I låga ryttartorpet

By John Rumenius

Olof Andersson var en svensk militär som deltog i alla svenska slag mellan 1598 och 1660. Född omkring 1580 i Höga Hunneborg visade han redan i ung ålder ett intresse för militärtjänstgöring. Trots familjens motvilja, beslutade han sig för att ta tjänst först som trosspojke och senare som ryttare i Vänefanan. Här får vi följa ryttaren Olof som under Hertig Karl IX:s order kämpade för att stoppa den svensk-polska kungen Sigismunds planer på att återta makten över Sverige. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 31, 2021
• ISBN: 9788726831238

Book preview

Förord

Detta är en roman om Olof Andersson Silfverlood (1584—1676), som första gången gick ut i kriget som trosspojke år 1598 och inte knäppte av sig gehänget för gott förrän 1660. Han var då överste för det regemente som han hade tjänat i ett sträck i 60 år.

I min barndom sjöngs allmänt i hemmen visan om honom och traditionen höll hans minne levande. Att han levde kvar i Vänebornas minne under generationer berodde säkerligen på att han deltog i försvaret av bygden under de tre invasioner som danskarna företog under hans levnad. Under den sista, 1657, ledde han försvaret framgångsrikt. De tre krigen — det första och det sista rena överfall — kallades Brännefejden, Hannibalsfejden och Krabbefejden.

Bygden hade flera gånger tidigare invaderats av stridslystna danska kungar av oldenburgska ätten. Som gränsbor under denna tid levde folket i ständig skräck för danska legosoldater, som plundrade och brände bygden åtta gånger innan de tappade lusten. Sista gången danska trupper visade sig i Väne var så sent som 1788.

Olof Andersson, som adlades 1637 till Silfverlood, skulle varit en reslig man även i dag. Han skall ha varit 1,90 hög och är en av de många som hade mod och styrka att slå sig fram och göra sig bemärkt. Att han hade förvärvat sig respekt och aktning tidigt talar ett omnämnande från tinget i Sörby 1620 för, som intygar att ryttarne Olof Andersson i Fristorp, Olof Skule, Hökhammar, och Måns Bengtsson i Gärdhem i alle måtto hava sig förhållit mot bönderna som på deras tilldelningsgårdar sutto, som ärliga karlar ägnar och böra, och dem ingen oförrätt tillfogat.

Den historiska romanen, som är skriven i två avslutade delar, följer hans regementes, Wästgöta rytteri, fälttåg och icke visan, som är helt ohistorisk. Namnet på hans mor är icke känt, varför Elin har bibehållits och i romanen givits åt hans mor. Han var förresten gift två gånger. Historien om honom är givetvis i övrigt romantiserad, annars skulle det inte ha blivit någon roman.

Det förundrar mig att författare till historiska romaner har undgått denne ståtlige och färgstarke ryttare, som erövrade sköldcbrev och överstegrad. Han är som klippt och skuren till romanhjälte och var en hjälte i verkligheten också. Det har länge lekt mig i hågen att skriva en roman om honom. Han tillhör den tid då Sverige från en undanskymd plats i norr trädde fram på den europeiska arenan. Redan när jag som liten pojke följde med min far till vår rotesoldat Lundgren i Halltorp, Gärdhem, för att göra vårbruket åt honom, vaknade intresset för vår ur historisk synpunkt oerhört intressanta bygd. Lennart Torstensson, bland andra, är född där.

Om jag har lyckats är en annan sak. I så fall är jag glad över att ha bidragit till att göra denna vackra bygd och dess människor från fordom bekanta för flera i Sveriges land. Själv är jag synnerligen tacksam över att vara en av dess söner och född i Gärdhem medan ännu Trollhättefallens dån kunde höras och Gärdhems mäktiga klocka ringde helgsmålsringning. Överallt, både ovan och under jord, finner man ting som minner om svunnen tid. Där finns högar, bautastenar och redskap. Man finner även vapen, kulor och hästskor, som minner om den tid då Väne var gränsbygd och den bygd där dessa avskydda jutekungar mötte allvarligt motstånd.

En annan orsak till varför jag satt mig vid skrivmaskinen är den, att vår del av landet, västra Sverige, liksom har kommit bort i historien. Man har glömt bort att Norge i praktiken var en dansk provins och att dessa stridslystna oldenburgare, som satt på Danmarks tron, gång på gång försökte beröva Sverige både bondefrihet och självständighet.

