Tre män på velociped: -

By Jerome K. Jerome

I denna uppföljare till "Tre män på en båt" åker de tre vännerna på en cykeltur genom den tyska Svarta skogen. Ett årtionde senare är de äldre, men inte visare. Alla är ivriga att komma bort från England igen. Deras resa blir ett äventyr fyllt av humor, mystik och otaliga värdshus i den täta skogen. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 14, 2018
• ISBN: 9788711952900

Jerome K. Jerome

Jerome Klapka Jerome was born in 1859 and was brought up in London. He started work as a railway clerk at fourteen, and later was employed as a schoolmaster, actor and journalist. He published two volumes of comic essays and in 1889 Three Men in a Boat. This was an instant success. His new-found wealth enabled him to become one of the founders of The Idler, a humorous magazine which published pieces by W W Jacobs, Bret Harte, Mark Twain and others. In 1900 he wrote a sequel, Three Men on the Bummel, which follows the adventures of the three protagonists on a walking tour through Germany. Jerome married in 1888 and had a daughter. He served as an ambulance driver on the Western Front during the First World War and died in 1927.

Book preview

Första kapitlet

Tre män behöver omväxling – Anekdot om vådan av svek – Georges moraliska feghet – Harris får en idé – Historien om Den gamle sjöbussen och Den oerfarne seglaren – En präktig besättning – Risken att segla i frånlandsvind – Omöjligheten att segla i pålandsvid – Ethelberthas påstridighet – Det är fuktigt på floden – Harris föreslår en velocipedfärd – George tänker på motvind – Harris föreslår Schwarzwald – George tänker på uppförsbackar – Harris har en plan för uppförsåkning – Mrs Harris avbryter.

Vad vi behöver, sade Harris, är omväxling.

I samma ögonblick öppnades dörren och mrs Harris stack in huvudet för att meddela att Ethelbertha hade bett henne påminna mig om att hemfärden inte fick bli för sen för Clarences skull. Ibland tycker jag nästan att Ethelbertha oroar sig i onödan för barnen. Det var verkligen inte minsta fel på gossen. Han hade varit ute med sin moster på morgonen och om han bara sneglar längtansfullt mot ett sockerbagarfönster, så tar hon honom strax med in och köper bullar med grädde och kakor med ostfyllning åt honom, tills han försäkrar att han har fått nog och hövligt men bestämt vägrar att äta mer av något vad det vara månde. Sedan vill han givetvis bara ha en portion pudding till lunch och Ethelbertha tror att han håller på att få någonting. Mrs Harris tilllade att det var bäst att vi kom upp i övre våningen snart, då vi annars skulle gå miste om miss Muriels deklamation av Den galne hattmakarens tebjudning ur Alice i Underlandet. Muriel är Harris’ näst äldsta, åtta år gammal: det är ett piggt och intelligent barn, men själv föredrar jag henne i allvarliga stycken. Vi lovade att röka upp våra cigarretter och komma nästan omedelbart, och vi bad henne även att inte låta Muriel börja förrän vi kom. Hon lovade ett hålla tillbaka barnet så länge som möjligt och gick. Så snart dörren stängts fortsatte Harris sin avbrutna mening.

Ni vet vad jag menar, sade han, ett radikalt ombyte.

Frågan var hur det skulle åstadkommas.

