Svekets dotter

By Victoria Holt

Noëlle har allt man kan tänka sig vilja ha. Hon är uppvuxen med sin mor, den karismatisk skådespelerskan Désirée, mitt i Londons teatervärld. De befinner sig i det viktorianska nöjeslivets centrum, mitt i all dekadens, flärd och dubbelspel. En natt råkar dock Désirées vagn köra på en ung kvinna, Lisa. Det blir ingen allvarlig olycka, men det visar sig att Lisa är hemlös. Désirée bestämmer sig för att ta hand om henne. Lisa har skådespelarambitioner och Désirée blir en nyckel in i den förlovade världen. Men när Désirée dör under tragiska omständigheter visar det sig vara ett steg till stor berömmelse för Lisa. Noëlle anar dock att något inte står rätt till ... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 30, 2018
• ISBN: 9788711818985

Book preview

London

Désirée

Jag har ofta undrat hur mitt liv hade blivit om inte Lisa Fennell hade gjort sin dramatiska entré. Det har slagit mig att om två personer inte hade råkat befinna sig på samma plats samtidigt hade de troligen aldrig blivit medvetna om varandras existens och deras liv kunde ha fått en helt annan inriktning.

Jag tror inte det fanns ett hem som vårt i hela London eller ens i England. Jag visste bara att jag var lycklig över att det var mitt eftersom det dominerades av den sorglösa, okonventionella, oefterhärmliga och helt underbara Désirée.

På den tiden var social status något mycket viktigt inom alla samhällsklasser och bland tjänstefolket höll man lika strängt på protokollet som i högre kretsar. Alla utom Désirée. Köksan Carrie bemöttes på precis samma sätt som hushållerskan mrs Crimp. Inte alltid till mrs Crimps belåtenhet. Men det struntade Désirée i.

— Carrie, mitt hjärta, hur är det i dag? kunde hon fråga när hon stötte på henne i huset. Alla var mitt hjärta eller lilla vännen för Désirée. Carrie kråmade sig av förtjusning.

— Tack, bara bra. Och miss Daisy Ray själv?

— Hänger med, kunde hon svara med en grimas och om hon märkte en ogillande blick från mrs Crimp låtsades hon inte om det.

Alla i huset älskade Désirée — kanske med undantag för två guvernanter som kom när jag var fem för att lära mig det nödvändigaste. Den ena slutade efter ett par månader därför att det kom och gick folk sent på kvällarna och hon behövde sin nattsömn och den andra försvann för att undervisa dottern till en earl vilket var mer vad hon väntade sig av livet.

Men bara folk hade accepterat att hushållet inte var likt något annat föll de helt för Désirées charm — Martha Gee med ett slags retsam ömhet; mrs Crimp med en liten krökning på läpparna och ett muttrande jag undrar vad som händer härnäst?; Jenny, kammarjungfrun, med stor beredvillighet eftersom hon drömde om att bli en ny Désirée och Carrie med förtjust stolthet eftersom hon aldrig tidigare hade träffat någon som fick henne att känna sig betydelsefull. Kusken Thomas var lojalt tillgiven i övertygelsen att någon så berömd som Désirée kunde uppföra sig lite märkligt om det roade henne.

Vad mig själv beträffar så var hon medelpunkten i mitt liv.

Jag minns ett tillfälle när jag var omkring fyra år. Det var sent och jag vaknade, antagligen av skratten nerifrån. Jag satte mig upp i sängen och lyssnade. Dörren mellan mitt rum och min sköterskas stod öppen. Jag kröp fram till den och såg att hon sov djupt, tog på mig morgonrock och tofflor och gick nerför trappan. Skratten kom från salongen. Jag stod utanför och lyssnade.

Sedan sköt jag upp dörren och såg in.

Désirée, klädd i en lång, svepande klänning av lavendelfärgat siden, satt i soffan, hennes gyllene hår var högt uppkammat och ombundet med ett svart sammetsband med glittrande stenar. Som alltid när jag såg henne slogs jag av hennes skönhet. Hon var lik hjältinnan i en av mina älsklingssagor, men framför allt tänkte jag på henne som Askungen när hon kom till balen och fann sin prins — fast Désirée hade funnit många.

Det satt en herre på var sida om henne och en tredje stod skrattande lutad över henne. Deras svarta frackar och vita skjortbröst utgjorde en dekorativ kontrast till det lavendelblå sidenet. De tystnade när jag kom in. Det var som en tavla.

