Rosetta

By Victoria Holt

Rosettas liv är lyckligt, men kanske inte så händelserikt. Hon bor i London och livet tycks ha sin stilla gång - tills allt oväntat förändras. När Rosetta är arton år ger hon sig för första gången ut på en sjöresa. Ett beslut som visar sig ha katastrofala konsekvenser. Skeppet förliser men Rosetta räddas i land av den unga, intelligenta John Player. Efter att de har tillbringat lite tid tillsammans på en öde ö framkommer det att John är misstänkt för att ha mördat sin styvbror. Men det är något som inte står rätt till med hans historia... Och där tar ett äventyr sin början som hjälper Rosetta att välja väg - och att följa sitt hjärta ...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 30, 2018
• ISBN: 9788711818848

Book preview

Huset i bloomsbury

Jag var sjutton år när jag upplevde det märkligaste äventyr någon ung kvinna kan råka ut för och som gav mig en inblick i en värld främmande från allt jag hade uppfostrats att vänta mig. Mitt liv fick en helt ny inriktning.

Jag hade alltid trott att mina föräldrar avlade mig i ett tillstånd av tankspriddhet och kan föreställa mig deras förvåning, förvirring och akuta bestörtning när tecken på min förestående ankomst blev märkbara. Jag minns hur jag som liten någon gång lyckades undfly min sköterskas övervakning och mötte min pappa i trappan. Vi råkades så sällan att vi vid sådana tillfällen betraktade varandra som främlingar. Hans glasögon var uppskjutna i pannan och han drog ner dem för att granska den främmande varelsen som trängt sig in i hans värld och försöka påminna sig vem det kunde vara. Sedan dök mamma upp och kände tydligen igen mig för hon sade: A, det är barnet. Var är sköterskan?

Jag fångades snabbt upp av välkända armar och bars bort. När vi var utom hörhåll hörde jag ett muttrande: Onaturlig sort. Bry dig inte om det. Du har din gamla Nanny som älskar dig.

Det hade jag verkligen och var helt nöjd för utom min kära gamla Nanny hade jag mr Dolland, betjänten, mrs Harlow, kokerskan, första husan Dot, andra husan Meg och köksan Emily. Sedermera också miss Felicity Wills.

Det fanns två skilda zoner i vårt hus och jag visste till vilken jag hörde.

Det var ett stort hus vid en öppen plats i Londondistriktet Bloomsbury. Anledningen till att man hade valt det för vårt residens var närheten till British Museum som tjänstefolket refererade till med en sådan vördnad att jag, när jag ansågs tillräckligt gammal, första gången trädde in genom porten väntade att få höra en röst från himlen befalla mig att ta av mig skorna eftersom jag befann mig på helig mark.

Min far var professor Cranleigh, verksam på museets egyptiska avdelning. Han var en auktoritet på antikens Egypten och framförallt när det gällde hieroglyfer. Mamma levde inte i hans skugga. Hon delade hans arbete, följde honom på hans föreläsningsturnéer och var författare till en tjock volym med titeln Rosettestenens betydelse som intog hedersplatsen bredvid ett halvt dussin av hans verk i det rum bredvid hans arbetsrum som vi kallade biblioteket.

De döpte mig till Rosetta vilket var en stor ära. Det förband mig med deras arbete och fick mig att känna att de en gång måste ha varit medvetna om mig. Det första jag ville se när miss Felicity Wills tog med mig till museet var den antika stenen. Förundrad stirrade jag på den och lyssnade hänförd när hon förklarade att de konstiga tecknen gav nyckeln till skriftspråket i antikens Egypten. Jag kunde inte ta mina ögon från denna sten som betydde så mycket för mina föräldrar, men det viktigaste för mig var att den bar samma namn som jag själv.

När jag var omkring fem bekymrade sig mina föräldrar plötsligen för mig. Jag måste få uppfostran. Tanken på en guvernant framkallade en viss oro i vår zon.

– Guvernanter är konstiga, förklarade mrs Harlow när vi alla var församlade kring köksbordet. Dom är varken fågel eller fisk.

– Dom är damer, inföll jag.

– För fina för oss, fortsatte mrs Harlow, men inte tillräckligt för dom. Hon pekade i taket mot husets övre regioner. Sätter sig på sina höga hästar här nere men är söta som sirap däruppe. En konstig sort, guvernanterna.

– Jag har hört att hon ska vara brorsdotter till en eller annan professor, sade mr Dolland.

Mr Dolland fångade upp alla nyheter. Han hade huvudet på skaft, sade mrs Harlow. Dot hade också sina källor, hörde mycket när hon passade upp vid bordet.

