27 i mina skor

By EvaEmma Andersson

Finns det en mall för hur man ska vara när man är tjugosju år gammal? När Embla Eriksson blickar tillbaka, trettio år senare, ser hon den sviktande självkänslan och de brustna drömmarna. Hur viktigt det var att få likes på Instagram och hur hon vantrivdes på det där trista, enformiga jobbet. Men framförallt kommer hon ihåg vännerna. Tjejgänget, som alltid hade åstadkommit betydligt mer i livet. Sanna, Fanny och överklassbruden Louise. Visst kan man bli förbannad på att alla andra har det så lätt? Det är väl inte så konstigt? Kanske hade hon inte behövt vara så rädd för att aldrig bli något. För det blev hon. Men det visste hon ju inte då... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 14, 2020
• ISBN: 9788726641479

Book preview

Zero.

Vi lever livet framlänges, men förstår det baklänges.

-Kierkegaard

Jag står i trädgården, och det är en morgon i början av oktober.

Jag har druckit en kopp te till frukost, ätit en bit fisk och sedan två brownies som låg kvar i kylen, rester från ett fredagsmys.

Det är egentligen för kallt för att stå barfota och barbent i det daggvåta gräset, men när solen kom upp ville jag ändå öppna altandörren och gå ut.

Vi köpte huset för tjugotvå år sedan, när de riktigt stora pengarna började komma in på kontot. Strax efter att jag hade slutat titta på prismärkningarna när jag handlade mat (det känns så främmande nu, att det har funnits en tid när jag stod vid brödhyllan på Coop Roslagstull och räknade på om jag hade råd med en limpa eller måste nöja mig med ett paket knäckebröd, lika svårt att tänka mig in i som det då hade varit att föreställa sig att jag en alldeles vanlig morgon skulle stå på en sjötomt i en klänning från Miu Miu och fundera över vad jag ska göra med de sju timmar jag måste lämna hemmet för att inte vara i vägen när den anlitade städfirman ska utföra veckans städning) och nyligen hade valt en Golden Retriever-hundvalp ur en kull hos en uppfödare i Värmland att göra till min ständiga följeslagare, beslutat att den förtjänade bättre än stadspromenader och nedskräpade parker.

Det är ett underbart hus, trots sina skavanker och sin omoderna exteriör.

Jag har inte alltid känt mig hemma här. Länge var jag som en gäst i mina egna rum, tassade försiktigt på tå över de knarrande parkettgolven, osäker på om jag hade lov att spika upp en tavla på en vägg, skrapa den flagnande färgen av en fönsterlist och måla blått i stället för vitt. Men sedan var det som om huset sa till mig att vi hör ihop nu, du och jag, och de dina får också vara här, hör också till, får springa i trapporna och slå i dörrarna hur mycket som helst. Och jag har alltid känt mig trygg här, ända sedan vi först besökte huset, tillsammans med mäklaren.

Här är man i fred, liksom distanserad från allt annat, som man inte själv bjuder in.

Vi är lyckliga i vårt hus, fortfarande, trots att tomheten efter en älskad Golden Retriever som somnat in för gott en kväll framför kakelugnen i vardagsrummet fortfarande ligger som en tung filt över vardagen som var så självklart sammanflätad med hans lufsande kliv, vänliga gläfsanden och kloka, varma blickar, och är lika stor som den saknad jag antar att man kan uppleva när barn flyttar hemifrån.

Jag har bestämt mig för att skriva idag.

Tänker ta med mig datorn och sätta mig på ett nyöppnat café i huset som Louise bodde i, vid Odenplan, börja skriva på det som jag kanske borde ha skrivit för länge sedan.

Det har varit några dagars lugn och ro nu, efter bokmässans stresspsykos som driver fram magkatarren hos mig varje år, och innan dess flera månader i redigeringsdimman tillsammans med min förläggare Nasera.

Jag trivs inte med att inte skriva på någonting, tycker inte om att vara utan pågående textprojekt. Och bäst tycker jag om den allra första fasen, när jag bara just skriver.

Jag ägnar mig aldrig åt research eller att samla stoff som många andra, gör inga inspirationsresor eller studiebesök.

Jag börjar bara skriva.

Och det är alltid lustfyllt, roligt, underbart, energigivande, även om jag kör fast och får en liten självförtroendekris, tycker att allt jag skriver är ganska dåligt under en tid.

Jag avskyr att skriva men älskar att ha skrivit står det i stora silverbokstäver på väggen i Naseras kontor på förlaget, men jag kan inte relatera till det.

