Menfreyas klocka

By Victoria Holt

Harriet bor tillsammans med sin nästan lika gamla styvmor Jenny i ett gammalt slott. Allt sedan Harriets far dog har de två kvinnorna bott tillsammans och sörjt. Men alltmedan dagarna går och sorgen lägger sig inser Harriet att något inte är som det ska. Hur ser det egentligen ut med pappans testamente? Och är verkligen Jenny en så god vän som hon utger sig för att vara? Skuggorna tätnar över slottet. Och den kringliggande skogen blir bara mörkare och mörkare...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 22, 2019
• ISBN: 9788711818947

Book preview

Victoria Holt

Menfreyas klocka

Översatt av

Ulla Spångberg

Saga

Menfreyas klocka

är översatt från engelska av Ulla Spångberg efter

Menfreya in the Morning

Copyright © 1966, 2018 Victoria Holt och SAGA Egmont, an imprint of Lindhardt og Ringhof A/S Copenhagen

All rights reserved

ISBN: 9788711818947

1. E-boksutgåva, 2018

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren.

Lindhardtogringhof.dk

Saga är ett förlag i Lindhardt og Ringhof, ett förlag inom Egmont-koncernen

1

Menfreya var allra mest till sin fördel på morgonen. Första gången jag upptäckte det var i gryningen i huset på No Man’s Island. I öster kastade de purpurfärgade molnen ett rosa skimmer över havet, och vattnet omkring ön var som pärlgrått vattrat siden.

Morgonen kändes extra fridfull efter den skräcknatt jag just gått igenom, synen extra betagande efter mina mardrömmar. När jag stod vid det öppna fönstret med havet och fastlandet framför mig, med Menfreya på klippkrönet, kände jag mig lika berusad av all denna skönhet som av det faktum att jag kommit igenom natten välbehållen.

Byggnaden såg ut som ett slott med sina tinnar och torn – ett landmärke för sjömännen som genast visste var de befann sig när de såg denna massa av uråldrig sten. Mitt på dagen kunde stenarna vara silvergrå när solen lyste på murarnas skarpa kanter och kom dem att blixtra som diamanter, men aldrig var Menfreya mer storslaget än i soluppgångens rosa glöd.

Menfreya hade varit familjen Menfreys hem i århundraden. I hemlighet hade jag döpt dem till de magiska Menfreys, eftersom jag uppfattade dem så – annorlunda än vanliga människor, imponerande, starka och vitala. Jag hade hört dem kallas de vilda Menfreys, och enligt A’Lee – betjänten på Chough Towers – var de inte bara vilda utan också lastbara. Han hade en hel del att berätta om den nuvarande sir Endelion. Menfreys hade namn som lät egendomliga för mig, men tydligen inte för dem som var från Cornwall, eftersom dessa namn hängde samman med grevskapets uråldriga historia.

Sir Endelion hade enleverat lady Menfrey när hon var en ung flicka på bara femton år, fört henne till Menfreya och behållit henne där tills hennes rykte var förstört och hennes familj endast alltför villig att ge sitt medgivande till giftermålet. – Inte av kärlek, sa A’Lee. – Tro för all del inte det, miss Harriet. Det var pengarna hennes han var ute efter. En av de rikaste arvtagerskorna i landet, påstås det, och Menfreys behövde pengarna.

När jag såg sir Endelion rida omkring i Menfreystow tänkte jag på honom som en ung man som såg ut precis som sonen Bevil, och hur han enleverade arvtagerskan och red med henne till Menfreya – en

stackars skräckslagen flicka, knappt mer än ett barn och ändå fullkomligt trollbunden av den vilde sir Endelion.

Hans hår var gulbrunt och jag tyckte att det liknade en lejonman. Han hade fortfarande ett gott öga till kvinnor, sa A’Lee. Det var ett släktdrag hos familjen Menfirey, och många av dem, både kvinnor och män hade råkat illa ut genom sina kärleksaffärer.

