Det förflutnas skugga

By Victoria Holt

När Carolines syster, arkeologen Roma, försvinner reser Caroline till Lovat Stacy för att hitta henne och ta reda på vad som hänt. Roma var en del av en expedition med uppdrag att gräva upp en gammal romersk kulturskatt. Roma visar sig vara en av två kvinnor som försvunnit i samband med expeditionen.Väl på plats känner Caroline att det är något som inte stämmer och det visar sig att platsen ruvar på mörka hemligheter. Hon blir snabbt involverad i allt som händer hos familjen Stacy. Inte minst blir hon nyfiken på Napier Stacy som nyligen återvänt efter att ha mördat sin bror. Caroline börjar undra om hennes syster verkligen bara har försvunnit, eller om hon också blivit mördad.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 26, 2018
• ISBN: 9788711818879

Book preview

Victoria Holt

Det förflutnas skugga

Saga

Det förflutnas skugga

är översatt från engelska av Ulla Spångberg efter

Shivering sands

Copyright © 1969, 2018 Victoria Holt och SAGA Egmont, an imprint of Lindhardt og Ringhof A/S Copenhagen

All rights reserved

ISBN: 9788711818879

1. E-boksutgåva, 2018

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren.

Lindhardtogringhof.dk

Saga är ett förlag i Lindhardt og Ringhof, ett förlag inom Egmont-koncernen

1

Jag undrar var jag skall börja min historia. Skall jag börja med den dag jag såg Napiers och Ediths bröllop i den lilla bykyrkah i Lovat Mill? Eller när jag satt på tåget och just hade anträtt min resa för att komma underfund med sanningen bakom min syster Romas försvinnande? Så mycket av vikt hade inträffat före båda dessa signifikativa händelser; ändå borde jag kanske välja det sista alternativet eftersom det var då som jag blev oåterkalleligt inblandad.

Roma — min praktiska, pålitliga syster — hade försvunnit. Man hade gjort efterforskningar man hade haft olika teorier, men ingenantydan om vart hon tagit vägen hade avslöjats. Jag trodde att gåtans lösning måste finnas på den plats där hon sist blivit sedd, och jag var fast besluten att avslöja vad som hade hänt henne. Min oro för Roma hjälpte mig över en svår period i mitt liv. För den kvinna som satt på tåget var ensam och sörjande — med brustet hjärta, skulle jag ha sagt om jag varit sentimental, vilket jag inte var. Tvärtom var jag en cyniker, försäkrade jag mig själv. Livet med Pietro hade gjort mig till det. Nu var jag här utan Pietro — som en vrakspillra — utan mål eller mening och näst intill medellös, något som ovillkorligen måste förändras på något sätt, när denna chans erbjöds mig av vad som tycktes vara en vänlig försyn.

När det stått klart för mig att jag var tvungen att göra någonting om jag ville undvika att svälta, hade jag försökt ta emot elever, men de pengar de inbringade räckte inte. Jag hade trott att jag med tiden skulle kunna få en krets av elever och kanske upptäcka något ungt geni som skulle göra mitt liv meningsfyllt, men dittills hade mina öron ständigt pinats av tafatta tolkningar av The Blue Bells of Scotland och ingen knoppande Beethoven hade slagit sig ned på min pianostol.

Jag var en kvinna som smakat på livet och funnit det bittert — nej, bitterljuvt, som allt liv är, men det ljuva var förgånget och bitterheten återstod. Balanserad, ja, och erfaren — den släta breda ringen på mitt vänstra ringfinger bar vittnesbörd om det. För ung för att vara så bitter? Jag var tjugoåtta år, och man kunde tycka att jag var för ung för att vara änka.

Den där eftermiddagen hade tåget fört mig genom ett leende landskap som snart skulle stå i en skir rosa och vit skrud av blommande fruktträd, förbi humlefält och kölnor och dök in i en tunnel för att strax därefter dyka upp i den bleka marssolen. Kustlinjen mellan Folkestone och Dover var bländande vit mot det gröna havet och några grå moln sveptes över himlen av en retsam östlig vind. Den drev vattnet mot klipporna så att skummet blänkte som silver.

