Vendetta

By Victoria Holt

Lenore växer upp i ett hem som för varje år blir mer och mer främmande. Sir Francis och Lady Sallonger har fyra andra barn som de håller av mycket högre. Lenore förlorade sin mor vid födseln och fadern har hon aldrig träffat. Men Lenore har åtminstone sin mormor, en fransk sömmerska, som bor i huset tillsammans med familjen. Lenore tar över mormoderns kunskap om hanterandet av siden, och med tiden gifter hon sig med en man, Philip. Men deras liv tillsammans kommer att kantas av blod och död. På deras bröllopsresa mördas en kypare på hotellet där de bor. De mystiska är att kyparen har på sig Philips kläder ...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 14, 2018
• ISBN: 9788711818695

Book preview

Sidenhuset

När jag växte upp började det gå upp för mig att det var något mystiskt med min närvaro i Sidenhuset. Jag hörde inte riktigt dit och ändå hade jag en passionerad känsla för huset. För mig var det en ständig källa till förundran; jag brukade fantisera om allt som hade hänt där och om alla som under generationer hade bott i huset.

Naturligtvis hade det förändrats en hel del under årens lopp. Sallongers hade gjort stora förbättringar sedan en av sir Francis förfäder köpte det för ungefär hundra år sedan. Det var han som hade döpt om det till Sidenhuset – ett helt absurt namn, även om det fanns en anledning till det. Philip Sallonger, som delade mitt intresse för huset, hade visat mig några gamla dokument där det kallades Kungens jaktslott. Vilken kung? undrade jag. Hade kanske den fräcke Rufus kommit ridande den här vägen? Eller kan det ha varit självaste Wilhelm Erövraren? Normanderna älskade sina skogar och jagade gärna. Men det var kanske att gå alltför långt tillbaka i tiden.

Huset stod där så stolt som om träden hade dragit sig tillbaka för att ge plats åt det. Där fanns trädgårdar som måste ha anlagts under Tudortiden. Det framgick av de röda tegelstenarna kring kryddsängarna vid dammen, bevakad av en Hermes beredd till flykt.

Men framför allt omgavs huset av skog och från fönstren högst upp såg man de magnifika träden, ekar, björkar och hästkastanjer.

Det var ett stort hus och Sallongers hade byggt till ytterligare. De utnyttjade det som lantställe. Dessutom hade de ett hus i London där sir Francis för det mesta vistades när han inte var på resor runt om i landet. Utöver huvudanläggningen i Spitalfields ägde han fabriker i Macclesfield och i andra delar av England. Hans farfar blev adlad för att han var en av landets största sidenfabrikanter och en tillgång för samhället.

Husets damer hade föredragit att inte tillhöra affärsvärlden men för sir Francis var siden det viktigaste av allt. Han hoppades att sönerna Charles och Philip, när de blev gamla nog, skulle gå in i företaget och tillsammans med honom producera det vackraste material. På grund av familjens känsla för den produkt som gjort dem rika hade man, utan hänsyn till historiska associationer, placerat namnet Sidenhuset i stora bronsbokstäver över den gamla inkörsporten.

Jag hade inget minne av något annat hem än Sidenhuset. Men min situation var besynnerlig och det förvånade mig att jag inte tidigare hade ifrågasatt den. Jag antar att barn tar det mesta för givet.

Jag fanns där i barnkammaren tillsammans med Charles, Philip, Julia och Cassandra, vanligen kallad Cassie. Det gick aldrig upp för mig att jag var som en gökunge i boet. För de andra var sir Francis och lady Sallonger pappa och mamma, för mig var de sir Francis och lady Sallonger. Barnkammarens härskarinna, barnsköterskan, betraktade mig ofta med snörpt mun och mumlade något kritiskt. Jag kallades bara Lenore, inte miss Lenore, de andra var alltid miss Julia och miss Cassie. Det framgick också av barnflickan Amys sätt mot mig, hon serverade mig alltid sist vid måltiderna. Jag hade leksaker som Julia och Cassie hade tröttnat på även om det till jul brukade finnas en docka eller något annat enbart för mig. Guvernanten, miss Everton, såg ibland ringaktande på mig och det verkade som om det harmade henne att jag hade lättare för att lära än Julia och Cassie. Jag borde ha varit varnad.

