Spekulation i baisse

By Edgar Wallace

När finansmannen Anthony Braid anar oegentligheter på börsen gör han ett besök hos en gammal bekant, nämligen bolagsdirektören Lord Frensham. Aktierna för Lulanga Oils tycks sjunka allt lägre och Braid misstänker att direktörens egen brorson är den skyldige. Brorsonen själv, en Mr. Julian Reef, hyser ett innerligt hat för Braid och smider planer för att hämnas anklagelserna. Hur svårt kan det vara att sätta dit någon som går under smeknamnet "Ålen"?Efter en tids nedgång är oljebolaget bortom räddning och Lord Frenshams personliga konkurs ett faktum. När han sedermera tar sitt eget liv trappas situationen bakom kulisserna upp och bedragarna gör allt för att lägga över skulden på någon annan. Plötsligt står Braid mitt i skottgluggen - hur ska han ta sig ur det här? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 13, 2018
• ISBN: 9788711761908

Edgar Wallace

Edgar Wallace (1875-1932) was a London-born writer who rose to prominence during the early twentieth century. With a background in journalism, he excelled at crime fiction with a series of detective thrillers following characters J.G. Reeder and Detective Sgt. (Inspector) Elk. Wallace is known for his extensive literary work, which has been adapted across multiple mediums, including over 160 films. His most notable contribution to cinema was the novelization and early screenplay for 1933’s King Kong.

Book preview

Egmont

Första kapitlet.

Sommaren nittonhundratjugu och någonting mer råkade en liten tränare och en jockey i luven på varandra. Tredje deltagare i grälet var en vadhållningsmäklare — en bookmaker — av tvivelaktigt rykte. Kontroversen gällde en häst vid namn Ectis, som var favorit i löpningen om den Kungliga Jaktpokalen. Både jockey och tränare voro misstänkta individer. Den officiella varningen svävade över deras huvuden så de kunde omöjligen ta några risker.

Dispyten rörde sig om huruvida hästen skulle sättas in i loppet sådan han var eller om (såsom jockeyen föreslog) man skulle avlägsna all risk genom att ge honom en liten dosis laudanum före starten. Båda männen förutsågo en del trassel. Om hästen sattes in utan vidare, kunde det bli tråkigt för jockeyen, och om vederbörande efteråt fingo för sig att några konster företagits med djuret och undersökningar sattes i gång, skulle tränaren alldeles säkert utan vidare ceremonier sparkas bort från kapplöpningsbanan.

Slutet på tvisten blev att tränaren fick som han ville. Ectis skulle utan några konster ledas fram till sadelplatsen. Bookmakern, som handlade i båda männens intresse började systematiskt sköta om hästen. Från att ha varit favorit blev han andre favorit och från andre favorit tredje. Sedan sjönk han ännu djupare så att oddsen till sist stodo hundra mot sex.

— Jag kan inte begripa mig på det, sade tränaren till hästägaren dagen före löpningen. Hästen är bättre än någonsin, mr Braid.

Mr Braid sög tankfullt på en lång cigarr och lät sina mörka blickar vila på den hopskrumpne lille tränaren. Braid var ny på kapplöpningsbanan — åtminstone i England — en sorglös man, mycket rik och mycket foglig. Han hade inga kapplöpningsvänner. De sakkunniga tittade nyfiket på den långa, gängliga figuren med det mörka, grånande håret och det långa, gulbleka ansiktet. Utan att hysa något medlidande med honom, uttryckte de i alla fall sitt beklagande över att en gröngöling, som borde kunna bli så inkomstbringande för dem, fallit i händerna på Lingford, tränaren, och dennes samvetslöse stallbroder Joe Brille, jockeyen.

Mr Anthony Braid beklagade sig emellertid inte själv så vitt man kunde se. Han ägde ett förtjusande litet hus i Ascot, där han bodde ensam under kapplöpningsveckan, och han var nöjd med sin ensamhet. Man kunde se honom stå för sig själv inom inhägnaden. Han stod där och rökte sin långa cigarr och tittade obestämt ut i luften. Han höll sällan vad, och gjorde han det någon gång, gällde insatsen blott blygsamma summor. Han hade aldrig satt sig emot sin tränares förslag, och han gjorde inga frågor rörande jockeyen. Man fick det intrycket att kapplöpningar tråkade ut honom.