Jag har aldrig kunnat förstå den ursäktande och servila attityden gentemot dessa krigarkungar. Norge var danska kungarnas anfallsplattform mot det sårbara västra Sverige. Så till exempel fick Wästgöta rytteri vara förlagt i Västergötland under Stora Ofreden från 1700 till 1712. Ofta förekommer sådana klyschor som Sverige inföll i Norge… Det har hänt att svenska stridskrafter gjort det — men långt efter det Danmark brutit freden. Mig veterligt har Sverige endast en gång gått anfallsvis tillväga mot Norge och det var efter Napoleonkrigen.

Till sjöss den 30.10.69

JOHN RUMENIUS

Personförteckning

Olof Andersson, adlad Silfverlood, född 1584 på ett torp under Fristorp

Elin, hans mor

Ingrid Bryngelsdotter, hans första hustru, död 1625. Barn: Bengt, Hans, Berta Carin

Ilse Kjeldsen Kraak från Ösel

Börjel Svantesson, ryttare från Fåstorp i Gärdhem, gift med Borghild

Olof Garpe, ryttare från Garpegården i Tunhem, gift med Gunilla

Jon, ryttare från Sköstorp i Tunhem, gift med Brita

Bengt och Bo, ryttare från Velanda i Gärdhem

Erik, ryttare, broder till Börjel, gift med Sigrid på Stommen

Blegåsarn, ryttare från Tittås i Gärdhem

Olof Olofsson, ryttare, granne till Börjel

Måns Bengtsson i Gärdhem, ryttare

Jon i Tåstorp, Tunhem, ryttare, gift med Olug

Thol i Enered Åsaka, ryttare

Anders Bryngelsson, korpral, Tunhem, fader till Ingrid och hos vilken Olof Andersson blev sventjänare, d.v.s rustade ut Olof

Perkele, hette Kuusta Karvinen och tillhörde en fana ryttare från Tavastland, som han hade kommit bort ifrån sedan han druckit ryskt

Marjatta, från Karelen; bodde sedan några år tillbaka i Reval

Mats i Malöja, gifte sig sedan med Marjatta

Öjar, ende överlevande från Nya Lödöse, räddades av Mats

Lennart Larsson från Hullsjö, Gärdhem. Teologie studerande i

Greifswald, avbröt studierna där och blev sjöman och styrman på sin blivande svärfader Kettils flöjtskepp

Ingela, dotter till Kettil och Lennarts maka. Barn: Lennart, Ulf, Siv och Gun

Gustaf i Alingsåker, Gärdhem, ryttare

Björn, korpral i Tåstorp, Tunhem

Carl Höök, ryttare, gifte sig med änkan Christina i Sylte

Laurentius Andræ Grotte, kyrkoherde i Tunhem

Torsten Linnarsson, generalöverste, från Forstena i Tunhem

Ordförklaringar

Fana, enhet för kavalleriet före 1627, cirka 300 ryttare.

Fänika, enhet för fotfolket, pikenerare och musketerare, före 1627.

Kollakorering, stridssätt för kavalleriet före mitten av 1620-talet. Denna taktik gick ut på att striden utkämpades på visst avstånd med pistoler. Sedan första ledet avfyrat sina pistoler fick nästa rycka fram o s v. Gustav II Adolf införde taktiken att låta kavalleriet rida rätt på fienden och avlossa pistolerna först sedan ryttarna sett vitögat på fienden.

Sventjänare var en ryttare som rustades ut av en rustare, vanligen en bonde eller en änka som ägde en gård.

Landsryttare kallades de bönder som rustade själva. Detta var mest vanligt, åtminstone i Wästgöta rytteri.

Trosspojke, pojke som red klövjehästen eller körde trosskärra med den utrustning som fanan förde med sig, tält, furage, proviant m m.

Visan om Olof Silfverlood

Upptecknad efter den gamla traditionen av

WILHELM von BRAUN

I låga ryttartorpet vid höga Hunneberg

Där satt en ensam kvinna, som snö var kindens färg,

Och tåren föll på linet, på vilket tungt hon spann,

När sorgligt uti spiseln den råa veden brann.

Med förklädssnibben hastigt hon nu åt ögat tog:

Snart är det tio år sen min Olof från mig drog

Uti den polska fejden, och ej ett enda ord

Jag hört från honom sedan. — Visst ligger han i jord!