George föreslog affärer. Det var ett förslag som var typiskt för George. En ungkarl tror att ett gift fruntimmer inte har så mycket vett ens att hon makar sig ur vägen för en ångvält. Jag kände en gång en ung ingenjör, som inbillade sig att han skulle resa till Wien i affärer. Hans fru ville veta vad då för affärer? Han upplyste henne om att han skulle bli tvungen att besöka gruvorna i grannskapet av den österrikiska huvudstaden och sedan avlägga rapport. Hon förklarade att hon ämnade följa med, hon var en sådan kvinna. Han försökte avråda henne, han framhöll att en gruva inte är rätta platsen för en vacker kvinna. Hon sade att det hade hon på känn och därför hade hon inte för avsikt att följa med honom ner i schakten. Hon skulle vinka av honom på morgonen och sedan roa sig på egen hand tills han kom tillbaka, se sig omkring i Wiens butiker och köpa ett och annat som hon kunde vilja ha. Det var han själv som hade kommit med förslaget och nu visste han inte hur han skulle kunna dra sig ur det, och under tio långa sommardagar besökte han gruvorna i grannskapet av Wien och på kvällarna skrev han rapporter om det, som hon hjälpsamt postade till hans företag som inte ville ha dem. Det skulle smärta mig mycket att tro att Ethelbertha eller mrs Harris hörde till den sortens fruar, men det är säkrast att inte överdriva det där med affärer – det bör nog reserveras för verkliga katastrofer.

Nej, sade jag, det enda raka är att vara öppen och manlig. Jag ska låta Ethelbertha veta att jag har kommit till den slutsatsen att en man aldrig värdesätter en lycka som ständigt omger honom. Jag ska säga till henne att jag – för att lära mig att uppskatta mina privilegier efter förtjänst – ämnar slita mig från henne och barnen under åtminstone tre veckor. Jag ska tala om för henne, fortsatte jag vänd till Harris, att det är du som har öppnat mina ögon för denna min skyldighet, att det är dig vi har att tacka –

Harris satte hastigt från sig glaset.

Tack, broder, avbröt han, men jag såge helst att du lät bli. Hon kommer att diskutera det med min hustru och – kort sagt, jag vill inte gärna ta åt mig en ära som jag inte förtjänar.

Men du förtjänar den, insisterade jag. Det var ditt förslag.

Det var du som gav mig idén, avbröt Harris igen. Du sade ju att det var ett misstag av mannen att fastna i slentrianens hjulspår, och att oavbruten huslig frid är förslöande.

Jag menade i största allmänhet, förklarade jag.

Jag fann det synnerligen träffande, sade Harris. Jag tänkte just upprepa det för Clara. Hon har en hög tanke om ditt förstånd, ska du veta. Jag är säker på att om –

Den risken kan vi inte ta, sade jag i min tur. „Det är ett ömtåligt problem och jag ser en lösning. Vi ska säga att det var George som föreslog det."

Den finns en brist på vänlig hjälpsamhet hos George, som jag ibland med harm konstaterar. Man kunde ha trott att han skulle ha välkomnat möjligheten att hjälpa två gamla vänner ur en knipa. I stället blev han obehaglig.

Gör det ni, sade George, så ska jag tala om för dem bägge två att mitt ursprungliga förslag var att vi skulle resa i sällskap – med barn och allt, att jag skulle ta med min moster och att vi skulle hyra något förtjusande gammalt slott i Normandie, vid kusten, där klimatet är speciellt nyttigt för klena barn och mjölken sådan som man aldrig får den i England. Jag ska tillägga att ni röstade ner det förslaget, under förevändning att ni skulle ha trevligare på egen hand.

När det gäller en typ som George är det bortkastat med vänlighet. Man måste vara fast.

Gör det du, sade Harris, så ska jag för min del ansluta mig till förslaget. Vi ska hyra det där slottet. Du tar med din moster – det ska jag se till – och vi har en månad tillsammans. Alla barnen är förtjusta i dig, och J. och jag kommer att hålla oss undan. Du har lovat lära Edgar meta och det blir du som får leka vilda djur. Sedan i söndags har Dick och Muriel inte talat om annat än när du var flodhäst. Vi ska göra utflykter i skogen – vi blir elva stycken – och om kvällarna ska vi ha musik och recitation. Muriel kan redan sex stycken utantill, som du kanske vet, och alla de andra barnen har lätt att lära.

George drog öronen åt sig – han har inget kurage – men han gjorde det inte värdigt. Han påstod att om vi var tarvliga och fega och falska nog att sänka oss till ett så ruskigt trick, så kunde han inte göra något åt det. Och om det inte var min avsikt att tömma portvinskaraffen själv, så vore han tacksam om jag ville avvara ett glas åt honom. Han tillade också, något ologiskt, att det egentligen saknade betydelse, eftersom såväl Ethelbertha som mrs Harris var kvinnor med sunt förnuft, som visste bättre än att för ett ögonblick tro att förslaget kom från honom.

