde att hon fann sig bättre till rätta med alla andra. Platsen blev mindre främmande, och människorna mindre skräckinjagande; och även om det var några av dem som hon inte kunde sluta vara rädd för, började hon åtminstone komma underfund med hur de uppförde sig och förstå hur hon bäst skulle anpassa sig till dem. De små tafattheter och pinsamheter som till en början hade varit gräsligt störande för allas sinnesro, inte minst hennes egen, gav med nödvändighet med sig och hon var inte längre livrädd för att visa sig för morbrodern, och inte heller fick moster Norris’ röst henne att rycka till så värst mycket. För kusinerna blev hon någon gång emellanåt en välkommen kamrat. Visserligen var hon med sin låga ålder och ringa styrka inte värdig att vara deras ständiga sällskap, men ibland var deras lekar och förehavanden sådana att det kom väl till pass med en tredje, särskilt när denna tredje var så tjänstvillig och foglig; och när mostern frågade ut dem om hennes fel, eller bror Edmund påminde dem om att hon hade rätt att bli vänligt bemött av dem, måste de medge att Fanny var rätt snäll.

Edmund själv var alltid lika vänlig och från Tom behövde hon inte råka ut för något värre än sådana skämt som en ung man på sjutton alltid tycker är lovliga mot ett barn på tio. Han var just på väg ut i livet, glad och munter och med de rikliga möjligheter som står en äldste son till buds när han känner sig som född enkom för utgifter och nöjen. Hans vänlighet mot den lilla kusinen stod i överensstämmelse med hans ställning och rättigheter; han gav henne några riktigt fina presenter och skrattade åt henne.

När hon började se gladare och säkrare ut, tänkte sir Thomas och mrs Norris med större belåtenhet på sin filantropiska plan; och ganska snart var de överens om att hon, fastän långtifrån intelligent, ändå verkade medgörlig och knappast skulle ge dem några bekymmer. Den låga tanken om hennes begåvning var de inte ensamma om. Fanny kunde läsa, handarbeta och skriva, men mer hade hon inte fått lära sig; och eftersom kusinerna upptäckte att hon var okunnig om många saker som de sedan länge varit förtrogna med tyckte de att hon var obegripligt enfaldig, och under de första två, tre veckorna kom de ständigt med nya rapporter om det till salongen. Kära Mamma, tänk bara, min kusin kan inte få ihop kartan över Europa – eller min kusin kan inte räkna upp Rysslands floder – eller hon har aldrig hört talas om Mindre Asien – eller hon kan inte skilja mellan vattenfärger och färgkritor! – Så besynnerligt! – Har Mamma någonsin hört talas om något så dumt?

Kära barn, svarade deras omtänksamma moster då; det var illa, men du kan inte räkna med att alla ska vara lika försigkomna och lära sig lika fort som du själv.

Men Moster, hon är verkligen så hemskt okunnig! – Vet Moster, i går kväll frågade vi henne hur hon skulle färdas för att komma till Irland; och hon sa att hon skulle ta sig via ön Wight. Hon tänker inte på någonting annat än ön Wight, och hon kallar den för Ön, som om det inte fanns någon mer ö i hela världen. Jag skulle verkligen skämmas om jag inte hade vetat bättre långt innan jag var lika gammal som hon. Jag kan inte minnas den tiden när jag inte visste en massa som hon fortfarande inte har en aning om. Moster, vad det var länge sedan vi brukade räkna upp Englands kungalängd, med årtalen för tronbestigningarna och de flesta viktiga händelserna under kungarnas regeringstid!

Ja, tillade den andra; och de romerska kejsarna ända fram till Severus; och dessutom en massa hednisk mytologi, och alla metallerna, halvmetallerna, planeterna och de berömda filosoferna.

Alldeles riktigt, mina älsklingar, men så är ni ju välsignade med ett fantastiskt gott minne och er stackars kusin har väl inget alls. Det är stor skillnad mellan minnen, precis som med allt annat, så därför måste ni ha överseende med er kusin och känna medlidande med hennes brister. Och kom ihåg att hur försigkomna och intelligenta ni själva än må vara, så ska ni alltid vara anspråkslösa; för hur mycket ni än vet redan, har ni mycket kvar att lära er.