— Är det en bjudning? frågade jag och menade att i så fall ville jag vara med.

Désirée sträckte ut armarna och jag sprang in i hennes väldoftande famn.

Hon presenterade mig för sällskapet. Nu såg jag att det var fler än hon och de tre herrarna i rummet.

— Det här är min skatt, Noëlle, eftersom hon är född på juldagen, och den bästa julklapp jag har fått.

Det hade jag hört tidigare. Hon hade sagt: Du är född på juldagen och därför heter du Noëlle som betyder jul. Och så tillade hon att jag var speciellt hedrad eftersom jag hade samma födelsedag som Jesus.

Just då var jag mest uppfylld av att det var en bjudning och att jag var med på den.

Jag minns att jag satt i Désirées knä medan hon, med spelat allvar, presenterade en del av sällskapet.

— Det här är Charlie Claverham och det här monsieur Robert Bouchère… och det här Dolly.

Det var de tre som var samlade kring henne när jag kom in i rummet. Jag granskade dem, framförallt Dolly därför att det var ett så konstigt namn på en man. Han var ganska fyrkantig, med ljusa, en aning rödaktiga polisonger och en stark doft som jag, när jag blev mer erfaren i dylika ting, definierade som en blandning av whisky och dyra cigarrer. Jag fick också veta att han hette Donald Dollington, var impressario för skådespelare och i teaterkretsar vanvördigt kallades Dolly.

Alla gjorde stor affär av mig, ställde en massa frågor och verkade roade av svaren. Jag tyckte det var en underbar bjudning tills jag somnade och endast var svagt medveten om att Désirée bar mig tillbaka till sängen. Jag kommer ihåg hur besviken jag blev när jag vaknade nästa morgon och fann att bjudningen var över.

***

---

Huset låg intill Drury Lane, nära teatern, vilket var viktigt. När jag var liten verkade det enormt — ett underbart ställe med trappor ner till källarplanet och från nedre våningen upp till den fjärde. Alltid fanns det något spännande att titta på från barnkammarfönstret framför vilket Désirée låtit sätta ett stängsel så att jag inte skulle ramla ut.

Jag såg hur man sålde varor från skottkärror eller från brickor som försäljarna bar i band om halsen — varma pajer, lavendel, frukt, blommor, nålar, band. Och hela tiden passerade det vagnar och hyrdroskor som körde folk till och från teatern. Jag älskade att titta på alltsammans.

När jag var sex kom Mathilda Grey för att undervisa mig. Det var sedan de båda andra guvernanterna gett sig av till lämpligare anställningar. I början måste hon ha känt sig åtskilligt förvirrad och hade förmodligen gått samma väg som de om det inte hade varit för att hon ville bli skådespelerska.

— Inte som din mamma, påpekade hon. Inte bara sjunga och dansa i lustspel, utan en riktig skådespelerska.

Jag granskade Mathilda Grey. Hon hade knappast de fysiska förutsättningarna för att bli dansös. Mamma var ganska lång med vad man brukar kalla en timglasfigur. Miss Grey var kort och lite rultig och det enda hon lyckades åstadkomma i sångväg var ett litet falskt gnolande, men lady Macbeth och Portia behövde förstås varken kunna sjunga eller dansa. Hur som helst, hur omdömeslösa hennes ambitioner än må ha varit så förmådde de henne att stanna på en post som förde henne närmare teatern än hon annars hade kunnat hoppas på. Jag tror att hon efter en tid nöjde sig med det och trivdes bra.

Hushållets viktigaste medlem var Martha Gee, mammas påkläderska och mycket, mycket mer. Hon tog inte bara hand om mamma utan om oss allesammans. Det var en storvuxen kvinna med mörka, pigga ögon som ingenting undgick. Håret var brunt, hopsnott i en stor knut och hon var alltid svartklädd. Martha påpekade alltid att eftersom hon var född inom hörhåll för Bow Bells så var hon utan tvivel en äkta cockney. Hon var skärpt och slug och tillät, som hon sade, ingen att sätta sig på henne och gjorde vad hon kunde… och mer därtill.