Kanske höll jag själv på att liksom tåget arbeta mig ur den mörka tunneln och komma fram i solskenet.

Det var det slags tanke som skulle ha kommit Pietro att skratta. Han skulle ha påpekat vilken ärkeromantiker jag var under min komplett falska fasad av jordbundenhet.

Vilket opålitligt solsken, tänkte jag genast. Vinden verkade bister — och havet, ständigt oberäkneligt.

Så greps jag av den välbekanta sorgen, längtan, förtvivlan, och Pietros ansikte dök upp ur det förflutna som om han ville säga: Ett nytt liv? Du menar ett liv utan mig. Tror du att du någonsin kommer ifrån mig?

jag visste att svaret var nej. Aldrig. Du kommer alltid att finnas där, Pietro. Det finns ingen flyktmöjlighet ... inte ens graven.

Griften, tänkte jag vanvördigt, lät mer passande. Mer operamässigt. Så skulle Pietro ha uttryckt sig — Pietro, min älskade och min rival, som förtrollade och tröstade, som hånade, som inspirerade och krossade. Det fanns ingen flyktmöjlighet. Han skulle alltid finnas där bland skuggorna — den man som det var omöjligt att vara lycklig utan, omöjligt att vara lycklig med.

Men jag hade inte gjort denna resa för att tänka på Pietro. Avsikten var att glömma honom. Jag måste tänka på Roma.

Roma var två år äldre än jag och min enda syster. Våra föräldrar hade båda varit hängivna arkeologer. Att upptäcka antika fynd var för dem betydligt mer väsentligt än föräldraskap. De gav sig ständigt iväg på utgrävningar och oss ägnade de närmast en förströdd välvilja. Mor var närmast ett unikum eftersom det på den tiden var så ytterst ovanligt att en kvinna deltog i arkeologiska forskningsresor, och det var genom sitt yrke som hon träffade far. Redan i vår tidigaste barndom var vi förtrogna med bilder av flintyxor och bronsvapen och förväntades visa samma intresse för dessa ting som de flesta småbarn inför ett pussel. Det visade sig snart att Roma kände detta intresse. Far ursäktade mig med min ungdom. Det kommer, sade han. Roma är ju ändå två år äldre. Titta, Caroline, ett romerskt bad. Nästan helt oförstört. Vad säger du om det?

Roma var redan deras favorit. Hon ansträngde sig inte, denna överväldigande lidelse för arkeologi var medfödd hos henne, hon behövde inte låtsas.

"Jag önskar att vi hade mer vanliga föräldrar, brukade jag säga till Roma. Jag skulle vilja att de blev arga ibland, att de kanske skulle ge oss smäll — för vårt eget bästa som andra föräldrar ... Det vore ganska skojigt."

Och Roma hade svarat på sitt sakliga sätt: Var inte fånig. Du skulle bli ursinnig om de gav dig smäll. Du skulle sparka och skrika. Jag känner dig. Du vill bara ha det du inte har. När jag blir litet större ska jag få följa med pappa på en utgrävning.

Hennes ögon lyste. Hon kunde knappast ge sig till tåls.

Jag vär tanklös och pigg på skoj, inte alls så allvarlig som Roma. Jag passade inte riktigt in i min familj.

Vi var ofta på British Museum som min far utförde en del forskning för. Vi fick gå omkring där själva, men vi kände att vi beretts tillfälle att beträda en helgad plats. Jag minns hur jag kunde stanna framför någon monter med näsan tryckt mot glaset och betrakta vapen, husgeråd och smycken. Roma brukade vara alldeles hänryckt.

Så småningom fann jag ett alldeles eget intresse. Så länge jag kunde minnas hade jag varit fascinerad av ljud. Av porlande vatten, spelande fontäner, klappret av hästhovar på vägen, gatumånglarnas rop, vinden i päronträdet i trädgården till vårt hus nära museet, fåglarnas kvitter. Jag kunde till och med höra musik i ljudet från en läckande vattenkran. När jag var fem år kunde jag ta ut en melodi på pianot och kunde sitta i timmar uppflugen på pianopallen och med knubbiga fingrar göra klangliga upptäckter.