När denna lilla tvist var bilagd var frågan: Vad för sorts ombyte?

Harris röstade som vanligt för sjön. Han sade sig känna till en yacht, precis den rätta – en som vi kunde hantera själva. Utan en hop maskande besättningskarlar som bara latade sig och kostade pengar och förstörde romantiken. Fick han en flink pojke, så skulle han segla henne själv. Vi kände också till den där yachten och det talade vi om för honom. Vi hade seglat den förr med Harris. Den stinker slagvatten och mögel så att alla andra dofter utplånas. Ingen normal havsluft kan hålla den stången. Vad luktsinnet anbelangar kunde man lika gärna tillbringa en vecka i Limehousehålan. Det finns inget skydd undan regnet, kajutan är tre meter gånger en och tjugo, och hälften tas upp av en spis som sönderfaller i sina beståndsdelar när man ska tända den. Sitt bad måste man ta på däck och handduken blåser över bord just som man kliver ur karet. Harris och pojken gör allt det intressanta jobbet – att logga och reva och låta gå och hala hem och allt sådant där – medan George och jag får skala potatis och diska.

För all del, sade Harris, då hyr vi en riktig yacht, en med skeppare, och seglar i stor stil.

Även detta hade jag invändningar emot. Jag kände till de där skepparna. Deras uppfattning om segling är att ligga och kajka en bit utanför land, inom bekvämt räckhåll för fru och familj, för att inte tala om favoritkrogen.

För åratal sedan, när jag var ung och oerfaren, hyrde jag själv en yacht. Tre omständigheter i förening hade förlett mig till denna dårskap: jag hade råkat få en större summa pengar, Ethelbertha hade uttryckt en längtan att andas sjöluft och redan morgonen därpå, då jag på klubben förstrött ögnade igenom ett nummer av Sportsman, föll min blick på följande annons:

Seglare se hit! Enastående tillfälle. Kanaljen, 28-tons yawl. – Ägaren, tvingad till en plötslig affärsresa, är villig att hyra ut denna magnifikt utrustade havets vinthund för längre eller kortare tid. Två hytter och salong, minipiano av Woffenkoff, ny koppargryta. Villkor: 10 guineas per vecka. Hänvändelse till Pertwee & Co., 3 A Bucklersbury.

Detta syntes mig vara svaret på en bön. Den nya koppargrytan intresserade mig inte, den lilla tvätt vi hade kunde vänta, tyckte jag. Men minipianot av Woffenkoff lät förledande. Jag såg för mig Ethelbertha spelande om aftonen – någonting med kör, där besättningen med någon övning kunde stämma in – medan vårt flytande hem flög likt en vinthund över silverne böljor.

Jag tog en droska och begav mig raka vägen till 3 A Bucklersbury. Mr Pertwee var en gentleman av anspråkslöst utseende, med ett anspråkslöst kontor tre trappor upp. Han visade mig en akvarell av Kanaljen länsande för vinden. Däcket stod i 95 graders vinkel mot oceanen. På bilden fanns inte ett levande väsen på däck, förmodligen hade de halkat av. Jag förstår uppriktigt sagt inte hur någon skulle ha kunnat hålla sig kvar annat än fastnaglad. Jag påpekade detta missförhållande för agenten, som emellertid förklarade för mig att tavlan föreställde Kanaljen rundande ett eller annat vid det det berömda tillfälle då hon vann Medwayskölden. Mr Pertwee tog för givet att jag visste allt om händelsen och därför ville jag inte komma med några frågor. Två små prickar vid tavlans ram föreställde tydligen tvåan och trean i denna celebra kappsegling. Ett fotografi av yachten för ankar i Gravesend var mindre effektfullt men antydde mer stadga. När alla mina frågor fått tillfredsställande svar, hyrde jag båten på fjorton dagar. Mr Pertwee sade att det var tur att jag bara tog den på två veckor – senare kom jag att helt instämma med honom – eftersom tiden passade in precis med en annan uthyrning. Hade jag beställt den för tre veckor hade han varit nödsakad att avvisa mig.