Ja, jag vet att jag har det, tills jag fyller sjutton. Men Moster, jag måste berätta en sak till om Fanny, som är så konstig och så dum. Vet Moster, hon säger att hon varken har lust att lära sig att spela eller teckna.

Det var verkligen mycket dumt, kära barn, och det visar stor brist på begåvning och tävlingslust. Men jag undrar ändå om det inte är till det bästa, för ni vet ju att Pappa och Mamma (genom min försorg) är så snälla att de uppfostrar henne tillsammans med er, men för den skull behöver hon inte alls bli lika fint bildad som ni; tvärtom är det mycket bättre att det är skillnad mellan er.

Det var med den sortens råd mrs Norris bidrog till att forma systerdöttrarnas sinnen; och det är knappast förvånande att de trots alla sina lovande talanger och sin tidiga undervisning ändå helt saknade sådana något ovanligare färdigheter som självkännedom, frikostighet och ödmjukhet. Ifråga om allt utom sinnelaget fick de alldeles utmärkt undervisning. Sir Thomas visste inte vad som fattades, ty även om han var en uppriktigt ansvarskännande far, visade han inte utåt sin kärlek, och hans förbehållsamhet fick dem att inför honom lägga band på sitt livliga sätt.

Lady Bertram skänkte inte den ringaste uppmärksamhet åt döttrarnas uppfostran. Sådana omsorger hade hon ingen tid för. Denna dam, som tillbringade dagarna med att smakfullt klädd sitta i en soffa och utföra något tidsödande, men knappast brukbart och absolut inte vackert handarbete, brydde sig mer om mopsen än om barnen, men var mycket släpphänt mot de senare så länge det inte medförde något omak för henne själv, samt lät sig i alla viktiga angelägenheter vägledas av sir Thomas och i småsaker av systern. Även om hon haft mer tid att ägna åt sina flickor, skulle hon förmodligen ha ansett det obehövligt, för de togs omhand av en guvernant, hade utmärkta lärare och kunde väl inte behöva något mer. På tal om att Fanny var så oläraktig "kunde hon bara säga att det var oturligt, men att somliga människor var inte läraktiga och Fanny fick lov att bemöda sig mer; hon visste inte vad mer som kunde göras; och bortsett från att den arma lilla varelsen var så trög, måste hon säga att hon för sin del inte såg något ont i flickan – och alltid tyckte att Fanny var mycket flink och snabb när det gällde att gå ärenden och hämta saker hon behövde."

Fanny, med alla sina brister i form av okunnighet och ängslan, var nu bosatt på Mansfield Park, och sedan hon lärt sig att flytta över en stor del av kärleken för sitt forna hem hit, växte hon upp här utan att känna sig alltför olycklig bland kusinerna. Maria och Julia var egentligen inte illvilliga; och även om Fanny ofta blev sårad av deras behandling, hade hon alldeles för låg tanke om sina egna rättigheter för att känna sig förorättad.

Ungefär samtidigt som Fanny kom in i familjen blev en liten opasslighet och en stor portion lättja anledningen till att lady Bertram avstod från det hus i London där hon hade brukat bo varje vår, stannade kvar på landet året om och lät sir Thomas sköta sina plikter i Parlamentet med hela den ökade eller minskade komfort som kunde tänkas bli följden av hennes frånvaro. Det var alltså ute på landet som fröknarna Bertram i fortsättningen tränade minnet, övade sina duetter och blev långa och kvinnliga; och fadern såg hur deras personlighet, uppträdande och färdigheter utvecklades på ett sätt som var ytterst tillfredsställande för hans faderskänslor. Äldste sonen var obetänksam och slösaktig och hade redan vållat honom åtskilliga bekymmer; men de övriga barnen lovade enbart gott. Han kände på sig att döttrarna så länge de behöll namnet Bertram skulle skänka det ny fägring och litade på att de, när de avstod från det, skulle knyta nya respektabla släktband; och Edmunds karaktär, hans goda förstånd och redbarhet, såg ut att bli till stort gagn, stor heder och lycka för honom själv och alla hans anhöriga. Edmund skulle bli präst.