När mina föräldrar lade märke till min passion visade de vänlig belåtenhet. Det var förstås inte arkeologi men en värdig ersättning, och med tanke på vad som hände skäms jag att medge att de gav mig alla möjligheter.

Roma tillbringade också skolloven med mina föräldrar på utgrävningar. Jag fick musiklektioner och stannade hemma med hushållerskan och spelade piano. Trots att vi inte var förmögna fick jag de bästa tänkbara lärare. Roma började studera arkeologi och ibland hörde jag dem alla tre diskutera. För mig lät det som grekiska, men jag kände mig ändå inte utanför eftersom de alla sade att jag skulle lyckas med min musik. Mina studier var en glädje för mig och mina lärare. Jag blev mer tolerant mot min familj och började förstå hur de kände inför sina flintor och bronser. Livet hade någonting att bjuda mig. Det gav mig Beethoven, Mozart och Ghopin.

När jag fyllt arton år for jag till Paris för att studera musik. Roma låg vid universitetet och tillbringade sina ferier på utgrävningar och jag såg inte mycket av henne. Vi hade alltid varit goda vänner även om vi inte stått varandra särskilt nära, eftersom vi. hade så olika intressen.

IParis träffade jag Pietro, en temperamentsfuli latinare, till hälften fransman, till hälften italienare. Vår musiklärare ägde ett stort hus inte långt från Rue de Rivoli och där bodde hans elever. Hans hustru skötte huset som en pension, vilket innebar att vi alla samlades under ett tak.

Vilken lycklig tid det var då vi promenerade i Boulognerskogen eller satt på de små trottoarkaféerna och pratade om framtiden. Vi trodde alla att vi var utvalda och att vår berömmelse en gång skulle nå ut över hela världen. Pietro och jag hörde till de största löftena, vi var båda ambitiösa och beslutsamma. Våra känslor väcktes först av rivalskapet, men det dröjde inte länge förrän vi var helt fascinerade av varandra. Vi var unga, Paris om våren är den fulländade miljön för ett förälskat par, och jag kände att jag inte vetat vad det innebar att leva förrän nu. Den lycka och förtvivlan jag upplevde var det sanna livet, sade jag mig. Jag tyckte synd om alla som inte studerade musik i Paris och inte var kära i en studiekamrat.

Pietro var den absoiute och fanatiske musikern. Innerst inne visste jag att han överträffade mig och det gjorde honom än mer betydelsefull för mig. Jag låtsades en likgiltighet som jag inte kände, och även om han visste att jag från början var lika engagerad, lika beslutsam som han, retade det honom samtidigt som det fascinerade honom att jag kunde dölja det. Han var fullkomligt allvarlig i sin hängivenhet; jag kunde låtsas vara nonchalant ifråga om min.

Jag var sällan upprörd; han var sällan annat och mitt lugn var en ständig utmaning för honom, för hans lynne skiftade med varje timme. Han kunde uppleva en stor glädje som hade sitt upphov i hans tro på sin egen begåvning, för att i nästa ögonblick störta ned i djupaste förtvivlan för att han tvivlade på sina fullständiga och ovedersägliga gåvor. Som så många konstnärer var han absolut hänsynslös och oförmögen att undertrycka sin avund. När jag fick beröm hände det ofta att han sökte efter tillfälle att säga någonting sårande, men om jag lyckades dåligt och var i behov av tröst var han den mest förstående och medkännande vän man kunde tänka sig. Och det var just denna fullständiga förståelse och sympati som kom mig att älska honom. Om jag bara kunnat se honom lika klart då som jag nu såg denna vålnad som ständigt fanns vid min sida!

Vi började munhuggas. Storartat, Franz Liszt, brukade jag utropa när han spelade en av hans ungerska rapsodier och kastade med lejonmanen i en utmärkt imitation av mästaren.