När vi var överens frågade mr Pertwee mig, om jag hade någon skeppare på lut. Det hade jag inte, vilket också var tur – detta tycktes vara min lyckodag, alla kategorier – ty mr Pertwee var övertygad om att det klokaste jag kunde göra var att behålla mr Goyles, som för närvarande förde befälet – en utomordentlig sjöbjörn, efter vad mr Pertwee försäkrade, en man som kände havet som sin egen hustru och som aldrig hade låtit ett liv gå till spillo.

Det var ännu tidigt på dagen och yachten låg utanför Harwich. Jag tog kvart i elva-tåget från Liverpool Street och klockan ett stod jag på däck i samspråk med mr Goyles. Det var en kraftig man med faderligt sätt. Jag framlade min plan för honom: att vi skulle stryka längs frisiska öarna och sedan smyga upp mot Norge. Han sade: Ajaj, sir och verkade högst entusiastisk inför resan; han förklarade att han skulle gilla den. Vi kom till problemet med proviantering och han blev än mer entusiastisk. Jag måste medge att den kvantitet proviant mr Goyles föreslog förbluffade mig. Hade det varit på Drakes och Spanska Sjöns dagar, skulle jag ha befarat att han planlade något brottsligt. Men han skrattade sitt faderliga skratt och försäkrade mig att det inte var i överkant. Blev det eventullt något över skulle besättningen dela upp det och ta med hem – det var tydligen skick och bruk. Jag hade en känsla av att jag furnerade den här besättningen för vintern, men jag ville inte verka småaktig utan teg. Den kvantitet drycker som erfordrades förvånade mig också. Jag beräknade vad jag trodde att vi själva skulle behöva och sedan talade mr Goyles för besättningen. Jag måste säga till hans heder: han tänkte på sina mannar.

Det är inte meningen att det ska bli några orgier, mr Goyles, påpekade jag.

Orgier! svarade mr Goyles. De tar bara en liten knäpp i teet.

Han förklarade för mig att hans valspråk var: Skaffa bra karlar och behandla dem väl.

De arbetar bättre för en, sade mr Goyles, och de kommer tillbaks.

För min del hade jag ingen känsla av att jag ville att de skulle komma tillbaks. Jag hade fått aversion mot dem innan jag ens hade sett dem och betraktde dem som frossare och suputer. Men mr Goyles var så godmodigt övertygande och jag så oerfaren att jag ånyo lät honom få sin vilja fram. Han lovade också att han även på den här avdelningen personligen skulle se till att att ingenting förfors.

Jag överlät också åt honom att mönstra besättning. Han sade att han inte skulle vara omöjlig – för min skull kunde han nog nöja sig med två karlar och en pojke. Om han syftade på avverkandet av maten och drycken tror jag han tog till i underkant. Men det är tänkbart att han bara talade om att manövrera yachten.

Jag tittade in till min skräddare på hemvägen och beställde en seglarkostym, med vit hatt, som de lovade att ta itu med genast och ha färdig i tid. Sedan for jag hem och berättade för Ethelbertha vad jag hade gjort. Hennes förtjusning dämpades endast av en tanke – skulle sömmerskan hinna bli klar i tid med en seglardress åt henne? Typiskt kvinnligt.

Vi hade firat smekmånad endast kort tid dessförinnan; den hade blivit något rumphuggen, och därför beslöt vi att inte inbjuda någon utan ha yachten för oss själva. Och jag tackar himlen för det beslutet. På måndagen tog vi på oss våra nya kläder och begav oss åstad. Jag har glömt vad Ethelbertha hade på sig, men vad det än var tog det sig förtjusande ut. Min egen kostym var mörkblå, kantad med en smal, vit snodd, vilket enligt min mening gjorde sig mycket bra.