Hovmästaren Clarkson ignorerade mig, men han ignorerade de andra barnen också. Han var en mycket betydelsefull person som tillsammans med kokerskan mrs Dillon regerade över tjänstefolket. De var personalens aristokrater och bland dem är rangordningen ännu striktare än bland herrskapsfolk. Var och en av dem var placerad i ett speciellt litet fack som de inte kunde lämna. Clarkson och mrs Dillon höll lika strängt på protokollet som jag förmodar att man gjorde vid drottning Victorias hov. Alla tjänarna hade sina bestämda platser vid bordet under måltiderna – Clarkson vid ena kortändan, mrs Dillon vid den andra. Till höger om mrs Dillon satt Henry, betjänten. Miss Logan, lady Sallongers kammarjungfru, satt vid Clarksons andra sida när hon åt i köket, vilket hon inte alltid gjorde eftersom hon kunde få sina måltider uppburna på sitt rum. Grace, husan, satt bredvid Henry. Dessutom fanns det två jungfrur till, May och Henny samt barnflickan Amy och köksan Carrie. När sir Francis kom till Sidenhuset deltog kusken Cobb i måltiderna, men för det mesta var han i London där han hade en egen bostad intill stallet. Det fanns också flera stallknektar men de bodde ovanpå stallet som var ganska stort eftersom det utöver ridhästarna även inrymde en gigg och en dogcart. Och naturligtvis ställdes sir Francis vagn in där när han kom till Sidenhuset.

Detta var tjänarnas revir och i ingenmanslandet mellan över- och underklass svävade guvernanten, miss Everton. Jag tänkte ofta att hon måste känna sig mycket ensam. Hon serverades sina måltider på sitt rum, motvilligt uppburna av någon av jungfrurna. Barnsköterskan åt förstås för det mesta i sitt rum intill barnkammaren men hade ett spritkök som hon kunde laga mat på när hon inte gillade den mat som serverades i köket. Över den öppna spisen, där det tycktes brinna en ständig eld, hängde en krok för den kittel som försåg henne med kokande vatten till hennes otaliga koppar te.

Jag tänkte ofta på miss Everton, särskilt sedan jag upptäckt att jag befann mig i ungefär samma position.

Julia var ett år äldre än jag, pojkarna flera år, Charles var äldst. De verkade mycket stora och vuxna. Philip brukade ignorera oss men Charles spelade gärna översittare. Julia var ganska dominerande, hon var häftig och fick ibland raseriutbrott. Hon och jag grälade en hel del. Barnsköterskan brukade säga: Miss Julia! Lenore! Sluta med det där. Det går mig på nerverna. Hon var ganska stolt över sina nerver. Man måste alltid ta hänsyn till dem.

Cassie var helt annorlunda. Hon var yngst av oss. Jag hörde hur man sade att hennes födelse varit besvärlig för lady Sallonger och att det inte kunde bli fler. Tjänarna såg på henne och viskade om instrument på ett sätt som kom mig att tänka på inkvisitionens tumskruvar och sträckbänkar. Det var en häntydning på Cassies högra ben som inte växte lika fort som det vänstra vilket gjorde att hon haltade. Hon var liten och blek och utpräglat klen. Men hon var mjuk och tillgiven och hennes handikapp hade inte gjort henne gnällig. Hon och jag älskade varandra. Vi brukade läsa och sy tillsammans. Båda var vi duktiga med nål och tråd. Min färdighet tror jag berodde på mormor.

Mormor var den viktigaste personen i mitt liv. Hon var min – den enda i huset som jag verkligen hörde ihop med. Hon och jag var oberoende av de övriga. Hon ville att jag intog mina måltider med de andra barnen fast jag helst hade velat äta tillsammans med henne, hon ville att jag gick med dem till ridlektionerna, men framför allt ville hon att jag undervisades tillsammans med dem. Mormor var en del av mysteriet. Hon var min mormor och inte deras.

Hon bodde högst upp i huset i det stora rum som någon av Sallongers hade byggt till. Det hade stora fönster, och för att släppa in ljuset var även taket av glas. Mormor behövde mycket ljus. I det rummet hade hon sin vävstol och sin symaskin och där arbetade hon hela dagarna. Bredvid maskinen stod provdockorna, avbildningar av riktiga människor, tre välsvarvade damer i olika storlekar, ofta klädda i de mest utsökta dräkter. Jag hade namn på dem: Emmelina var den minsta, lady Ingleby mellanstorleken och grevinnan av Malfi den största. Från Spitalfields levererades packar av siden. Mormor brukade först rita upp modellerna och sedan sätta i gång och tillverka dem. Jag ska aldrig glömma sidenpackarnas doft. De hade främmande exotiska namn som jag lärde mig. Utöver siden, satäng och brokad fanns där lamé, taft, duchesse och sammet. Jag brukade sitta och lyssna till maskinens surr och följa mormors små svarta tofflor på tramporna.

– Ge mig den där saxen, ma petite, kunde hon säga. Får jag knappnålarna. Å, vad skulle jag göra utan min lilla hjälpreda.

Då var jag lycklig.

– Mormor arbetar så hårt, sade jag en dag.