Mitt i bekymren och belåtenheten över de egna barnen glömde inte sir Thomas att göra vad han kunde för mrs Prices barn; han bistod henne frikostigt i utbildningen och placeringen av sönerna när de blev stora nog för något bestämt yrke; och även om Fanny var nästan helt avskuren från sin familj, kände hon den uppriktigaste tillfredsställelse var gång hon hörde talas om någon vänlighet mot dem och om allt som verkade lovande i deras utsikter eller uppförande. En endaste gång under loppet av många år fick hon lyckan att vara tillsammans med William. Av de övriga såg hon ingenting; ingen tycktes komma på tanken att hon någonsin skulle komma till dem igen, inte ens på besök, ingen därhemma tycktes längta efter henne; men William, som kort efter hennes flyttning hade bestämt sig för att bli sjöman, blev inbjuden att tillbringa en vecka hos sin syster i Northamptonshire innan han gick till sjöss. Det är lätt att föreställa sig den stora tillgivenheten när de möttes, den intensiva förtjusningen över att vara tillsammans, timmarna av sorglös munterhet och stunderna av allvarliga överläggningar; och likaså pojkens framtidshopp och entusiasm ända in i det sista och flickans förtvivlan när han lämnade henne. Lyckligtvis inträffade besöket under julferierna, när hon genast kunde söka tröst hos kusin Edmund; och denne berättade så förtrollande saker för henne om vad William i framtiden skulle göra och bli tack vare sitt yrke att hon småningom måste medge att skilsmässan kunde vara till viss nytta. Edmunds vänskap svek henne aldrig: när han lämnade Eton för att börja i Oxford ändrade det ingenting i hans vänlighet, utan gav bara fler tillfällen att visa den oftare. Utan att skryta med att han gjorde mer än de övriga och utan rädsla för att göra för mycket såg han alltid till hennes bästa och tog hänsyn till hennes känslor, försökte skapa förståelse för hennes goda egenskaper och besegra osäkerheten som hindrade dem från att bättre komma till synes; han gav henne råd, tröst och uppmuntran.

Eftersom hon hölls tillbaka av alla andra räckte det inte med enbart hans stöd för att göra henne mer självsäker, men i övrigt spelade bevisen på hans uppskattning en avgörande roll för hennes förkovran och välbefinnande. Han visste att hon var intelligent, att hon var både snabbtänkt och förståndig, samt att hon hade en kärlek till läsning som med riktig vägledning i sig själv måste skänka bildning. Miss Lee undervisade henne i franska och förhörde henne på den dagliga historieläxan; men Edmund rekommenderade böckerna som gjorde hennes lediga timmar fängslande, han uppmuntrade hennes smak och förbättrade hennes omdöme; han gjorde läsningen nyttig genom att tala med henne om det hon läste och gjorde den mer lockande genom välbetänkt beröm. Till tack för sådana tjänster älskade hon honom mer än någon annan i hela världen utom William; hennes hjärta var delat mellan de två.

Kapitel 3

Den första händelsen av betydelse i familjen var mr Norris’ död, som inträffade när Fanny var ungefär femton år, och som oundvikligen medförde vissa förändringar och nyheter. Då mrs Norris lämnade prästgården flyttade hon först till Stora huset och senare till ett litet hus som sir Thomas ägde i byn, och hon tröstade sig över förlusten av maken med att tycka att hon kunde reda sig mycket väl utan honom, och över sin minskade inkomst med den uppenbara nödvändigheten av strängare sparsamhet.