– Det är den där professor Wills, sade hon. Han var vid universitetet… men började med något annat… forskning eller vad det var. Han har en brorsdotter som behöver anställning. Det verkar som om vi skulle få hit henne.

– Jag tänker inte tåla någon inblandning i min barnkammare, förklarade Nanny Pollock.

– Det är hon för fin för. Det blir mat på bricka. Upp och ned i trapporna, Dot… eller du Meg. Jag kan tala om för er att vi får en riktig madam.

– Jag vill inte ha hit henne, protesterade jag. Ni kan lära mig.

Det fick dem att skratta.

– Det räcker inte, sötnos, sade mrs Harlow. Vi är inte vad man kallar bildade… utom kanske mr Dolland.

Vi såg alla tillitsfullt på mr Dolland. Han svarade inte bara för värdigheten i vårt område, han roade oss också och kunde ibland övertalas att göra sin små entréer. Han hade flera på lager vilket inte var så förvånande eftersom han en gång hade varit skådespelare. Jag hade sett honom beredd att gå upp på andra våningen, formellt klädd, den imponerande betjänten, men också vid andra tillfällen putsa silver med ett grönt förkläde runt den kraftiga midjan och brista ut i sång. Jag satt där och lyssnade och de andra kom fram för att dela glädjen och njuta av en av mr Dollands många färdigheter.

– Jag är inte så bra på sång, sade han blygsamt. Varietéer var aldrig något för mig. Riktig teater skulle det vara. Jag har det i blodet… sen jag föddes.

Några av mina gladaste minnen från den tiden var när vi satt runt det stora köksbordet. Jag kommer ihåg kvällar — det bör ha varit på vintern för det var mörkt och mrs Harlow tände fotogenlampan och ställde den mitt på bordet. Elden sprakade i spisen och med mina föräldrar borta på någon föreläsningstur, hade vi en underbar känsla av frid och trygghet.

Mr Dolland berättade om den tid i ungdomen då han var på väg att bli en stor skådespelare. Det blev inte riktigt som han planerade, annars hade vi inte haft honom hos oss vilket vi var tacksamma för även om det var synd om mr Dolland. Han hade haft flera bra roller och en gång spelat vålnaden i Hamlet; faktiskt tillhörde han en gång samma sällskap som Henry Irving. Han följde noga den store skådespelarens framgångar och för något år sedan såg han sin idol hyllas som Mathias i Klockorna.

Det hände att han underhöll oss med scener ur pjäsen. Det rådde allmän tystnad. Jag satt bredvid Nanny Pollock och tog hennes hand för att försäkra mig om att hon fanns där. Vinden tjöt och vi hörde regnet slå mot fönsterrutorna — det var mycket effektfullt.

– Det var en sådan här kväll som den polske juden mördades, förkunnade mr Dolland med ihålig röst och vi ryste och efteråt låg jag i min säng och stirrade skräckslagen på skuggorna i rummet och undrade om de skulle ta mördarens gestalt.

Mr Dolland var högt respekterad i hushållet vilket han skulle ha varit i vilket fall som helst, men hans förmåga att roa hade fått oss att älska honom. Även om teaterns värld inte hade uppskattat honom var detta inte fallet i huset i Bloomsbury.

Vilka lyckliga minnen det var. De var min familj och jag kände mig trygg och lycklig med dem.

Enda gången jag på den tiden var inne i matsalen var tillsammans med Dot när hon dukade bordet. Jag brukade hålla besticken åt henne när hon lade ut dem runt bordet. Jag såg med beundran hur hon fingerfärdigt bröt servetterna i konstfulla mönster och placerade ut dem.

– Är de inte vackra, sade hon och synade sitt verk. Inte för att dom ser det. Det är bara prat, prat, prat och man har inte en aning om vad dom talar om. Blir riktigt upprörda, somliga av dom. Man tror dom ska flyga i luften… över sånt som hände för evigheter sen… platser och människor man aldrig har hört talas om.

Sedan gick jag runt med Meg. Vi bäddade tillsammans. När hon tog bort sängkläderna tog jag av mig skorna och hoppade på madrasserna, jag älskade att känna hur min fötter sjönk ner i dem.

Jag brukade hjälpa till att bädda sängarna.

"Filt och lakan ligger slätt

när man bäddat sängen rätt", sjöng vi.

– Här, sade Meg. Stoppa in lite mer. Vi vill ju inte att fötterna ska sticka ut. Då skulle dom bli lika kalla som den där stenen Rosetta är uppkallad efter.

