Bekännelse

By Folke Fridell

Jonas Sjöö är siste man på Utgården - ensam kvar med kon Sara. Det var inte här familjen bodde från början. Nej, under lantbrukets storhetstid var det på Mellangården man höll till. Farfar var en av få i socknen som kunde skriva och efter honom var det fars tur att ta över gården och bokföra kreaturen. Av åtta barn är nu Jonas den enda som fortfarande finns kvar på lilla Utgården. De flesta andra är inte ens i livet. I "Bekännelse" berättar bonden Jonas om familjen, gården och livet. När vi träffar honom har han fyllt sextio år. Han sitter på verandan med sina minnen och den gulnade avelsboken i handen. Vad var det som gjorde att just han hamnade där? Varför blev han så underlig? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 30, 2021
• ISBN: 9788726747430

Book preview

www.sagaegmont.com

Bokföring

Att skriva detta…

… en nederlagets bekännelse så bitterbitter den kan vara och ändå med sökandets tjusning i de trevande tankarna; att självmant uthärda plågan för ovisshetens egen skull. Leta utan mål eller tro.

Jag vet att det kommer att göra ont men är ändå gripen av spänningen i själva försöket.

Varför minns jag farfar nu?

Gubben drog ut en tand — den sista — med en rostig haktång. Det var en ögontand som värkt fram en otäck svullnad vid sidan om näsan. Farfar stod framför spegellådan i finrummet och vred och bände tills han fått ut tandroten i friska luften. Det tog lång tid och att han plågades såg vi på grimaserna. Men han svor inte fast han annars hade anlag åt det hållet. Snuset följde med saliven i mungiporna tillsammans med lite blod. Om det var från tandköttet eller från läppen som sprack vet jag inte. Efteråt spottade han ut gulgrönt var i rakkoppen. Det täckte hela botten och luktade illa.

Vi ungar stod i ring kring farfar och tittade på. Det var nästan som cirkus och lika spännande som när bysmeden ringade Mellangårdstjuren. Vi suckade ut precis som farfar när han äntligen stod där med tanden i kniptången.

Efteråt skröt han länge med den bravaden ute i byn och lade tanden bland snuset i sin näverdosa. Vi högfärdades alla över farfars tandläkarkonst. Nu tror jag att det mest var rädsla gubben kände. Han vågade inte gå till tandläkarn. Rädsla kan göra människor så kavata. Hela min släkt har plågats för rädslans skull.

Kanske är det därför jag minns farfar: för rädslans skull; bekännelserädslan.

… att skriva detta. Det är som att dra ut en värkande gadd med farfars haktång…

Det blir nog inte mycket med mina skriverier. Mest fyller jag en gammal sed. Farfar förde bok över kreatursbetäckningar. Han var nästan den ende i byn som kunde skriva, utom soldaten Storm, men denne räknades inte till bönderna och så låg han ofta ute på regementsmöten. Efter farfar förde far bok över kreaturen.

Nu skriver jag i samma bok…

Det är många oskrivna sidor än och jag har gott om tid. Jag skriver olika de andra för den sista Utgårdatjuren är slaktad och alla språngavgifter indrivna.

Så jag skriver om mig själv och min släkt. Det blir nästan om kreatur ändå.

Meningen med skriverierna tog slut med den sista kvigkalven, men vanan sitter i. De andra bönderna skrattade åt far och farfar för bokföringens skull. Visste de om min skrivklåda skulle det grinas ändå bredare.

Det här blir nog mest om olyckliga människor. Det finns så mycket att vraka och välja av vrånghet och förnedring, men lyckliga människor är det ont om. Det är svårt att reda sig för lögnerna om man ska skildra belåtna människor.

Att allt kan vara så vackert…?

Ändå är det bara vanligt alltsammans: ett ruckel att bo i, en ladugård som satt sig på hasorna som en tiggande hundracka, en förvildad trädgård. Det är allt. Bara några förväxta syrenbuskar också som står i blom.

Kanske är det doften från syrenerna som gör mig mjukare än vanligt?

I den här välsignade solen väntar jag på någonting förskräckligt. Jag sitter på verandans murkna väggbänk och letar efter en början till mitt livsöde. Det måste ju ändå finnas en begynnelse någonstans, en jordmån där förbannelseroten fick fäste allra första gången.

Inte är det någon brådska med tankarna. Dagen är så innerligt vacker; solen skiner på den regntvättade stugväggen och spyflugorna svirrar hemvant sin okonstlade livsmelodi. Och jag är socknens underligaste bonde. Därför kan jag sitta sysslolös och begrunda mitt öde medan kvickroten binder den jord jag ska göra närig med mitt anletes svett.

En bonde som har tid att filosofera i den brådaste tiden? Då förstår man gott hur det är ställt och hur långt jag fjärmat mig från de riktiga människorna som samlar i ladorna och svettas precis som skriften bjuder.

Att jag har fel i allt vill jag inte gärna erkänna; inte när jag mår gott som nu i solskenet. Men i de mörka stunderna, när kvällsdimman smyger in från myrmarkerna och halvkväver en med sin tunga väta, då är jag bara en fjantig kvarleva från en tid som aldrig återkommer; som inte ens jag själv vill ha tillbaka.