Pastoratet skulle småningom tillfalla Edmund, och om morbrodern hade avlidit några år tidigare skulle det, som sig bör, ha överlåtits åt någon vän att upprätthålla tills han var gammal nog att bli prästvigd. Men Tom hade hunnit vara så slösaktig att det blev nödvändigt att förfoga över prästsysslan på annat sätt, och den yngre brodern måste vara med och betala för den äldre broderns nöjen. Familjen disponerade över ytterligare ett pastorat, som faktiskt var reserverat för Edmund; men även om det i någon mån lättade sir Thomas’ samvete, kunde han inte undgå att uppfatta det som en orättvisa, och han försökte allvarligt inpränta samma övertygelse i sin äldste son i hopp om att det skulle göra mer intryck än något han dittills kunnat säga eller göra.

Jag skäms över dig, Tom, sade han på sitt allra mest vördnadsbjudande sätt; jag skäms över det jag måste göra och jag litar på att jag kan väcka ditt broderliga medlidande i den här situationen. Du har berövat Edmund hälften av den inkomst han skulle ha haft i tio, tjugo, trettio år, kanske i hela sitt liv. Med tiden blir det kanhända möjligt för mig, eller för dig (måtte det bli så), att skaffa honom en bättre tjänst; men vi får aldrig glömma att inga sådana förmåner skulle ha varit mer än vad han ändå hade rätt att kräva av oss, och att i själva verket ingenting kan uppväga hans säkra förtursrätt, som dina pressande skulder tvingar honom att avstå från nu.

Tom hörde på under viss blygsel och viss beklämning; men han smet iväg så fort som möjligt och kunde snart med munter själviskhet tänka, för det första att han inte haft hälften så stora skulder som vissa av kamraterna; för det andra att fadern hade tagit saken på ett gräsligt tröttsamt sätt; och för det tredje att den blivande innehavaren av pastoratet, vem det nu kunde bli, med största sannolikhet skulle falla ifrån mycket snart.

Vid mr Norris’ död övergick rätten till pastoratet på en doktor Grant, som följaktligen bosatte sig i Mansfield och som såg ut att komma mr Bertrams uträkningar på skam, då det visade sig att han var en frisk karl i fyrtiofemårsåldern. Men nej, det var en korthalsad, apoplektisk karl, och bara man bjöd honom på rikligt med god mat skulle han nog kola av.

Han hade en ungefär femton år yngre hustru, men inga barn, och de kom till trakten med det sedvanliga goda ryktet om sig att vara mycket respektabla, älskvärda människor.

Nu räknade sir Thomas med att det skulle vara svägerskans tur att begära att få ta hand om systerdottern, eftersom man kunde tycka att mrs Norris’ förändrade situation och Fannys stigande ålder inte bara skulle undanröja alla tidigare invändningar mot att de bodde tillsammans, utan rentav göra det direkt önskvärt; och eftersom hans egna inkomster nu var mindre än förut till följd av att hans jordegendom i Västindien gått med förlust på senare tid, i kombination med äldste sonens slösaktighet, blev det önskvärt för honom att befrias från utgifterna för Fannys uppehälle och ansvaret för hennes framtida försörjning. Övertygad om att det var så det förhöll sig nämnde han den möjligheten för hustrun; och eftersom första gången hon åter kom att tänka på saken råkade vara när Fanny var närvarande, sade hon lugnt: Nå, Fanny, du ska lämna oss och bo hos min syster. Vad tycker du om det?

Fanny blev alldeles för överraskad för att göra något annat än att upprepa mosterns ord: Lämna er?

Ja, lilla vän, varför skulle du bli förvånad? Du har varit hos oss i fem år och min syster har alltid räknat med att ta hand om dig när mr Norris dog. Men du måste ändå komma hit och kalkera mina mönster.

Nyheten var lika obehaglig för Fanny som den hade varit oväntad. Hon hade aldrig mötts av någon vänlighet från mrs Norris och kunde inte tycka om henne.

Jag tycker det är sorgligt att behöva flytta, sade hon med ostadig röst.

"Ja, det tror jag säkert; det är bara naturligt. Jag kan väl inte tänka mig att du har haft