När jag har skrivit klart vill jag alltid genast skriva något nytt.

Och nu vill jag skriva om någonting som hände när jag var ung.

Jag var knappt hälften så gammal som jag är nu, och när jag tänkte den tanken, på tåget på väg hem från bokmässan, när det plötslig slog mig vad min nästa bok ska handla om, fick jag nästan svindel.

Knappt hälften av det liv jag har nu hade jag levt.

Jag, Louise, Fanny och Sanna var tjugosju år, och jag arbetade på ett museum som guide.

Jag var mycket smal (det kan jag se på bilder, minnas eftersom jag minns vilken storlek jag hade i kläder) men kände mig ganska tjock, och led ofta av det som kallas bildningskomplex, vilket ledde till att jag ständigt försökte pressa in intellektuella kunskaper om litteratur, politik och annat som jag ansåg hörde till en rimlig allmänbildning, i samtal med andra människor. För att hävda mig, visa mig intelligent, duktig.

Jag var tjugosju år och jag var fullständigt ovetande om hur resten av mitt liv skulle te sig.

Jag fasade för att det skulle förbli i ganska exakt samma form som det var då, såg det som ett stort misslyckande, och jag var inte särskilt bra på att ta dagarna som de kom.

Jag var tjugosju år och så mycket var annorlunda.

Man hade ännu inte funnit botemedlet mot cancer, och det hände ibland att man hörde om någon i vänkretsen som insjuknade, dog utan att någon hade kunnat eliminera tumörerna.

Vi skänkte pengar till forskningen, men var nog alla lika övertygade om att det var förgäves, att alla förr eller senare skulle få cancer och dö, men de flesta först som gamla.

Man hade fortfarande gränser mellan länder, behövde passet för minsta resa till London eller USA, och alla talade om växthuseffekten som man trodde värmde upp planeten flera grader varje år, skulle smälta isbergen och förändra klimatet så att jorden skulle gå under, förmodligen innan man hann bli så gammal att man fick cancer.

Det var så mycket som var annorlunda då, innan kriget och världsalliansen, medborgarlönen och samfinansen.

Jag kände mig mycket gammal när jag tänkte på det, under tågresan från Göteborg till Stockholm som i vanlig ordning gjorde mig lätt åksjuk.

Jag tänkte på hur besatt jag var av att förändra mitt liv, men ändå tycktes sitta fast i det jag upplevde som ett stort nederlag som om jag hade lim i arslet.

Och jag tänkte på mina tre närmaste vänner, hur vi levde så olika liv men ändå höll så tät kontakt, stod varandra så nära.

Och så bestämde jag att det var det jag skulle börja skriva om nu, inom ett par dagar.

Och idag börjar jag, på ett café vid Odenplan strax efter klockan nio.

Men först vill jag stå här i trädgården, med fötterna nästan smärtsamt nedkylda av gräsmattans fukt och blicken vilande på vår lilla motorbåt som guppar stillsamt vid bryggan.

Jag vill börja den här texten så, med den upplevelsen, i mitt hem som jag har känt mig ofelbart trygg i under de senaste tjugotvå åren.

Här har jag skrivit och levt, ibland i den ordningen, och alltid känt fast mark under fötterna, skyddande väggar omkring min 176 centimeter långa och högst mediokert vackra lekamen.

Kanske kommer jag att utmana den där tryggheten nu, när jag börjar skriva om mig själv när jag var tjugosju år. Kanske kommer panikångesten, som jag nästan har glömt hur den känns, tillbaka, och kanske kommer jag att gråta mig till sömns i min halva av dubbelsängen, påmind om hur det är att känna sig riktigt sårbar, utsatt, ensam.

Kanske kommer jag att ångra att jag börjar skriva det här.

Men jag vill ändå börja.

Och jag vill börja här, där jag är trygg, lugn, bekväm, glad. Lycklig, till och med.

Gör det mig till vinnaren i en stor orättvisa som jag hade kunnat påverka?

I så fall ska jag försöka rättfärdiga det, min ignorans och mitt övertag, nu, när jag börjar skriva.

Skriver jag för att förklara mig?

För att urskulda mig?

För att förlåta mig själv som det brukar heta i självhjälpsböcker på depressionstemat?

Kanske det.

Men jag ska börja idag.

Ta med mig datorn till ett café vid Odenplan, i bottenvåningen av huset som min vän Louise bodde i, och börja skriva.