Visst är han från mig tagen, av kula eller järn,

Och borta är min glädje, min stolthet och mitt värn;

Och gossen, som vi hade när han red hemifrå’,

Har Herren även tagit. Ack jag väl gråta må!

Att sitta övergiven, år ut, år in, som jag,

Det är att långsamt dödas av ödets hårda slag.

Jag redan är förgråten och bruten är min kraft —

Hur liten är den glädje, som jag av livet haft.

Ett år vi levat samman, blott ett, när kriget kom,

Och sig i evig ängslan min lycka bytte om;

Var natt i mina drömmar han blodig för mig stod,

Och sedan dog den lille, då sviktade mitt mod.

Dock höll mig modet uppe i flera vintrar än;

Jag trodde att jag skulle få återse min vän.

Det talades om segrar, som unge kungen vann;

Snart skall väl freden komma — jag tänkte då — och han!

Men freden kom dock aldrig — ej hälsning eller bud…

Kanhända att han lever men har mig glömt — o, Gud!

Den tanken är mig bittrast, är outhärdelig!

Om berget ville rasa och falla över mig!

Så kvad den arma Elin i bister vinterkväll,

Och såg bedrövad kring sig, allt i det tysta tjäll.

Då hördes steg därute. Hon knappt sig resa hann,

Förrän i stugan träder en ståtlig riddersman.

God afton! så han talte, "god afton och Guds fred!

Jag kommit har i skogen ifrån den rätta led,

Och tröttnat har min Blodsven. I lånen mig väl hus,

Och låten mig få dröja hos er till dager ljus?"

Förfärad hörde Elin den granne herrens ord.

Jag är en fattig kvinna, som ensam står på jord,

Har ingenting att bjuda en så förnämlig gäst." —

Behöves icke heller, blott foder till min häst.

Jag foder har tillräckligt, sen vargen rev min ko…

En sådan ståtlig herre jag ej om ont kan tro

Och vågar därför bedja hans nåd att sitta ner,

Mens jag går ut en vändning och efter hästen ser."

"Bliv kvar, min goda kvinna! Det har jag redan gjort,

Ty utan lov en krigsman tar för sig på var ort."

Ni kommer då från kriget? brast Elin häftigt ut.

"Det gör jag, raka vägen. Nu är det äntligt slut.

Om annat låt oss tala! Jag är på kriget mätt…

Här har ni riktigt trevligt, allt är så fint och nätt,

Och själv i bästa åren väl synes att ni är;

Hur kommer sig, att ensam ni dock vill sitta här?"

"Det är vår Herres vilja, hans nåd, och icke min.

Jag hårt har blivit prövad och sorgset är mitt sinn;

Min man gått ut i kriget, och säkert är han död,

Då jag ej hört det minsta från honom i min nöd."

Man bör ej tro det värsta, var riddersmannens svar.

"Men om han även fallit, det finns ju männer kvar;

Den kvinna, som en krigsman att taga blir förledd,

Bör dock på andra giftet sig göra klokt beredd."

"För Guds skull, käre herre, ack tala icke så!

Min Olle vill jag trogen igenom livet gå."

Men om sin egen trohet mot er nu Olle bröt?

Då vill jag dö, min herre! Här rösten Elin tröt.

Gråt ej! sa riddersmannen, med en förändrad ton.

Var tjänte han, berätta! — "Vid Liljehööks skvadron;

Som ryttare benämndes han ävenledes Lood."

Den ryttarn vill jag minnas. Det var en karl med mod.

"På mina knän jag beder, välsignade hans nåd,

Vet ni om honom mera? — Åh ja, ett tappert dåd,

Som uti Sveriges hävder kanhända får ett rum:

Han räddade sin konung vid träffningen vid Stuhm."

Och föll därvid… jag anar… jag vet att det är så!

En blixt därvid sågs lysa ur Elins ögon blå.

"Men har han räddat kungen, ej mig det höves gråt;

Han dog oss båda trogen… Min Olle, mig förlåt!"

Det gör han av allt hjärta! skrek riddersmannen bål

Och slöt den häpna kvinnan intill sitt bröst av stål:

"Du är en härlig kvinna och än åt mig för god,

Fast av din Olle blivit — ryttmästar Silfverlood!"