– Jag är en lycklig dam, svarade hon. Mormor talade en blandning av franska och engelska som var olik alla andras tal. I skolrummet strävade vi med franskan, talade om att vi hade en penna eller en hund eller en katt och frågade om vägen till posten. Julia och Cassie fick kämpa mycket hårdare än jag eftersom jag som stod mormor så nära kunde orden och dessutom hade ett bättre uttal än miss Everton, vilket hon inte gillade.

Mormor fortsatte:

– Här bor jag i det här vackra huset med min älskling. Jag är lycklig. Hon är lycklig. Hon växer upp till en talangfull ung dam. O, ja, det är du. Det är här du lär dig det som kommer att ge dig framgång i livet. Det är ett bra liv här, mon amour.

Jag älskade hennes sätt att säga mon amour. Det visade att hon älskade mig högt – mer än någon annan.

Hon var aldrig tillsammans med någon annan i huset. Bara när hon sydde åt familjen kom hon ner i vardagsrummet eftersom lady Sallonger var för klen för att gå uppför alla trapporna till provning.

Varje eftermiddag tog mormor en promenad i trädgården. Jag brukade följa med henne och vi satt vid dammen och pratade. Det fanns alltid mycket att prata om med mormor. Mest handlade det om tygerna, hur de var vävda och till vilka slags klänningar de passade. Mormor fanns i Sidenhuset för att skapa modeller och tala om vilket material som var lämpligt till dem. En varuvagn dragen av två hästar brukade komma de tjugofem kilometrarna från Spitalfields till Epping Forest med stora tygbalar som bars upp i övervåningen. Jag rusade alltid dit för att inspektera dem tillsammans med mormor.

Hon blev exalterad, höll tyget mot kinden och suckade. Sedan draperade hon det kring mig och slog ihop händerna av förtjusning. Hennes bruna ögon lyste av entusiasm. Vi väntade alltid lika ivrigt på tygpackarnas ankomst.

Mormor var en mycket betydelsefull person i huset. Hon skapade sina egna regler. Jag förmodar att hon kunde ha intagit sina måltider med familjen om hon hade velat det. Men hon var på sitt sätt lika autokratisk som Clarkson och mrs Dillon på sitt.

Måltiderna bars upp till henne och ingen av jungfrurna vågade visa minsta tecken på missnöje, mormor omgav sig med en air av värdighet och auktoritet. Hon var verkligen en viktig medlem av hushållet och tog emot dessa tjänster på ett helt annat sätt än miss Everton, som alltid måste bevisa att hon hade rätt att behandlas med aktning. Mormor uppträdde däremot som om det inte fanns någon anledning att betona hennes betydelse – den måste alla vara medvetna om.

När jag började upptäcka att jag var olik de andra barnen var det en tröst att komma ihåg att mormor och jag hörde ihop. Vid de sällsynta tillfällen då sir Francis kom till Sidenhuset sökte han alltid upp mormor. De talade förstås om tygerna och han diskuterade allt möjligt med henne.

Det var av den anledningen många i huset var svartsjuka på henne. Rummen högst upp var våra. Det var fyra stycken, det stora ljusa arbetsrummet, våra sovrum, två små rum med fönster och en dörr emellan, och ett litet vardagsrum. De små rummen var en del av det gamla huset, men arbetsrummet hade Sallongers förstås byggt till.

– Det här är våra domäner, sade mormor. Här är vi i vårt kungarike. Det är ditt och mitt … här är vi kungar i vår lilla borg … eller ska jag säga drottningar, eh?

Hon var en liten kvinna med en massa hår som en gång hade varit svart men nu hade länkar av vitt. Hon bar det högt uppkammat med en gnistrande spansk kam. Hon var mycket stolt över sitt hår.

– Håret måste alltid vara … elegant, sade hon. Det hjälper inte med den finaste satäng eller det vackraste siden i världen om man inte har stil på frisyren.

Hennes ögon var stora, de kunde tindra av förtjusning eller gnistra av upprördhet, de kunde bli kalla av förakt eller lysa av kärlek. De avslöjade alla mormors sinnesstämningar. De var hennes skönhet förstås, de och håret. Hon hade långa, välförmade fingrar och jag ska alltid minnas hur de rörde sig över mönstret när hon klippte till tyget på det stora bordet i arbetsrummet. Hon var så späd att jag ibland var rädd att hon skulle flyga bort. Jag sade det till henne och tillade:

– Vad skulle jag göra om mormor gjorde det?

För det mesta skrattade hon åt mina fantasier men inte åt den här. Hon var mycket allvarlig.

