Död mans hand

By Folke Fridell

"Detta är den underliga historien om en människa. Människan är jag, David Urban Martin Bohm, en underlig varelse i en underlig värld..."Textilarbetare David Bohm och hans familj lever ett blygsamt liv. De jobbar hårt och gör sitt yttersta för att göra rätt för sig. Samtidigt lever de under en svår tid. Krig och kris sätter käppar i hjulen för familjen och samtidigt uppdagas ytterligare problem. Problem på samhällsnivå. Ett missnöje och en konflikt mellan arbetare och arbetsgivare som på sikt kommer att leda till en revolution. "Död mans hand" är författaren Folke Fridells genombrottsroman som publicerades för första gången 1946. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 30, 2021
• ISBN: 9788726747478

Book preview

www.sagaegmont.com

D etta är den underliga historien om en människa. Människan är jag, David Urban Martin Bohm, en underlig varelse i en underlig värld. Namnet Bohm tog min far en gång i fyllan när jag var tre år. Han rådde väl inte för det, men jag har fått lida åtskillig smälek ända sedan den tiden jag fick min första kronodebetsedel och det stöd: D. U. M. Bohm i adressen. Naturligtvis blev det dumbom. Och det har hållit i sig genom livet. Förr vart jag ilsken då och då för namnets skull men sådant går över med tiden.

Far min var indelt soldat vid ett småländskt regemente. Knekt och korpral. Han hette Svensson men hade en egenhet att kommendera bom i stället för eld när knektarna sköt. Det hjälpte inte hur befälet rasade och hur far i timmar fick stå och skrika eld alldeles för sig själv på heden. När skjutningen kom så blev det ändå bom i stridens hetta.

Så tog han då namnet Bohm för att möta driften på halva vägen. En halv kanna brännvin hade han i sig när han skrev till Kronan om namnbytet och det var väl därför som han glömde bort att han därmed gjorde sin yngste son till dumbom.

Folk tycker jag är underlig. Inte bara för namnets skull utan så där i största allmänhet. Här sitter jag nu och skriver om mig själv precis som om jag vore en högst märkvärdig människa. Men det är jag inte alls. Bara en vanlig arbetare. Jag är inte ens så lastgammal att man kan skylla på åderförkalkning. Så folk har nog rätt. Jag är en underlig människa. Ingen annan av de miljoner namnlösa vanliga arbetarna skulle falla på en så orimlig idé som att skriva om sig själv.

Och än underligare blir jag om man betänker under vilka omständigheter jag skriver.

Det är måndag och klockan är tio. Jag skulle ha varit på fabriken nu men i stället sitter jag och skriver. Min plats där är tom och maskinen står väl stilla. Så jag är inte bara en underlig kurre utan också en dålig samhällsvarelse. Det är krig och kris och folkförsörjningen har det besvärligt. Varje man behövs i ständigt arbete, men ändå sitter jag här hemma och skriver strunt om mig själv. Jag ljög och gjorde mig till i morse. Virade en yllehalsduk om halsen och knackade på hos grannen, som också jobbar på fabriken. Jag var en bild av ynkligheten själv när jag stod där i dörren och svalde och simulerade halsfluss. Men jag har långvarig träning i att simulera och grannen och hans hustru trodde mig. Det såg jag i deras ansikten. Särskilt käringen såg ängslig ut, inte för mig eller min hälsa men för sin egen och ungarnas. Halsfluss smittar och hon ville ha dörren stängd så fort som möjligt. Grannen skulle nog ge basen besked. Tala om att det stod mycket illa till med Bohm.