De träffades när mamma ännu tillhörde baletten och om inte Martha Gee kunde upptäcka en talang så kunde ingen. Hon bestämde sig för att ta mamma under sitt beskydd och lotsa henne dit hon borde nå och det verkade som om det var precis vad hon hade gjort. Nu var hon omkring fyrtio och hade varit med om mycket i livet. Ofta talade hon om för oss att det var i teaterns värld hon hörde hemma, hon kände till alla knepen och visste vad man måste akta sig för och vad man borde ta för sig av med båda händerna. Hon tyranniserade mamma och oss alla, men hon fick oss att känna att hon ville vårt bästa och visste vad det var. Mamma behandlade hon som ett trilsket barn men mamma tyckte om det och brukade säga: Hur skulle jag klara mig utan Martha?

En annan som hon inte kunde klara sig utan var Dolly. Han var en ständig gäst i huset.

Det var en märklig barndom. Alltid hände det något spännande och jag lämnades aldrig utanför. När jag såg andra barn sedesamt promenera i parken med sina sköterskor tyckte jag synd om dem. Deras liv var så annorlunda. De var barn som fick synas men inte höras medan jag hade världens mest spännande familj. Min mamma var den berömda Désirée som alla tittade på när vi var ute och gick. Många kom fram och talade om vilket nöje de hade haft av att se henne i någon roll och räckte fram program och bad henne skriva sitt namn. Hon log och småpratade med dem, de var överväldigade och bredvid stod jag och pöste av stolthet över att få dela hennes berömmelse.

Jag brukade försöka hålla mig vaken för att höra när hon kom hem. Om hon och Martha var ensamma smög jag mig ner till dem där de satt i köket och åt smörgåsar och drack, ibland öl, ibland varm mjölk. Det förekom många glada skratt över små missöden på scenen eller över den gamle herrn i publiken som enligt Martha blivit betagen i vår primadonna.

Mathilda Grey ogillade att jag var med, men ryckte på axlarna och accepterade det. Det var en av stötestenarna på vägen till lady Macbeth.

Ibland var mamma mycket sen och då visste jag att det inte lönade sig att vänta. Då superade hon med Charlie Claverham eller monsieur Robert Bouchère eller någon annan beundrare. Det var en besvikelse eftersom det betydde att hon skulle sova länge nästa morgon och ha dåligt med tid över för mig innan hon måste ge sig iväg till teatern.

Dolly kom ofta och det innebar långa överläggningar. Mamma och han grälade en hel del och det skrämde mig i början innan jag lärde mig att det inte var några allvarliga gräl. De kunde skrika åt varandra, men jag hade hört det så ofta att det inte längre skrämde mig. Ibland kom Dolly utrusande ur vardagsrummet, slängde igen dörren och marscherade ut ur huset.

Vi brukade sitta i köket och lyssna. Vi hade inte kunnat undgå att höra allt även om vi hade velat, men det ville vi förstås inte.

— Låter värre den här gången, sa mrs Crimp. Men han kommer tillbaka, sanna mina ord.

Naturligtvis fick hon rätt. Han kom igen, de försonades och vi hörde mammas starka klara röst pröva någon sång i den operett han hade hittat åt henne. Sedan blev det fler besök, fler sånger, fler gräl, men inget allvarligt. Och så repetitioner, fler gräl och slutligen generalrepetition och premiär.

Mrs Crimp njöt. Hon var kritisk till det mesta och ett av hennes största nöjen var att kritisera allt och alla som inte tyckte som hon. Som mammas namn till exempel.

— Désirée, förkunnade hon hånfullt. Vilket namn att gå till sängs med.

Jenny sa att det säkert fanns mer än en som inte hade något emot att gå till sängs med det namnet.

— Sånt där vill jag inte höra i mitt kök, sa mrs Crimp strängt. Och framför allt inte… åtföljt av en menande blick i min riktning.

Jag visste förstås vad de syftade på, men det brydde jag mig inte om. I mina ögon var allt mamma gjorde perfekt och det var inte hennes fel att så många var förälskade i henne.

Mrs Crimp hade ett speciellt förhållande till namn. Hon uttalade dem som de enligt hennes åsikt borde uttalas. Mamma var Daisy Ray och Robert Bouchère, den elegante fransmannen som var en regelbunden besökare, var mössjö Robber.

Jag hade själv undrat lite över mammas namn tills jag frågade henne och hon förklarade för mig:

— Désirée är mitt artistnamn, jag är inte döpt till det eller så utan har hittat på det själv. Folk har rätt att ha ett namn som de tycker om, och gillar de inte det man har gett dem så varför inte byta? Håller du inte med om det, sötnos?