Lady Menfrey, arvtagerskan, var helt olik resten av familjen. Hon var ljus och späd, en vänlig dam som sörjde för de fattiga i trakten. Hon hade ödmjukt fogat sig i sitt öde när hon överlämnade sin förmögenhet i sin makes händer. – Och i och med det, sa A’Lee, började han genast göra av med den.

Hon motsvarade inte förväntningarna – frånsett pengarna – för Menfreys hade alltid alstrat många barn och hon hade bara fått en son, Bevil. Sedan hade det blivit ett uppehåll på fem år innan hon nedkom med Gwennan. Inte för att hon inte gjort sitt bästa under tiden. Den stackars ladyn hade fått missfall nästan varje år och fortsatte att få det några år efter Gwennans födelse.

När jag såg Bevil och hörde att han var en avbild av sin far som ung, förstod jag genast varför lady Menfrey låtit sig enleveras. Bevil hade samma färger som sin far och de vackraste ögon jag någonsin sett. De hade samma rödbruna ton som håret, men det var inte färgen som gjorde att man lade märke till dem. Jag antar att det var uttrycket i dem. De betraktade världen och människorna säkert, roat och likgiltigt, som om ingenting var värt att ta så allvarligt. För mig var Bevil den mest fascinerande medlemmen i denna fascinerande familj.

Hans syster Gwennan kände jag bäst av dem alla, eftersom hon var lika gammal som jag och vi hade blivit goda vänner. Hon hade deras oerhörda vitalitet och en arrogans som tycktes medfödd. Vi brukade ligga på klipporna och prata – eller rättare sagt, hon pratade och jag lyssnade.

– I kyrkan i St Neot finns ett glasfönster, berättade hon en gång. – Det har funnits där i hundratals år och föreställer St Brychan och hans tjugofyra barn. Där finns St Ive och Menfre och Endelient... Menfre är alltså vi, och pappas namn kommer från Endelient. Och Gwennan var Brychans dotter, så nu vet du...

– Bevil då?

– Bevil! Hon uttalade namnet med vördnad. – Han är uppkallad efter sir Bevil Granville, som var den störste krigaren i Cornwall. Han kämpade mot Oliver Cromwell.

– I så fall, sa jag, som kunde en liten aning mer historia än hon, var det inte han som vann.

– Naturligtvis vann han, svarade hon överlägset.

– Men miss James säger att kungen miste huvudet och Cromwell kom till makten.

Hon var en typisk Menfrey. Hon viftade högdraget undan miss James och historieböckerna. Bevil vann alltid, förklarade hon, och det avgjorde saken.

Nu ändrade husväggarna färg igen, det rosa skimret försvagades och de lyste som silver i gryningen. Jag stod och stirrade på kustlinjen, på de farliga klipporna som var skarpa som knivseggar och förrädiska, eftersom de oftast låg under vatten. Nära ön låg en kedja av klippor som kallades Försåtet. Gwennan sa att det var för att de ofta var absolut omöjliga att upptäcka, och att de låg på lur och väntade på att förgöra alla fartyg som kom i närheten av dem. No Man’s Island som tillhörde denna kedja låg ungefär en kilometer från fastlandet och var inte mycket mer än en puckel i havet, en knapp kilometer i omkrets, men trots att det bara låg ett hus på den fanns det en sötvattenskälla där, vilket, sa Gwennan, var anledningen till att huset uppförts på ön. Det var någonting mystiskt med huset och det måste finnas en anledning till att ingen ville bo i det. Det var utmärkt, övertygade jag nu mig själv, för var skulle jag ha tillbringat natten om det funnits någon där?

Det var inte den plats jag skulle ha valt om jag haft något val. Huset där ingen ville bo fylldes nu av ett rogivande ljus, men ändå var det kusligt, som om det förflutna blivit instängt här och förbittrat ville snärja en så att man själv kom i dess våld.

Om jag berättade detta för Gwennan skulle hon skratta åt mig. Jag kunde föreställa mig föraktet i hennes höga, överlägsna röst.