— Det är möjligt, svarade han med sin släpiga röst sedan tränaren slutat, det är möjligt att mäklarna fått för sig något annat.

— Ja visst, sir, de tror att Denford Boy är säker vinnare.

Mr Lingford hade ofta beklagat att han inte kunde låta Ectis löpa sig till segern. Det hade kunnat inbringa honom en förmögenhet. Men han var skyldig en massa pengar till den mäklare, som dämpat ner hästen och därför hade han ingenting annat att göra än låta honom förlora.

En timme innan loppet gick tog Anthony Braid sin tränare avsides.

— Oddsen för min häst har fallit en smula, sade han.

Mr Lingford hade lagt märke till detta faktum.

— Ja, sir. Någon har hållit på honom över hela landet.

Han kände sig en smula obehaglig till mods därför att den mest intresserade mäklaren samma morgon beskyllt honom för att spela dubbelspel.

— Ja, svarade Tony Braid med sin djupa röst, jag har hållit på honom över hela landet. Jag håller på att vinna trettiotusen pund.

— Nej, vad säger ni sir! Tränaren kände sig lättare om hjärtat. Han hade trott att det var någon av Brilles sammansvurna som låg bakom och att jockeyen tänkte lura honom. — Ni kommer att få god utdelning på era pengar, sir. Brille påstår — — —

— Vad Brille påstår intresserar mig inte, sade Braid stillsamt. Han ska inte rida hästen. Jag har tagit över en jockey från Frankrike. Och jag har också tagit en annan tränare, mr Lingford. Jag överlämnade personligen hästen till mr Sanford för en halv timme sedan. Om ni närmar er honom, ska jag laga så att inspektören tar hand om er. Tillåter ni att jag ger er ett gott dåd?

Den förvirrade tränaren var inte i stånd att svara ett enda ord.

— Det är för resten två råd jag tänker komma med, fortsatte Anthony Braid. Det första lyder: Satsa så mycket på Ectis att vinsten sätter er i stånd att leva återstoden av ert liv. Jag tror nämligen att ni inte kommer att få ta hand om någon hästträning vidare. Det andra är: Försök aldrig att lura en man som tagit graden vid fondbörsen i Johannesburg. God morgon.

Ectis vann med tre hästlängder, och bland den tvetydiga kapplöpningspubliken fick sig mr Braid ett nytt smeknamn. Förut hade man talat om honom som Den där herrn och Gröngölingen (i själva verket synonymer).

Nu fick han heta Ålen. Och namnet kletade sig fast vid honom.

Han fick det en dag slängt sig i ansiktet på sitt kontor i City när han pungslagit Aaron Trosky, innehavare av Trosky Limited, på över femtiotusen pund. Det är sant att mr Trosky i sitt hjärtas oskuld gjort ett försök att roffa åt sig betydligt mer av mr Anthony Braid på en gruvinmutning, men det spelar egentligen ingen roll.

— Ni är inte ett dugg bättre än en ål, kved den skälvande Aaron. Man kallar er så, och det är precis vad ni är.

— Stäng dörren när ni går, sade Anthony.

Utan att låta avskräcka sig av mr Troskys erfarenhet kom en herre vid namn Felix Fenervy till mr Braid med ett förslag som rörde platina. Han borde ha begripit bättre. Anthony undersökte kartorna, läste ingenjörernas obestämda rapporter (de hade inte kunnat lura en kontorspojke en gång) och bjöd mr Fenervy på lunch. Även Anthony hade ett platinaförslag. Han ägde en del platinabärande mark i norra Rhodesia. Varför inte, föreslog den snälle mr Braid, slå ihop de båda gruvorna under benämningen Förenade Platinabolaget och på så sätt öka vinstchanserna? Förslaget satte Fenervy i eld och lågor. Nästa morgon betalade han sitt offer tjugutretusen pund och inbillade sig att han var på god väg att förtjäna pengar.