… en röd liten stuga, vitskimrande björkstammar, en glittrande insjö?

… är jag bara en halvgammal gubbfjant som begråter en tid som försvunnit?

Då är det nästan bara falskhet också från mitt håll, för hur ska jag kunna tala om en rödmålad stuga när jag bor i ett regngrått ruckel? Björkarna har jag huggit till vinterved och någon sjö finns inte. Bara våtgungande, ohälsosam myrmark när den regntunga tiden kommer.

Min gård är så annorlunda… Ful ända till oanständighet och förfallen. Ingen vill bo här och människorna skyggar både för mig och gården.

Nu ska jag ge kon vatten. Hon råmar och jag vet att det är vatten hon vill ha. Det hörs på tonen; man blir lyhörd för skrik och klagan så här i ensamheten.

Då och då blir jag bitter och muttrar för mig själv:

— Ett jävla slags jordbruk! En bonde och en ko. E n ko och en underlig koskötare.

Sara heter hon och dricker nästan jämt. Mjölken blir tunn som skummjölk så jag behöver aldrig använda den förbjudna separatorn. Det är väl den underliga torrheten som tvingar kräket att dricka. Den som kommer från mossmarkerna när jorden väntar regn och andas sin brännande porsdoftande vånda. Jag har själv känt samma underliga törst men i mitt fall lindrar det inte med vatten.

Törsten pinar oss alla…

Alla? Ibland glömmer jag att det bara finns en kvar nu; att Jonas Sjöö i Utgården är ensam med sitt livselände.

Den där törsten är brännande och ångestfull; som att vara instängd i en torrbastu och veta att man aldrig slipper ut. Några år försökte jag med brännvin och det var bättre än vatten. Fyllet kunde ge riktigt fina stunder men efteråt blev törsten bara värre.

Så där, nu har Sara fått sitt vatten och jag kan fortsätta filosofin. Det är lögn att tänka när kon väsnas i sin törst.

En gång för länge sedan var vi som alla andra. Inte Sara och jag, för vi hör nytiden till, men far och vi ungar.

Det här blir säkert en oanständig historia och lite dum också. Men sådana är vi människor för det mesta. Jag måste äntligen bestämma mig för hur jag ska göra. Man har begärt något av mig: att jag ska fatta beslut i en viktig sak. Nu måste jag leta långt bort i minnestiden och fan vet om jag hittar någonting eller om jag orkar fram till det riktiga svaret.

Detta har jag visst sagt:

… vi var uppåt en gång som andra; kanske lite före också, för bönder är av naturen saktfärdiga och vår släkt kom från havet med farfar.

Vi var rätt många en gång (sju bröder och en syster) men de flesta har dött nu och en del för egen hand. Det är därför Utgården har dåligt rykte och bybarnen är rädda för mig.

Den lyckliga tiden bodde vi inte här. Då ägde vi Mellangården och var ansedda och betrodda. Lite före de andra kanske. Far förde bok och Mellangården höll språngtjur åt hela socknen.

Det är en mycket tjock bok, gul av ålder och sliten i ryggen. De första bladen klistrar lite och jag får skilja dem försiktigt. Överst på första sidan läser jag:

»FEMTONDE APRIL ADERTONHUNDRAÅTTIOTRE»

Alldeles under följer:

»Per i Rackarebackens Rosa»

Det var den lyckliga tiden när vi kunde kalla korna för Rosa eller Gullhorn. Nu passar Sara bättre. Det låter surare och sannare.

Jag blir rädd när jag upptäcker hur lik farfars högtidligt spretiga stil min egen är. Men nu ska jag börja; lite stolthet känner jag inför detta:

… att föra bok; att skriva om farfar…

Pennan har jag vässat och blöter blyet i munnen som under skoltiden. Den smakar gammal, nästan mögel. Det är längesedan någon skrev här i Utgården. Nu tänker jag på rubriken, men hittar ingen som passar: Olyckan, kanske? Eller Ensamheten? Eller Hatet? HATET?

Ånej, jag struntar i rubrikerna. Jag ska samla spridda rester av mitt tunga liv; små detaljminnen bara. Och detaljer kan man nog inte hitta rubriker till.

Mellangårdsfolket ville hålla sig väl med den nya tiden. Ingenjörn som stakade ut järnvägen bodde hos oss. Det var farfar som avgjorde alla viktiga beslut den tiden fast han var fasligt gammal och lite åderförkalkad och dog i hjärnblödning bara någon månad efteråt.

Jag minns än vilken lättnad jag kände när farfar dog. Han spottade snus i en fyrkantig trälåda fylld med hackat granris och det var min uppgift att tömma spottlådan varje vecka. Löska honom skulle jag också varje dag han vilade middag. Det var vämjeligt. Farfar hade mjäll och en fetmjuk huvudsvål. Det var ungefär som att klia en gris efter skållningen och mjällen fastnade alltid i naglarna.

Som sagt: vi förbarmade oss över ingenjörn. När alla de andra bönderna bommade igen sina dörrar så öppnade vi. Bönderna ville ha sina stadskörslor kvar och de ängslades för att det ångvisslande odjuret skulle ta inkomsterna ifrån dem.

