Driv fogdarna bort!

By John Rumenius

Engelbrekt är en klipsk pojke. Kanske förstår inte hans föräldrar just hur klipsk han är förrän han redan är halvt vuxen. Sedan barnsben har han i detalj fått höra faderns rapportering om landets politiska läge. Om den ofördelaktiga unionen med Norge och Danmark och tyskarna som ännu sitter på höga säten i hela landet. Han får lära sig att ingen riktigt förstår varför den utländske Erik av Pommern plötsligt sitter på tronen. Men det som får honom att gå i taket är det faktum att bönderna i ensamhet sliter som slavar för att förse riket med skattepengar. Nog måste något göras åt detta. Men vem ska göra det – och hur? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 7, 2021
• ISBN: 9788726831184

Book preview

www.sagaegmont.com

Danska ― tyska fogdar i de olika slotten och borgarna.

Herman Korner, samtida historiker och magister i Lübeck skriver:

En svenskfödd frälseman vid namn Engelbrekt, en man med stor klokhet och drift gjorde uppror mot kung Erik, då han inte ville tåla de olidliga övergrepp, för vilka riddare, borgare, bönder och hela det svenska folket utsattes för av kung Eriks danska fogdar och hövitsmän… Säkerligen började Engelbrekt detta krig icke av något sinnets övermod eller av härskarbegär, utan af medkänsla med de lidande.

Biskop Thomas frihetssång:

Frihet är det bästa ting

där sökas kan all värld omkring

den frihet väl kan bära.

Vill du vara dig själver huld

du älske frihet mer än guld

ty frihet följer ära.

Förord

Det har skrivits många avhandlingar om drottning Margareta och Kalmarunionen både av svenska historiker av facket och amatörer. Ett tag var det populärt att omvärdera våra stora historiska personer och denna tendens står sig ännu. Det är därför nyttigt att gå till utländska författare för att få deras uppfattning om vissa personer. De har ofta tillgång till flera historiska källor än vi har här i Sverige. Ofta stöter man på frågan om varför inte Kalmarunionen fick bestå, och det finns flera som ger Engelbrekt skulden. Detta var för mig en orsak till varför jag sökte svar på frågan hos bland andra den danske historikern Kristian Erslev. Så här säger han: "Så snart Margareta hade genomfört föreningen mellan Nordens tre riken, styrde hon dessa som en enda stat och därigenom hade unionen från första stund fått en dansk överhöghet i Norden. Dessa riken styrdes från Danmark med danska och tyska ämbetsmän och med huvudvikt lagd på danska intressen. Erik av Pommern fortsatte i de fotspår drottning Margareta hade beträtt. På enstaka punkter har han, säker på sin maktfullkomlighet, uppträtt mildare än drottningen… Margareta vann i alla fall inte allmogens sympati; man klagade över de hårda skattebördorna, som utpressades av hennes fogdar. Eriks fogdar var väl i det hela bättre än de under Margaretas tid. Sverige blev dock inte längre behandlat som ett nyerövrat land…

Där fanns säkert god grund för klagan, medelmåttiga ämbetsmän (fogdar, biskopar, lagmän och häradshövdingar) försökte självklart att utnyttja sin ställning till det yttersta och möjligheterna var goda eftersom en klagan skulle gå den långa vägen till kungen i Danmark…

Unionen var dansk och de två andra länderna hade bara att tjäna danska syften. Det sades i unionens riken att Sverige skall föda dig, Norge skall kläda dig och för Danmark skall ni kämpa… Sverige och Norge kunde i det yttre känna en viss säkerhet i Unionen, men den kunde inte uppvägas av de offer de måste bringa för Danmark (krigen mot Schleswig-Holstein och mot Hansan). Unionen kunde blott hållas uppe när Norge och Sverige kunde hållas nere som lydriken under Danmark. Danmark lyckades med Norge men det var Sveriges ära att det tillkämpade sig sin frihet…"

Drottning Margareta följde inte alls under sin regeringsperiod ett ŕegeringslöfte som under stor högtidlighet var avtalat i överenskommelsen 1391 då hon förpliktigades att styra riket som landslagen föreskrev utan började med att danificera Sverige-Finland och Norge, fortsätter Erslev.