– Allt ska gå bra för dig … alltid, som det har gjort för mig. Jag har stått på egna ben sedan jag var ung flicka. Därför att det finns något som jag gör bra. Så måste det vara. Att göra något, vad som helst, bättre än någon annan … då finns det alltid en plats för dig i världen. Du förstår, jag skapar ett konstverk av en packe siden, en symaskin och en sax. Å, men det är mer än det. Vem som helst kan sy på maskin, vem som helst kan klippa … klippa … klippa. Men det krävs något mer – inspiration, den lilla gnistan genialitet. Det är vad som betyder något. Har du den finns det alltid en plats för dig. Liten, du kommer att gå i mina fotspår. Jag ska visa dig hur. Och då … vad som än händer har du ingenting att frukta. Jag ska vaka över dig.

Och jag visste att hon skulle göra det.

Det var inte svårt för mig att lära av henne. När tygerna kom, brukade hon skissa modeller och be om mitt omdöme. När jag själv tecknade en modell var hon förtjust. Hon visade mig vilka fel jag gjort och ändrade lite. Det blev en modell som sedan syddes upp. Lenores klänning kallades den.

Jag glömmer den aldrig för den syddes i en vacker lavendelblå färg. Efteråt talade mormor om för mig att sir Francis varit mycket nöjd. Det var rätt modell för just det tyget.

När sir Francis och några av hans försäljningschefer sett kläderna, packades de och togs bort. Nya tygbalar anlände. Kläderna såldes i en exklusiv salong i London. Det var en annan gren av Sallongers sidenimperium.

Jag minns den dag då hon talade om för mig hur vi hade kommit att bo här i Sidenhuset.

Jag kom upprörd till henne efter vår dagliga ridlektion. En av stallknektarna brukade undervisa oss. Vi hade börjat med att rida runt i paddocken där det också fanns ett hinder.

Julia var en duktig ryttarinna. Jag var också ganska bra. Cassie klarade det inte. Jag tror hon var rädd för hästarna även om hon fick stallets fogligaste. Jag brukade alltid hålla ett öga på henne när vi travade eller galopperade runt i paddocken och det tror jag hon tyckte var tryggt.

När vi hade slutat ridningen, sade Julia:

– Det luktar gott från köket.

Vi gick dit.

– Är ni leriga om fötterna? frågade mrs Dillon.

– Nej, det är vi inte, mrs Dillon, svarade Julia.

– Det var bra, jag vill inte ha in lera i mitt kök, miss Julia.

– De där kakorna luktar gott, sade Julia.

– Det borde de göra, så mycket gott som det är i dem.

Vi satte oss alla runt bordet och såg uppfordrande och med en viss beundran på kakorna som just kom ut ur ugnen.

– Låt gå för det då, sade mrs Dillon motvilligt. Men miss Everton skulle inte gilla det och inte dadda heller – äta mellan målen. Ni borde vänta tills det blir tedags.

– Det dröjer flera timmar, sade Julia. Den där är till mig.

– Miss Glupsk, det är vad miss Julia är, sade mrs Dillon. Det där är den största.

– En komplimang, mrs Dillon, sade jag.

– Tack, jag behöver inte Lenores komplimanger. Jag vet hur mina kakor är … det räcker för mig. Här. En för miss Julia, en för miss Cassie. Och en för Lenore.

Det var då jag lade märke till det. Miss Julia, miss Cassie … och Lenore.

Jag grubblade över det ett tag och valde ett tillfälle när mormor och jag satt vid dammen. Jag frågade varför jag aldrig kallades miss utan bara vid mitt namn som Grace och May eller någon av de andra jungfrurna.

Mormor satt tyst en stund, sedan sade hon:

– De där tjänarna är mycket … vad heter det … nogräknade. Ja, just det. De är noga med småsaker, som vem som ska tilltalas si eller så … vem som ska placeras här eller där. Du är min dotterdotter och det är inte detsamma som att vara dotter till sir Francis och lady Sallonger. Därför säger såna som mrs Dillon: Å, nej, inte miss till henne.

– Menar mormor att jag är jämställd med Grace och May?

Hon putade med munnen, lyfte händerna och vaggade från sida till sida. Hon använde gärna händer och axlar när hon konverserade vilket var mycket uttrycksfullt.

– Vi bryr oss inte om vad mrs Dillon anser. Vi ler. Vi säger: Jaså, är det så? Vad rör det mig att jag inte kallas miss? Vad är miss? Ingenting. Du klarar dig bra utan miss.

– Ja, men varför, mormor?

Det är mycket enkelt. Du är inte dotter i huset och därför kan inte mrs Dillon säga miss till dig.

– När flickorna Dallington kommer hit på te eller för att leka med oss kallas de miss … och de är inte döttrar i huset. Är vi tjänare här, mormor?

