Giftdoktorn

By Anders Eje

Den medicinska doktorn Recco Balbi är på ångbåtsresa med sin fru. Det är den andra maj och sommaren färgar himlen i underbara kulörer. Kärlek ligger i luften. Vad som var tänkt som en intim middag för två blir istället en supé för tre. Den unge, och på alla sätt eleganta, Christie Mortimer hamnar vid bords och det gnistrar i hans blick. Ögnar han inte fru Balbi lite väl ingående? Recco ... vad är det som håller på att hända?"Giftdoktorn" är en komedi i äventyrliga miljöer.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 28, 2023
• ISBN: 9788728526712

Book preview

Anders Eje

Giftdoktorn

SAGA Egmont

Giftdoktorn

Omslagsfoto: Shutterstock & Unsplash

Copyright © 2023 SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728526712

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till

Moje Björkman

1.

RECCO BALBI, MED. D:R

Till de journalistiska uppslag, som med förklarlig regelbundenhet återkommer framåt jultiden varje år, hör följande rundfråga till författarna: hur och varifrån och under vilka omständigheter får ni namn på era roman- och novellfigurer? Den samvetsgranne svarar: jag komponerar namnen ungefär som man sätter ihop bokstäverna i det där gamla barnspelet, och sedan kontrollerar jag med tillhjälp av telefonkatalogen, att jag inte stöter på patrull, att jag inte trampar någon på liktornarna. Den mindre samvetsgranne låter namnet ge sig själv; figuren han ser framför sig är på något dunkelt sätt också åtföljd av en namnbild, som författaren söker fånga — och sen får det bli därvid. Den minst samvetsgranne — och dit hör nedskrivaren av dessa reflexioner — knycker obekymrat namnen där det bäst passar honom. Min bästa jaktmark är hela den hög passagerarlistor jag hemfört från jordens alla hav. Varje land har sin namnbok, och av varje lands namnbok finns ett mer eller mindre typiskt fragment, en spegelskärva, i varenda passagerarlista. På det viset är jag säker på, att importen är äkta vara, och risken för repressalier är inte stor; bara en gång, en enda, har tilltaget medfört konsekvenser, fast inte uteslutande av det obehagliga slaget.

När jag bläddrade i Teutonics passagerarelista — tack vare min förträfflige vän Akensen låg den färdigtryckt redan till lunchen dagen efter vi lämnat New York — hittade jag genast ett par utmärkta namn. Vad sägs till exempel om Breguenza Tomaaso? Felet med det var kanske, att det klingade som om det tillverkats vid skrivbordet — ett nytt belägg, om man så vill, på verklighetens överlägsenhet över dikten. Och strax under detta namn ett annat, bra det också för mina syften, men, men, men … Det var inte nytt, det tillhörde någon, som … Det hade varit i min penna förut, jag hade sett det på papperet över valsen på min skrivmaskin.

Recco Balbi. Recco Balbi, med. d:r.

Plötsligt såg jag både namnet och mannen i det rätta — från min synpunkt rätta sammanhanget. Han tillhörde Akensens memoarer. Följaktligen hade jag både hans namn och en bit av honom själv med i någon av mina böcker. Var stunden nu kommen, att jag skulle stånda till ansvar? Fram med anteckningar och kopior. Vad stod där om honom?

Äntligen! Där hade jag det! Låt se!