Avund är alla konstnärers förbannelse, Caro.

Den är du väl förtrogen med.

Han höll med mig om det. Men man måste ursäkta den största konstnären av oss alla, påpekade han. Det kommer du att upptäcka i sinom tid.

Han hade rätt. Det gjorde jag.

Han sade att jag var en utmärkt interpret. Men en konstnär skapade.

Och han hade rätt igen. Jag var ingen konstnär, för en konstnär låter sig inte störas av andra önskningar och impulser. Vid ett avgörande skede i min karriär svek jag, misslyckades; jag blev ännu ett löfte som inte infriats. Och medan jag drömde om Pietro drömde han om framgång.

Mitt liv skakades plötsligt i sina grundvalar. Mina föräldrar hade rest till Grekland på en utgrävning och omkom båda två i en tågolycka på vägen dit. Jag for hem till begravningen, och Roma och jag var tillsammans några dagar i vårt barndomshem nära museet. Jag var skakad, men stackars Roma hade stått våra föräldrar nära och skulle komma att sakna dem oerhört. Som vanligt var hon stoisk. De hade fått dö tillsammans, sade hon, och det hade varit än mer tragiskt om en av dem hade blivit lämnad ensam. Trots sin sorg ordnade hon allt som måste ordnas. Hon var praktisk och exakt, hon skulle aldrig låta sig styras av sina känslor som jag. Hon sade att vi skulle sälja hus och möbler och dela tillgångarna. Det blev inte mycket men min del skulle åtminstone räcka till att fullborda min musikutbildning.

Jag for tillbaka till Paris, ännu förvirrad och upprörd av chocken. Jag tänkte ganska mycket på mina föräldrar och kände mig tacksam för mycket av det som jag tagit för självklart. Senare sade jag att det var på grund av min förlust som jag uppförde mig som jag gjorde. Pietro väntade på mig. Han hade gått om alla oss andra, börjat vidga den klyfta som alltid skiljer den sanna konstnären från dem som bara är begåvade.

Han friade till mig. Han sade att han älskade mig, hur mycket hade han insett medan jag varit borta, och när han hade sett mig så djupt skakad av mina föräldrars död var hans största önskan att beskydda mig, att göra mig lycklig igen.

Vår maestro var medveten om vad som hände eftersom han noga gav akt på oss alla. Vid det laget hade han bestämt sig för att medan jag säkert skulle gå långt som musiker skulle Pietro bli en av de stora stjärnorna på musikens himmel, och jag inser nu att han hade frågat sig om detta äktenskap skulle hjälpa eller hindra Pietro i hans utveckling. Och min då? Naturligtvis måste en talangfull musiker stå tillbaka för ett geni.

Hans hustru var mer romantisk. Hon såg till att hon fick tala med mig i enrum.

Älskar ni honom? sade hon. Älskar ni honom tillräckligt för att gifta er med honom?

Jag förklarade att jag älskade honom fullt och helt.

Vänta litet. Ni har just upplevt en stor chock. Ni borde ta tid på er och tänka efter. Förstår ni vad detta kan innebära för er karriär?

Vad skulle det innebära? Det kommer att vara bra för min karriär. Ått leva med en annan musiker.

Men en sådan musiker, genmälde hon. Han är som alla konstnärer Girig. Jag känner honom mycket väl. Han är en stor konstnär. Maestro tror att han är ett geni. Er karriär, min vän, skulle komma i skuggan av hans, och det är svårt för en konstnär att nöja sig med en andraplansroll. Gifter ni er med honom kommer ni kanske bara att bli en bra pianist, mycket bra, naturligtvis. Men det kanske blir farväl till drömmen om den stora framgången, om berömmelse och rikedom. Har ni tänkt på det?

Jag trodde henne inte. Jag var ung och förälskad. Kanske var det svårt för två ambitiösa människor att leva harmoniskt tillsammans, men vi skulle lyckas med det som andra misslyckats med.

Pietro skrattade när jag berättade om Madames varning och jag instämde i hans skratt. Livet skulle bli underbart, försäkrade han mig. Vi ska arbeta tillsammans, Caro, i hela vårt liv!

