Jag är Jesus

By Caesar Kjellström

Det här är historien om hur jag började höra röster i huvudet och åkte ut på en resa som vände upp och ner på min värld.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jan 13, 2017
• ISBN: 9789176993903

Caesar Kjellström

Allt av värde finns i boken. Alldeles för mycket om jag får säga det själv.

Book preview

Innehållsförteckning

Jag är Jesus

Impressum

Jag är Jesus

1.

Jag är väldigt säker på hur det hela började. Jag hade sagt upp mig på mitt välbetalda jobb som lagerarbetare av intresseskäl och ströjobbade som vikarierande lärare när mamma föreslog att jag skulle åka till Nya Zeeland för att jobba på hennes väninnas mans restaurang ett litet tag för att ta reda på vad jag skulle göra i livet.

Just det här med att ta reda på vad jag skulle göra i livet väckte irritation i mig då jag ansåg att jag levde ett ganska fullödigt liv i takt med min ålder. Men att resa och expandera sina gränser passar ju utmärkt in i ett fullödigt liv så jag tackade genast ja till chansen.

Att mamma och pappa undrade vad jag skulle göra med mitt liv förstod jag, problemet var bara att det är väldigt svårt att förklara för ens föräldrar att man vill samla starka upplevelser med människor och droger ett litet tag innan man tar tag i sitt verkliga liv. Jag har alltid sett det som att det enda som spelar någon roll är vad man skulle tycka om sina handlingar på sin dödsbädd och med det perspektivet är det omöjligt att låta bli att göra något som är kul för stunden. Det enda man behöver planera för framtiden är ju i princip att skippa heroinet så kommer man åtminstone landa på en stadig medelklasslön och förhoppningsvis massor med historier.

Det var i princip allt jag krävde, jag hade sakta men säkert insett att jag aldrig mer skulle kunna ha samma mängd fritid som i skolan även om jag just då ignorerade detta faktum genom att ge mig själv ledig tid från arbetet som vikarierande lärare. Man klickade själv i vare sig man ville arbeta eller inte på deras hemsida, hade man klickat ringde de upp klockan sju på morgonen och skickade en till någon obskyr förort en timme bort där man skulle spendera några timmar tillsammans med ett antal förvirrade högstadieelever. Hade man inte klickat däremot kunde man sova ut, äta dubbla frukostar och ringa Jonte. Jonte bodde en kvart bort och vi brukade mötas på hälften av vägen till varandra vid en bänk mellan en fabrikslokal och en skog för att röka en gås. Efter det brukade dagen passera i ett lugnt tempo med att vi sysselsatte oss med fotboll, promenader och hinderbanor. Allt eftersom dagen gick hakade fler och fler på som hade slutat jobbet och fram emot kvällen brukade vi vara ett rätt stort gäng på runt femton stycken tjugoåringar som känt varandra sen högstadiet och spelade volleykick och skrattade.

Det var den bästa av alla livsstilar så länge man hade råd med den, de första två veckorna utav månaden rökte jag och drack upp de fyra - femtusen som jag hade tjänat som lärare och de följande två veckorna levde jag med tanken att jag skulle jobba mer nästa månad. Vilket aldrig inträffade. Jag tror inte att jag jobbade en enda måndag under min tid som vikarie. Att det rev en smula i ögonen på mina föräldrar gjorde mig föga. De älskade mig och om tio år skulle allt det här bara vara historier som vi skulle dela med mycket kärlek och jag skulle kunna berätta om mina upptåg med ett leende på läpparna.

Den inställningen ledde oftast till att volleykick och livet med mina vänner prioriterades framför att sitta framför tjugo högstadieelever som låtsades läsa sina sidor medan de textade med varandra. Det var ju inte som att jag undvek att tjäna samhället, en håltimme är ungefär lika mycket värd som en vikarieledd lektion i utbildningssyfte, de som var där för att lära sig hade oftast redan gjort det jag kom med och hade oftast bara oturen att tvingas sitta av lektionen i en timme och lyssna på gaphalsarna som tog över med sitt pubertala brölande om alkohol och allt som ansågs vara nytt.

Det var dock inte som att jag inte visste det. Det var därför jag blev vikarie. Alla minns väl suset som gick igenom klassen när det kom fram att man skulle ha vikarie på nästa lektion och därefter så räknades ingenting som man gjorde. Det var väl det enklaste jobbet i världen tänkte jag. Jag hade rätt. Problemet var bara att om man inte kan sitta längst bak och diskutera med sina vänner är ett klassrum med pubertala idioter outhärdligt. Därför bestämde jag tidigt att skicka ut alla som var otrevliga och behålla dem trevliga och respektfulla. Det var bara att ta bort deras närvaro så skämdes de stökiga och gick ut, tricket var bara att inte förhandla huruvida de skulle få vara kvar i klassrummet utan att bara helt gravallvarligt säga att det inte fanns någon anledning för dem att vara kvar då de på pappret inte var där. Det hände dock inte särskilt ofta alls och mest satt jag längst fram och klottrade på något papper.