Men jag har alltså redan börjat.

Här. Där jag känner mig trygg och är lycklig.

-Tjejer kan inte umgås i större kompisgrupper än två, sa min mellanstadiefröken med bestämdhet och slog ned på varje gruppering större än så bland elvaåriga kvinns med en furies engagemang i att härska genom att söndra.

Jag minns det så smärtsamt tydligt.

Precis lika tydligt som jag minns att jag tänkte på det, på hennes skärpa i rösten, den där gången när jag var tjugosju år och befann mig på ett spa tillsammans med Louise, Fanny och Sanna.

Jag tänkte att möjligen hade hon rätt, den där elaka klimakteriekossan, så att jag och de tre jag räknade som mina allra närmaste voro undantaget som bekräftar regeln, men högst sannolikt hade hon fel, precis som hon hade fel om en massa annat.

Det hon sa lämnade i alla fall ganska djupt intryck på mig, och det är därför jag fortfarande kommer att tänka på hennes återkommande uttalanden ibland, och när jag var i mina twenties ofta liksom hörde dem för mitt inre öra.

-Tjejer kan inte vara fler än två, sa hon ofta, och föste bort mig från samvaro kring hopprep, hagar, klistermärkespyssel och annat som barn i min skola ägnade sig åt med ett bestämt grepp om mina axlar, och jag tänkte på det sedan, som tjugosjuåring, när jag satt med Fanny, Louise och Sanna i en bubbelpool som var så varm att svetten bröt fram i pannan på mig.

Det var Louise som hade låtit samla oss där, bestämde att vi, och särskilt Fanny då, behövde en dag på spa med massage, alkoholfri champagne och ansiktsbehandling.

Det var en sådan där grej som grävde ett ganska stort hål, för att inte säga en djup avgrund, i min budget, men som jag hellre dog (eller alltså, tog lite pengar från mitt mycket långsamt ihopgnetade sparkapital för) än avstod från.

För Louise var det ingen big ekonomisk deal, för hon hade föräldrar som betalade räkningarna hennes kreditkort genererade, no questions asked, och om hon missade en dag av sina studier tog hon lätt igen det, låg enligt egen uppgift oftast hästlängder (sa man så på den tiden, utanför Värmland?) före sina kursare på juristlinjen.

Det var därför hon ofta kom med sådana där glamourösa förslag, och därför hon så diskret och flott tog hand om betalningen för Fannys deep-skin-treatment och hot stone massage när vi träffades i receptionen till en av huvudstadens lyxigaste spaanläggningar ett par timmar tidigare.

Hon gjorde sådant, Louise.

Klev fram och räddade, beskyddade, muntrade upp och tröstade genom att påminna om allt i livet som är kul och mysigt, lyxigt och extravagant.

Hon satte liksom guldkant på allt med några snabba trollspöviftningar, ofta maskerade till svep med ovan nämnda kreditkort, och eftersom det var en väldigt fin och generös sida hos henne skämdes jag stort över att det nästan alltid irriterade mig lite, mest gjorde mig medveten om hur trist och oglammig jag var i en direkt jämförelse, hur sucky min tillvaro och mina framtidsutsikter var till skillnad från hennes.

Jag önskade att jag kunde vara mer som hon, positiv och generös.

Jag måste göra en paus här, lyfta händerna från tangentbordet och flytta blicken ut på gatan utanför caféets fönster.

Jag känner att min puls har gått upp, att jag är lite torr i halsen trots den antioxidant- och elektrolytberikade juicen jag har druckit ungefär hälften av.

Jag ser att den unga servitrisen sneglar nyfiket på mig, förmodligen känner igen mig, vet vem jag är. Som jag själv skulle ha vetat vem en svensk författare var när jag var i hennes ålder, nyfiket sneglat och sedan generat vänt bort blicken när jag blev påkommen.

Jag ler vänligt mot henne, och när jag noterar att mitt ansikte är stelt, spänt, påminner jag mig om att jag är trygg, lycklig till och med. Jag har ingenting kvar av den oro som jag släpade runt på när jag var i servitrisens ålder, inget av den tyngd och det mörker jag levde med i tysthet som vore det inget värre än en förkylning.

Och det var det väl inte heller, egentligen.

Jag var vad man vid den tiden, eller kanske mest strax innan den tiden, brukade kalla för en I-landsgnällig ung kvinna, med orealistiska drömmar och mycket liten konstnärlig frihet, instängd som jag var i egna och andras förväntningar, förutbestämda bild av vem jag var och varför.