Ja, det var ett angenämt liv och mina föräldrars bristande intresse för mig störde mig inte det minsta. Tvärtom var jag tacksam mot alla de där egyptiska kungarna och drottningarna som krävde så stor uppmärksamhet av dem att de inte hade någon över för mig. Glatt tillbringade jag dagarna med att bädda sängar, duka bord, titta på mrs Harlow när hon skar upp kött och bakade puddingar, ibland få en liten smakbit i munnen, lyssna till de dramatiska scenerna ur mr Dollands spännande förflutna; och alltid fanns Nanny Pollocks varma famn när jag någon gång behövde tröst.

Det var en lycklig barndom och jag kunde tryggt undvara mina föräldrars intresse.

Sedankom den dagen då miss Felicity Wills, professor Wills brorsdotter, skulle anlända för att bli min guvernant och ta hand om min första undervisning innan man bestämde min fortsatta skolgång.

Jag hörde droskan stanna utanför porten. Vi stod alla i barnkammarfönstret, jag, Nanny Pollock, mrs Harlow, Dot, Meg och Emily. Jag såg henne stiga ur och kusken bära hennes väskor till dörren. Hon såg ung och hjälplös ut, inte på minsta vis skräckinjagande.

– Bara en jäntunge, konstaterade Nanny.

– Vänta bara, sade mrs Harlow som bestämt sig för att vara pessimistisk. Har jag inte alltid sagt att man inte kan döma efter utseendet?

Äntligen kom kallelsen till vardagsrummet som vi alla väntade på. Nanny hade satt på mig en ren klänning och kammat mitt hår.

– Svara tydligt, förmanade hon. Och var inte rädd för dem. Du är en duktig flicka och Nanny älskar dig.

Jag kysste henne och gick till vardagsrummet där mina föräldrar väntade på mig tillsammans med miss Felicity Wills.

– Å, Rosetta, sade mamma som antagligen kände igen mig därför att hon väntade mig. Det här är din guvernant, miss Felicity Wills. Vår dotter Rosetta, miss Wills.

Hon kom emot mig och jag tror att jag älskade henne redan från det ögonblicket. Hon var så nätt och söt, som en bild jag hade sett någonstans. Hon tog båda mina händer och log mot mig. Jag besvarade hennes leende.

– Jag är rädd att ni måste börja från början, miss Wills, sade mamma. Rosetta har inte fått någon undervisning ännu.

– Hon har säkert lärt sig en hel del redan, sade miss Wills.

Mamma ryckte på axlarna.

– Rosetta kan kanske visa er skolrummet, sade pappa.

– Det är en utmärkt idé, sade miss Wills och vände sig mot mig, fortfarande leende.

Det värsta var överståndet. Tillsammans lämnade vi vardagsrummet.

– Det är allra högst upp i huset, sade jag.

– Ja, det brukar skolrum vara. För att vi ska få vara i fred, antar jag. Jag hoppas vi ska trivas med varandra. Så jag är din första guvernant?

Jag nickade.

– Jag ska tala om någonting för dig, fortsatte hon. Du är min första elev. Vi är nybörjare… båda två.

Det var en omedelbar föreningslänk. Jag kände mig betydligt gladare än jag hade gjort när jag vaknade på morgonen och min första tanke gällt hennes ankomst. Jag hade föreställt mig en sträng gammal dam och här var en söt ung flicka. Hon kan inte ha varit mer än sjutton år och hon hade redan erkänt att hon aldrig hade undervisat.

Det var en underbar överraskning. Jag visste att det skulle bli bra.

Livet fick nya dimensioner. Till min stora glädje upptäckte jag att jag inte var så okunnig som jag hade trott.

Med hjälp av mr Dolland hade jag på något vis själv lärt mig läsa. Jag hade tittat på bilderna i bibeln och älskat berättelserna som han återgav med bravur. Bilderna fascinerade mig: Rakel vid brunnen, Adam och Eva som såg sig om över axeln, på änglarna som med flammande svärd drev ut dem ur paradiset, Johannes Döparen predikande stående i vattnet. Dessutom hade jag förstås lyssnat när mr Dolland deklamerade Henrik den femtes tal framför Harfleur och kunde det utantill liksom vara eller inte vara. Mr Dolland såg sig gärna som Hamlet.

Miss Wills var nöjd med mig och vi var vänner från första stund.

Det är sant att vi måste komma över en viss fientlighet bland mina vänner i köket. Men Felicity — jag började snart kalla henne Felicity när vi var ensamma — var så älskvärd och inte alls överlägsen som mrs Harlow hade befarat, att hon mycket snart bröt igenom barriären mellan köket och dem som mrs Harlow sade anser sig stå ett trappsteg högre. Snart var det inte längre fråga om måltider på bricka och Felicity åt med oss vid köksbordet.

