Hjältebragdernas bok

By Anders Eje

I "Hjältebragdernas bok" skriver författaren Anders Eje om några av historiens tyngsta och viktigaste män. Gustav Vasa, George Washington, Vasco da Gama, och David Livingstone m.fl. Han beskriver med inlevelse och beundran om häpnadsväckande skidritter, kontinenter som upptäcks och utforskas samt nationer som bildas. Det är en samling fristående berättelser om män som uträttat extraordinära ting.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 3, 2023
• ISBN: 9788728526545

Book preview

Anders Eje

Hjältebragdernas bok

SAGA Egmont

Hjältebragdernas bok

Omslagsfoto: Shutterstock & Unsplash

Copyright © 1937, 2022 Anders Eje och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728526545

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

GUSTAV VASA

Ett av de namn, kring vilket hjälteglorian än i dag strålar med oförminskad glans, är Gustav Vasa, upplänningen, som under en av de mest kritiska perioderna i Sveriges historia trädde fram inför sina landsmän och med deras hjälp lyckades befria landet från främmande förtryck. När du läser krönikan om hans underbara öden och äventyr från ungdomens vår, tills han mätt av år och ära och rik på såväl glada som sorgliga erfarenheter avled, får du en detaljerad, men samtidigt verkligt intressant och spännande repetitionskurs i medeltidens svenska historia, i vilken Gustav Vasa, den störste av vasaättlingarna, spelade en sådan framträdande roll.

Födelseuppgifterna från Sveriges medeltid äro otillförlitliga, och därför vet man inte säkert, om Gustav föddes den 12 maj 1496 eller den 3 maj 1497. Fadern Erik var herre till Lindholmens gård i Uppland och gift med Cecilia Månsdotter av Eka, och sonen Gustav, den blivande skaparen av ett nytt tidevarv i vår historia, kom till världen på familjeegendomen. Om den unge vasaättlingens barndom vet man inte mycket på grund av de osäkra och växlande uppgifterna från den tiden. Känt är emellertid, att han saknade intresse för bokstudier, och därför sändes han redan tidigt till Sten Sture den yngres hov för att öva sig i ridderliga idrotter, som en dåtida ädling hade större nytta av än en gedigen skolunderbyggnad.

Som tjugoåring fick Gustav för första gången på allvar visa prov på sin tapperhet under belägringen av Stäket, där han kämpade vid Sten Stures sida, och ett år senare förde han svenska huvudbaneret i slaget vid Brännkyrka, där han genom sina personliga insatser i striden bidrog till segern.

I den unge Gustav Vasas liv utspelades händelserna snabbt som i en nutida äventyrsfilm. Kort efter slaget vid Brännkyrka hamnade han i dansk fångenskap. Konung Kristian, som efter den för honom misslyckade striden, låg med danska flottan vid Dalarö, begärde nämligen sex svenska herremän som gisslan, om han skulle riskera ett personligt möte med Sten Sture. Gustav valdes ut bland de sex ädlingar, som sändes ut till Dalarö, men väl anlända till ort och ställe fängslades såväl han som olyckskamraterna, och Kristian avseglade omedelbart till hemlandet med det förnäma bytet.

I södra grannlandet var det Erik Banér på Kallö, vilken fick förtroendet hålla den blivande konungen i fängsligt förvar. Men oaktat vår unge hjälte hade stor rörelsefrihet, sedan han på hedersord lovat att inte försöka rymma, kunde han inte uthärda fångenskapen, i synnerhet som han ständigt fick åhöra samtal om det planerade, stora härnadståget mot Sverige. Slutligen blev han så förbittrad över allt pratet, bakom vilket låg ett fruktansvärt allvar, att han beslöt bryta hedersordet för fäderneslandets skull och rymma tillbaka till Sverige för att hjälpa till med försvarets organisation. Förklädd lyckades han fly från Kallö, men först tvingades han ställa färden till den mäktiga hansestaden Lübeck.