Jag nickade ivrigt. Jag höll med om allt hon sa.

— Ja, förr eller senare måste du få veta, du är en del av alltsammans… så hör på, älskling, jag ska berätta hur det gick till.

Vi låg på hennes säng. Hon var klädd i en ljusblå negligé. Jag var fullt påklädd eftersom klockan var halv elva och jag hade varit uppe i flera timmar men hon hade inte stigit upp än. Så här dags på dagen var hon som mest meddelsam, jag trodde att det var för att hon inte var helt vaken.

— Vad heter du på riktigt? frågade jag.

— Kan du bevara en hemlighet?

— Ja, visst, försäkrade jag förtjust. Jag älskar hemligheter.

— Daisy. Prästkrage. Tycker du jag ser ut som en prästkrage?

— Varför inte? Det är en vacker blomma.

Hon rynkade på näsan.

— Daisy Tremaston.

— Det tycker jag låter riktigt trevligt, och när man får veta att det är ditt låter det ännu bättre.

Hon kysste min nästipp.

— Raring, du säger så söta saker. Och det bästa är att du menar det. Men nej. Jag begrep att för scenen behövde jag ett speciellt namn… ett som folk fäster sig vid. Det är nödvändigt, det är förpackningen som är viktig. Kom ihåg det. Man kan vara lysande på scen… en sensation… men är förpackningen fel blir det betydligt svårare att slå igenom. Jag kan tala om för dig att för att lyckas i det här yrket måste man ha allt… talang… styrka… förmåga att slå sig fram… rätta kontakter.

— Och förpackning?

— Just det. Hon skrattade uppskattande. Det var ännu en av hennes gåvor att få folk att känna att deras alldagliga repliker var mycket begåvade.

— Désirée… det är något visst med det, tycker du inte, älskling? Det betyder åtråvärd — en uppmaning till alla som hör det. Hör, den här damen är speciell. Talar man om för folk att man är åtråvärd börjar de tro det, och med lite talang kommer man långt och en gnutta tur gör resten. Därför blev det Désirée för teatern och jag behöll det. Man måste vara konsekvent annars blir det bara rörigt.

— Då heter du inte Daisy längre?

— Nej, det är gömt i det förflutna. Så hette en av mina första sånger. Inte så dumt, va? Hon började sjunga. Jag älskade att höra henne sjunga.

När sången om minnen gömda i en förgången tid var slut förde jag in samtalet på det jag ville höra mer om.

— Hjälpte Dolly dig att välja Désirée?

— Dolly? Nej då, han var emot det. Han tycker inte det är någon klass på det. Typiskt Dolly. Jag är inte alltid överens med honom men jag måste medge att han har näsa för succéer. Nej, det här var före Dollys tid. Det var när jag försökte slå mig fram. Det skulle jag kunna berätta mycket om.

Jag väntade på att hon skulle göra det, men det blev ingen fortsättning. Det var bara ett talesätt. Det hände något med henne när hon talade om det förflutna. Det var som om hon drog ner en rullgardin. En gång hade hon berättat att hon började sitt liv i en liten by i Cornwall.

— Berätta om Cornwall, sa jag.

Jag väntade andlöst, för alltid när jag drog upp det bytte hon samtalsämne.

— Å, sa hon, nästan drömmande. Det passade mig inte. Redan som liten brukade jag drömma om att komma till London. Jag tyckte om när det kom gäster till värdshuset i byn. Det låg långt från allfarvägarna, men ibland passerade någon resande från storstäderna. Särskilt var det en herre från London som jag kunde få att prata om teater. Då visste jag att jag en dag skulle åka till London och uppträda på teatern.

Hon tystnade och jag blev rädd att hon skulle tala om något annat.

— Det var så instängt, sa hon långsamt. Det var så jag kände mig… instängd. Möten hela söndagarna… om du förstår vad jag menar.

— Ja, jag vet.

— För många skvallerkäringar… karlar också, som inte hade något annat för sig än att leta efter synd. Du kan inte tro så mycket synd de hittade i den där gamla lilla byn vid heden.

— Heden måste vara vacker.