– Vi tjänar … om det är att vara tjänare, kanske. Men vi är tillsammans du och jag … vi har det bra. Vi tar det lugnt. Varför skulle vi bry oss om det där lilla miss?

– Jag ville bara veta, mormor. Vad gör vi i det här huset om vi inte hör hit?

Ett ögonblick tvekade hon, men sedan bestämde hon sig tydligen.

– Vi kom hit när du var åtta månader. Vilken ljuvlig baby du var. Jag tyckte det var bra för dig att komma hit. Här kunde vi få vara tillsammans … mormor och hennes lilla älskling. Jag trodde vi skulle bli lyckliga här och de lovade att du skulle få samma uppfostran som husets döttrar. Men vi talade aldrig om miss. Det är därför du inte har kallats för det. Men vem bryr sig om det? Inte du. Det finns mer i livet än att kallas för miss.

– Berätta hur vi kom hit. Varför har jag ingen pappa … och ingen mamma?

Hon suckade.

– Det här måste komma, mumlade hon liksom mer för sig själv. Sedan sade hon högt: – Din mamma var den ljuvligaste och vackraste flicka som någonsin har levat. Hon hette Marie Louise. Hon var mitt barn, mon amour. Vi bodde i byn Villers-Mûre. Där var så vackert. Solen sken ofta och det var varmt. I Villers-Mûre är sommaren verkligen sommar. Man vaknar och vet att solen kommer att skina hela dagen. Inte som här … titta fram och försvinna igen och inte kunna bestämma sig.

– Skulle du vilja bo i Villers-Mûre?

Hon skakade energiskt på huvudet.

– Jag vill bo här. Det är hit jag hör … och det gör du också, ma petite. Det är här du kommer att vara lycklig, och en dag bryr du dig inte om ifall man kallar dig miss eller inte.

– Det bryr jag mig inte om nu heller, mormor. Jag ville bara få veta.

– Villers-Mûre är långt härifrån. Det ligger längst bort i Frankrike och du vet naturligtvis, för det måste den förträffliga miss Everton ha talat om för dig, att Frankrike är ett stort land, större än den här lilla ön. Där finns berg och små städer och byar … och på andra sidan gränsen ligger Italien. Där växer mullbärsträden och det betyder … silke. Silkesfjärilarnas små larver som spinner silket åt oss älskar mullbärsbladen och där de finns, finns också silket.

– Då har du alltid vetat allt om silke och siden?

– Villers-Mûre är silkesfjärilarnas hem … och silke var vårt levebröd. Utan silke skulle Villers-Mûre inte existera. Släkten St Allengère har alltid bott där och ska om den gode Guden vill alltid göra det. Låt mig berätta. St Allengère har ett underbart ställe. Det är ganska likt det här huset … fast där finns ingen skog … men berg. Det är ett ståtligt hus … har ägts av St Allengères i hundratals år. Där finns stora gräsmattor och blommor och träd och en å som rinner genom ägorna. Runt omkring ligger de små husen där arbetarna och deras familjer bor. Där ligger den stora fabriken. Det är en så vacker byggnad med vita murar täckta av oleander och bougainvillea som trivs där. Där finns les mureraies – mullbärslundarna – och de har de bästa silkesmaskarna i världen. Deras vävstolar är de bästa – bättre än de man har i Indien och Kina … sidenländerna. En del av världens vackraste siden kommer från Villers-Mûre.

– Och där bodde mormor och arbetade för St Allengères?

Hon nickade.

– Vi hade ett fint litet hus … det finaste av alla. Murarna täcktes av blommor. Det var så vackert och min dotter, min Marie Louise, var mycket lycklig. Hon var vacker! Du har hennes ögon. De glänste, de skrattade, men de var aldrig trotsiga som dina kan vara, min älskling. De var mörkt blå … som dina, och hennes hår var nästan svart, mörkare än ditt, mjukt och krusigt. Hon var en skönhet. Hon såg inget ont. Hon var aningslös … och hon dog.

– Hur dog hon?

– Hon dog när du föddes. Det händer ibland. Hon borde inte ha dött. Jag skulle ha tagit hand om henne som jag har tagit hand om dig. Jag hade gett henne ett lyckligt liv. Hon dog … men hon skänkte mig dig … och det gör mig lycklig.

– Och min pappa? frågade jag.

Hon teg ett ögonblick. Sedan sade hon:

– Ibland går det så. En gång kommer du att förstå det. Ibland föds ett barn … och var är fadern?

– Du menar … han övergav henne?

– Hon var mycket vacker, sade hon. Och vad som än hände fick jag dig och det var den bästa gåva hon kunde ge mig. I stället för henne själv fick jag hennes barn och sedan dess har du varit all min glädje.