Där tog några rika borgare hand om honom, rådet vägrade lämna ut honom till danskarna, och han knöt många för framtiden nyttiga förbindelser. Men först efter åtta månader lyckades han övertala rådet att sända tillbaka honom till Sverige. Hemresan ägde rum med skutan Korpen, över vilken skepparen Henrik Möller förde befälet, och den jämförelsevis lugna överfarten ändade den 31 maj 1520 vid Stensö i närheten av Kalmar.

Det var bistra tider i Sverige, ingen kunde känna sig trygg, allra minst unge Gustav själv. Kalmar och Stockholm belägrades av fienderna, och Gustav insåg det hopplösa i att försöka komma in i huvudstaden — utan tvivel till hans egen och Sveriges framtida lycka. I stället smög han in i Kalmar, där han uppmanade den hårt belägrade stadens borgare och knektar att hålla ut. Men knektarna visade ingen förståelse för den unge ädlingens entusiasm utan behandlade honom illa, och då han märkte, att han talade för döva öron, hade han inget annat val än att åter lämna staden. Det var ett äventyrligt för att inte säga livsfarligt företag, men Gustav lät inte avskräcka sig, och en vacker dag traskade han med frejdigt mod på de småländska landsvägarna upp till Östergötland.

Överallt, där han drog fram, försökte han övertala bönderna att sammansluta sig och fördriva de främmande inkräktarna. Men landsbygdens folk hade tröttnat på de eviga striderna, dessutom litade de mera på danske konungens fagra löften än på den unge för dem fullkomligt okände ädlingens och vägrade lyfta ett finger till fosterlandets befrielse. Det var då Gustav Vasa beslöt företa den berömda färden upp till Dalarna. Han visste, att dalaallmogen alltid varit beredd gå man ur huse och kämpa för landets frihet, och det berättas att Gustav redan som barn sagt, han en gång i framtiden skulle resa till Dalarna, samla allmogen och med deras bistånd slå juten på näsan.

Planen mognade under ett besök i Södermanland, där han gästade svågern Joakim Brahe på Tärnö. När den unge svågern anlände till Tärnö efter den långa fotvandringen, stod Joakim Brahe just i begrepp att resa till Stockholm för att bevista konung Kristians kröning. Gustav, som ju hade erfarenhet av konungens svekfullhet, sökte förgäves övertala svågern att avstå från resan, själv fortsatte han färden till fädernegården Räfsnäs. Här drabbades han av den sorgliga nyheten om Stockholms blodbad och fick bekräftat, att såväl fadern som svågern avrättats.

Ett starkare bevis för Kristians opålitlighet kunde han inte gärna få, och utan tvekan beslöt han förverkliga sin stora plan att åstadkomma allmän resning bland Dalarnas tappra allmoge.

I slutet av november lämnade han det lugna tillhållet på Räfsnäs och kastade sig in i det stora äventyret. Förklädd till bonde med yxan på axeln drog han norrut. Men redan i Bergslagen möttes han av den första besvikelsen. Dalkarlarna visade ingen entusiasm inför förslaget att resa sig mot konungen, dels därför att de saknade en ledare med känt namn, kring vilken de kunde samlas, och dels därför att de tyckte, Kristian behandlade bönderna ganska hyggligt, fast han var svår mot adelsmännen. Stockholms blodbad — ja, det ryckte de på axlarna åt. Varför skulle de bekymra sig om adelsmännen, när dessa aldrig visat större intresse för böndernas väl och ve?