Sådap var Anthony Braid, vars förmögenhet ingen annan än hans bankir hade en aning om intill den morgon då han besökte en herre, som blev till den grad irriterad av honom att han slängde igen dörren mitt för hans näsa. Vad Tony Braid tyckte om lord Frensham hör inte hit. Det är möjligt att hans känslor voro till den grad koncentrerade kring en annan medlem av familjen, att lordens misstankar och Julian Reefs hat var någonting ytterst likgiltigt för honom.

— Mr Anthony Braid, mylord, anmälde betjänten.

Lord Frensham lutade sig tillbaka i sin djupa skrivstol, lät fingrarna otåligt löpa genom det tjocka grå håret och rynkade pannan.

— Åhå, grymtade han och såg på betjänten, varefter han tillade med en otålig vink med handen: All right! Visa in honom, Charles.

En bredaxlad man, slarvigt klädd, för tillfället orakad, med stora händer, sträv röst och kantigt sätt, sådan var den åttonde earlen av Frensham. En egensinnig och redbar man, som givit sig in i City för att reparera familjeaffärer, vilka voro omöjliga att reparera och vars rättframma, älskvärda egenskaper kämpade en ständig kamp mot de grymma krav som vidriga omständigheter ställde på honom.

När Charles gått ut, drog han ut en låda i skrivbordet och tog fram en svällande portfölj, öppnade den och började bläddra i papperen. Men det var ej med Lulanga Oilsyndikatets affärer hans tankar sysslade. Han funderade i stället på ett slutgiltigt och dräpande svar på det förslag, som inom några minuter skulle göras honom.

— Mr Anthony Braid, mylord!

Den man, som betjänten visade in i biblioteket var i mångt och mycket en sprätt. Alla detaljer, från den skiftande vita kragen till spetsen på de blänkande skorna, vittnade om att en god skräddare och en god betjänt gjort allt de kunnat för att fullända hans yttre.

Hans lediga hållning gav det felaktiga intrycket av att han var högväxt. Den svarta förmiddagsjackan slöt sig om en getingmidja. Den grå västen var försedd med knappar av onyx. Han hade inga andra smycken än pärlan i den utsökta halsduken samt en smal klockkedja av platina. De vita händerna, som höllo ett par handskar och en glänsande cylinder, buro inga ringar.

Mr Braid var fyrtio år och rak som en eldgaffel. Hans hår var nästan svart och framhävde ytterligare den gulbleka hyn samt det långa allt annat än obehagliga ansiktet. Ögonen voro mörka och outgrundliga. Han stod med blickarna fästa på sin värd. Inte ett ord yttrades förr än de blivit ensamma.

— Nåå, utbrast lord Frensham utmanande och otåligt. Sitt ner, Braid. Eller är du kanske inte klädd för att sitta?

Mr Braid lade mycket försiktigt ifrån sig hatt, handskar och käpp på ett litet bord, hissade beslutsamt upp byxbenen och slog sig ner.

— En förtjusande morgon, sade han. Han hade en djup, behaglig röst samt ett avväpnande leende. Hoppas du mår bra, Frensham — och lady Ursula?

Lord Frensham var inte i humör att diskutera vare sig vädret eller sin dotter.

— Jag har fått ditt brev, sade han barskt, och sanningen att säga, så tycker jag allt att det var — — hm — — hm — — —

— Oförskämt, sade mr Braid med aningen av ett leende i ögonen.

— Precis, stötte lorden fram. För att inte säga något värre. Vad du säger går ju i själva verket ut på att Julian Reef, som är inte blott min brorson utan även min meddirektör håller nere Lulanga Oils, att han faktiskt gör sitt bästa för att ruinera mig. Jag kan inte neka till, min käre Braid, att jag känner mig förvånad över att du givit skriftligt uttryck åt en så oerhörd anklagelse. Naturligtvis kommer jag inte att visa ditt brev för Reef. I annat fall — —

Mr Braids mörka ögon lyste upp.