Och jag gifte mig med Pietro och kom snabbt underfund med att jag inte borde ha avfärdat Madames råd så lättvindigt.

Pietros första konsert blev avgörande för hans framtid; han hälsades med jubel och en underbar tid följde, när han gick från framgång till framgång. Men det gjorde honom inte lättare att leva med. Han fordrade uppassning, han var konstnären och jag var tillräckligt mycket musiker för att få ta del av hans planer, lyssna till hans tolkningar. Framgången överträffade även hans mest grandiosa drömmar. Nu kan jag förstå att han var för ung för att kunna handskas med all den uppmärksamhet som kom honom till del. Det var oundvikligt att det fanns de som överhöljde honom med smicker ... kvinnor, vackra och rika. Men han ville alltid ha mig där i bakgrunden; den som han alltid kunde återvända till, den som var tillräckligt konstnärlig för att förstå konstnärstemperamentets ständiga krav. Ingen kunde stå honom så nära som jag. Och dessutom älskade han mig på sitt sätt.

Hade vi haft olika temperament hade vi kanske lyckats. Men undergivenhet var en egenskap jag aldrig ägt. Jag var ingen slavtyp, förklarade jag för honom, och snart ångrade jag bittert att jag kastat min egen karriär över bord. Jag började öva igen. Pietro skrattade åt mig. Trodde jag att man kunde avfärda Musan och sedan kalla henne tillbaka när det passade? Så rätt han hade. Jag hade haft min chans och kastat bort den och jag skulle aldrig kunna bli något mer än en kompetent pianist.

Vi grälade ständigt. Jag sade att jag inte tänkte stanna hos honom. Jag övervägde allvarligt att lämna honom fast jag hela tiden visste att jag aldrig skulle göra det och irriterande nog visste han det lika väl som jag. Jag var orolig för hans hälsa som han misskötte hänsynslöst och jag hade upptäckt att han inte var särskilt stark.

Pietro höll konserter i Wien och Rom, i London och Paris och man började tala om honom som en av samtidens största pianister. Han tog allt beröm för naturligt och självklart; han blev allt mer arrogant, han njöt av allt som skrevs om honom. Han arbetade hårt och firade sina lyckade konserter långt in på nätterna och steg upp tidigt för att öva. Han var omgiven av inställsamma smickrare. Det var som om han benövde dem för att hålla tron på sig själv levande. Jag var kritisk, jag förstod inte då hur ung han var och att det ofta är snarare en tragedi än en välsignelse när framgång av dettä format kommer för tidigt. Det var ett onaturligt liv ... ett besvärande liv, och medan det pågick kom jag att inse att jag aldrig skulle bli lycklig tillsammans med Pietro, och ändå kunde jag inte tänka mig ett liv utan honom.

Vi for till London på en konsertturné och jag fick tillfälle att träffa Roma. Hon var sig lik, praktisk och full av sunt förnuft. Hon talade om våra föräldrar och frågade hur jag hade det, men jag berättade naturligtvis inte mycket. Jag kan förstå att hon tyckte det var en smula egendomligt att jag givit upp min karriär efter att ha lagt ned så mycket tid och möda på den — och detta för att gifta mig. Men det hörde inte till Romas vanor att kritisera. Hon var en av de sundaste och mest toleranta människor jag känt:

Jag är glad att jag var här när du kom. Om en vecka reser jag bort. Till ett ställe som heter Lovat Mill, Nära kusten, i Kent ... inte långt från Caesars läger, så det är inte så underligt att vi hittade en amfiteater där, och jag är övertygad om att det finns mer att hämta, för amfiteaträrna fanns ju alltid utanför städer. Det här betyder att vi ska göra utgrävningar på den lokale härskarens mark. Det var litet besvärligt att få hans tillstånd.

Menar du det?

Ja. Den här sir William Stacy äger större delen av trakten där ... en besvärlig herre, kan jag försäkra. Han var bekymrad för sina fasaner och träd, men till sist lyckades jag övertala honom. Han har ett mycket gammalt hus ... det liknar mest ett slott.