Men Gustav Vasa tappade minsann inte modet i första taget utan sökte upp Arent Persson på Ornäs. Persson visade stort intresse för Gustavs planer och höll honom kvar på Ornäs, medan han företog en resa till den danske fogden Bengt Brunson på Säters kungsgård. Vad som avhandlades mellan de båda såta herrarna, vet man inte, men svensken förrådde i vart fall sin unge landsman. Var Persson en ful fisk, hade han däremot en synnerligen präktig hustru, den snarrådiga Barbro Stigsdotter. Då mannen reste till den danske fogden, anade hon ugglor i mossen, och då unge Gustav vunnit hennes sympati, styrde hon om att han hastigt fördes bort från Ornäs’ farliga grannskap med hjälp av en körsven och släde. Slädfärden ställdes till prästen Jon i Svärdsjö, en bekant från Gustavs kortvariga uppsalatid. Prästen-vännen höll honom dold hos sig en vecka och förde honom sedan vidare förbi Isala och Marnäs till Rättvik. Under denna färd stod den unge flyktingens liv ständigt på spel, och framför allt kommer man ihåg den spännande episoden på vägen till Marnäs, dit Gustav färdades dold i ett halmlass, som de danska knektarna stucko igenom med lansarna, lyckligtvis utan att träffa flyktingen. Många andra nervkittlande händelser äro förknippade med denna historiskt ryktbara flykt, men då dikt och verklighet här löpa ganska betänkligt ihop lämnar jag dem åsido.

Nå, så småningom lyckades vår unge hjälte ta sig fram till Rättvik i god kondition, trots alla strapatserna, och på söndagen uppenbarade han sig utanför kyrkan och höll tal till bönderna. Men även här stötte han på patrull, det vill säga rättviksmännen ställde sig inte direkt avvisande, men de voro försiktiga och ville ingenting lova, förrän de rådgjort med de andra sockenmännen. Med detta besked drog Gustav vidare till Mora, av ålder den socken, varifrån alla rörelser brukade i Dalarna utgå.

— Äntligen ska väl mitt företag krönas med framgång, tänkte Gustav förhoppningsfullt. Morakarlarna har alltid haft mod i barmen och ska inte tveka att gripa till vapen.

Men till och med Mora blev först en besvikelse för honom. Jagad i hälarna av danska spejare, som vimlade i södra Dalarna, undslapp han mången gång endast som genom ett under förföljarna och klättrade en av juldagarna upp på Mora kyrkvall, varifrån han i medryckande ordalag skildrade rikets olyckliga ställning och danskarnas övermod för bönderna. Han påpekade deras stora insatser till landets fromma under Engelbrekt och Sturen och bad dem åter visa prov på sin fosterlandskärlek. I så fall skulle han med Guds hjälp ställa sig i spetsen för dem och befria riket från främmande förtryck.

Bönderna hade svurit konung Kristian trohet, och då han hittills inte gett dem anledning bryta eden, tvekade de att följa Gustav Vasa. Skildringen av Stockholms blodbad gjorde lika litet intryck här på sinnena som i Bergslagen. Personligen tyckte de bra om den unge vasaättlingen, vars oförskräckthet och företagsamhet de förstodo sätta värde på, och ville förhindra, att han föll i danskarnas händer, varför de rådde honom att uppsöka en tryggare och säkrare ort, ett hövligt men otvetydigt avslag, som föranledde Gustav att på skidor styra kosan mot Norge. Hans ställning var hopplösare än någonsin, när han över Malung drog upp i Lima socken, men när nöden är som störst, brukar ofta hjälpen vara närmast. Åtminstone var den det den här gången i den unge skidlöparens förtvivlade belägenhet.

Gustav hade knappast hunnit lämna Mora, förrän en del flyktingar från huvudstaden anlände dit. De hade räddat sig undan blodbadet och framställde nu konung Kristian i en sådan avskyvärd dager, att morabönderna ångrade det svar, de gett Gustav Vasa. En av flyktingarna nöjde sig inte endast med att skildra det hemska blodbadet utan berättade också, att bönderna inom kort hade att vänta nya skatter, och att Kristian tänkte rida eriksgata, utmärkande sin väg genom riket med en galge vid varje länsmansgård. Vad Gustav Vasa inte förmått uträtta med sina starka argument, åstadkommo dessa meddelanden så gott som ögonblickligen — böndernas tvekan försvann som genom ett trollslag, och man beslöt hämta tillbaka Gustav, ty man behövde en ledare, och att han och ingen annan var rätte mannen, rådde det ingen tvekan om.