En annan egendomlighet i Margaretas regemente, och som historikerna gärna hoppar över, är att hon 1397 lät Nordens tre riken välja hennes systerdotterson Henrik Bogislav av Pommern till kung. Han ändrade sitt namn till Erik för att lättare kunna godtagas av de två andra länderna. Men varför överlämnade drottning Margareta makten till denne gosse? Det är en gåta som ingen historiker har kunnat lista ut. Själv kvarstod hon som medregent till år 1412 då hon dog.

Historikern Gottfrid Karlsson vill leda i bevis att allmogen, bönder och bergsmän inte deltog i 1436 års Arboga möte. Jag tycker att han har lyckats dåligt med det. Det låter otroligt att Engelbrekt skulle utestänga allmogen vid detta tillfälle och det strider helt mot allmogens historia i vårt land.

Så här skriver dansken Erslev:

I knappt tre år verkade Engelbrekt och han har under den tiden gjort mer för sitt folk än någon annan varken förr eller senare. Då reste Engelbrekt bönderna till kamp för rikets frihet; alla följde honom och främlingsväldet föll i Sverige för att aldrig mer resa sig. Med detta stordåd säkrade bondeståndet för sig själv en ställning i Sverige (och Finland) som detta stånd saknade i Nordens andra två riken. Också stormännen slöt sig till Engelbrekt; med stor ängslighet såg de på hans myndighet. De bäste av dem grep hans hand.

Medan Erslev har klart för sig böndernas ställning i Danmark — och i Pommern — var livegenskap, som för Danmark upphörde 1788 och i Tyskland år 1818 glömmer våra egna anhängare av Kalmarunionen, att de svenska bönderna var ensamma i Europa, att vara fria män. Kalmarunionen, som Margareta och Erik av Pommern utformade den, med ofria bönder, var därför från början dömd att misslyckas. De svenska bönderna gick aldrig med på att krypa under det ok som danska och tyska fogdar försökte lägga på deras axlar. Överenskommelsen i Kalmar ratificerades för resten aldrig varför det är fel att tala om en Kalmarunion. Den har aldrig funnits på papper; endast som utkast.

Den sista spiken i unionens likkista slogs i den 24 juli 1436 då Erik tillsammans med biskop Ulrik av Århus, Krummedike och kungens pommerska fränder från städer som Bart och Wolgast, 120 stycken kom till Kalmar. På stadens torg knäböjde de svenska rådsherrarna och bad kungen att taga dem till nåd och framförde vissa klagomål. Vilken syn!

Det framkom då ett förslag till ny unionsakt som i verkligheten innehöll den skarpaste kritik mot det styrelsesätt som Margareta hade genomfört och kung Erik fortsatt. Men förslaget kom aldrig att föreläggas riksens råd. Det såg danskarna själva till.

Karlskrönikan och Erslevs arbeten är de viktigaste källorna till denna roman. När man läst det mesta av det som skrivits om Engelbrekt av historiker och andra har jag undrat om man måste vara född bonde och vara uppväxt bland bönder för att rätt förstå Engelbrekt och hans verk.

Historikern Golo Mann, författaren Thomas Manns son, säger på ett ställe i sin bok Wallenstein att orsaken till att svenskarna besegrade flera kejserliga arméer under 30-åriga kriget var, att svenskarnas regementen bestod av fria män, som stöttade upp varandra i striden. Sverige var det enda land i Europa som hade ett fritt bondestånd.

Men det är märkligt att Wilhelm Moberg i sin Historia För Svenska Folket ger Margareta följande eftermäle: Margareta Danakungs dotter eftersträvade ett fredligt umgänge, en broderlig gemenskap mellan de folk, hon regerade över. Hon försökte motverka en trångsynt nationalism, en insulär politik, som vid varje ny konflikt ledde till blodsutgjutelse och deras ömsesidiga skada. Den hade ju genom långa tider varit folkens stora olycka.

Det låter ju vackert, men är inte historiskt riktigt. Varför överlämnade hon kronan och makten till en pommersk systerson, 14 år gammal? Detta skedde 1396.

Det finns inga historiska uppgifter om Engelbrekts liv före 1424. Men för att få en bakgrund till min berättelse har jag med diktarens rätt låtit honom komma till Prag under hussiterupproret, ett av flera bondeuppror vid denna tid. Kanske stred han som många svenskar nere i Sönderjylland under kung Eriks blodiga regemente? På något sätt måste han ha skaffat sig militär erfarenhet. Det finns ingen annan förklaring till hans mästerliga och överlägsna strategi och hans utomordentliga ledning av de största härar, på 40.000—50.000 man, allmoge, allt enligt utländska källor.