Jag älskade alla mina vänner mer än eleverna, således försökte jag spendera så mycket tid som möjligt med mina vänner innan jag för första gången skulle fara iväg utan dem för att testa mina egna sociala vingar. Fyra utav mina vänner bodde tillsammans i ett hus som i folkmun kallades kollektivet där vi gjorde allt det som man ska göra som ung; söp, knarkade, knullade och slogs. Att mamma föreslog en scenändring var inte mig emot, jag tänkte bara ta min fest någon annanstans ett litet tag.

2.

Helt plötsligt var jag bara där. Eller helt plötsligt är väl att ta i, trettiosex timmars flygresa sätter sina spår i även den bästa av människor. Men hur som helst kändes det en aning surrealistiskt att stiga ned helt plötsligt i ett land på andra sidan jordklotet som skulle forma min framtid de närmaste månaderna. Jag hade planerat att vara där i kanske två månader över sommaren. Det kändes som en bra längd på ett äventyr och jag och Thomas hade diskuterat det över mejl. Thomas var gift med Petra, mammas väninna och ägare till restaurangen i vilken jag skulle jobba. Första gången vi sågs och hade pratat, några timmar efter att jag landat framstod att det fanns mycket mer än två månader att fylla med händelser.

Thomas är ifrån Schweiz men talar svenska av uppenbara familjeskäl (Petra är en dominerande kvinna). Hans dialekt är svårslagen och kan bäst beskrivas som en blandning mellan en finlandssvensks lugn och en alkoholists oförutsägbarhet vad gäller betoningar. Påsarna under hans ögon har växt ihop med påsarna över hans ögon, han har tvivelaktig hygien och en tappad framtand men ett varmare leende och vaknare blick får man leta efter. Han ser ut och rör sig med stoltheten hos en gammal uppspolad piratkapten och sitter på historier som jag tänker mig att en gammal piratkapten skulle kunna berätta. Under min tid i Picton på Nya Zeeland fick jag till och med höra ryktas om en historia där han blivit tillfångatagen på ett riktigt piratskepp.

Den första veckan under min vistelse på Nya Zeeland spenderade jag tillsammans med Thomas, Petra och deras tre barn i deras hus strax utanför Picton i en utav de vackraste miljöer jag någonsin skådat. Jag spenderade dagarna medan familjen var borta med att promenera runt längs den i alla fall kilometerlånga tomma stranden, läsa, dricka ett par öl och röka cigaretter som jag var tvungen att cykla i tre timmar för att hitta. Jag levde det underbara sommarlivet. Om kvällarna drack vi vin och hade långa middagar. Thomas, Petra och deras tre döttrar utgjorde något av det trevligaste sällskapet man kan ha att göra med. Den yngsta dottern Isabell som bara var tolv hade ett vokabulär och en humoristisk tajming som bara kan jämföras med en proffskomiker, Elin som var fjorton låg i stenhård revolt mot sina föräldrar och Emilia som var sjutton var familjens klokaste medlem som i slutändan oftast fick rätt. Det var underhållande och varmt att sitta och få ta del av deras vardag.

En vecka senare stod jag på tröskeln till den fyrkantigaste och snuskigaste betongbunker som jag från och med då skulle kalla hem. Över den smutsvita fasaden hade någon målat grekiska kolonner och Poseidon, bevisligen under sin rehabilitering för en eller tre brutna händer. På den övre våningen skyltade stora tonade rutor med orden; ATLANTIS HOSTEL.

Tillsammans med Thomas kliver jag in i en liten blå tambur där en trolliknande liten dam sitter uppflugen på en stol bakom kassan och ivrigt kastar med papper. När hon kollar upp presenterar hon sig som Joni och börjar i det närmaste att dansa iväg genom sina underligt målade korridorer med grekiskt havstema. Hon visar mig till en nästan tom sovsal med sex våningssängar och jag slår ner min packning vid sängen närmast dörren. Thomas har bråttom till restaurangen femtio meter bort och jag lämnas ensam att begrunda dem underliga sjövarelser som dominerar väggarna.

Jag är helt ensam för första gången i mitt liv tror jag men det gör mig inte så mycket. Jag ligger ovanpå mitt Disneytäcke med prinsessor på och läser meddelanden som folk har ristat in i planket till bädden ovanför. Att helt plötsligt vara utan tryggheten som ens närmaste krets utgör är en utmaning men oavsett hur det går här kan jag ju alltid åka tillbaka till dem där hemma och vara den jag är. Det kan ju vara vilka människor som helst jag träffar på här och många kommer säkert att berika mitt liv.

3.

Picton är en liten hamnstad på den norra sidan av sydön. På den södra sidan av norra ön ligger huvudstaden Wellington och Pictons i princip enda taktik för överlevnad är att ge näring och husrum åt de som tar färjan över till sydön från huvudstaden för att upptäcka nästa ö. Det gör Picton till mer utav en genomfart än en faktisk destination. Med fem restauranger, tre hostell, ett hotell och två barer samt en och annan souvenirshop, (även en obligatorisk fish'n'chipbutik som verkar vara den enda institution som förser lokalbefolkningen med näring) ser man till att förse horder med japanska kryssningsturister och tyska backpackers med förnödenheter innan de far vidare i hast för att upptäcka sydön. Den allmänna uppfattningen är att Picton i sig inte har mycket att erbjuda för ölsugna ungdomar men att utsikten från staden är