– Asch, du är så fantasifull. Alltihop beror bara på din egen olycka. Gwennan hade inga som helst samvetsbetänkligheter ifråga om att öppet tala om sådant som andra låtsades inte existerade. Kanske var det därför som jag fann hennes sällskap oemotståndligt, även om det ibland var plågsamt.

Jag var hungrig, så jag åt en bit av chokladen som Gwennan hade tagit med sig, och såg mig omkring i rummet. På natten hade överdragen gjort möblerna till spöken och jag hade funderat på om det inte var bättre att sova utomhus, men marken var hård och luften kylig, och bruset från havet som lät som mumlande röster var högre och mer påträngande ute än inne. Därför hade jag gått uppför trappan till ett av sovrummen och lagt mig fullt påklädd ovanpå sängen.

Nu gick jag ned till köket. Stengolvet var fuktigt, allting var fuktigt på ön. Jag tvättade mig i vattnet som jag hämtat från källan dagen innan. Det fanns en spegel på väggen, och medan jag kammade mig betraktade jag min spegelbild och tyckte att jag såg annorlunda ut än hemma i mitt eget rum. Mina ögon var större, det var skräcken. Kinderna hade fått färg, det var spänningen. Håret stod åt alla håll, det var efter den oroliga natten. Jag hade tjockt rakt hår som gärna ville vara rufsigt – det var en ständig källa till förtvivlan för otaliga barnsköterskor, vilkas otacksamma öde det varit att ha hand om mig. Jag var ful och det var inget nöje att titta i spegeln.

Jag bestämde mig för att fördriva tiden med att undersöka huset och förvissa mig om att jag verkligen var ensam. De egendomliga ljud som plågat mig under natten var knarrande bräder, vågornas rytmiska svall, som kunde låta som andetag eller viskningar, eller råttor som kilade omkring, för det fanns råttor på ön, hade Gwennan sagt. Råttor från fartyg som strandat på Försåtet.

Huset hade byggts av Menfreys för 150 år sedan, för liksom så mycket annat i trakten ägdes ön av dem. Det fanns åtta rum utom köket och uthusen, och stället hade nyligen möblerats i väntan på en hyresgäst, som de ännu inte funnit.

Jag gick in i vardagsrummet med dess gammaldags fönster som vette mot havet. Det fanns ingen trädgård, men det verkade som om någon en gång försökt att anlägga en. Nu växte gräset fläckvis, och det fanns gultörne och björnbärsbuskar överallt. Menfreys hade inte brytt sig om trädgården och det var inte heller någon idé, eftersom havet täckte den vid högvatten.

Jag hade ingen aning om vad klockan kunde vara och jag gick ut ur huset och sprang ned till sandstranden i viken, där jag låg och stirrade på Menfreya och väntade på Gwennan. Solen stod högt på himlen när hon kom. Jag såg henne in viken som hörde till Menfreys och som de givit allmänheten tillstånd att använda, för att de inte skulle behöva stänga av en del av stranden och tvinga folk att gå en omväg. Tre, fyra båtar låg där och jag såg henne stiga i en och ro över. Snart skrapade den mot sanden och jag sprang henne till mötes när hon klev ur den.

– Gwennan! skrek jag.

– Sch! ropade hon. – Någon kan höra dig – eller se dig. Skynda dig in i huset!

Snart kom hon in, mer upphetsad än jag någonsin sett henne. Jag märkte att hon hade en cape med stora fickor på insidan, som putade av vad jag gissade var maten hon lovat mig.

Hon viftade med en tidning. – Titta på det här! ropade hon. -Morgontidningen. Du står i den! Du – på första sidan!

Hon gick fram till bordet, vek upp tidningen och lade den på överdraget som täckte det.