— Den var dyster och du skulle ha hört hur vinden kunde vina över den där heden. Det var ensligt… aldrig några människor ute. Redan när jag var sex var jag utled på det. Det var då jag började inse vad det var jag ville och ingenting skulle få hindra mig. Jag hatade stugan, trång och mörk. Böner morgon, middag, kväll och gudstjänst två gånger på söndagarna. Men jag gillade sången. Särskilt psalmerna. Jag upptäckte att jag hade en bra röst. Moffa sa att jag måste passa mig, jag var högfärdig. Jag borde tänka på att alla gåvor kom från Gud. De kunde göra en fåfäng och gav man vika fick man stå till svars på domens dag.

Det var första gången jag hörde talas Om moffa och jag ville höra mer.

— Bodde han hos er?

— Han skulle ha sagt att jag bodde hos honom. De tog hand om mig när min mamma dog.

— Din pappa också? frågade jag trevande.

Jag väntade lite ängsligt. Jag hade en känsla av att frågan om fäder var något jag måste vara försiktig med. Jag hade aldrig lyckats få veta något om min egen far utom att han var en bra person, en pappa jag kunde vara stolt över.

— Å, han var inte där, svarade hon lätt. Du skulle ha sett den där stugan — fönster som knappt släppte in något ljus, väggar av en slags blandning av lera och halm. De ser alla likadana ut! Två rum uppe och två rum nere. Du är lycklig, Noëlle, som bor i ett sådant här hus, mitt i London. Vad hade jag inte gett för att få bo här när jag var i din ålder!

— Men du fick det sen.

— Ja, jag fick det. Och så fick jag dig, din raring.

— Det här är bättre än moffas gamla stuga. Varför kallar du honom för moffa?

— Så säger man därnere. Han var moffa precis som alla andra morfäder. Som man pratar där kan man inte tala på en Londonscen. Jag var tvungen att komma därifrån. Om du hade varit där så hade du förstått.

Det lät som om hon ursäktade sig.

— Jag brukade gå ut på heden. Där stod en massa gamla stenar… förhistoriska, påstod man. Jag brukade dansa runt dem och sjunga så högt jag kunde. Det lät underbart och gav en härlig känsla av frihet. Sång var det jag tyckte bäst om i skolan. Det var bara psalmer och hymner. Men jag fick tag i andra sånger också. Marknadsvisa, En tidig morgon och Barbara Allen. Så fort jag hörde en sång var jag tvungen att sjunga den. Jag älskade att dansa också. Men det måste jag vara försiktig med. Sjunga — om det var hymner och psalmer — gick bra, men att dansa var synd, såvida det inte var folkdanser. När man dansade den gamla cornwallska dansen furry — en tradition och då kan man ju inte tala om synd — brukade jag vara i stan och dansa hela dagen. Jag älskade också att dansa på heden, framför allt runt stenarna. I ett visst ljus såg de ut som unga flickor. Enligt sägnen hade de förvandlats till stenar. Någon som moffa måste ha ordnat det. Dans på sabbaten, förmodligen. Man hade sabbat på den tiden. Ja, jag dansade jämt. Folk påstod att jag var anfäktad av oknytt.

— Vad betydde det?

— Oknytt är småfolk och i de där trakterna har de en massa ofog för sig. Det är ett slags vättar… men de är inte snälla. De kan driva folk till en massa tokigheter. Det är därför man talar om att vara anfäktad av oknytt. En gång gick jag till en trollpacka i skogen. Folk är väldigt vidskepliga i Cornwall. De tror på sådant som man aldrig har hört talas om i London. Man håller utkik efter vita harar som betyder olycka, och man talar om de små vättarna i gruvorna som hotar alla som förargat dem med att de kan råka ut för mycket värre saker.

— Det låter som en fascinerande plats. Jag skulle vilja komma dit.

— En del platser är fascinerande att tala om men otrevliga att bo på. För mig fanns bara en sak att göra. Jag måste därifrån.

— Berätta om trollpackan i skogen.

— Hon hette Pillar. Alla i släkten Pillar har speciella gåvor, därför att en av deras förfäder en gång hjälpte en strandad sjöjungfru tillbaka i havet, och sedan dess har de förmågan att se in i framtiden. Det finns andra mångkunniga också. Sjunde söner till sjunde söner. Folk som föddes med fötterna först. De vet vad som kommer att hända, och de här gåvorna ärvdes i släktled efter släktled. Det vimlade av kloka gubbar och gummor.