Morabönderna mobiliserade sina snabbaste skidlöpare och gåvo dem order att följa efter i Gustavs spår, försöka åka i kapp honom så fort som möjligt och uppmana honom återvända till Mora. Högst uppe i Lima i Sälens by hunno de upp Gustav Vasa, som genast vände om och med glädje följde dem ned tillbaka till Mora.

Det var ett stycke fram på nyåret 1521, som bönder från de närmaste socknarna i både östra och västra Dalarna samlades i Mora och svuro Gustav tro och lydnad som sin hövitsman. Bondehären var visserligen till en början mycket obetydlig och räknade blott 400 man, men styrkan växte snabbt, och när den unge hövitsmannen i februari tågade ned till Kopparberget i spetsen för upprorshären, hade han över tusen man med sig.

Naturligtvis förblevo inte danskarna overksamma, medan dessa händelser utspelades. Men trots alla ansträngningar lyckades inte jutarna kväsa upproret, ty nu som under Engelbrekt visade de svenska bönderna än en gång, att de under en stark mans ledning kunde utveckla en sällsynt kraft och förmåga att göra sin egen vilja rådande. Det skulle föra oss för långt att i detalj skildra det stora befrielsekriget. Nog sagt — Gustav Vasa utförde första delen av sitt storverk nästan uteslutande med böndernas hjälp. Krigskonsten hade emellertid nått en viss utveckling, och Gustav kom ganska snart underfund med att hans bondetrupper voro betydligt mindre användbara än på Engelbrekts tid. Inom kort fick han även stifta bekantskap med den oresonliga envishet, som karakteriserade det svenska bondeväldet. Längre fram under regeringstiden, när det ena bondeupproret avlöste det andra, hade han många gånger anledning beklaga sig över denna bedrövliga egenskap. Bönderna hade spelat en stor roll under Engelbrekt och sturarna, deras betydenhet hade stigit dem åt huvudet, gjort dem oresonliga och maktlystna. Hade inte kung Gösta med stark hand och okuvlig vilja böjt dem, hade de kanske aldrig mera velat foga sig in i ett lagbundet samhälle.

Som sagt, snart nog insåg Gustav, att han inte kunde utföra befrielsekriget uteslutande med böndernas hjälp. Han tvingades därför att anskaffa knektar, och under senare skedet av kriget förde han befälet över till större delen värvat, utländskt krigsfolk och frälserytteriet, medan bönderna fingo hålla sig hemma och odla jorden.

Gustav Vasas befrielsekrig är ett stordåd, en hjältebragd, kanske den största i vår på hjältebragder så rika historia. En dag i ungdomens vår höll han sitt intåg i Stockholm, mätt av strider och segrar, men den unge midsommarkonungen hade därför ingen tanke på att slå sig till ro, tvärtom grep han genast ett fast tag i regeringstömmarna, och inga som helst motgångar förmådde honom att någonsin under livstiden släppa detta tag.

Man kan lugnt säga, att Gustavs konungagärning är hans andra storverk, även om den kanske inte lyser så klart som det första. Han blev så småningom den äldre, stränge husfadern för allt Sveriges folk, vilken vi kunna bilda oss en föreställning om, när vi betrakta den samtida träskulpturen av honom. Originalet hänger på Gripsholms slott, men otaliga kopior har gjort det känt i de flesta svenska hem.

Gustav Vasa var en dominerande personlighet, och hela hans regeringstid karakteriserades framför allt av denna egenskap. Han var huvudet högre än alla andra, stod ensam i spetsen för sitt verk, och för övrigt var hans natur sådan, att han aldrig skulle ha tolererat jämnbördiga medarbetare.

Till såväl sitt yttre som till sin karaktär och sina anlag var Gustav Vasa en typisk svensk storbonde. Han var långtifrån felfri, men till hans goda egenskaper hörde ett skämtsamt och glatt lynne och stor