Jag stirrade på den. Dotter till parlamentsledamot försvunnen. Misstanke om brott kan inte uteslutas, säger polisen. Under rubriken läste jag: Henrietta (Harriet), trettonårig dotter till sir Edward Delvaney, representant för Lansennadistriktet i Cornwall, försvann från sitt hem i London för två dagar sedan. Man fruktar att hon blivit kidnappad och att lösesumma kommer att begäras.

Gwennan satte sig på bordet med armarna runt knäna. Hennes ögon försvann nästan, som de brukade när hennes ansikte rynkade ihop sig av munterhet.

Hon pekade på mig. – Miss Henrietta (Harriet) Delvaney, du har alltså blivit berömd! De söker efter dig. De söker i hela London. Och ingen vet var du är utom du och jag!

Det var vad jag hade önskat, antog jag, så på ett sätt hade jag nått mittmål.

Jag skrattade med Gwennan. Folk talade om mig, polisen sökte efter mig. Det var ett underbart ögonblick. Men erfarenheten hade redan lärt mig att underbara ögonblick inte varar länge. De skulle hitta mig, och vad skulle hända sedan? Solen skulle inte lysa för evigt. Gwennan skulle inte stanna kvar hos mig. Skymningen skulle komma och jag skulle bli ensam på ön.

Jag bestämde mig för att rymma den kvällen min far gav en bal i vårt hus i London, som låg vid det lugna Westminster Square, ungefär fem minuter från Parlamentshuset. Han brukade säga att det hörde till en av hans plikter som parlamentsledamot att ha överdådiga fester jämt och ständigt, och vare sig vi var i Westminster eller Cornwall hade vi alltid gäster – middagar och baler i London, jaktpartier och weekendgäster i Cornwall. Eftersom jag bara var tretton år fick jag inte delta i dessa bjudningar. Min plats var i mitt eget rum som jag brukade smyga mig ut ifrån för att kika över trappräcket ned på prakten i hallen. Eller också stod jag vid mitt fönster och såg på gästerna när de steg ur sina vagnar och passerade under den röd– och vitrandiga markisen som satts upp för festen.

Hela dagen hade förberedelserna pågått, en tjock röd matta hade lagts över trappan till entrén och över den del av trottoaren som gästerna skulle gå på, då de steg ur sina vagnar. Två unga damer från blomsterhandeln hade hela eftermiddagen varit strängt upptagna med att placera blommor i vaser och krukväxter i alla nischer, och de hade skickligt arrangerat en del av dem så att de såg ut som om de växte ut från väggarna. Blommor och blad hade flätats in i balustraden till den graciösa, svängda trappan ända upp till andra våningen, vilket var så långt som gästerna skulle komma.

– Det luktar som på en begravning, sa jag till min guvernant, miss James.

– Harriet, svarade hon, nu är du makaber. Och så såg hon på mig med det där plågade uttrycket som jag så väl kände igen.

– Men det luktar ju som på en begravning, envisades jag.

– Du är verkligen morbid, muttrade hon och lämnade mig.

Stackars miss James. Hon var trettio år och medellös, och för att kunna leva måste hon antingen gifta sig eller vara guvernant åt flickor som jag.

Biblioteket skulle användas som matsal och blomsterdekorationerna där var praktfulla. En marmorbassäng hade uppförts mitt i rummet och i den simmade guld– och silverfiskar och näckrosor flöt på dess yta. Där fanns draperier i djupt purpurrött, torys färg. I främre salongen som var möblerad i vitt, guld och purpur fanns en flygel, eftersom en berömd pianist skulle underhålla gästerna den kvällen.

Jag skulle kunna titta på gästerna när de kom uppför trappan, och jag hoppades att ingen skulle se upp och upptäcka värdens dotter, som han hade så litet heder av. Jag hoppades att få en glimt av min far, för vid sådana här tillfällen brukade jag se en man helt annorlunda än den jag kände. Han var över de femtio, han hade gift sig sent i livet, han var lång och hans mörka hår var vitt vid tinningarna. Hans blå ögon var ganska frapperande i det mörka ansiktet, och när de såg på mig påminde de om is. När han fungerade som värd eller talade med sina väljare eller underhöll sina gäster glittrade dessa ögon. Han var känd för sin kvickhet och för sina briljanta tal i parlamentet, och hans kommentarer citerades ständigt i pressen. Han var förmögen och därför hade han råd att vara parlamentsledamot. Politiken var hans liv.