Mr Goyles mötte oss på däck och upplyste om att lunchen väntade. Jag måste tillstå att Goyles hade försäkrat sig om en mycket god kock. De övriga besättningsmedlemmarnas duglighet hade jag ingen möjlighet att bedöma. När jag nu har distans till dem kan jag emellertid säga att de föreföll gladlynta.

Min mening hade varit att vi, så snart mannarna hade avätit sin middag, skulle lätta ankar medan jag med cigarr i munnen och Ethelbertha vid min sida skulle stå lutad över relingen och se Fosterjordens vita klippor förtona vid horisonten. Ethelbertha och jag fullgjorde vår andel av programmet och väntade, ensamma på däcket.

De tycks ta god tid på sig, sade Ethelbertha.

Om de inom loppet av fjorton dagar, sade jag, ska äta upp hälften av det som finns på denna yacht, då kommer de att behöva ansenlig tid på sig för varje måltid. Det är säkrast att inte skynda på dem, annars hinner de inte med fjärdedelen.

De måste ha somnat, sade Ethelbertha senare. Snart är det tedags.

De var onekligen mycket tystlåtna. Jag gick fram i fören och ropade neråt lejdaren på kapten Goyles. Jag ropade tre gånger, sedan kom han upp långsamt. Han tycktes ha blivit tyngre och äldre sedan jag sist såg honom. Han förde en slocknad cigarr i munnen.

När ni är klar, kapten Goyles, sade jag, så sätter vi i gång.

Kapten Goyles tog cigarren ur munnen.

Inte i dag, sir, sade han, "med er tillåtelse."

Vad är det för fel på den här dagen? sade jag. Jag känner till att sjöfolk är ett vidskepligt släkte och tänkte att måndagen kanske ansågs otursam.

Dagen är nog som den ska, svarade kapten Goyles, det är vinden jag tänker på. Den ser inte ut att vända.

Men vill vi att den ska vända? frågade jag. Jag tycker den är precis där den borde vara, akterlig.

Ajaj, sade kapten Goyles, det kan gå galet för oss allihop, såvida inte Försynen är nådig, om vi går i den vinden. Ni förstår, sir, tillade han förklarande när han såg min förbluffade min, detta är vad vi kallar frånlandsvind, det vill säga den blåser så att säga rätt ut från land.

När jag tänkte närmare efter, så hade karlen rätt. Vinden blåste från land.

Den kan kantra under natten, sade kapten Goyles hoppfullare. I vilket fall är den inte hård och hon vakar fint.

Kapten Goyles återgick till sin cigarr och jag återvände akterut för att förklara anledningen till dröjsmålet för Ethelbertha. Ethelbertha, som inte verkade vara på lika gott humör som när vi först embarkerade, ville veta varför vi inte kunde segla när vinden låg från land.

Om det inte blåste från land, sade Ethelbertha, skulle det blåsa från sjön och då skulle vi kastas upp på stranden igen. Enligt min mening är det här precis den vind vi behöver.

Det är för att du är oerfaren, älskade, sade jag. Det synes vara den rätta vinden men är det inte. Det är vad vi kallar frånlandsvind och en frånlandsvind är alltid mycket farlig.

Ethelbertha ville veta varför en frånlandsvind är mycket farlig.

Hennes påstridighet förargade mig en aning, kanske blev jag en smula förtretad. Det monotona rullandet på en liten yacht som ligger för ankar fördystrar en eldsjäl.

Det kan jag inte förklara för dig, sade jag, vilket var sant, men att sätta segel i den här vinden vore höjden av dumdristighet, och jag är rädd om dig, käraste. Jag vill inte utsätta dig för onödiga risker.

Detta tyckte jag var en fin förklaring, men Ethelbertha svarade bara att hon i så fall önskade att vi inte hade gått ombord förrän på tisdagen, och sedan gick hon ner.

På morgonen hade vinden kantrat till nord. Jag var uppe tidigt