M/S NORDANHAV i juni 1979.

Kortfattad personförteckning, historiska personer

ENGELBREKT ENGELBREKTSSON, född omkring 1386 i Dalarna, möjligen i Norbergs bergslag.

Drottning Margareta, född 1353, död 1412. Drottning i Norden 1389—1396, medregent till 1412.

Erik av Pommern (Bogislav), född 1382, död 1459. Regent 1396—1439.

Erik Puke, riksråd, underhövitsman.

Karl Knutsson Bonde, född 1408, död 1470. Herre till Fågelvik, marsk, senare kung tre gånger.

Herman Beerman, en av Engelbrekts underhövitsmän.

Nils Gustavsson, Stjärnbåt, riddare, lagman i Uppland.

Nils Erengislesson, riddare, underhövitsman.

Broder Svensson, Tjurhuvud, väpnare, underhövitsman.

Johan Karlsson Färla, väpnare, underhövitsman.

Biskop Knut, Lidköping.

Biskop Sigge, Skara.

Biskop Tomas, Strängnäs.

Biskop Nils, Växjö.

Biskop Magnus, Åbo.

Ärkebiskop, Olof Larsson.

Peder Ulvsson Roos av Ervalla.

Bernhard Osenbrygge, från Danzig.

Herman Korner, krönikeskrivare, Lübeck, m. fl.

Åt fanders med Albrekt

Lille Engelbrekt satt framför eldstaden i bergsmansgården vid Kopparberget och lekte med sina kottar, som han förgäves försökte få att stå upprätt. Då spetsade han sina små fyraåriga öron: Åt fanders med Albrekt! röt fadern till. Detta som svar på någon invändning, som hans hustru Catarina kom med.

— Åt fanders med Albrekt! muttrade lille Engelbrekt och fortsatte att leka med sina motspänstiga kottar.

Bergsman Engelbrekt Engelbrektsson och hustru Catarina fortsatte att samtala om de dåliga och laglösa tiderna som denne Albrekt av Mecklenburg fick skulden för.

— Om inte denne tyskekung nu åker ur landet, blir vi snart alla förslavade. Landet är ju laglöst, fortsatte han.

— Åt fanders med Albrekt! kom det eftertryckligt från kotttämjaren.

— Det är nog bäst att vi slutar detta samtal, Catarina. Tänk om pojken upprepar de orden när några av kungens svenner dyker upp här, sade fadern.

Men det var inte utan, att han kände en viss stolthet över sin sons fattningsförmåga. Modern däremot skakade på huvudet åt detta okristliga yttrande från den lilles läppar. Hon mumlade en bön om att den heliga jungfrun och helgonen skulle ursäkta den lille.

— Så får du inte säga. Det är syndigt tal, som den heliga jungfrun inte vill höra, sade hon strängt.

Denna dialog ägde rum i bergsmangården samma månad år 1389, som drottning Margaretas och kung Albrekts härar drabbade samman vid Falköping. I februari månad, detta ödesdigra år för mecklenburgaren, fördes han som fånge inför Valdemar Atterdags bryska dotter.

— Där, sade hon och pekade ut över de blodiga bylten, som låg i onaturliga ställningar i den rödfärgade snön, där har du dina tyska hovmän. Fräck och otidig var du också före striden. Du är inte bara besegrad och vår fånge. Du är dum besegrad fånge. Den vadmalsfana och den brynsten du sände över till oss före slaget skall för alltid vittna om din dumhet. En av mina lägsta drängar fick ta emot dem. Det passar sig inte för en mäktig drottning, härskarinna över Europas största rike, att ta emot andra gåvor än av guld och diamanter. Lägg detta på minnet om det någonsin skulle behaga oss att släppa dig lös. Skulle det behaga oss, kommer det att kosta dig, mecklenburgare, oändligt mycket. Redan vid fjolårets möte på Dalaborg blev jag härskarinna över det här landet. För bort honom och spärra in honom innanför sju lås och bommar på Axvalla slott så länge. Under tiden skall slottsloven på Bohus göra i ordning tornkammaren.

Med en stolt gest och något som liknade en fnysning gav hon denna order till den hillebardsbeväpnade hirden, som bevakade fången. Så vände hon sig om för att slippa se den besegrade kungens bleka ansikte. Förgäves försökte han med en stum vädjan, men ett slag av en hillebard i baken kom honom att inse att det tjänade till intet.