— Varför skulle du inte visa honom brevet, frågade han helt stillsamt. Jag är inte det minsta rädd för ett ärekränkningsåtal. Jag äger så där en sex hundra tusen pund. Kanske något mer för resten. Ingen jury har någonsin utdömt ett så stort skadestånd. Jag kommer under alla omständigheter att få tillräckligt mycket kvar för att kunna leva.

Lorden rynkade pannan.

— Jag önskar ingen offentlighet, sade han. Jag ska vara fullt uppriktig mot dig, Braid. Det är någon som baissar aktierna. Priserna går ner för var dag. Och denne någon är du! Nej, var vänlig och avbryt mig inte. Du åtnjuter ett visst rykte — — du har ett öknamn — — —

— Ålen ja, mumlade den andre. Jag känner mig nästan stolt över det. Så kallar man inom förbrytarekretsar en man, som polisen inte kan få tag i. Och, min käre vän, Reef har försökt att fjälla mig på mångahanda sätt.

— Du är en kapplöpningsherre med ett säreget rykte —

Åter igen avbröts han av den mörkögde mannen.

— Säg dåligt, om det kan glädja dig. Det är visserligen inte alldeles riktigt, men om du kan hämta någon tillfredsställelse av det, så får du gärna säga dåligt, min käre Frensham. Alternativt kan jag för resten föreslå hemskt.

Lord Frensham gjorde en åtbörd, som visade att han var otålig.

— Det är kanske inte förtjänt, men ryktet löper i alla fall. Flera människor kallar dig Ålen än Tony Braid. Du kan väl inte vänta att du ska kunna få mig att tro att min bäste vän arbetar på min ruin, förråder både mig och bolaget?

Braid log ett stillsamt leende, stack handen i fickan och drog upp ett cigarrettfodral av guld. Han höjde frågande ögonbrynen och tog fasta på den tillåtelse, som lorden nickade fram. Han tände cigarretten med största omsorg och lade ifrån sig tändstickan med lika stor försiktighet.

— Har du aldrig kommit att tänka på att det skulle vara väl otympligt att komma med anklagelser mot din vän, om det verkligen vore jag som baissade dina aktier? Är jag en ål, har jag omöjligen kunnat göra mig skyldig till något så klumpigt som att slunga ut beskyllningar mot en man du sätter din lit till. Tilltro mig åtminstone en smula intelligens.

Plötsligt öppnades dörren och två personer kommo in. Den elegante mr Braid reste sig vid åsynen av en ung dam. Ursula Frenshams skönhet betog honom andan varje gång han såg henne.

Hon gick fram mot honom med utsträckt hand och med ett uttryck i ögonen, som vittnade om både häpnad och tillfredsställelse.

— Du är en riktig stygging, Tony, sade hon. Du har inte varit och hälsat på oss på flera månader.

Hon kunde inte se hur fadern ogillande rynkade pannan, men däremot borde hon ha kunnat gissa sig till att den leende unge man, som följt efter henne in i rummet, inte log längre.

— Anledningen till att jag inte kommit är helt enkelt den, att ingen bett mig, sade Tony Braid med det lilla gurglande skratt, som var karakteristiskt för honom. Ingen tycker om mig, Ursula. Jag hör till de utstötta.

— Prata nu inte smörja, grymtade Frensham.

Mr Reef, som ett ögonblick blivit bragt ur fattningen genom att så oväntat ställas öga mot öga med den man han hatade, fick tillbaka sitt leende.

Han log ständigt, denne rödkindade man med det tjocka, kastanjebruna håret och de underbart vita tänderna. Han såg anmärkningsvärt ung ut för sina trettio år, och han hade en pojkaktig vana att slänga omkring sig med obehagliga sanningar. Ofta var det sanningar, som beto likt pisksnärtar, och ej ens hans öppna och glada leende kunde mildra svedan av dem. Ibland läto de emellertid bara som sanningar rätt och slätt.

— Struntprat! Du har dig själv att skylla, Braid. Ni femtioåringar kan kanske bibehålla håret misstänkt svart och midjan misstänkt smal, men ni kan inte hindra att ni blir tråkiga, gamla gosse. Jag brukade bjuda dig på mina tillställningar. Men herre gud! En sur filt var som en torr sommardag i jämförelse med dig.