Det var naturligtvis något som aldrig skulle ha tolererats i ett välskött hushåll, men en av fördelarna med att ha föräldrar som levde i en avlägsen atmosfär av lärdom långt borta från något så världsligt som skötseln av ett hem, var att det gav oss frihet. Och så vi njöt av den! När jag nu ser tillbaka på vad många skulle kalla min försummade barndom, kan jag bara vara glad åt den, det var den underbaraste och mest kärleksfulla ett barn kunde ha. Medan man lever i den inser man förstås inte hur bra den är. Det är först efteråt det står klart.

Läsningen med Felicity var rolig. Vi hade lektioner varje morgon. Hon gjorde allt så intressant. Faktiskt fick hon det att verka som om vi upptäckte saker och ting tillsammans. Hon låtsades aldrig att hon visste. Om jag ställde en fråga kunde hon ärligt säga: Det måste jag slå upp. Hon berättade om sig själv. Hennes far hade dött för några år sedan och de var mycket fattiga. Hon hade två yngre systrar. Hon var lycklig som hade sin farbror, professor Wills, som hade hjälpt familjen och skaffat henne den här platsen.

Hon erkände att hon varit vettskrämd och väntat sig ett mycket intelligent barn som kunde mer än hon.

Vi skrattade åt det.

– Ja, dottern till professor Cranleigh, sade hon. Han är en stor auktoritet, vet du, högt respekterad i den akademiska världen.

Jag var inte säker på vad den akademiska världen var, men jag kände mig stolt. Han var ju i alla fall min pappa och det var trevligt att höra att han var så beundrad.

– Han och din mamma har stora krav på sig, förklarade hon. Det var också goda nyheter. Det skulle hålla dem ur vägen för oss.

– Jag trodde det skulle bli en massa kontroll och vägledning och sådant. Alltsammans blev mycket bättre än jag väntade mig.

– Jag trodde att du skulle vara hemsk… varken fågel eller fisk.

Det lät roligt och vi skrattade. Vi skrattade alltid. Och jag lärde mig fort. Historia var om människor — somliga väldigt konstiga, inte bara namn och årtal. Geografi var som en spännande resa runt världen. Vi hade en stor jordglob som vi snurrade på och pekade ut platser och föreställde oss att vi var där.

Jag var säker på att mina föräldrar inte skulle gilla det här sättet att undervisa, men det fungerade bra. De skulle aldrig ha anställt någon som såg ut som Felicity och som erkände att hon inte hade några kvalifikationer och aldrig hade undervisat tidigare — om hon inte hade varit professor Wills brorsdotter.

Vi hade mycket att vara tacksamma för och det visste vi.

Och så var det våra promenader. Vi lärde oss hur intressant Bloomsbury var. Vi gjorde det till en lek att upptäcka hur det hade blivit som det var nu. Det var spännande att få veta att området för hundra år sedan varit en isolerad by som hette Lomesbury och att det då var fält och ett öppet landskap mellan kyrkan St Pancras och British Museum. Vi hittade huset där sir Godfrey Kneller hade bott. Och så var det kåkstaden, ett område som vi inte kunde utforska — ett virrvarr av gator där de mycket fattiga levde sida vid sida med brottslingar, som kunde känna sig säkra därför att ingen vågade sig dit.

Mr Dolland som var född och uppvuxen i Bloomsbury älskade att berätta om gamla tider och visste, som man kunde vänta sig, en hel del om trakten. Det blev många intressanta konversationer i ämnet under våra måltider.

Vi satt där på vinterkvällarna med lampskenet över resterna av mrs Harlows pajer eller puddingar och tömda karotter, medan mr Dolland berättade om sina unga dagar i Bloomsbury.

Han var född på Gray’s Inn Road och hade utforskat omgivningen under pojkåren och hade många historier att berätta.

Jag minns så väl detaljer från den tiden. Han hade verkligen en dramatisk förmåga och som de flesta skådespelare tyckte han om att fånga sin publik. Han kunde knappast få en mer uppskattande — även om den var mindre än han troligen önskade sig.

– Blunda, sade han, och tänk på det. Byggnader gör skillnad. Tänk atthär… var som på landet. Fast jag har aldrig varit mycket för landet.

– Ni är lik mig, mr Dolland, sade mrs Harlow. Ni vill ha lite liv omkring er.

– Vill vi inte alla det? frågade Dot.

– Jag vet inte det, inföll Nanny Pollock. Somliga föredrar landet.

– Jag är född och uppvuxen på landet, pep Emily.

– Jag tycker om som det är här, sade jag. Vi alla tillsammans.