Olof som trosspojke

Det är vår det oroliga året 1598 och vi befinner oss i Väne på sydsluttningen av Hunneberg. Gården, eller rättare sagt torpet, är en nyodling under frälsegården Fristorp. Allting är gudomligt vackert här där våren kommer fjorton dagar tidigare än på andra sidan berget eller nere i Gärdhem. Här i Tunhem och i grannsocknen Gärdhem vittnar högar, bautastenar och domarringar om att det är en urgammal bygd. De flesta gårdarna skattar under kronan, men åtskilliga såsom Fristorp är frälsegårdar. Skattebönder känner sig en hästlängd förmer än frälsebönder men har förståelse för att även sådana måste finnas.

Olof på torpet, en pojke på fjorton år, har inga bekymmer om den saken. Han håller på med vedhuggningen, och det enda som han nu bryr sig om är att hålla yxan vass för grenarna. Dessa, som han och mor Elin har släpat ned från berget, är hårda och grova. Hela gården är full med dessa grenar av fur och gran, som de får gratis. En och annan topp har fått följa med, men grenar brinner bra och värmer gott på vintern.

Olof tycker vedhuggning är ett trevligt arbete. Runt omkring händer det så mycket. Lärkan sjunger, sädesärlan och staren gör honom sällskap. Då och då avbryter han huggningen och lyssnar till vildgässens rop. Det är något särskilt med dem. De brukar slå i Hullsjön ibland och han brukar då smyga sig ned dit för att titta på dem på närmare håll. Men de är vara, så han måste smyga försiktigt. Vildgässens rop har en egendomlig inverkan på honom. Han liksom fryser när han hör dem. Han får gåshud i nacken och på låren, varför vet han inte. Kanske är det för att han vet att vildgässen måste komma långt borta ifrån. Han har inte kunnat förmå sig att skjuta på dem med sin båge eller armborstet.

Plötsligt hör han vildgässen. Han hugger yxan i huggkubben och skyggar med högra handen för ögonen. Jo, där är de. De plöjer fram i en vinkel. Det är åtta stycken i högra floget och fem i vänstra, ledargåsen oräknad. De flyger lågt. Han hör hur luften brusar där de plöjer fram. Vad var det Bryngel sa då han talade med honom i går? Det betyder krig när vildgässen flyger lågt. Han ville att Olof skulle bli trosspojke vid ryttmästare Torsten Christofferssons fana. Det blir plötsligt så meningslöst att stå där och hugga. Just nu har han alldeles glömt lärkans kvitter och dånet från Trollhättefallen. Egentligen har han redan fattat sitt beslut och det är att följa med fanan när den inom kort skall rida iväg till Kalmar för att möta kung Sigismund och hans stridskrafter när de landstiger där.

Men det fanns ett men. Han har inte frågat sin mor ännu. Han har uppskjutit detta i det längsta. Det kommer att bli hans värsta pärs hittills. Hon är ståtlig och rar, hans mor. 38 år, ljus, blåögd och smärt som de flesta vänekvinnor – men vackrare än någon annan. Så är hon glad och sjunger ofta. Ibland kan hon bli upprörd och ledsen men nästan aldrig arg eller uppretad. Ja, Olof tycker rasande mycket om sin mor och är stolt över henne. Hon inte bara sköter det mesta på torpet, utan hon hanterar armborstet lika bra som en karl och saknas inte vid varggården när gråben skall ringas uppe på berget. Det är sällsynt att en kvinna får vara med där.

Elin Bryngelsdotter kommer ut på gården från den lilla mörka stugan. Hon skyggar med handen för det skarpa solskenet och får se Olof, som står och drömmer med handen på den i huggkubben fasthuggna yxan. När hon ser honom stå där barfota med linluggen i vädret och de långa lockarna vid sidorna och i nacken som krullar sig mot den slitna tröjan förstår hon att han är det käraste hon äger. Hon går tyst fram till honom.

– Vad tänker du på, Olof?

Olof stirrar på yxhammaren och fingrar med ena handen på en lång tråd i byxlinningen. Tänk att det skall vara så svårt att få fram det! Detta är det värsta han varit med om i sitt fjortonåriga liv.

– Mor, säger han slutligen, jag vill bli trosspojke.

Elin stirrar på honom med vidöppna ögon. Hon kan inte tro att hon hört rätt.

– Vad säjer du, pojk? Bli trosspojke? Följa med ryttarna i krig och elände!

– Fanan ska bara rida till Kalmar och möta kung Sigismund där.