– Å, mormor, sade jag. Det är så sorgligt.

– Det var sommar, sade hon. Hon dröjde sig för länge kvar på den doftande ängen. Hon var helt oskuldsfull. Jag borde kanske ha varnat henne.

– Och så övergav min far henne?

– Jag vet inte. Jag visste inte att du var på väg förrän strax innan det var dags. Och så hände det … och hon dog. Jag minns hur jag satt vid hennes säng och förtvivlan svepte över mig … tills barnmorskan kom och lade dig i mina armar. Du blev min räddning. Jag hade förlorat min dotter men fått hennes barn. Sedan dess har du varit allt för mig.

– Jag önskar att jag visste vem som var min far.

Hon skakade på huvudet och höjde axlarna.

– Och så kom du hit, envisades jag.

– Ja, jag kom hit. Det verkade vara det bästa. Det är alltid svårt när sådant händer på en liten ort. Du vet hur det är med Clarkson och mrs Dillon. De viskar … de skvallrar. Jag ville inte att du skulle växa upp med det.

– Du menar att de skulle ha föraktat mig därför att mina föräldrar inte var gifta?

Hon nickade.

– St Allengères är rika … mäktiga. De är Villers-Mûre. Alla arbetar för dem. De är det stora sidennamnet i Frankrike och i Italien också. Monsieur St Allengère som är den store mannen i toppen är hela byns far. Och alla de stora sidenfabrikanterna i världen har … vad säger man … kontakt. De känner varandra. De jämför. Mitt siden är vackrare än ert! Så där, du vet.

– Ja, sade jag, men jag tänkte fortfarande på min mor och på mannen som hade svikit henne och på den skandal det måste ha varit i Villers-Mûre.

– Sir Francis … han kommer dit då och då. Det råder en slags vänskap mellan familjerna … om det nu är vänskap. Båda vill tillverka det bästa sidenet. Man har hemligheter … man visar upp en liten detalj här och en liten detalj där … ingenting mer … ingenting av verklig betydelse.

– Jag förstår. Men mormor, jag vill höra mer om min mamma.

– Om hon blickar ner från sin himmel är hon säkert lycklig att se oss tillsammans. Hon vet vad vi betyder för varandra. Sir Francis kom till Villers-Mûre. Jag minns det så väl. Det existerar en relation mellan familjerna, förstår du. Det påstås att de en gång för många, många hundra år sedan tillhörde samma släkt. Hör på namnen. St Allengère … det blev Sallonger på engelska.

– Ja, visst, utbrast jag. Familjen här är alltså släkt med den i Frankrike?

Hon höjde axlarna.

– Miss Everton har säkert talat med dig om något som kallades ediktet i Nantes.

– Ja, visst. Det undertecknades av Henrik IV av Frankrike år … var det inte 1598?

– Jo, och vad innebar det? Att hugenotterna fick trosfrihet.

– Det kommer jag ihåg. Kungen var hugenott då och parisarna ville inte erkänna en protestantisk kung och då sa han att Paris var värt en mässa och att han skulle bli katolik.

Hon log belåtet.

– Å, vad det är bra med skolbildning. Nåväl, sedan ändrades alltsammans.

– Ludvig XIV upphävde ediktet många år senare.

– Ja, och det drev tusentals hugenotter ut ur Frankrike. En gren av släkten Allengère bosatte sig i England. De startade sidenfabriker på olika platser. De förde med sig sin kunskap om hur man väver detta underbara material. De arbetade hårt och de hade framgång.

– Så intressant! Och därför besöker sir Francis sina släktingar i Frankrike?

– Mycket sällan, man tänker inte på släktskapet. Det råder en rivalitet mellan Sallongers i England och St Allengères i Frankrike. När sir Francis kommer visar man honom en del … inte mycket … och försöker lista ut vad han håller på med. De är konkurrenter, så går det till i affärsvärlden.

– Träffade du sir Francis när du var där?

Hon nickade.

– Jag arbetade på samma sätt där som här. Jag hade min vävstol. Jag kände till en del hemligheter … och jag gör det fortfarande. Jag var en skicklig väverska. Alla som bodde där var engagerade i sidenproduktionen … jag också.

– Och mamma?

– Hon med. Monsieur St Allengère skickade efter mig och frågade om jag ville flytta till England. Först visste jag inte vad jag skulle svara. Jag kunde inte tro det var allvar, men när jag förstod insåg jag att det var en utväg. Det var det bästa för dig och vad som var bra för dig måste bli det för mig också. Därför accepterade jag hans erbjudande att komma hit … att bo i det här huset … att arbeta vid vävstolen när man krävde något speciellt … och att skapa de modeller som hjälper till att sälja vårt siden.

– Du menar att sir Francis erbjöd oss ett hem här?