Nanny nickade i samförstånd.

Jag såg att mr Dolland var på humör att underhålla oss och funderade på om jag skulle be om Till storms ännu en gång eller Klockorna.

– Å, sade han. Det har hänt mycket häromkring. Om man ser några år bakåt i tiden.

– Det är synd att man måste lita på hörsägen, sade Felicity. Jag tycker det är fascinerande att höra folk berätta om gångna tider.

– Jag kan inte gå så långt tillbaka, sade mr Dolland, men jag har hört min farmor berätta. Hon var här innan de byggde alla de här husen. Hon brukade tala om en bondgård som låg ungefär där Russell Street är nu. Hon kom ihåg två miss Capper som bodde där.

Jag satte mig förtjust till rätta i stolen och hoppades på en historia om Cappers. Mr Dolland såg det. Han log mot mig och sade:

– Miss Rosetta vill höra vad hon berättade om dem, inte sant? Jag nickade och han började:

– Det var två gamla ungmör. Den ena hade svikits i kärlek, den andra hade aldrig haft en chans att bli det. Det gjorde dem liksom bittra på alla män. De hade det bra ställt, hade ärvt gården av sin far. Skötte den själva, ville inte ha en karl i närheten. Klarade sig med en eller två ladugårdspigor. Det var den där oviljan mot det motsatta könet.

– Därför att en svikits i kärlek, sade Emily.

– Och den andra aldrig haft en chans att bli det, tillade jag.

– Sch, förmanade Nanny. Låt mr Dolland fortsätta.

– Ett märkligt par var det. Brukade rida på ett par gamla grå ston. Gillade inte karlar men klädde sig som manfolk… i riddräkter och höga hattar. De såg ut som häxor. Galna Cappers kallades de i trakten.

Jag tyckte det var roligt och skrattade högt, bara för att få ännu en tillrättavisande huvudskakning från Nanny. Jag borde vetat bättre. Man fick aldrig avbryta mr Dolland när han kommit upp i varv.

– Det var inte så att de gjorde något direkt brottsligt, men de tyckte om att ställa till förtret lite här och där. Det fanns ett ställe där pojkarna brukade flyga sina drakar. Den ena miss Capper red omkring med en trädgårdssax och galopperade efter pojkarna med drakarna och klippte av snörena så att de stod där med bara snöret i handen och såg drakarna försvinna upp i himmelriket.

– Stackars små pojkar. Så skamligt, sade Felicity.

– Såna var de. Det fanns en liten å i närheten där pojkarna brukade bada. Det var det roligaste de visste under heta sommardagar. De lade kläderna bakom en buske innan de hoppade i vattnet. Den andra miss Capper brukade vakta på dem och sedan rusa dit och stjäla kläderna.

– Vilken otäck kärring, sade Dot.

– Hon påstod att pojkarna inkräktade på hennes mark och att det måste bestraffas.

– Hade det inte räckt med en varning? sade Felicity.

– Det var inte deras sätt. Man skvallrade en hel del om dem. Jag önskar jag hade varit här när de levde, jag skulle ha velat se dem.

– Ni skulle aldrig ha låtit dem klippa av era drakar och skicka dem till himmelriket, mr Dolland, sade jag.

– Och så var det förstås de fyrtio stegen.

Vi satte oss tillrätta i stolarna beredda att få höra historien om de fyrtio stegen.

– Är det en spökhistoria? frågade jag ivrigt.

– På sätt och vis.

– Vi kanske ska vänta till i morgon, sade Nanny med en blick på mig. Rosetta blir lite uppskrämd av spökhistorier på kvällen. Jag vill inte ha henne vaken halva natten och inbilla sig att hon hör saker.

– Å, mr Dolland, bad jag. Snälla, berätta nu. Jag kan inte vänta. Jag vill höra om de fyrtio stegen.

Felicity log mot mig.

– Det är ingen risk, sade hon och var lika ivrig att höra historien som jag och mr Dolland förstod att när han hade retat vår aptit måste han fortsätta.

Nanny såg lite missbelåten ut. Hon var inte lika förtjust i Felicity som alla vi andra. Jag trodde att det var för att hon kände till min tillgivenhet för henne och var rädd att det minskade mina känslor för henne själv. Det behövde hon inte vara. Jag var i stånd att älska dem båda.

Mr Dolland harklade sig och tog på sig samma uttryck som han antagligen hade när han stod i kulissen och väntade på entré.