Elin stirrar fortfarande på honom. Pojken menar tydligen vad han säger. Bli trosspojke och ligga i fält om nätterna. Hennes pojk. Hon känner det som om en hand griper om hennes hjärta. Hennes ståtlige och rare pojke, om vilken självaste kyrkoherdens fru sade, att det var den duktigaste och artigaste pojken i socknen.

Olof stirrar fortfarande på yxhammaren. Han kan inte se sin mor i ögonen.

– Nej, pojke, du får inte ge dej ut. Du ska vara här hemma och sköta jorden. Din far håller ju bara på med sitt skomakeri. Jag har sett så mycket av krig, mord och brand så jag står inte ut med att se dej dra iväg med de där ryttarna ut i krig och elände. Stanna hemma, stanna hemma, pojken min!

Elin försöker omfamna sin son, men han slingrar sig skamsen ur hennes grepp. Han, stora karlen, är skamsen över att bli föremål för en sådan ömhet. Han ställer sig på andra sidan huggkubben och ser henne med en fast blick i ögonen. Han tycker synd om henne. Han är själv nära att ta till lipen. Olof har inte någonsin sett henne så upprörd. Hon är så vacker där hon står. Han tänker på att hon åtskilliga gånger fällt både tjäder och orre med sitt armborst. Hon vrider sina händer och tårarna kommer i hennes ögon. Olof vill så förfärligt ogärna göra henne ledsen.

Elin förstår också att här måste hon ta till andra metoder än att be honom stanna hemma och bruka det lilla torpet. För far sin får han allt. Denne har ingen viljestyrka. Skomakare Ulf säger ja till allting. Märkligt att hon gift sig med den store skomakaren, men hon fick ju inte själv bestämma. Olof är ingen pojke längre, förstår hon.

– Du vet inte vad du gör, pojk! säger hon. Du vet inte vilket elände krig är! Men det vet jag. Jag var sex år då jag med min mor fick fly upp på Hunneberg tillsammans med alla andra kvinnor på slätten och driva upp kräken på berget. Där födde min stackars mor ett barn, en syster till mig, för tidigt. Hon slapp leva och se eländet efteråt. Vi låg inne i ett björnide i ständig skräck för att den där Oldenburgarens slaktare till knektar skulle komma upp och skända och slå ihjäl oss. Under tiden fick våra karlar med stakar och liar möta de danska knektarna, som förresten inte var danskar utan slödder sydifrån. Och vad hände min far? Jag har aldrig velat tala om det, men nu ska du få veta det. Han blev fastnaglad med en hillebard vid en stubbe. Han blev kvar där tillsammans med tjugo andra. Där fann kyrkoherde Lars dem. Det var inte nog med att knektarna haft ihjäl dem utan de hade sprättat upp dem också.

Elin darrade av upphetsning och tårarna strömmade ur hennes ögon. Hon kunde inte sluta utan fortsatte.

– Å här, hon gjorde en svepande gest utåt slätten, hur såg det inte ut här. Åh Herre Gud! Jag blir rasande när jag tänker på det. Allting brann. Allt, allt, allt! Jag blev bortkörd från björnidet för barnungar får ju inte se när ungar kommer till världen. Jag klättrade upp på höjden ovanför Prästeklev. Vilken syn! Hela Tunhem och hela Gärdhem brann. Rånnum, Forstena, Fristorp och Hol brann som fnöske. Kreaturen som hade blivit kvar keste in i elden som om de inte unnade sig själva åt dansken. Det luktade brandrök i åratal efteråt. Ja, jag känner det ännu. Så har det varit i alla tider så långt far och farfar kan minnas. Så var det under Bassefejden då Ekholms hus förstördes, så var det under Gustav Vasas tid, då Christiern försökte komma tillbaka. Mor min, stackarn, berättade om det. Här går en härväg fram, ser du. Den går fram över Brätte, sedan över Gäddebäck från Naglum. Alltid kommer de den vägen. Det är för att det finns mat för knektar och hästar på slätten. Här finns det möjligheter att plundra och skända. Tacka vår skapare att Hunneberg finns och de stora skogarna i Åsaka och kring Velanda. Annars hade du aldrig blivit född.

Elin sjönk utmattad ihop på huggkubben och såg tyst framför sig. Hon darrade fortfarande av rörelse. Olof förstod att hon hade fruktansvärda upplevelser bakom sig som barn. Han lade handen på hennes axel och strök henne tafatt över kinden.