Pietro skulle framträda den kvällen, och jag funderade över om jag skulle gå på konserten eller ej. Jag led tusen kval när han befann sig på estraden, följde med varenda ton han spelade, vettskrämd att han skulle spela fel. Som om han någonsin gjorde det.

Ett intressant gammalt ställe, sade Roma. Jag tror att sir William i hemlighet hoppas att vi ska hitta någonting av intresse på hans ägor.

Hon fortsatte att berätta om platsen och vad hon hoppades finna där och sköt då och då in någon kommentar om människorna i det stora huset och jag hörde inte på. Hur skulle jag kunna veta att detta skulle bli Romas sista utgrävning, och att det var av största vikt att lära känna så mycket som möjligt om stället.

Som döden ruvar över oss när vi minst anar det! Jag hade märkt hur den kan slå till i samma riktning i snabb följd. Mina föräldrar hade dött helt oväntat och innan dess hade jag aldrig skänkt döden en tanke.

Pietro och jag for från London till Paris. Allting var som vanligt den dagen; jag fick ingen förvarning. Pietro skulle spela Liszt: några ungerska danser och Rapsodi nr 2. Han var spänd, men det var han alltid före en konsert. Jag satt längst fram i en av logerna och han. var ytterst -medveten om att jag fanns där. Ibland hade jag en känsla av att. han spelade för mig, som för att visa att jag aldrig skulle ha nått hans konstnärskap. Och så kände jag den kvällen.

När han kom till sin loge sjönk han ihop. Hjärtattack. Han dog inte då, men vi fick bara två dagar tillsammans. Jag var hos honom varje ögonblick, och jag tror att han var medveten om min närvaro, för då och då vilade hans mörka ögon på mig halvt gäckande, halvt kärleksfulla, som om han ville säga att han vunnit över mig än en gång. Så dog han, och jag var fri, fri att sörja för evigt.

Som den goda syster hon var kom Roma till Paris för begravningen, som blev en ståtlig begivenhet. Musiker från hela världen betygade honom sin vördnad, många mötte upp för att hedra honom. Pietro hade aldrig varit så berömd under sin levnad som nu när han var död. Vad han skulle ha njutit av det!

Men när uppståndelsen var över stod jag ensam i ett tomrum så mörkt och ödsligt att jag upplevde en förtvivlan större än jag kunnat föreställa mig.

Roma var till stor hjälp och tröst den tiden. Hon visade så tydligt att hon var beredd att göra vad som helst för mig, och jag kände mig djupt rörd.

Hon erbjöd mig den största tröst hon kunde tänka ut. Kom med mig till England, sade hon och följ med på utgrävningen. Våra fynd är över all förväntan — en av de bästa romerska villorna utom Verulamium.

Jag log och sade att jag bara skulle vara till hinders.

Prat! Nu var hon storasyster på nytt och tänkte ta hand om mig vare sig jag ville eller inte. Kom med i alla fall.

Så jag for till Lovat Stacy och fann tröst i min systers sällskap. Jag var stolt över henne när hon presenterade mig för sina kolleger, för det var uppenbart att de hade stor respekt för henne. Hon hade fått låna en liten stuga av sir William och jag flyttade in hos henne. Den var primitiv och inredningen bestod av ett par sängar, ett bord och några stolar och inte mycket mer. Rummet på bottenvåningen var belamrat med verktyg och redskap — spadar och grepar och hackor och blåsbälgar.

Roma tog mig med till utgrävningsplatsen och visade mig mosaikläggningen som var hennes ögonsten — hon visade mig de geometriska mönstren av vit krita och röd sandsten; hon insisterade på att jag skulle titta på de tre baden som de upptäckt och som visade, förklarade hon, att huset tillhört någon rik ståndsperson. Hennes entusiasm smittade av sig och jag kände mig levande igen.