Braid förblev lugn.

— Dina tillställningar tråkade ut mig, svarade han i lätt ton. Och när jag känner mig uttråkad, blir jag sur. Jag slutade upp med umgänget hos dig på min trettionionde födelsedag i fjol. Jag tycker inte om dina vänner. Ska jag ovillkorligen träffa balettflickor, så föredrar jag att möta dem på andra sidan rampen.

Julian Reef brast i gapskratt, men skrattet saknade hjärtlighet.

— Låt bli att gräla, inföll Ursula förebrående. Pappa, du ska bjuda Tony på lunch. Och du Tony är så värilig och uppför dig snällt och hyggligt.

Lord Frensham kände sig tydligen obehaglig till mods.

— Jag kan inte bjuda hem Braid på lunch, därför att jag ska äta på klubben, sade han. Och nu, min kära Ursula — — —

Han gjorde en paus.

— Ni har affärer att prata om, förstår jag — — — Men pappa då! Du har ju inte rakat dig!

Hon nickade åt Tony och gick ut ur rummet. Mr Julian Reef såg från den ena till den andra.

— Jag är väl i vägen kan jag tro?

Tony Braid svarade:

— Nej då. Det här angår dig. Visa honom brevet som jag skickat, Frensham.

— Nej, det gör jag visst inte, fräste lorden. Jag har ju redan sagt att — — —

— Att du inte vill veta av någon skandal ja, inföll Tony Braid lugnt. Men jag försäkrar att det inte kommer att bli någon skandal.

Han gick sakta fram till skrivbordet där han ställde sig, och med handen slog han på dess polerade hörn för att stryka under varje ord han yttrade.

— Tills för sex månader sedan var du och jag mycket goda vänner. Jag skulle också tro att jag hjälpte dig med ett och annat då och då. Jag sitter inne med större erfarenhet när de gäller aktieaffärer än du. Det säger jag emellertid varken som ett försvar eller som en förebråelse. Jag hade fritt tillträde till ditt hus, och du hade ingenting att erinra mot att jag umgicks med Ursula. Men så skickade du mig plötsligt en biljett, vari du bad mig att inte komma vidare samt fordrade att jag inte mer skulle träffa din dotter. Nu har du upptäckt att hajarna och kapplöpningsskojarna i City kallar mig för Ålen. Det borde du ha kunnat komma underfund med för länge sen. Du tillät dig påstå att jag skulle baissa dina aktier i det jag bakom din rygg sålde Lulanga Oil. Jag förekom denna anklagelse genom att kategoriskt påstå att den man som säljer Lulangaaktier och bringat dig till ruinens brant är din egen brorson, mr Julian Reef, som av någon anledning — och det kan inte vara för annat än egen vinnings skull — sålt Lulanga under de senaste tre veckorna.

Julian Reefs ansikte förvreds av förbittring. Han lade ena handen på Braids axel och svängde honom runt.

— Du är en förbannad lögnare, skrek han, och nästa ögonblick låg han och sprattlade på golvet bredvid en stol, som han dragit med sig i fallet.

— Nu räcker det, Braid!

Frensham hade sprungit upp och stod i nästa sekund mellan de båda andra männen.

— Det är bäst du går nu.

Mr Braid tog sin hatt och slätade omsorgsfullt till felben. Ett litet leende syntes i hans mungipor.

— Jag är skyldig dig en ursäkt, Frensham, sade han, men ingen man, har någonsin ostraffat kallat mig för lögnare. Tar jag inte fel, så förvaltar mr Reef en del pengar, som tillhör din dotter. Tillåter du mig föreslå att du skickar dina revisorer för att granska räkenskaperna. Det kostar pengar att köpa till och med gula diamanter.

Han tog lugnt och utan brådska sina handskar och sin käpp. Reef, som kravlat sig upp, höll handen för käken och gav honom en dödande blick, när han gick förbi, men han gjorde inte något försök att hejda honom.