– Förstår du nu, Olof, varför jag vill ha dej hemma? Jag vill inte att du ska bli en sån där som slår ihjäl bönder.

Olof var tyst en lång stund, inte därför att hans mor hade övertalat honom att avstå från anbudet att bli trosspojke. Tvärtom hade hennes berättelse haft motsatt verkan. Nej, han tänkte nu över hur han skulle lägga sina ord så att han kunde få hennes välsignelse. Han satte sig på en mindre kubbe vid hennes fötter.

– Men vi har haft fred länge, mor.

– Ja, det har vi haft, men de kommer, de kommer.

Nu hade han fått en angreppspunkt.

– Tycker mor att vi då ska möta dem med liar och påkar igen? Är det inte bättre att vi lär oss hantera riktiga vapen och har pott och harnesk på oss, så vi kan stoppa dem vid älven? Förresten är det ju många bönder som rustar nu. Ända sen kung Eriks tid är det ju bönderna som helst rustar. Det har far sagt. Och det är ju inte bara småbönder som rustar. Inte vem som helst får bli ryttare. Det är ju rejäla karlar. De vet att enda möjligheten att få ha sitt ifred är att kunna hantera vapen. Å jag, mor, jag ska ju bara bli trosspojke åt korpralen. Vi ska ju heller inte ut i kriget. Vi ska bara möta kungen och hans polacker och följa med honom till Stockholm.

Olof ville inte låta enträgen. Han visste att det inte var rätta sättet att övertyga mor sin. Han såg på henne med en viss förhoppning. Tårarna i hennes ögon hade torkat och hon darrade inte längre. Olof fortsatte:

– Bryngel på Stommen i Gärdhem ska följa med och vara trosspojke åt fänriken i Velanda. Det sa farbror Anders när jag var på Skalltorp i går. Anders är ju mors kusin och Bryngel är ju också släkt med oss.

– Trosspojke, ja. Elin suckade tungt. Jag vet nog att det är bara början. Får du smak för det där livet så kommer du att bli ryttare också. Kunde väl tro att det skulle bli så här. När du föddes skrek du inte och hade knutna händer. Ett tecken på att du skulle bli egensinnig och hård att tas med. Vad tåget till Kalmar beträffar så vet ingen hur det slutar. Hertig Carl har ju rest sig mot kungen. Han kommer inte att släppa fram den där polacken med sina jesuiter till Stockholm inte. Han lär vara som du, egensinnig och krigslysten.

– Men mor, jag är inte krigslysten. Jag tycker bara inte att vi ska låta oss stickas ihjäl av danske kungens knektar. Det är skillnad på det, mor. Förresten har jag hört sägas att Västgöta ryttare kommer att gå över till hertigen. Det sa Bryngel att hans far sagt. Ingen vill ha den där papisten Sigismund till kung. De vill hellre ha hertig Carl till kung, för han är på böndernas sida.

– Vad ryttarna säger har ingen betydelse. Befälet har svurit kungen tro och lydnad och det blir som de vill. Och vill det sig illa kanske Västgöta ryttare måste slåss med hertigens folk.

– Nej, mor, det är inte alls säkert. De flesta ryttarna är bönder och de kommer inte att slåss mot andra svenskar.

– Hur vet du det?

– Lennarts pojke i Hullsjö, som ska bli präst och har studerat i Tyskland, säger att västgötabönder i alla tider skött sig själva och inte brytt sig om kungar som inte varit bra. Han säger att det står i den gamla västgötalagen, att vi äger konung vräka och konung taga, och det blir nog så denna gången också.

– Det var värst vad du vet mycket, pojke!

Elin tittade i smyg på Olof där han satt, ivrig och röd i ansiktet. Han var lika lång som hon men hade de barnsliga och pojkaktiga dragen kvar trots flera års hårt arbete. arbete.

– Det är förstås denne, den unge Lennart, som har satt dessa griller i huvudet på dej. Och en sådan ska bli en Herrens tjänare?

– Nja, han säger att jag nog skulle bli något annat än att gå här hemma och dra. Han säger att jag skall lära mej läsa och skriva, för det har jag god nytta av.

– Ja, men det är väl något annat än att bli trosspojke?

– Javisst, kära mor, men det är ju enda möjligheten att få komma ut härifrån.