Dagen efter farfars begravning hände det förskräckliga: en av de nya människorna våldtog min syster…

Det tog oss hårt för hon var så vacker, så olik oss Mellangårdare. Farfar brukade säga att hon liknade farmor som dött vid havet och som vi aldrig sett; ett litet arv från havstiden var hon, min syster med skimrande solglitter i ögonen. Som en liten älva hade hon vuxit upp bland oss tungsinta jordmänniskor och vi dyrkade henne.

Signe hette hon och blev våldtagen av rallarna…

Så här långt efteråt vet jag inte riktigt säkert. Det gällde ju bara en rallare och Signe är gift med honom än och är banvaktsfru någonstans i Norrland. Kanske var det inte våldtäkt. Han var så kryllhårig och grann, rallarn, och nu när jag känner kvinnorna lite bättre så är jag rädd för att det hela skedde med Signes välsignelse.

Underligt låter det att jag är rädd, men så är det. Om det inte var våldtäkt den gången så har jag liksom ingenting begripligt att falla tillbaka på; då finns det ingenting vettigt i min underlighet.

Skrek gjorde Signe den där sommarnatten i höslynnet; inte vettlöst och gällt som en människa i dödsnöd men högt nog för att far skulle höra. Då visste jag ju ingenting om att kvinnor gärna skriker i de ögonblicken. Men det var dagen efter begravningen och Signe hade tyckt om farfar mer än vi andra tillsammans. Så det är rätt konstigt att hon kunde ligga med en rallare innan vi hunnit äta upp de svarta sorgkaramellerna eller fått det småhackade granriset ur huset.

Vilket slagsmål det blev!

Inte den dagen, för rallarn lyckades komma helskinnad ur ladugården och sticka innan far fick tag i honom. Och Signe tog han med sig. De som ville ha det så illa som möjligt viskade om att de sett rallarn rusa genom skogarna med Signe över axeln. Men folk har så lätt att få ondtungorna i gång. Kanske hatade de rallarna och ville hetsa på; kanske sprang min syster villigt vid våldtäktarens sida.

Unga kvinnofötter trampar så besynnerliga vägar…

Vi såg aldrig mer den där kryllhårige rallarn. Men vi såg andra och slogs så fort vi kom åt. Men det farande folket hörde inte till dem som tar stryk en och en. En söndag kom de alla till Mellangården. Vi var sju bröder och far. Själv var jag bara tolv år och räknades inte när det gällde slagsmål. Rallarna fyllde hela gårdsplanen precis som om det varit en auktionsdag.

Med far i spetsen mötte vi fienden ute vid pumpen. Vi hade svartkläder på alla för det var söndag och bara en vecka efter farfars begravning.

Det hjälpte inte ens att vi slogs med tillhyggen…

Jag som kom sist ur stugan hade ryckt åt mig en betsman. Den gången var jag inte bara underlig som nu, utan galen så det gnistrade om det. Rallarna var nog barnkära att inte slå igen när jag bankade dem i knävecken med det tunga tillhygget.

Efter det slagsmålet blev vi omoderna. Konstigt nog fick vi alla mot oss då också; när vi vräkte vår tunga vrede mot det nya som kom. Folkmeningen är inte mycket att bygga på.

Far blev aldrig människa igen efter slagsmålet. Han låg till sängs i tre veckor och många gladdes åt hans elände. Ibland tror jag att alla människor går omkring och längtar efter olyckor; olyckor som drar skam över vänner och bekanta.

Kanske hittar jag den första minnesbilden här:

— Hej å hå, hej å hi å hå…

De uppkäftigt livsglada hejaropen ekade i de tysta nejderna. Det var järnvägsbyggarna som kom med slipers och räls och gjorde oss Mellangårdare vilda av ursinne. Varenda gång vi hörde de glada sångerna tänkte vi på Signe och den kryllhårige våldtäktsmannen. Rakt över alla hinder trängde nykomlingarna fram, och vårt vanmäktiga hat gjorde oss bara lustiga. Vi slogs länge med dem och många gånger, men det blev aldrig någon riktig fart mer. Vi hade förlorat tron på vår förmåga.

Det var den tiden far kapitulerade. Han sålde Mellangården till en kusin och flyttade till Utgården. Jag var tolv år då.

Signes namn fick inte nämnas för då blev far vild. Jag visste inte mycket om kärlek den tiden utan trodde att någonting förskräckligt hänt.

Genom byn klingade rusiga hejarop…

Expropriation

Jag är sextio nu och sitter minnesgrubblande på en knarrig veranda med en gulnad avelsbok i knät; letar efter orsakerna till mitt underliga sätt att leva.

Det blir inte lätt för jag vet ingenting säkert om vems felet var från början. Mitt eller de andras. Jag vet bara att jag är emot det nya; ingenting om rätt eller orätt.

Med mitt tröga grubbel försöker jag hitta ett försvar för mig utåt och inåt. Skuldkänslan trycker när man är sextio år och nästan alla människor föraktar en.

Nu har jag ändå gott