"Han hade specialiserat sig på Siam, sades det, denne herr Recco Balbi, som gick ombord i New York för att följa med ångarens sjuttonde resa från Staterna till De förenade kungarikena. Under rubriken Yrke eller Titel i passagerarlistan stod vid Balbis namn Läkare, medicine doktor, men det ville då herr Akensen uttryckligen ha sagt ifrån, att något till utseendet mindre likt en läkare hade han knappast sett. Man brukar säga, att yrket, förr eller senare, sätter en viss särprägel — om inte på anletsdragen (fastän detta ofta lär inträffa) — så på sättet att vara. Balbis typ var lantbrukarens, allting hos honom var brett, robust. Uttrycket i ögonen, vilka för ovanlighetens skull varken dolde sig bakom ovala eller runda glas, var det man brukar finna hos farmaren, som låter blicken glida över ändlösa slätter, eller hos sjömannen, som efter många års umgänge med haven får sjöblå ögon. Kraftigt proportionerade händer, haka, som skvallrade om viljekraft — plus envishet parad med anlag för despotism — samt en av kopporna garvad, av tropiksolen blekt hud. Se där Recco Balbi, som uppgivit sin ålder till trettiosju, men såg ut som en fyrtiofemåring."

Inte så illa, kära Akensen. Även om porträttet inte är förskönat — och om jag känner Akensen rätt är alla farhågor i den riktningen överflödiga — kan man å andra sidan inte kalla det en karikatyr. Jag väntar med en viss spänning på tillfället att få jämföra beskrivningen med originalet. Sedan måste man känna sig för — vad jag hoppades att finna hos doktorn var ett något så när anständigt utvecklat sinne för humor. Fanns det — gott! — då kunde man låta honom få till livs det där kapitlet om en viss doktor, som botade en näsvis ung herre från klåfingrighet med en tallrik soppa, en Consommé Taguara. Under alla förhållanden krävde situationen en viss försiktighet. En av huvudpersonerna i den lilla komedien à trois var nämligen fru Balbi. Och i den passagerarlista, som nu låg framför mig, förekom namnet Balbi endast en gång.

Episoden hade, enligt Akensen, inträffat under ångarens sjuttonde resa öster ut. Detta var den fyrtioandra. Alltså måste åtskilligt mer än ett år ha förflutit sedan dess. Någon gång på vårsidan, om jag inte …

Riktigt! Det var den andra maj, klockan tolv på dagen, som Teutonic lättat. Jag ögnar som hastigast igenom handlingarna i målet. En underbar sommarhimmel … Gnistrande prakt över floden … Jättelika korkskruvar ambrafärgad rök … Ryggarna av doktor Balbi med fru … Paret såg omaka ut … Christie Lorimer … ung elegant man med framåtanda … Och så följde småningom skildringen av den lilla intima middagen, under vilken doktorn passade på att ge mr Lorimer en läxa för livet. Mr Lorimer hade visat mrs Balbi större uppmärksamhet än nöden krävt, och mrs Balbi hade inte riktigt förstått … Hallå, doktor! Kunde det vara den händelsen, som låg på botten? Var det därför mrs Balbis namn saknades i Teutonics passagerarlista för ångarens fyrtioandra resa öster ut? Akensen uppger, att unga frun var hemma i San Fransisco, att man kunde gå ut ifrån, att det var där doktorn gift sig — på genomresa hem från Siam över Japan. Kanske han nu varit över ett slag, lämnat tillbaka frun och tackat för lånet?

Ja! Sannerligen! Han såg sådan ut! Det draget i porträttet hade Akensen glömt.

Redan vid middagen träffade jag honom. Det var ingen konst att manövrera så, att jag kom att sitta vid samma bord som doktor Balbi. Annars var nog Akensens beskrivning på mannen inte så tokig; vad jag däremot skulle ha kursiverat starkare var tyngden. Det låter kanske bakvänt att säga det, men Balbi verkade mer tung än fet, mer fysiskt orubblig än korpulent. Men ögonen spelade i ett ansikte, som man tyckte sig se genom förstoringsglas, och i blicken fanns — gud vare tack! — humor.

I distraktion råkade jag presentera mig för Balbi, innan jag slog mig ned mittemot honom vid bordet. Utan att säga sitt namn (överflödigt, men ohövligt!) lyfte han pupillerna två millimeter och stötte fram:

— Behövs inte.