Jag dricker några klunkar juice och läser genom det jag har skrivit, finner att det inte är särskilt bra, inte så där så att det skulle fånga en läsare som inte vet vad som händer sedan, vad jag kommer att berätta om.

Men jag har varit författare under större delen av mitt liv, och jag vet att min enda chans att färdigställa en roman, att producera någonting alls, är att fortsätta skriva, redigera i efterhand, inte hämma mig själv och ge upp, börja skriva om och ändra när jag knappt har börjat skriva, alls.

Och jag beslutar mig för att försöka skriva i presens, som jag nästan alltid har gjort, i mina fiktiva romaner, och inte minst i de noveller som betalade räkningarna när barnen var små och jag precis hann 12000 tecken under stunderna de sov.

Det är så jag är mest van att berätta, beskriva.

I ett nu, som ett jag.

Och nu är det verkligen jag, ingen påhittad karaktär med mer intressant personlighet, som berättar.

No filter som man brukade skriva på Instagram när det som jag vill berätta utspelade sig.

Jag drar ett djupt andetag och beslutar att fortsätta, hyste egentligen inte mer än någon sekunds tvekan.

Ur min axelväska tar jag upp en mycket sliten och skadad anteckningsbok, som länge stått inklämd bland andra anteckningsböcker i en av bokhyllorna i mitt arbetsrum hemma.

Jag vill minnas att jag packade upp den ur en kartong när vi flyttade till huset, och att jag då ställde den just där, mitt i en rad av andra anteckningsböcker av samma typ, inte har rört vid den sedan dess, förrän jag lirkade loss den (det är trångt i bokhyllorna hemma hos oss) och stoppade ned den i min väska i morse.

Jag öppnar den inte, lägger den bara på bordet, bredvid min ordbehandlare, och placerar ena handen ovanpå, känner den nötta läderpärmens välbekanta struktur mot handflatan.

Jag brukade ha den boken i jackfickan, ibland nedstoppad i jeanslinningen som vore jag en hemlig agent i en mycket gammal roman, och vakta den nästan paranoidt från andras eventuella insyn.

Jag var på många sätt mycket barnslig under åren mellan tjugo och trettio.

Och jag minns faktiskt allt som jag har skrivit i den.

Tror jag.

-Men gumman, det är klart att du kommer att träffa någon! säger Louise nu till Fanny, och hon som har snörvlat i otröstlig allt-särskilt-allt-på-jobbet-är-skit-och-killen-som-jag-tinderchattade-med-i-flera-dagar-och-skulle-träffa-i-nästa-vecka-dumpade-mig-plötsligt-gråt hela dagen ser plötsligt lite gladare ut, frågar om Louise säger det för att hon verkligen tror det eller bara för att vara snäll.

-Gissa, säger Louise och snappar åt sig en jordgubbe från fruktfatet vi passar mellan oss, äter den med putande läppar och höjd haka som om hon poserade för omslagsillustrationen på en Harlequinpocket.

Och helt i enlighet med de oskrivna regler som finns i vår vänskapsrelation börjar både jag, Sanna och Louise överösa Fanny med försäkringar om att hon som är så smart och cool och snygg och rolig är den som har störst sannolikhet av alla världens singlar att inte bara träffa någon, utan bli besvarat kär i någon riktigt bra, ett kap.

Och jag tänker att det är lätt för Louise att säga, som är 188 centimeter lång och smal som en sticka, har självförtroende som en kamphund (grundad i en slags sval, bergfast självkänsla som jag inte kan tänka mig är något annat än klassrelaterad) och ett ansikte som har synts i smink- och schamporeklamkampanjer flera gånger sedan hon var femton år (vilket är ännu ett skäl till att hon aldrig bryr sig om vad något kostar, på riktigt, bara himlar med ögonen och ojar sig lite tillgjort ibland efter ett besök på Natalie Schuterman).

Jag instämmer högljutt ändå, trots att jag tänker så, och sedan tittar jag på Louises gröna bikiniöverdel, gläds lite åt att att hon nästan inte har någonting alls att skyla, bara två vagt framträdande utbuktningar som lika gärna skulle kunna sitta på en flubbig tonårskilles överkropp.

Känner mig plötsligt lika uppiggad av det som av dagens lyxiga spaupplevelse, för även om jag, Fanny, Sanna och Louise är bästa vänner finns det inget som är lika förödande för vänskap som att en inblandad framstår som långt bättre,