Liksom Jesu moder gömde mor Catarina lille Engelbrekts utfall mot Albrekt i sitt hjärta. Och hon skulle i fortsättningen många gånger förfasa sig över denne förstfödde. Det förvånade henne inte alls, att han en dag tyckte det var löjligt att leka med kottar, som gick på fyra ben. — Jag ger fanders i att leka med kor, sade han för sig själv, och svepte allihop i en enda hög med sin knubbiga arm. Medan hans mor skakade bekymrat sitt huvud försökte han få dessa kor att stå upprätt, men det såg löjligt ut att sätta tre ben på dem. En dag kom fogden till Koppparberget åtföljd av ett tiotal svenner i harnesk, hillebard och armborst.

— Nu har jag det mor! ropade pojken glädjestrålande, och kom inrusande. Nu har jag det!

— Vad har du för något? frågade modern bekymrad.

— Nu vet jag hur jag skall få mina svenner att stå upprätt.

— Hur skall man få dem att göra det?

— Jo, de skall få stödja sig på en hillebard, så klart. Ja bara drottningens förstås, han Albrekts, ska ligga på marken, så de behöver inga hillebarder. Du förstår mor, när Albrekt blev slagen och fången blev hans svenner och hovmän dödade.

— Kan du inte leka något annat än krig och död. Vem har förresten gjort den där lilla hillebarden du har?

— Det har fars hyttedräng, Erik. Han har lovat att göra fler — av järn, förstår du.

Det gick några år och lille Engelbrekt nöjde sig inte med kottar längre. En dag visade han fram en liten fin och välgjord båge och några pilar till den. Förtjust väntade han sig att modern skulle säga några berömmande ord om den. Också den hade hyttedrängen Erik gjort, men det blev tvärtom. Mor Catarina ryckte argt till sig bågen och pilarna och stack undan dem ovanför en bjälke i taket.

— Tänker du skjuta ut ögonen på folk, pojke! Du är alldeles för liten för att hantera båge, sade hon upphetsat.

— Men Erik har gjort en till sin pojke, till Carl, och han får skjuta så mycket han vill, sade Engelbrekt med tårar i ögonen.

— Han vet inte vad han gör den där drängen. Snart gör han väl ett armborst också. Jag skall minsann tala med far. Håll dej du till kottarna ett tag till, fnyste hon.

— Det är slut med kottarna, med fogdens svenner, menar jag. Vi har skjutit ihjäl allihop — och begravt dem också.

— Jaså är det fogdens drängar nu? Är det inte längre Albrekts?

— Nej han är åt fanders. Han sitter och skakar galler bakom sju lås, på Bohus fästning, säger Erik. Jag lovar dej mor, att inte skjuta på någon, bara ekorrar och sparvar. Kan jag inte få min båge tillbaka? Snälla? Vad tror du mor att Carl ska säga när jag kommer ut till honom utan båge?

Just då kom fadern in och tittade förvånat på dem båda. Catarina förstod att hon behövde komma med en förklaring utan närvaro av sonen.

— Gå ut och lek så länge, sa hon och drog en suck.

Catarina förklarade vad som hade avhandlats mellan henne och sonen och såg frågande på sin man. Han funderade en liten stund.

— Det tjänar nog ingenting till att förbjuda pojkarna att använda båge eller armborst. Om du gömmer denna, så skaffar de sig en ny och skjuter med den utom synhåll för oss. Så var det med mej när jag var liten. Nej, det är bättre att de får leka med båge och pilar, men under vår uppsikt. Förr eller senare måste de ju lära sig att hantera både båge och pil, ja även armborst. Det gäller bara att inpränta hos dem att inte rikta vapnet mot några människor.

Det gick något år och ibland kom den nya regentens regemente på tal. Det blev inte alls som man hade hoppats och trott.

— Denna Margareta verkar inte vara stort bättre än kung Albrekt. Hon lovade att sätta svenska män som fogdar på slotten. Men detta har hon struntat i. Stockholm och Kalmar är ännu, tre år efter Albrekt blev slagen, i hans hejdukars händer. Vitaliebröderna, som behärskar hela Östersjön, ser ut att sitta kvar länge än. Det säges att drottning Margareta försöker införa dansk rätt i hela Norden. I alla slott och på fogdesäten sitter danskar eller tyskar, som begagnar alla medel de har för att sko sig så mycket de kan de år de sitter här som fogdar. Sedan för de med sig guld och silver till Danmark, när deras tid är ute efter några år. Då kommer det en ny hungrig dansk, som skall hugga för sig. Det var en olycka att få in dessa utlänningar i landet, det må vara danskar eller tyskar. Det kommer nog en tid, då vi måste göra rent hus med dessa utlänningar. Jag tror inte det skadar att pojken får lära sig att både hantera båge och armborst.