— Det låter väldigt spännande.

Hon slog bort det.

— Min Pillar talade om för mig att jag kunde få en lysande framtid. Men det gällde att välja. Jag hade två vägar. Nu minns jag, jag kan precis höra hennes röst: "Två vägar står öppna för dig. Välj den ena och den leder till berömmelse och rikedom. Tar du den andra blir det ett bra och lugnt liv… men gör du det får du aldrig frid. Du kommer alltid att tänka, det var så jag skulle ha gjort."

— Och du valde berömmelse och rikedom. Var det inte underbart och så skickligt av henne att veta det?

— Egentligen var det inte så märkvärdigt, älskling. Jag sjöng och dansade hela tiden och där nere vet alla vad alla andra gör. Antagligen pratade jag. Jag ska resa till London. Jag ska sjunga och dansa på en scen. Sånt sprider sig. Men det var vad hon sa och då visste jag att så måste det bli.

— Vad sa din moffa när du reste?

— Jag var inte där och hörde det, skrattade hon. Jag kan bara ana. Antagligen att jag gått till satan som lagt extra bränsle på elden för att jag skulle få ett riktigt varmt mottagande i helvetet.

— Du är väl inte rädd?

Hon brast i skratt.

— Jag? Det ska du inte tro. Jag är säker på att vi är här för att ha roligt Det är vi som kommer till himlen, inte de som går omkring och förbittrar livet för andra människor.

— Hur tog du dig till London?

— Jag gratisåkte. Tog arbeten längs vägen… mest på värdshus. Jag fick ihop lite pengar… och så fortsatte jag min resa. Jag fick plats på ett kafé inte långt härifrån. Dit kom folk från teatrarna. En herre… en stamgäst… blev intresserad av mig. Jag talade om att jag ville in vid teatern. Han sa att han skulle se vad han kunde göra. På min lediga tid brukade jag gå runt och titta på teatrarna… läsa namnen däruppe och tänka: Där ska mitt namn också stå en dag.

— Och det gjorde det.

— Ja, det gjorde det. Det tog lite tid förstås. Den där mannen presenterade mig för en agent som inte verkade imponerad av mig utan bara gjorde en gentjänst. Jag sjöng för honom och även om han låtsades ointresserad märkte jag en förändring. Sedan tittade han på mina ben och jag fick dansa några danser. Han sa att han skulle höra av sig. Resultatet blev en plats längst bak i baletten. Jag kommer så väl ihåg det. Envisa Mary, en förfärlig historia, men det var i alla fall en början. Jag blev tillsagd att ta danslektioner och det gjorde jag. Det var inte mycket, men det var en början.

— Var det då du träffade Martha?

— Det var en lycklig stund. Du kan mer än så, sa hon. Som om jag inte visste det. De gillade inte mitt namn, Daisy Tremaston. Agenten föreslog Daisy Ray. Jag blir alltid full i skratt när mrs Crimp och flickorna kallar mig det. Det var inte så tokigt, det var lätt att säga. Men var det ett namn som folk kom ihåg? Sedan sa det klick… Daisy Ray… Désirée. Så gick det till! Jag blev Désirée.

— Och valde vägen till berömmelse och rikedom.

— Ja, men vad är det du gör, lurar mig att prata när jag borde ha stigit upp. Dolly är här om en minut.

Det var tråkigt. Pratstunden var över. Men varje gång fick jag i alla fall veta lite mer även om jag var medveten om att en gardin skulle dras ner om jag blev för nyfiken. Men helst ville jag veta allt om min far.

***

---

Jag var sexton och ganska mogen för min ålder. Jag hade lärt mig en hel del om teatervärlden och om livet i övrigt. Det kom och gick alltid mycket folk hos oss, de pratade oavbrutet och var jag i närheten lyssnade jag. Charlie Claverham och Robert Bouchère kom regelbundet. Båda hade hus i London och Charlie hade dessutom ett hem i Kent och Robert ett i Frankrike. Båda hade affärer att sköta i London och var mammas stora beundrare. Hon hade andra uppvaktande som kom och försvann, men de båda stannade kvar.

Så hände det en dag att Dolly dök upp på det speciella humör som jag visste betydde att han hittat vad han kallade ett perfekt dragplåster för Désirée. Men det han kallade perfekt kunde vara rena smörjan enligt henne och då var vi beredda på bråk.