Vi gick långa promenader tillsammans och jag kände mer samhörighet med min syster än någonsin förr. Hon tog med mig till Folkestone och visade mig Caesars läger. Tillsammans klättrade vi de drygt hundra meterna till krönet och jag skall aldrig glömma henne där hon stod med vinden fladdrande i håret och ögonen glittrande av förtjusning medan hon pekade ut vallar och förskansningar.

I sitt försök att få mig att glömma satte hon mig att hjälpa till att rekonstruera en mosaikplatta som de funnit på platsen. Det var arbete för specialister och min uppgift var mest att hämta de penslar och vätskelösningar som fordrades. Det var en gulaktig platta med någon sorts bild på, och avsikten var att försöka ta fram den bilden så att den gav en uppfattning om hur den ursprungligen tett sig. När bitarna fogats samman skulle mosaiken få sin plats i British Museum, förklarade Roma. Jag fascinerades av det minutiösa arbetet med rekonstruktionen och på nytt smittades jag av spänningen med att foga samman bitarna.

Och sedan upptäckte jag Lovat Stacy — den stora byggnaden som dominerade hela trakten. Jag blev andlös inför anblicken. Med sina mäktiga krenelerade torn och tinnar gav den ett imponerande intryck av aggressiv styrka. Genom grindarna kunde jag se de höga stenmurarna bortom. Mot inkörsporten ledde en väg flankerad av mossiga stenmurar. Jag var alldeles hänförd, och för första gången sedan Pietros död slutade jag att tänka på honom en liten stund och greps av en nästan oemotståndlig lust att gä uppför denna väg och in genom portvalvet för att se vad som fanns på andra sidan. Jag började gå framåt men så fick jag syn på de groteska stenskulpturerna över portvalvet — otäcka, ondskefulla fantasiskapelser — och jag tvekade. Det var som om de varnade mig att hålla mig på avstånd, och jag hejdade mig i tid. Man kan ju inte bara gå in i någons hem för att det fascinerar en.

Jag gick tillbaka till stugan uppfylld av vad jag hade sett.

Ja, det är Lovat Stacy, sade Roma. Tack och lov att de inte byggde det ovanpå villan.

Vad vet du om Stacys, frågade jag. Jag skulle vilja veta vad för slags människor som bor i én sådan borg.

Mitt problem var sir William — den gamle mannen. Han är herre och härskare här, så det var han som kunde ge oss tillåtelse att sätta i gång.

Så likt Roma. Henne skulle jag inte få ut någonting av. Hon såg livet enbart ur arkeologisk synvinkel. Men jag fann Essie Elgin.

I början av min musikaliska bana hade jag gått på musikskola och haft miss Elgin som lärarinna. När jag strövade omkring i den lilla staden Lovat Mill någon kilometer från utgrävningarna stötte jag ihop med Essie på Storgatan. Jag förklarade vad jag gjorde där och hon berättade att hon gav pianolektioner i staden.

Så går det för en del av oss, sade hon med en liten grimas. Jag har mitt lilla hus och jag trivs här. Jag tjänar inte särskilt mycket, men det går bättre nu när jag undervisar de tre unga damerna i stora huset.

Stora huset? Menar ni Lovat Stacy?

Vad annars? Det är stora huset för oss och där finns gudilov de tre unga damerna som ska ha sina musiklektioner.

Essie Elgin var förtjust i skvaller och behövde inte övertalas. Hon insåg att min egen bana var ett pinsamt ämne och pratade i stället förtjust om sina elever i det stora huset.

Vilket ställe! Där händer alltid dramatiska saker, kan jag försäkra. Och nu ska vi snart ha bröllop. Det har sir William bestämt. Han vill se de där båda som man och hustru. Sedan är han nöjd.

Vilka båda?

Mr Napier och fröken Edith ... fast jag tycker då inte hon är tillräckligt gammal. Sjutton, skulle jag tro ...

Är Edith dotter i huset?