Men detta är inte allt, inte ens det värsta. Min hustru ligger på barnbördshuset. Hon ska ha en unge till. Under sådana omständigheter borde jag vara ett enda knippe av upprivna skälvande nerver. I stället är jag lugn som en filbunke, Jag sitter i köket och skriver medan Augusta ligger i värkar på B. B. I herrummet sitter min son och studerar tillsammans med några jämnåriga. Han heter Urban efter mig och ska bli en fin karl. Det är väl därför han sitter i herrummet och jag i köket. Urban är familjens ende herre. Han ska bli allt det som jag själv och Augusta inte lyckats bli, ska uppleva allt det stora i livet som gick förbi oss. Så tänkte väl far för min del och hans far för hans. Ända tillbaka till hedenhös. Det är ett slags surrogat för egenliv att resignera själv och satsa allt på avkomman, men inte ens det orkar jag med. Det är mest Augustas filosofi. Det är hon som bestämt att Urban ska bli herreman.

Urban har långt kvar till studenten än men att han har fina anlag till herrskapsklassen är säkert. Ända ut i köket kan jag höra hur de unga pojkarna studerar. De spelar poker. Jag hör hur deras målbrottsgrova röster betar och synar. Det är halva min veckolön som går åt därinne i herrummet. Urban får nämligen denna summa i studiepengar. Det är min insats för att avkomman ska kunna kravla sig ur fattigdyn och bli någonting annat än en vanlig arbetare. Så egentligen borde jag varit vid fabriken nu. Som det nu är bestjäl jag faktiskt mitt eget kött på något av möjligheten att komma sig upp.

Så nog är jag en underlig människa.

Här är jag helt självupptagen medan Augusta värker fram en ny baby. Fast jag är inte riktigt säker på att jag har någonting med den saken att göra. Sedan Urban föddes har jag hela tiden varit mycket försiktig. Jag fastnade för Bergegrens propaganda, och det verkar nog lite misstänkt att vanan till försiktighet skulle försvinna efter hela sexton år. Egendomligt är det också att havandeskapet skulle inträffa när jag låg ute i beredskap. När jag riktigt tänker på saken tror jag knappast att jag är far till det nya barnet. Men jag har inga bevis. Augusta har tidigare aldrig bedragit mig, men riktigt lita på henne är svårt. Hon har som hobby att alltid vara modern. För tillfället är hon lidelsefullt intresserad lotta. Jämt springer hon på soppkök och manövrar. Och det har ju nästan blivit modernt med äktenskapsbrott i samband med inkallelser och beredskap.

Vi hade ett stormigt uppträde om anledningen till havandeskapet, men jag förlorade som vanligt. Jag kunde ingenting bevisa och Augusta grät i flera dagar. Hon skällde ut mig för att jag inte vågade erkänna min försumlighet utan i stället sköt skulden på henne. Augusta lipade och trodde att jag ville komma åt lottakåren.

Det värsta jag vet är när min hustru gråter så jag lugnade mig och hon avgick med segern. Men även om jag är far till barnet så var det inte fråga om lottorna den här gången. Vi har kört ihop om dem många gånger, det är sant, men frågan om faderskapet var viktigare än så. Jag kände mig förödmjukad som äkta man. Förbigången av en annan och naturligtvis gjorde det inte saken bättre att jag anade en fänrikspoling som konkurrent. Jag vet inte om jag är kär i Augusta ännu. Det är så länge sen jag gjorde mig den frågan att det knappast lönar sig numera, men jag är van vid henne. Hon hör ihop med mig på något oupplösligt sätt och jag blir rasande när jag tänker på att hon kanske gått och fjantat med en annan karl. Fjantat är rätta uttrycket när det gäller en kvinna vid hennes ålder. Men Augusta blir visst aldrig gammal, och aldrig blir jag riktigt klok på henne. Och förresten måste ju en underlig människa som jag också ha en underlig hustru.