Han hade en privatinkomst från investeringar, men hans stora förmögenhet kom från stål någonstans i the Midlands. Vi talade aldrig om det, han hade inte mycket att göra med det, men det var därifrån pengarna kom.

Han representerade en valkrets inom Cornwall och därför hade vi ett hus nära Lansenna. Vi reste mellan London och Cornwall, för när parlamentet inte sammanträdde måste han sköta sin valkrets, och av någon egendomlig anledning var jag där min far var, trots att vi såg mycket litet av varandra.

Vårt hus i London hade en stor entréhall och på bottenvåningen fanns biblioteket, matsalen och köksregionerna. På första våningen fanns två stora vardagsrum och arbetsrummen, och ovanpå den tre gästrum. Ett beboddes av William Lister, min fars sekreterare. Där låg dessutom mitt rum och min fars sovrum. På översta våningen fanns sex rum för tjänstefolket.

Det var ett mycket vackert 1700-talshus. Själv ansåg jag det allra vackraste var trappan, som ringlade som en orm genom våningarna. Man kunde se från översta våningen ända ned till hallen vid entren. Men jag tyckte att det var ett kallt hus. Det var samma sak med vårt hus i Cornwall. Och var vi än bodde skulle det vara detsamma... kallt och dött. Så annorlunda Menfreya Manor var, varmt och levande – ett hus där vad som helst skulle kunna hända, ett hus man alltid skulle drömma om när man var borta och aldrig skulle vilja lämna – ett riktigt hem.

Huset i London var utsökt möblerat i stil med arkitekturen. Möblerna var från 1700-talet med få inslag från vår egen viktorianska tid. Jag blev alltid förvånad när jag kom in i andra hus och såg de utsirade möblerna och överlastade rummen och jämförde dem med våra Chippendale och Hepplewithe.

Jag har glömt namnen på tjänarna, de var så många. Jag minns miss James naturligtvis, eftersom hon var min guvernant, hushållerskan mrs Trant, och Polden, betjänten. Det är alla jag kommer ihåg – utom Fanny förstås.

Men Fanny var annorlunda. Jag betraktade henne inte som en tjänare. Fanny var tryggheten i en skrämmande värld – när jag var förvirrrad av min fars kyla vände jag mig till Fanny för att få en förklaring – det kunde hon inte ge mig, men hon kunde skänka mig tröst. Det var hon som fick mig att dricka min mjölk och äta upp min rispudding, hon som bannade mig och oroade sig för mig, så att jag inte saknade en mor så mycket som jag annars skulle ha gjort. Hon hade ett skarpskuret ansikte med djupt liggande, drömmande ögon. Håret var gråbrunt och åtdraget i en knut högst upp på hjässan så hårt att det såg ut som om det gjorde ont, hyn var gulblek och figuren tunn. Hon var omkring trettiofem och knappt 155 cm lång, och för mig hade hon alltid sett likadan ut ända sedan jag var baby. Hon talade den äkta londonbons språk, och när jag blev äldre och hon i hemlighet invigde mig i sin miljö lärde jag mig älska den, precis som jag älskade henne.

Hon hade kommit till huset som amma strax efter min födelse. Jag tror inte de hade tänkt behålla henne, men jag var tydligen ett besvärligt barn ända från början och jag blev förtjust i Fanny. Hon stannade alltså kvar som min sköterska och trots att hon föraktades av mrs Trant, Polden och den tjänstgörande barnsköterskan brydde hon sig inte om det – och inte jag heller.