– Det arrangerades mellan honom och monsieur St Allengère. Jag skulle få ha min vävstol och min symaskin, bo här och göra detsamma för sir Francis som jag hade gjort i Frankrike.

– Och så lämnade du ditt hem … för att komma hit till ett land med främlingar?

– Hemma är där man har dem man älskar. Jag hade min baby och så länge jag fick vara tillsammans med dig var jag nöjd. Vi har det bra här. Du undervisas tillsammans med husets döttrar – och jag tror du klarar dig bra, inte sant? Miss Julia … är hon inte lite svartsjuk för att du är duktigare än hon? Och du älskar miss Cassie, gör du inte? Ni är som systrar. Sir Francis är en god människa. Han håller sitt ord och lady Sallonger … hon är krävande kan man säga … men hon är inte ovänlig. Vi har fått mycket och vi måste återgälda det. Jag upphör aldrig att tacka Gud för att han har ordnat det för mig.

Jag slog armarna om hennes hals och tryckte mig intill henne.

– Ingenting spelar någon roll så länge vi får vara tillsammans, sade jag.

Det var så jag fick veta något om min bakgrund, men jag kände att det fanns mycket mer att ta reda på.

---

Mormor hade rätt. Livet var angenämt. Jag var nöjd och den lilla skillnaden i hur jag behandlades, störde mig inte mycket. Jag var inte en av dem. Det accepterade jag. De var snälla mot oss. De hade hjälpt oss att lämna den lilla byn där alla visste att min mamma födde mig utan att vara gift. Jag var helt klar över vad det innebar, för det fanns mer än en flicka i trakten som råkat i olycka som man sade. En av dem gifte sig slutligen med karln och hade ungefär sex barn nu, men man hade ännu inte glömt det.

Jag undrade en hel del över min far. Ibland tyckte jag det var ganska romantiskt att inte veta vem som var ens far. Man kunde inbilla sig att det var någon som var vackrare och mer spännande än vanliga människor. En dag, sade jag mig, skulle jag ge mig ut och hitta honom. Det gav mina dagdrömmar en ny inriktning. Efter det där samtalet med mormor hade jag en hel rad fantasifäder. Naturligtvis kunde jag inte vänta mig att bli behandlad som miss Julia eller miss Cassie, men vad deras liv var odramatiskt jämfört med mitt. De hade inte fötts av den vackraste flickan i världen, de hade inte en mystisk, okänd far.

Jag insåg att vi på sätt och vis var tjänare i huset. Mormor tillhörde en högre kategori – kanske samma som Clarkson eller åtminstone mrs Dillon – men hon var ändå en tjänare. Hon värderades för sin skicklighet, och jag var där på grund av henne. Så accepterade jag min ställning.

Det stämde att lady Sallonger var krävande. Jag förväntades vara hennes passopp. Hon var verkligen vacker – eller hade varit det i sin ungdom och tecknen fanns kvar. Hon brukade tillbringa dagarna liggande på en soffa i vardagsrummet, alltid vackert klädd i en bandprydd negligé. Det tog miss Logan mycket tid att ordna hennes frisyr och hjälpa henne med påklädningen. Därefter förflyttade hon sig från sovrummet till vardagsrummet, tungt stödd på Clarksons arm medan Henry bar hennes sypåse och var beredd till ytterligare assistans om så krävdes. Hon skickade ofta efter mig för att jag skulle läsa högt för henne. Hon tycktes gilla att hålla mig sysselsatt. Hon var alltid mild och talade med trött röst, svagt anklagande – mot ödet antar jag som gjorde det så svårt för henne med Cassie och förvandlade henne till invalid.

Det kunde låta så här: Lenore, hämta en kudde åt mig. Tack, det var bättre. Sätt dig här, barn. Lägg pläden över mina fötter. Det börjar bli kallt. Ring på klockan. Jag vill ha mer kol på elden. Ge mig mitt broderi. Å, det där stygnet är fel. Du kan sprätta upp det. Kanske kan du sy det rätt. Jag avskyr att börja om igen. Men gör det senare, läs nu …

Hon brukade låta mig läsa i vad som verkade timmar. Ofta slumrade hon till och när jag trodde att hon sov slutade jag att läsa bara för att få en tillsägelse att fortsätta. Hon tyckte om mrs Henry Woods böcker. Jag kommer ihåg Channings, Mrs Halliburtons svårigheter och Öst Lynne. Jag läste dem alla högt för henne. Hon sade att min röst var behagligare än miss Logans.

Hela tiden medan jag utförde denna plikt tänkte jag på hur mycket vi var skyldiga Sallongers som hjälpt oss att undfly min mors skam och komma hit. Det var egentligen som något ur mrs Woods böcker och jag tyckte naturligtvis det var spännande att spela en roll i ett dylikt drama.