– Ut härifrån? Mor Elin såg länge på sin son, som förstod att han förrått sig. Det var förfärligt så gärna du vill bort härifrån! Är det då så svårt och betungande att vara här hemma i socknen? Det är som om de hade blivit förändrade här i bygden på sista åren. Antingen ska de bli ryttare eller båtsmän. De som bor vid älven och vid Vänern ska bli båtsmän. Det är som om det inte skulle duga att hålla på med jorden längre.

– Men förstår inte mor orsaken till detta? Förstår inte mor att folket här inte vill ha sina gårdar brinnande igen, nu när de äntligen byggt upp dem. De vill inte bli slaktade eller jagade upp på berget igen. Lennart har förresten sagt att folket här för många herrans år sen gav sej iväg på tåg med sina båtar utefter älven. De kallades för älvagrimmar på den tiden. Det var likadant med Vassända- och Naglumsbönderna. När de kristnades så slutade de upp med dessa tåg.

– Du menar alltså, Olof, att kristendomen börjar gå ur dem nu och att de inte tycker det är roligt att vara hemma och arbeta längre? Elin såg förtörnad ut och började få sitt humör tillbaka. Olof märkte genast förändringen.

– Nej, mor, det menar jag inte, utan det beror på att den danske kungen inte låter oss vara ifred.

– Ja, men han har ju inte oroat oss på länge. Det är nog slut med ofredstiderna.

– Tror mor verkligen detta?

Olof sade det med eftertryck och tog hennes hand och tittade henne i ögonen.

Hon tittade på hans ivriga ansikte och kunde inte annat än le. Olof såg detta och gick omedelbart till attack igen.

– Tycker inte du, mor, att det räcker med vad som skett? Det finns ju fortfarande gårdar i socknen som inte byggts upp och vårdkasen på berget hålls alltid i ordning.

– Men du, Olof, behöver väl inte dra iväg för det? Du kan väl hålla dej hemma. Du vet att det inte är så mycken reda med far.

– Men mor, det är väl inget fel på far?

– Nej, nej, det är inte så jag menar. Han är snäll och arbetsam, men han säger aldrig till ordentligt.

Olof hade på tungan att säga något om att mor hade tagit befälet hemma, så det fanns inte så mycket att säga för honom. Han teg emellertid. Det var nog klokast så, för att inte fördärva mors ändrade inställning. För hon hade ändrat sig, det kände han på sig. Men så hade han också använt hela sitt förstånd och lagt sina ord på det bästa sätt han kunde.

– Mor, jag vill bara pröva på det här som trosspojke, och så får jag se en annan del av Sverige än Tunhems slätt. Jag är ju hela fjorton år och ska bara bli trosspojke. Vi har ju två släktingar med i tåget och många andra härifrån slätten.

Elin satt och tänkte en lång stund. Inte därför att hon inte visste om hon skulle släppa iväg pojken eller ej. Hon förstod att det inte tjänade något till att försöka hindra honom. Då skulle hon inte få någon ro i torpet. Nej, det gällde att slå till reträtt på rätta sättet.

– Jag ska tala med korpral Anders Bryngelsson och han ska svara inför Gud och mej att du inte kommer i närheten av knektar som slåss, utan bara ska sköta trosshästen. Du ska hålla dej långt bakom alla som strider.

– Men mor, ska det verkligen vara nödvändigt? Olof tyckte att det var genant om hans mor gick och pratade med korpralen om sådant.

– Nu håller du tyst, pojke. Jag ska i morgon dag gå till Skalltorp och tala med honom, annars blir det ingenting av med din trosspojkssyssla.

– Låt gå för det då, mor, men be honom vackert att inte säga det åt någon annan.

Olofs mor såg på honom en lång stund och sade med lugn röst:

– Det var väldigt vilken stor karl du har blivit på några dagar. Ja, min käre pojke, sade hon slutligen och lade händerna på hans axlar. Det blir väl ingen annan råd än att du får ge dej iväg då. Det hjälper ju inte vad en mor säger. Din far lägger inga hinder i vägen, det vet jag. Men var rädd om dej, Olof. Du vet att du är det käraste jag har – kärare än far och kärare än din bror och dina systrar.

Det hade faktiskt hänt något i hela Västergötland sedan nordiska sjuårskrigets slut. Då brändes 500 hemman i Ale, Flundre och Väne härader. Även i andra härader gick mängder