Han började dramatiskt:

– Det var två bröder. Detta är länge sedan när kung Karl satt på tronen. Nåväl han dog och hans son, hertigen av Monmouth, ansåg att han själv skulle bli en bättre kung än Karls bror Jacob och det stod en strid mellan dem. Den ene av de här bröderna höll på Monmouth och den andre på Jacob så de var fiender och kämpade på var sin sida. Men det viktigaste var deras beundran för en viss ung dam. De båda bröderna älskade samma kvinna och bestämde sig för att slåss om henne. Denna unga dam var Bloomsburys skönhet och hade mycket höga tankar om sig själv, som sådana unga damar har för vana. Hon var stolt över att de ville slåss om henne. De skulle fäktas med värjor som sed var på den tiden. Det var vad man kallade att duellera. Intill Cappers gård fanns ett litet område som alltid hade haft dåligt rykte. Stråtrövare brukade hålla till där och ingen klok människa gick dit efter mörkrets inbrott. Det verkade vara en lämplig plats för en duell.

Mr Dolland grep en stor förskärare från bordet och svängde den skickligt, tog danssteg fram och tillbaka och riktade hugg mot en osynlig moståndare. Han höll kniven lätt och elegant i handen men med en sådan inlevelse att jag nästan såg de båda männen duellera.

Så höll han upp en sekund och pekade mot köksspisen och sade:

– Där på sluttningen… satt föremålet för striden, såg de båda bröderna beredda att döda varandra för hennes skull och njöt av varje sekund.

Köksspisen blev en sluttning. Jag kunde se flickan, lite lik Felicity fast Felicity var alldeles för godhjärtad för att vilja att någon skulle dö för hennes skull. Allt var så levande, det var det alltid när mr Dolland hade sina små föreställningar.

Han gjorde en dramatisk stöt och fortsatte med ihålig röst:

– Just som den ene brodern träffade den andres hals och slet upp en åder stötte denne värjan rakt i hans hjärta. Så… dog de båda på Long Fields som platsen hette innan namnet sedermera ändrades till Southampton Fields.

– Det må jag säja, sade mrs Harlow. Vad folk kan hitta på av kärlek.

– Vem av dem spökade för henne? frågade jag.

– Du och dina spöken, sade Nancy ogillande. Hon ska alltid ha spöken, det här barnet.

– Hör på här, sade mr Dolland. Medan de gick fram och tillbaka… Han illustrerade åter med kniv och fötter… satte de fyrtio fotsteg på den blodiga marken och där de båda bröderna hade trampat växte det aldrig mer någonting. Folk brukade gå dit och titta och enligt farmor kunde man tydligt se fotstegen och jorden var röd som fläckad av blod. Ingen gick dit när det var mörkt.

– Det gjorde de inte innan heller, påminde jag honom.

– Men inte heller stråtrövarna kom… och ändå gick ingen dit.

– Såg dom något? frågade Dot.

– Nej. Det var bara den där känslan av att något inte var riktigt naturligt. Man sade att när det regnade och marken var blöt kunde man fortfarande se fotspåren och de var rödfärgade. Man planterade växter, men inget ville gro. Fotspåren blev kvar.

– Vad hände med flickan som de slogs om? frågade Felicity.

– Hon försvann ur historien.

– Jag hoppas de spökade för henne, sade jag.

– De skulle inte ha varit sådana dumbommar, sade Nanny. Jag har inget tålamod med dumbommar. Har aldrig haft och kommer aldrig att ha det.

– Egentligen är det sorgligt att båda dog, konstaterade jag. Det hade varit bättre om en hade överlevt för att plågas av ånger… flickan var i alla fall inte värd det.

– Du måste acceptera det som det blev, sade Felicity. Man kan inte ändra på livet för att få ett bra slut.

– Det skrevs en pjäs om händelsen, fortsatte mr Dolland. Den hette: De fyrtio stegen.

– Har ni spelat i den, mr Dolland? frågade Dot.

– Nej. Det var före min tid. Men jag hörde talas om den och det väckte mitt intresse för historien om de båda bröderna. En som hette Mayhew skrev pjäsen tillsammans med sin bror vilket var ett fint drag… bröder skrev om bröder så att säga. Den spelades på teatern på Tottenham Street. Den gick ganska länge.

– Tänk att allt det där hände här i närheten, sade Emily.

– Vi vet aldrig vad som kan hända någon av oss någon gång i livet, sade Felicity allvarligt.

Tiden gick, veckor blev till månader och månader till år. Lyckliga, lugna dagar med lite som störde friden. Min tolvårsdag närmade sig. Jag antar att Felicity var omkring tjugofyra då. Mr Dolland hade grånat vid tinningarna vilket vi förklarade gjorde honom ännu mer distingerad och gav en viss förnämhet åt hans entréer. Nanny klagade mer över sin reumatism och Dot slutade för att gifta sig. Vi saknade henne, men Meg tog hennes plats och Emily Megs och det ansågs onödigt att anställa en ny köksa. I laga tid producerade Dot ett vackert, tjockt barn som hon stolt visade upp för oss.