Befinner man sig själv i en blygsam ställning blir man kanske mer lyhörd för andras problem. Cassie hade alltid varit min vän; Julia var för högdragen för att vara en riktig vän. Cassie var annorlunda. Hon vände sig till mig när hon behövde hjälp och det passade min natur, jag tyckte om att ha auktoritet. Jag gillade att ta hand om andra. Jag insåg att det inte var helt oegennyttigt. Jag tyckte om att känna mig betydelsefull när jag ställde upp för andra och jag brukade hjälpa Cassie med läxorna. När vi var ute på promenad rättade jag mina steg efter hennes medan Julia och miss Everton höll en snabbare takt. När vi red höll jag ett öga på henne. Hon besvarade det med en tyst beundran som kändes mycket angenäm.

Jag accepterades i Sidenhuset därför att jag tog hand om Cassie och det dessutom förväntades av mig att jag passade upp på lady Sallonger.

Det fanns en annan som väckte mitt medlidande. Det var Willie. Han var vad mrs Dillon kallade Minnie Wardles onöda. Minnie Wardle var, ansågs allmänt, ett lättfärdigt stycke som med Willie fick vad hon förtjänade.

Barnet var frukten av hennes vänskap med en hästhandlare som hängde omkring där men försvann när Minnie blev gravid. Minnie Wardle trodde att hon visste hur man klarar av en sådan situation och gick till en klok gumma som bodde i skogen några kilometer från Sidenhuset. Men den här gången räknade hon fel och det misslyckades. När Willie föddes var han, åter enligt mrs Dillon, något av ett missfoster. Lady Sallonger ville inte köra flickan på porten utan lät henne stanna tillsammans med Willie, men innan barnet var årsgammalt dök hästhandlaren upp igen. Minnie försvann med honom och lämnade kvar beviset på sin synd att tas om hand av någon annan. Pojken skickades till stallet att uppfostras av mrs Carter, hustru till förmannen. Hon hade länge velat ha barn och när det verkade som om hon inte skulle kunna få några var hon glad att ta någon annans. Men knappt hade hon fått Willie förrän hon blev gravid och vid det här laget hade hon sex egna och var inte intresserad av Willie – särskilt inte som han hade en skruv lös.

Stackars Willie, han hörde inte till någon, ingen brydde sig om honom. Ibland undrade jag om han verkligen var så dum som han verkade. Han kunde varken läsa eller skriva, men det var det många där som inte kunde. Han hade en byracka som följde honom överallt och som mrs Dillon kallade den där förbaskade hunden. Det gladde mig att se pojken tillsammans med en varelse som älskade honom och som han kunde visa tillgivenhet. Han verkade piggare sedan han hade fått hunden. Han tyckte om att med hunden bredvid sig sitta och stirra ner i den lilla sjön i skogen, inte långt från Sidenhuset. Man stötte på den helt överraskande. Först öppnade sig en liten glänta och sedan såg man plötsligen vattnet. Barnen brukade fiska i sjön och man såg dem sitta där med sina små hinkar bredvid sig och hörde deras förtjusta skrik när de hittade grodyngel.

Det var svårt att kommunicera med Willie. Tilltalade man honom såg han ut som ett skrämt rådjur, han brukade stå stilla, beredd till flykt. Han litade inte på någon.

Det är märkligt hur somliga tycks njuta av att reta de svaga. Är det för att bevisa sin egen styrka? Mrs Dillon hörde till dem. Det var hon som demonstrerade att jag inte var jämbördig med de andra barnen. Och i stället för att hjälpa Willie drog hon alltid uppmärksamheten till hans otillräcklighet.

Naturligtvis väntade man sig att han skulle hjälpa till. Han bar in vatten från brunnen, han rensade trädgårdsgångarna och det klarade han, det var rutin. En dag sade mrs Dillon till honom:

– Gå in i förrådet och hämta en av mina plommonburkar. Och tala om hur många burkar som finns kvar.

Hon ville att Willie skulle komma tillbaka utan plommon och se så förvirrad ut att hon skulle kunna fråga Gud eller någon av hans änglar som råkade lyssna, vad hon hade gjort för ont för att behöva dras med en idiot som han.

Willie var helt hjälplös. Han kunde inte veta hur många burkar som fanns kvar, han kunde inte ens vara säker på att det var plommon han tog. Det gav mig en chans. Jag vinkade åt honom och följde med honom in i förrådet. Jag tog ner plommonen och höll upp sex fingrar. Han stirrade på mig och åter höll jag upp fingrarna; ett leende spred sig över hans ansikte.

Han återvände till köket. Jag tror mrs