Ja, på sätt och vis, kan man säga. Hon är inte dotter till sir William. Det är en invecklad familj och ingen av de unga damerna är släkt. Edith är sir Williams skyddsling. Hon är dotter till en av sir Williams äldsta vänner. Hon blev moderlös tidigt och när fadern dog för fem år sedan blev sir William hennes förmyndare. Han hade stora ägor här i närheten ... fast allting såldes när han dog och Edith ärvde alltsammans. Och nu har alltså sir William tagit hem Napier för att han ska gifta sig med henne.

Napier är alltså ...

Sir Williams son. Han blev förvisad. En sådan historia! Så är det Allegra. Något slags släkting till sir William, har jag hört. Kon säger att han är hennes farfar. Vild Och egensinnig och högfärdig. Mrs Lincroft, hushållerskan, sköter stället och hon är mor till Alice. För fastän Alice bara är hushållerskans dotter får hon vara med i undervisningen — så hon kommer också till mig. Hon blir uppfostrad, som en riktig liten dam.

Och den här — Napier? sade jag. Vilket egendomligt namn!

"Ja, något slags släktnamn. Det är ett underligt öde. Jag har inte riktigt klart för mig vad som är rätt eller fel, men hans bror Beaumont dog ... Beaumont är ett annat släktnamn. Han blev dödad och Napier fick skulden. Napier reste bort och nu har han kommit tillbaka för att gifta sig med Edith. Jag har förstått att det var ett villkor?

Hur fick han skulden?

Folk pratar inte mycket om Stacys här på trakten, sade hon beklagande. De är rädda för sir William. Han är ganska hetsig och de flesta här är hans underlydande. Han är hård som flinta, sägs det. Det måste han ha varit for att kunna skicka bort Napier. Jag skulle vilja veta mer om den saken, men jag kan inte gärna fråga de unga damerna om det.

Jag blev helt fascinerad av huset. Det utstrålar någonting hotfullt. Det såg så vackert ut på avstånd, men när jag kom i närheten av det stora portvalvet ... usch ...

Essie skrattade. Nu låter ni fantasin skena iväg med er, sade hon.

Jag gick tillbaka till vår lilla stuga och tänkte på Essie och gamla tider och på framtiden, men då och da såg jag det stora huset framför mig, bebott av vaga skugglika figurer som bara var namn för mig.

Jag har ett mycket klart minne av de där dagarna: jag såg mosaiken växa fram under arkeologernas skickliga fingrar. Ibland promenerade jag över till Essies hus och drack te med henne eller spelade piano någon timme. Jag tror att Essie försökte förmå mig att göra en ansträngning att återuppta mitt yrke, hon antydde att jag skulle akta mig för att hamna i samma situation som hon.

En dag sade hon: Bröllopet är på fredag. Vill ni följa med till kyrkan?

Så jag fick alltså se Napier och Edith komma nedför kyrkgången tillsammans — hon blond och späd, han mörk och mager, och jag lade märke till hans blå ögon som kontrasterade mot det mörka ansiktet. Jag satt med Essie längst bak i kyrkan när de gick förbi till tonerna av Mendelssohns bröllopsmarsch. Jag greps av en egendomlig känsla — som ett slags föraning. Eller kanske snarare en intensiv medvetenhet om hur främmande de verkade för varandra. De där båda passade inte ihop, och det var uppenbart. Flickan såg så ung och bräcklig ut — och var det möjligt att jag sett oro i hennes ansikte? Jag tänkte: Hon är rädd för honom. Och jag tänkte på Pietros och min bröllopsdag, hur vi skrattade tillsammans, hur vi gnabbades och älskade. Stackars barn, tänkte jag. Och han hade inte sett särskilt lycklig ut heller. Vad uttryckte hans ansikte? Resignation, leda ... skepsis?

Jag följde med Essie hem och hon bjöd på te och berättade om de unga flickorna på Lovat Stacy och deras lektioner ... att Edith var duktig, Allegra lat och Alice plikttrogen.

Stackars lilla Alice, hon känner att hon är tvungen till det. Ni forstår, när hon nu får så mycket till skänks så måste hon dra nytta av det.

Roma tyckte liksom Essie att jag borde fara tillbaka till Paris och fortsätta min musikerbana. "Jag är alldeles säker på