Jag förstår ju att mina små sorger inte nämnvärt kan intressera andra, men det känns på något sätt avkopplande och själagott att få skriva. Man blir renare eller åtminstone lättare invärtes. Annars begär jag inte att andra ska glädjas eller bli förbannade med mig. Kanske gör jag det ändå lite. Viljan att bli ömkad ligger väl under ytan lite varstans. Som nu med Augusta. Hon har legat med en annan medan jag försvarade fosterlandet. Kanske den där guldgalonerade rackaren legat i min egen säng medan jag stod och stirrade ut över gränsen till Norge. Här borde jag väl ha rätt till en viss förståelse från medmänniskors sida? Fast jag kan ju inte tvinga Augusta att ständigt bara ligga hos mig och i min säng. Det är varje människas rätt att välja — också en utpinad arbetarehustrus.

Det fanns en tid då Augusta såg upp till mig som till en stor man. Hon trodde jag skulle bli någonting med tiden. I stället krympte jag samman och blev allt obetydligare och till slut en rent ynklig figur. Själv gjorde jag också allt för att framstå så idealiserad som möjligt. Jag glömde sällan att tala om att jag inte var som andra, att jag skilde mig från mängden, gick min egen väg ensam och stark. Men det Augusta trodde skulle leda till framgång gick motsatt väg. Hon väntade att jag skulle gå före mängden, bana mig väg till en fin ställning. I stället sackade jag efter.

Numera litar inte Augusta på mig. Hon tror jag ljuger och hon har rätt på sitt sätt. Nästan hela mitt liv är en lögn, men inte på det sätt hon menar. Förr trodde hon mig i allt och det kändes ljuvligt att kunna leda och behärska en människa om det så bara var ens egen hustru. Förr kunde jag lura Augusta som jag lurade grannens i dag. När jag inte hade lust att gå till arbetet simulerade jag sjuk. Det kändes hemtrevligt att se Augustas oro och omsorg. Hur hon bäddade ner mig och kokade svart vinbärssaft.

Nu är det annorlunda. Hjälper knappast om jag verkligen är sjuk. Hon tror jag simulerar i allt. Men nu är min hustru borta för minst en vecka och jag kan kosta på mig en fridag utan samvetskval. Jag sitter här och skriver och vore det inte för det där evinnerliga kortspelandet i herrummet så stortrivdes jag med den självtagna ledigheten. I morse försökte jag ta samvetet till hjälp för att tvinga min motsträviga kropp ur sängvärmen, men samvetet räckte inte till. Samvetet sade till mig att det var moraliskt förkastligt att ljuga, men jag svarade att i så fall befann jag mig i gott sällskap. Nästan hela det tilltrasslade livet var en samling lögner. En till från en så obetydlig människa som jag kunde inte göra vare sig från eller till. Samvetet ville driva mig ur sängen med hjälp av Augusta. Men då blev jag nästan hånfull och började tänka på att ungen som hon kanske redan fått möjligen var en annans. Samvetet ville driva upp mig för Urbans skull. För att han — som ju i alla fall var min son — skulle få det bra här i livet, men Urban var inte hemkommen då och jag tyckte att när han var uppe på nätterna så kunde jag ha rätt att ligga på dagarna. Förresten struntade jag rebelliskt i om Urban blev en fin karl. En fridag kunde förresten inte inverka så mycket på finheten.

II.

A llmänt var man överens om att min fars begravning var den mest misslyckade tillställning man kunde tänka sig. Inget brännvin och dålig mat och en rödgråten piga som serverade vid bordet. Värre kunde det inte gärna bli. Både käringar och gubbar var vana vid någonting helt annat. En begravning var bra endast om den blev rolig. Inte så att man skrattade eller blev stämningsfull. Det hör bröllop och glädje till. Skrål och klackarna i taket. Men man kan också ha roligt på ett anständigt, sorgligt sätt. Supa sig full och ändå se ut som man sålt någonting till räven. Ta sig god tid mellan glasen och låta den goda drycken liksom sprida sig i hela ens lekamen; sitta där sorgset allvarsam och proppa i sig god mat och mycket fylla, det var nästan det roligaste man visste.

Men vid min fars begravning gick det inte så till.