Jag växte ut ur barndomen och Felicity hade blivit en vacker ung kvinna.

Förändringen kom på det mest lömska sätt.

Sedan Felicity kom till oss hade hon vid enstaka tillfällen inbjudits att delta i mina föräldrars middagsbjudningar. Felicity förklarade för mig att det naturligtvis var för att de behövde en extra dam för att få jämna par och eftersom hon var professor Wills brorsdotter var hon en lämplig gäst även om hon bara var guvernant. Hon gladde sig inte åt dessa tillfällen. Jag minns den enda aftonklänning hon ägde. Den var av svart spets och hon var mycket söt i den, men för det mesta hängde den i hennes garderob — en deprimerande påminnelse om de middagsbjudningar som var de enda tillfällen då hon bar den. Hon var alltid tacksam när mina föräldrar reste bort och det inte kunde bli några bjudningar. Hon var aldrig säker på när de tvingades på henne, att invitera henne beslöts i sista sekunden. Hon var, som hon sade, ett högst ovilligt provisorium.

Nu när jag var äldre träffade jag mina föräldrar lite oftare. Ibland drack jag te tillsammans med dem. Jag tror att de var ännu mer besvärade av min närvaro än jag av deras. De var aldrig ovänliga. De ställde en massa frågor om vad jag hade lärt mig och eftersom jag hade lätt för att minnas fakta och tyckte om litteratur, var jag i stånd att ge ganska bra besked om mig själv. Även om de inte var stormförtjusta över mina framsteg var de inte heller så missnöjda som de kunde ha varit.

De första tecknen på en förändring visade sig även om jag inte just då tydde det så.

Det skulle bli en middagsbjudning och Felicity kallades att närvara.

– Min klänning har fått det där trötta, dammiga utseende som svart får, sade hon.

– Du är så söt i den, svarade jag.

– Jag känner mig så… utanför. Alla vet att jag är guvernanten som bara är med för att det fattades en dam.

– Du är snyggare än någon av dem och du är intressantare också.

Det fick henne att skratta.

– Alla de där lärda gamla professorerna tycker att jag är en okunnig tjockskallig idiot.

– Det är de som är tjockskalliga idioter, sade jag.

Jag var med när hon klädde sig. Det vackra håret var högt uppkammat och nervositeten gav färg åt kinderna.

– Du ser så söt ut, sade jag. Alla blir avundsjuka.

Hon skrattade och jag var glad över att ha hjälpt till att lätta upp hennes humör.

En hemsk tanke slog mig; snart skulle jag bli tvungen att vara med på de där urtråkiga middagarna.

Klockan elva på kvällen kom hon in i mitt rum. Jag hade aldrig sett henne så vacker. Jag satte mig upp i sängen. Hon skrattade:

– Å, Rosetta, jag måste berätta.

– Sch, Nanny hör dig. Hon kommer att säga att du inte får störa min sömn.

Vi fnissade och hon satte sig på min sängkant.

– Det var så… roligt.

– Va? Middag med gamla professorer… roligt!

– Alla var inte gamla. Det var en…

– Ja?

– Han var riktigt intressant. Efter middagen…

– Ja, jag vet, avbröt jag. Damerna lämnar herrarna sittande med sitt portvin för att diskutera ting som är för betydelsefulla eller indiskreta för kvinnoöron.

Vi skrattade igen.

– Berätta om den där inte-så-gamle professorn, sade jag. Jag visste inte att det fanns sådana. Jag trodde de alla var födda gamla.

– Somliga tyngs inte av lärdom.

Det var något strålande över henne, märkte jag.

– Jag trodde aldrig jag skulle höra dig säga att du har haft roligt på en bjudning, sade jag. Det ger mig hopp för jag har tänkt på att en dag kommer man att vänta sig att jag ska delta.

– Det beror på vilka som är där, sade hon och log för sig själv.

– Du har inte berättat om den unge mannen.

– Ja, han är väl omkring trettio, skulle jag tro.

– Å, inte så ung.

– Ung för en professor.

– I vilket ämne?

– Egypten.

– Det tycks vara populärt.

– Det är i den kretsen dina föräldrar rör sig.

– Berättade du för honom att jag är uppkallad efter Rosettestenen?

– Ja, det gjorde jag faktiskt.

– Jag hoppas han var vederbörligen imponerad.