— Men han är ju bara sju år, gossen.

— Ja, någon gång skall de börja. Men de får inte sätta spetsar på pilarna. Jag fick också börja tidigt med båge och armborst. Men jag fick stränga förmaningar av min far att inte rikta pilen mot någon.

— Då får du ge honom tillbaka bågen då.

— Nej, det ser bättre ut att du gör det, Catarina. Säg att du tänkt över saken och förmana honom att inte rikta pilen mot någon människa. Låt honom inte veta, att jag har påverkat dig. Sedan skall jag också strängt tillhålla honom att vara försiktig.

— Ack ja, när skall detta eländiga tillstånd i landet bli bättre. Skall man nu låta småpojkar lära sig att hantera vapen. Jag trodde ju, att det skulle bli bättre med en kvinna på tronen. Man har ju dessutom sagt att hon är så klok.

— Det kan nog hända, att hon är klok. Felet är bara att hon sitter på fel tron, den i Köpenhamn. Det hade varit bättre om hon hade suttit kvar på den i Oslo. Men det hade nog inte hjälpt. Hon är dotter till Valdemar Atterdag, som rövade åt sig Skåne och Blekinge, som vi hade köpt för dyra pengar. Det första hon gjorde var att skriva ut en ny skatt, en hjälpskatt ovanpå alla de andra.

— Men är det verkligen sant, att hon har satt danska och tyska fogdar på alla svenska slott?

— Ja, alla utom Viborg och något annat vid ryska gränsen. Vi lever fortfarande i ett laglöst land. Varken våra landskapslagar eller kung Magnus’ allmänna landslag gäller längre. Med Albrekt kom Mecklenburgs lag och alla fogdars lag; utländska fogdars lag.

— Och detta finner sig svenska män i?

— Ja, stormännen, men inte allmogen. De spjärnar emot så gott de kan. Men stormännen finner sig. De har fått alldeles för mycket att säga till om. De tycker det är bra att ha en kung långt borta. Det var de svenska stormännen, som gav styrelsen åt denne Albrekt i den tron att de skulle ha honom borta i Wismar eller Rostock. De hade säkert tänkt att själva styra landet och plundra bönder och bergsmän för egen räkning.

— Men Albrekt stannade inte därborta hos sina tyskar?

— Nej, han kom dragandes med en krigshär i full rustning och satte med Hansans goda minne sina närmaste som fogdar på riksens slott; och huvudstaden Stockholm förvandlades till en så gott som tysk stad.

— Och med Margaretas hjälp besegrades han av de svenska stormännen och deras knektar och danskar?

— Ja, sedan hon hade lovat att sätta svenska stormän på de svenska slotten; svenskar som fogdar alltså.

— Och nu har hon handlat precis som kung Albrekt gjorde 1365.

— Ja, det har hon.

— Men varför kan inte vi svenskar sköta oss själva? Varför skall vi hämta en regent på andra sidan Östersjön och Öresund? Heter inte haven så?

— Jo, men det är stormännen, som har styrt landet och velat ha det så. Och nu har de flyttat kronan — eller riset — från ett tyskt överhuvud till ett danskt. Margareta och Albrekt har förresten var sitt ris nu eftersom tyskens herrar sitter i Kalmar och i Stockholm. Ja, han behärskar förresten också Gotland, Norrlanden och Österbotten eftersom han innehar Visby, Åbo, Korsholm i Österbotten och Faxehus i Helsingland.

— Jag förstår inte varför bergsmän och bönder finner sig i att beskattas och plågas in på bara benen av tyska och danska fogdar. Varför kan de inte ställa om i sitt land så att det blir som det var i kung Eriks tid, han som de gjorde till Sankt Erik.

Alla talar om hur bra det var då landet styrdes efter lagen och skatten var måttlig. Varför låter sig bönder och bergsmän kuvas, plundras och hudflängas nu då?

— Stormännen har blivit mäktiga. De har stora och fasta borgar av sten och omger sig med knektar och svenner klädda i brynjor och hjälmar. De har goda och nya vapen och kommer alltid i flock, när de skall utkräva skatten, eller vräka en bonde från hans gård. Många bönder har blivit rökta, hudflängda och ihjälslagna av fogdarnas hejdukar.