Han dog knall och fall vid sextiosju års ålder utan att tidigare ha varit sjuk en enda dag. Det var hjärtat som brast sönder utan förvarning och jag var tretton år den gången. Vi båda var förenade också efter fars död. Inte andligt utan rent lekamligt. Far och jag var ute i skogen när det hände. Far höll mig i handen. Det brukade han göra när vi var ensamma och inga avundsjuka ögon tittade på. Skolkamraterna skulle gått illa åt mig om de sett en trettonårig pojke gå med näven i far sins näve.

Far och jag var kamrater. Vi brukade leka och rasa men bakom skojet låg en innerlig, odelbar vänskap.

Och nu höll han mig i handen och dog!

Jag märkte ingenting ovanligt förrän han kramade min hand så jag måste skrika; skrika högt så det ekade i skogen; skrika i rädsla och smärta för far hade aldrig förr gjort mig illa, och han var stark som endast en indelt soldat kan vara.

— Ville far göra mig illa?

Jag lyfte blicken och mötte fars. Jag hade tårar i ögonen av smärtan och de återgav väl också något av den rädsla jag kände. Men tårarna stelnade till och självrädslan försvann inför vad jag såg.

Jag glömmer aldrig fars ögon. Där var mer än ångest, mer än dödsfruktan. Där syntes en pina av obeskrivligt slag. Han ville tala men kunde inte. Kanske ville han förklara varför han gjorde mig illa. Kanske ville han säga mig tusen avskedsord eller smeka min kind. Kanske ville han sända en hälsning till Elna, pigan vår som han höll kär. Men han kunde endast se på mig med dödsmärkta, halvbrustna rådjursögon.

Allt detta upplevde jag på några sekunder. Sekunder under vilka soldaten Bohm kämpade en fruktlös kamp mot döden. Med ett brustet hjärta går det dåligt att slåss för livet. Sedan gav far upp kampen och dråsade omkull. Mig drog han med i fallet. Greppet kring min hand släppte han inte ens i döden.

Jag vet inte hur länge jag låg på knä vid sidan om min döde far. Kanske en timma. Men ändå en hel evighet. Jag var rädd. Mörkret anades redan i smygande skuggor och monstruösa konturer. Skymningen smög sig fram över lingontuvor, gravkullar och stenrös. Jag har alltid varit mörkrädd. Det fanns en tid då jag förnekade denna rädsla. Då jag under dagsljus svor på att nattmörkret var just mitt rätta element. Men det var bara uppblåst ynklighet. Bakom detta låg alltid mörkrädslan.

Och nu kom detta hemska mörker rullande mot mig. Helst hade jag väl velat springa bort från skuggorna och döden. Springa hem till människor som levde och rörde sig. Men döden höll mig kvar. Jag kunde inte lämna far. Han höll mig ju i handen och vi var ju kamrater. Inte kunde jag svika i den stund leken blivit allvar.

För första gången i mitt liv var jag rädd för min far. Jag hade aldrig trott att han kunde dö. Andra dog förstås, men andra, det var inte far och jag det. I skolan hade jag lärt att alla skulle dö för syndens skull, men far var ingen syndare. Far och jag var någonting extra, någonting utanför de andra människorna. Vi hörde till undantagen.

Men nu höll jag vakttjänst hos min döde far medan skuggorna trängde på.

Min hand hade nästan domnat bort och jag kände inte längre någon smärta. Greppet från far var kallt som döden själv. Jag kände inte längre igen fars handtryckning. Förr hade den varit öm och levande. Nu var den befallande och hotfullt skräckinjagande. Precis som det smygande mörkret runt omkring.

Ett tag försökte jag lossa greppet. Jag tog försiktigt i lillfingret och bröt uppåt. Fars lillfinger var styvt som en pinne och pekade rakt upp i rymden där Vår Herre bor. Det såg så hemskt ut att jag böjde ner det igen.

Jag både ville och inte ville ropa på hjälp. På avstånd hörde jag gammalkons klanglösa skälla pingla en dödsringning över min far. Skällklangen sade mig att Elna snart skulle komma och