Emellertid! Tonen bröt udden av buffelaktigheten. Yttrandet var så långtifrån en snäsa, att det snarare lät som: för all del, gör er inte besvär, var fullkomligt ogenerad, inget fjäsk för min skull. Och till yttermera visso — liksom för att antyda, att han för sin del ingalunda avsåg att resa någon mur mellan oss — räckte han mig en assiett från stewardens hors d’oeuvre-bricka.

— Svarta oliver i olja. Kan ätas.

Kaffet efter middagen serverades både i rökrum och salonger på däck. Ett fåtal föredrog att sitta kvar vid bordet och expediera den obligatoriska koppen — bland dem Balbi och jag. Grädde sköts fram, ingen rörde den. För min del — det är en gammal vana jag har: varken grädde eller socker i kaffet. Däremot en mycket liten, vit tablett, utan minsta smak eller arom, innehållande någon sorts preparat på en rot (det latinska namnet har jag kunnat, men tappat bort) — ett recept jag fått för länge sedan av en kvackare i Kina. Förr i världen fick jag hjärtklappning av koffeinet, ett tag måste jag alldeles sluta med kaffet — cigarren och jag ledo tillsammans — ända till kinesen kom och trollade med sin rot.

— Ni medicinerar. Ursäkta min näsvishet, sir. Men är det för att förstärka eller försvaga koffeinets verkningar?

Doktor Balbi sträcker ogenerat fram en ofantlig, tung, förbluffande vit hand, som om han tar för givet, att jag skall lägga glastuben i den — vilket jag också skyndar mig att göra. Handen tvingar mig. Det är närmast komiskt, detta. En hand, som suggererar. Ögon och blickar och röster — det vet man ju — men en hand. Det är på samma sätt någon underlig motsättning med doktor Balbis hand som i hela hans person. Slapp och stark, lös och muskulös, tung och varsam, vit och härjad. Det flyger genom min hjärna: den mannen kan aldrig köpa färdiggjorda handskar, ett nummer som passar till den handen finns inte i hela världen … om han nu gör sig besvär att använda detta i tropikerna föraktade plagg. För övrigt — en sådan klump till ring på pekfingret bär inte den, som har ett par handskar i fickan. För all del, inget ont om ringen eljest. Den är precis som den skall, i stil med handen och det hela. Sannolikt en österländsk sak; jag gissar på Indien, Madrasdistriktet. Ser ut att ha setat på ett Buddhafinger så och så många år.

Jag underlåter att svara på Balbis fråga. För att använda hans egen terminologi: Behövs inte! Han kan ju avgöra saken själv. Tuben saknar visserligen etikett, men doktorn är ju doktor. Det roar mig att se, om hans kunskaper räcker till. Av Akensens anteckningar framgår, att doktor Balbis anseende som specialist på österländska gifter fastslagits av läkaren ombord, sedan man äntligen kom underfund med, vem han var.

Alltjämt: han generar sig inte. Han har skakat en tablett ur glaset, med sin pennkniv skrapar han loss några korn på den ännu kvarliggande matsedelns baksida, river eld på en tändsticka, för lågan till satsen och luktar. Och så uttalar han det latinska ordet, som jag genast känner igen, men omöjligt kunnat erinra mig.

— Ni använder samma metod som de gamla romarna, säger doktorn leende, kräkmedel ovanpå middagen. Huvudsaken är, att smaknerverna inte bli lurade på konfekten. Eller hur? Annars är det här kaffet tämligen ofarligt.

Skall jag våga? Onekligen — tillfället är gynnsamt. Repliken ger sig själv. Bara viska namnet Taguara — soppan, som Balbi satte skräck i mr Lorimer med mot slutet av Teutonics sjuttonde resa. Till slut kan jag inte låta bli. Kaffet ombord ofarligt? I varje fall ofarligare än en Consommé Taguara.