Det kom.

Jag satt i trappan intill vardagsrummet och lyssnade. Inte för att det krävde någon ansträngning. Deras höjda röster nådde varje hörn i huset.

— Sångtexterna är förfärliga. Det var mamma. Jag skulle skämmas om jag sjöng dem.

— De är förtjusande och passar din publik.

— Då har du en dålig uppfattning om min publik.

— Jag vet allt som finns att veta om din publik.

— Och du anser att den bara är värd smörja?

— Det är en uppfattning som du måste få bort ur ditt lilla huvud.

— Om din uppfattning om mig är så låg är det kanske bäst att våra vägar skiljs.

— Min uppfattning om dig är att du är en bra operettsångerska, men det har gått illa för många som i likhet med dig har ansett sig för goda för sin publik.

— Dolly, jag hatar dig.

— Désirée, jag älskar dig, men du är en idiot och jag ska tala om för dig att om du inte hade mig som såg efter dig, så skulle du fortfarande vara kvar i baletten. Var en snäll flicka nu och ta en titt till på Maud.

— Jag avskyr Maud och sångtexterna gör mig generad.

— Du, generad? Du har aldrig i ditt liv varit generad. Maud är stor operett jämförd med Följa John.

— Det håller jag inte med om.

— Det är en bra titel också. Grevinnan Maud. Folk kommer att älska den. Alla vill se grevinnan.

— Jag hatar den. Jag hatar den. Jag hatar den.

— Ja, då är det bara en sak jag kan göra. Låta Lottie Langdon ta den. Du kommer att bli grön av avund när du får se vad hon gör av rollen.

— Lottie Langdon?

— Varför inte? Den passar henne.

— Hon vibrerar på sina höga toner.

— Det är det många som gillar. Publiken kommer att älska historien. Butiksflickan som i själva verket är dotter till earlen. Det är precis vad folk tycker om. Ja, då får jag väl ge mig iväg… för att träffa Lottie.

Det blev tyst.

Slutligen sa Dolly:

— Du får tänka på det till i morgon bitti. Men då vill jag ha ett definitivt svar. Ja eller nej.

Han kom ut ur rummet. Jag såg honom gå och därefter gick jag upp på mitt rum. Jag var säker på att mamma mycket snart skulle kasta sig in i repetitionerna på Grevinnan Maud.

***

---

Jag fick rätt. Dolly kom på täta besök. George Garland, pianisten som alltid arbetade med mamma, fanns ständigt till hands och hela huset gnolade melodier ur Grevinnan Maud.

Dolly kom dagligen med nya idéer som måste diskuteras; Martha rusade runt efter mönster och köpte vad som behövdes. Det var ett välbekant tillstånd för oss alla och det skulle bli en lättnad när de ständiga orosmolnen hade skingrats och alla onda aningar inför premiären visade sig ogrundade och vi kunde se fram mot en lång spelperiod.

Premiären närmade sig och mamma var spänd och nervös. Hon hade hela tiden varit tveksam om Grevinnan Maud, förklarade hon, hon var inte säker på sångtexterna och borde hon inte ha valt blått i stället för rosa i öppningsscenen? Hon tyckte att färgen på hennes kostym skar sig mot balettens dräkter. Och var hon inte lite hes? Tänk om hon fick ont i halsen till premiären.

— Du tänker då på alla olyckor du kan råka ut för, sa jag. Det gör du alltid och de inträffar aldrig. Publiken kommer att älska dig och Grevinnan Maud blir en av dina största framgångar.

— Tack, raring, du är en tröst. Men nu kommer jag ihåg, jag kan omöjligt äta middag med Charlie ikväll.

— Är han i London?

— Han kommer idag. Men jag har en repetition i eftermiddag, jag är inte nöjd med dansnumret med sir Garnet i slutscenen när han sjunger: Jag skulle älska dig även om du fortfarande stod i butik.

— Vad är det för fel?

— Jag tycker att han ska komma in från andra sidan och jag måste vara säker på att jag inte tappar min fjäderboa när jag gör den där snabba piruetten på slutet. Men nu gäller det att meddela Charlie. Du skulle inte vilja gå hem till honom med ett brev, älskling?

— Gärna, var bor han?