— Men fogdarna har inte borgar av sten, de har ju små befästa gårdar av trä. Trä brinner ju bra, eller hur?

— Det förstås, men det finns för många frälsemän, folk som inte betalar skatt därför att de ställer upp med häst och rustning. På så sätt blir det färre som betalar skatt, och de andra blir hårt beskattade. Kyrkans män betalar heller ingen skatt. Titta på biskopen så fet han är av sitt tionde och alla donationer.

— Du är ju frälseman själv. Skulle du vilja vara med att betala skatt?

— Jag vet inte. Det kommer nog inte att gå på det här viset i längden. Det blir färre och färre av ofrälset, som kan behålla sina hyttor. Redan har flera måst sälja sina hyttor till frälsemän och kyrkans män. Biskopen har köpt upp, och fler vill han visst ha. Han är ju dansk denne biskop, som så många andra av kyrkans män.

— Så ofrälse bönder och bergsmän är på väg att bli trälar då?

— Ja, det ser illa ut. Många skattebönder har tröttnat och dragit iväg till skogs eller blivit knektar och stigmän. Det kan inte gå så här i längden.

Den sjuårige Engelbrekt satt hela tiden och spetsade öronen. Han hade lagt ifrån sig kniven och pilen, som han täljde på. Något liknande hade han hört av drängen Erik. Engelbrekt och lekkamraten Carl hade fått en lång föreläsning av denne hur illa ställt det var i riket.

— Hur har det kunnat bli så här illa ställt i riket?

— Stormännen lyder inte kungen när han sitter i Stockholm och är svensk. Då passar det bättre att ha en utlänning som sitter i ett annat land. Sedan denne har blivit vald sparkar han ut de svenska stormännen från sina slott och sätter dit sina egna. Och bönder och bergsmän kröker ryggen och slavar sig fördärvade för att göra fogdar och stormän till lags. Vad har vi för bönder och bergsmän i det här landet, som låter sig kurschas på det här sättet?

— De är för få för att göra sin rätt gällande. Här är för många frälsemän, som inte betalar skatt. Men förr eller senare blir det en bonderesning, det är säkert. Vi är nog snart där, tror jag.

— Står det inte i lagen att allmogen äger konung taga och konung vraka? Jag vill minnas att du har sagt det någon gång.

— Det stämmer. Det står i västgötalagen, men nu för tiden har allmogen ingenting att säga till om. Stormännen avgör kungaval i dag.

— Stormän och stormän. Inte betalar de skatt, inte gör de ett handtag, men allt ska de bestämma. Vad är det för ordning?

— En tokig ordning. Sveriges allmoge är på väg att bli lika förslavade som i Pommern, Mecklenburg och Danmark.

Under tiden satt lille Engelbrekt mol tyst och bara såg på sina föräldrar med stora blå ögon. Det var mycket han hade fått lära sig den stund han hade lyssnat på sina föräldrar. Frälsemän och skattebönder, drängar, svenner, fogdar och knektar. Nu kunde han skilja på dem och han skulle lyssna ordentligt i fortsättningen.

Tiderna fortsatte att vara hårda för att inte säga bedrövliga. På Östersjön rådde fullt sjöröveri som fördes av vitaliebröderna, lika hänsynslöst som förut. De hindrade Hansans skepp från att hämta det järn och den koppar, som framställdes i hyttorna, med arbetslöshet och nöd som följd.

Som nioåring fick han lyssna till samtal om att tiderna nu kanske skulle bli bättre. 1395 talades det om, att Margareta skulle släppa Albrekt fri mot att hon skulle komma i besittning av Stockholm och Kalmar samt en del andra stödjepunkter. Men det skulle dröja tre år till innan drottningen kunde kalla Stockholm för sitt. Och Gotland hade nu gått helt förlorat. Där satt nu Albrekts bror, Erik, som en annan rövarhövding med Visby som bas för sina sjörövarkoggar.

Vad som ännu mer förbryllade dalamännen vid Kopparberget och pojken Engelbrekt var att drottningen och stormännen året innan hade låtit kröna en hertig Erik av Pommern till kung av Sverige, Norge och Danmark. Ursprungligen hette han förresten Bogislav, men hade bytt till Erik för att det skulle låta mer nordiskt. Detta hade alltså skett