Kratsch! Där låg glastuben i tusen bitar. Tabletterna snöade över mattan …

Doktorns skratt tycktes pressat under flera atmosfärers tyngd:

Det här var en fin historia! Nu vart man bortskyldig en glastub, som inte fanns att köpa ombord …

— Men ni är också skyldig mig något. En förklaring, sir. Vem tusan är ni egentligen? Dessa tabletter från Kina — — — det finns inte ett halvt dussin läkare på hela klotet, som känner till receptet. Och så det här med Taguara! Mitt eget patent! Alltså! Korten på bordet!

Jag lade upp dem. Det behövde lyckligtvis inte bli någon lång patience, doktorn följde den under tystnad till slutet. När sista kortet låg där höjde han sin stora handflata till trafikkonstapelns gest.

— Stopp där! Så långt är det rätt. Synd bara att er historia slutar där den egentligen borde börja. Ni har rätt — mr Lorimer fick en ordentlig dosis. Men botad blev han inte.

— Ursäkta, doktor, men det strider nästan mot naturlagarna.

— Tycker så, jag med. Eller — låt mig säga: jag tyckte. Nu hyser jag en annan uppfattning, ser ni.

Matsalen låg utrymd, det var bara vi två som hängde kvar. Vår steward gick omkring med ett plågat ansikte och dängde servetten mot benet. Dansmusiken på styrbords promenaddäck hade redan satt i gång. Man hörde forteställenas lösryckta tangofigurer och pukslagens dunkar.

— Ska vi flytta på oss?

Fortsättningen och slutet på den historia, som börjat med Taguarasoppan, kan berättas med sex ord: mrs Balbi hette nu mrs Lorimer. Doktorn gjorde inte heller mycket mer av den. Sitt äktenskaps haveri tog han med en om fullständig oberördhet vittnande kyla. Man behövde inte ha avlagt lokomotivförarexamen för att inse, att ett tåg, som växlat in på fel spår, borde backa till växeln igen. Om mr Lorimer har det redan sagts, att han var en man med framåtanda. Det låg rakt emot denne herres natur, att utan vidare hålla till godo med en läxa, att svälja doktorns piller, grina ett slag och låta udda vara jämnt. Det är sant, skräcken hade slagit honom till marken. Men när han reste sig igen, var det inte med ett ödmjukt hjärta och ett tack för nådigt straff på läpparna — utan med en förbannelse och en ed att hämnas. All right, sir. Lorimers envishet segrade; kom aldrig till mig och tala om hans kärlek. Och vad blev resultatet i sista omgången? Båda parterna tillskriva sig segern — efter berömda mönster …

— För resten, är inte detta en gammal erfarenhet för oss läkare: vi kan inte ordinera för oss själva! Doktorn får inte vara part i målet, när han skall skriva ut recept. Skolexempel: fallet Lorimer. Annars finns det nog kurer i min praktik, som — — —

En skugga glider fram under globen i taket, ljuset spelar i ett par cirkelrunda ögonglas, en hand vinkar …

— Fint väder.

— Härlig afton.

— Parti bridge?

— Sömnig.

— God natt.

— God natt.

Doktorn lutar sig närmare min stol:

— Kapten John Panther. Vi bo hytt om hytt.

— Patient?

— In spe.

— Diagnos?

— Hm. Det latinska namnet skulle väl bli någonting med Calamus i, fast det just är Calamus som lyst med sin frånvaro. Hade kapten Panthers pappa haft en ordentlig rotting i sitt hus — plus förmåga att använda den på unge John — är det antagligt, att jag sluppit mödan att fundera ut någon lämplig medicin åt honom nu.

— Ni har en del att välja på, gissar jag.

— Vet ni vad de kallade mig för — där borta? Giftdoktorn. Låter farligt, eller hur? Det föresvävar er någonting om kobror och arsenik och rävgift och cyankalium, inte sant? Å nej. Långtifrån. Gift är något bra mycket finare — och det finaste av allt är bacillerna.

Nu var doktor Balbi i