Det slog mig plötsligt att det var konstigt att jag inte kände till Charlies Londonadress, fast vi var så nära vänner. När han var i stan var han en ständig gäst, ja, ibland verkade det faktiskt som om han bodde hos oss. Mamma kan förstås ha besökt honom, men jag hade inte gjort det. Samma sak var det med Robert Bouchère, men han hade ju sitt egentliga hem i Frankrike. Hur som helst var det något mystiskt med de här båda männen. De kom och gick. Jag brukade undra vad de gjorde när de inte var hos oss.

Hur som helst, här var nu ett tillfälle att få reda på var Charlie bodde och jag grep det.

Jag hittade huset. Det låg intill Hyde Park. Det var ett typiskt litet sjuttonhundratalshus med en port i Adamstil och delade överfönster. Jag ringde på klockan och en prydligt klädd husa öppnade dörren. Jag bad att få träffa mr Claverham.

— Mr Charles Claverham, miss, eller mr Roderick?

— Mr Charles, tack.

Hon visade in mig i ett vardagsrum möblerat i stil med huset i övrigt. De tunga sammetsdraperierna framför fönstren gick ton i ton med den svagt gröna mattan och jag kunde inte låta bli att jämföra den lätta elegansen med vår tyngre moderna inredning.

Husan kom inte tillbaka. I stället steg en ung man in i rummet. Han var lång och slank med mörkt hår och vänliga bruna ögon.

— Ni vill träffa min far, sa han. Men han är tyvärr inte här, han kommer inte förrän i eftermiddag. Är det något jag kan hjälpa till med?

— Jag har ett brev till honom. Jag kanske kan lämna det till er?

— Naturligtvis.

— Det är från min mor. Désirée.

— Désirée? Är inte det en aktris?

Det var konstigt att Charlie, som var en av mammas närmaste vänner, inte hade talat med sin son om henne.

— Jo, sa jag och gav honom brevet.

— Jag ska se till att han får det så snart han kommer hem. Men vill ni inte slå er ner?

Jag har alltid varit vetgirig och eftersom det tycktes vara något mystiskt med min bakgrund, misstänkte jag att det kunde vara fallet med andras också. Jag ville alltid försöka ta reda på så mycket som möjligt om de människor jag träffade och nu var jag speciellt intresserad. Jag accepterade villigt.

— Det förvånar mig att vi inte har träffats tidigare, sa jag. Min mamma och er far är mycket goda vänner. Jag minns honom ända sedan jag var helt liten.

— Jag är inte så ofta i London. Jag har just slutat på universitetet och nu räknar jag med att vara mycket på landet.

— Jag har hört om ert hus på landet. I Kent, inte sant?

— Ja, känner ni till Kent?

— Jag vet bara att det är längst ner i hörnet på kartan… alldeles vid kanten.

Han skrattade.

— Det är inte att känna till Kent. Det är något mer än en brun fläck på en karta.

— Ja, då känner jag inte till Kent.

— Det var synd. Det är ett intressant grevskap. Men alla platser är nog det när man börjar utforska dem.

— Precis som människor.

Han log mot mig.

Jag märkte att han ville hålla mig kvar lika mycket som jag ville stanna och försökte hitta samtalsämnen som kunde intressera mig.

— Vi är alltid i London. Mammas yrke håller henne kvar här. Hon har alltid en massa repetitioner och föreställningar och sådant. Och så den där tiden då hon tar igen sig. Det är så det kallas när de väntar på att något ska dyka upp.

— Det måste vara mycket intressant.

— Det är fascinerande. Huset är alltid fullt med folk. Hon har så många vänner.

— Det kan jag förstå.

— Det är snart premiär. Just nu är vi i det stadiet då hon börjar bli nervös för hur det ska gå.

— Det måste vara ganska oroväckande.

— Ja, det är det. Hon hade någonting för sig i eftermiddag och visste inte hur länge det skulle hålla på. Det är därför hon måste inställa…

Han nickade.

— Men jag har fått nöjet att träffa er.

— Er far måste ha berättat en hel del om henne. Han är alltid så intresserad av hennes pjäser. Han går på alla premiärer.

Han såg lite osäker ut och jag fortsatte:

— Så ni ska bosätta er på landet när ni far härifrån?

— Ja, visst. Jag ska hjälpa till på egendomen.

— Egendomen? Vad betyder det?

— Det är ganska mycket jord… och gårdar och sådant. Det måste skötas. Släkten har gjort det i sekler. Familjetradition och sådant där.

—