Så fortsatte vi vårt skämtsamma prat men bara för att Felicity haft roligt på en bjudning gick det inte upp för mig att det kunde vara början till en förändring.

Nästa dag gjorde jag James Graftons bekantskap. Vi tog vår morgonpromenad — Felicity och jag — och eftersom vi hört historien om de fyrtio stegen och hittat platsen, gick vi ofta den vägen. Där var verkligen en liten bit mark där gräset växte sparsamt och där var så ödsligt att man kunde tro på historien.

Det fanns en soffa i närheten. Vi tyckte om att sitta på den och mr Dollands rekonstruktion av händelsen hade varit så levande att jag kunde föreställa mig brödernas olycksaliga strid.

Av gammal vana gick vi till soffan och satte oss. Vi hade inte varit där lång stund förrän en herre närmade sig. Han lyfte på hatten och bugade sig. Han log mot oss och Felicity rodnade klädsamt.

– Å, sade han, miss Wills!

Hon skrattade.

– God morgon, mr Grafton. Det här är miss Rosetta Cranleigh.

Han bugade sig för mig.

– God dag, sade han. Får jag slå mig ner ett tag?

– Ja, gör det, sade Felicity.

Instinktivt visste jag att det här var den unge mannen hon hade träffat vid middagen kvällen innan och att mötet var planerat.

Det blev lite prat om vädret.

– Det här är ert favoritställe, förstår jag, sade han och jag hade en känsla av att han sade sig att han måste dra in mig i samtalet.

– Vi brukar ofta gå hit, sade jag.

– Historien om de fyrtio stegen fängslar oss, sade Felicity.

– Känner ni till den? frågade jag.

Det gjorde han inte och jag berättade.

– När jag sitter här kan jag föreställa mig alltsammans, sade jag.

– Rosetta är så romantisk, talade Felicity om för honom.

– Det är väl de flesta av oss i själ och hjärta, sade han och log vänligt mot mig.

Han sade att han var på väg till museet. Några papyrer hade bragts i dagen och professor Cranleigh hade lovat visa honom dem.

– Det är alltid spännande när något dyker upp som kan utöka våra kunskaper, tillade han. Professor Cranleigh berättade i går kväll om några underbara nya upptäckter.

Han fortsatte att tala om dem och Felicity lyssnade hänförd.

Jag blev plötsligt medveten om att något betydelsefullt höll på att hända. Hon gled ifrån mig. Tanken verkade löjlig. Hon var lika söt och omtänksam som alltid men verkade lite frånvarande, som om hon tänkte på någon annan när hon talade till mig.

Men vid det där första mötet med den charmerande professor Grafton stod det inte klart för mig att Felicity var förälskad.

Vi mötte honom flera gånger efter det och jag visste att det aldrig var av en slump. Ett par gånger åt han middag hos oss och då var Felicity alltid närvarande. Jag förstod att mina föräldrar var invigda i deras hemlighet.

Felicity köpte en ny aftonklänning. Vi gick tillsammans till affären. Den var inte precis vad hon tänkt sig men den bästa hon hade råd med och eftersom hon hade blivit ännu sötare sedan hon lärde känna James Grafton var hon förtjusande i den. Den hade samma blå färg som hennes ögon och hon strålade.

Mr Dolland och mrs Harlow upptäckte snart vad som var på gång.

– Tur för henne, sade mrs Harlow. Guvernanter har det inte lätt… De fäster sig och när de inte längre behövs får de ge sig iväg till nästa plats tills de blir för gamla… och vad då? Hon är en söt flicka och det är på tiden att hon får en karl som tar hand om henne.

Jag var bestört. Om Felicity gifte sig med mr Grafton skulle jag förlora henne. Jag försökte föreställa mig ett liv utan henne.

Hon började intressera sig för antikens Egypten och vi avlade många besök på British Museum. Jag kände inte samma fruktan som i barndomen och sporrad av Felicity blev jag nästan lika fascinerad av den egyptiska avdelningen som hon.

Det var speciellt mumierna som attraherade mig… på ett nästan makabert vis. Jag inbillade mig att om jag var ensam med dem skulle de bli levande.

Ibland mötte James Grafton oss där. Jag brukade vandra vidare och lämna honom att tissla med Felicity medan jag studerade Osiris och Isis anleten just som de som trodde att de var gudomliga måste ha sett dem för så länge sedan.

En gång kom pappa in i salen och såg oss där. Det blev ett ögonblicks förvirring innan det gick upp för honom att det var hans egen dotter som stod här i det allra heligaste.

Jag hade stannat framför kung Menkaras mumieformade kista — en av samlingens äldsta — när han kom