Fanny var en motsatsernas kvinna. Hennes skarpa cockneyspråk passade inte ihop med de drömmande ögonen, det hon anförtrodde mig om sitt förflutna var en blandning av fantasi och nyktraste verklighet. Hon hade lämnats på ett hem för föräldralösa av okända männniskor. – Alldeles vid statyn av St Franciskus som matar fåglarna. Så de kallade mig Frances, förkortat till Fanny, Frances Stone. Det var en stenstaty förstår du.

Nu hette hon inte Frances Stone, eftersom hon hade gift sig med Billy Carter. Vi talade inte mycket om Billy Carter. Han låg på havets botten, berättade hon en gång, och hon skulle aldrig få se honom mer i detta livet. – Vad som varit har varit, sa hon resolut. – Och det är bäst att glömma.

Det hände att hon hängav sig åt fantasier, och en av våra älsklingslekar när jag var i sex-sjuårsåldern var att berätta sagor om Fanny innan hon placerats vid Franciskusstatyn. Hon hittade på historierna och jag uppmuntrade henne. Hon var född i ett hus som var lika stort som vårt, men hon hade blivit bortrövad av zigenare. Hon var arvtagerska och en elak morbror hade fört henne till barnhemmet och lämnat en död baby i hennes fars hem. Det fanns många versioner, och de slutade oftast: – Och vi kommer aldrig att få reda på det, miss Harriet, så drick upp mjölken för nu är det sängdags.

Hon brukade tala med mig om barnhemmet också, om klockorna som kallade barnen till de knappa målen – och jag såg dem tydligt för mig i de randiga bomullsförklädena, med händer flammiga av köld och fläckiga av kylknölar, jag såg dem niga för överheten och lära sig ödmjukhet.

– Men vi fick lära oss läsa och skriva också, sa Fanny, och det är mer än somliga någonsin kommer att lära sig.

Men hon talade nästan aldrig om sin baby, och när hon gjorde det brukade hon dra mig intill sig och hålla ned mitt huvud så att jag inte kunde se hennes ansikte. – Det var en liten flicka. Hon levde bara en timme. Det var för det jag gick igenom med Billy.

Billy var död, babyn var död. – Och sedan, sa Fanny, kom jag till dig.

Hon brukade ta med mig till St James’s Park, och där matade vi änderna eller satt på gräsmattan medan jag övertalade henne att berätta fler versioner av hennes tidigare liv. Hon visade mig ett London vars existens jag aldrig känt till. Det var en hemlighet, sa hon, för det skulle då rakt inte passa om någon av dem – därhemma – fick reda på vart hon förde mig på våra utflykter. Vi gick till torgen där månglarna hade sina stånd. Hon brukade ta ett stadigt tag i min hand och dra mig med sig, och hon var lika fascinerad som jag av dessa människor som pratade för sina varor med hesa röster på ett språk som jag inte kunde förstå. Jag minns butikerna med gamla kläder som hängde utanför – den egendomliga, unkna, oförglömliga lukten, de gamla kvinnorna som sålde nålar och knappar, kringlor, pepparkakor och bröstkarameller. En gång köpte Fanny en bakad potatis som jag tyckte var det godaste jag någonsin ätit, tills jag fick smaka rostade kastanjer, ännu heta från glöden.

– Tala nu inte om för någon var vi har varit, varnade hon mig, och vår hemlighet gjorde det ännu mer spännande.

Det fanns ingefärsdricka, sorbet och lemonad att köpa och en gång singlade vi slant med en pajförsäljare. Det var en gammal sed, berätt-tade Fanny, och vi stod och såg på när en ung månglare och hans flicka singlade slant och förlorade så att de inte fick någon paj. Sedan singlade Fanny helt djärvt sin penny och vann. Vi bar pajen till St James's Park och satte oss vid dammen och slukade varenda smula.

– Men du har inte sett marknaden på lördagskvällarna. Det är bästa tiden, sa Fanny. – Kanske när du blir äldre...

Det var något att se fram mot.

Jag älskade torget och månglarna, vilkas ansikten representerade alla roller man kunde finna i ett allegoriskt skådespel. Det fanns begär och snikenhet, lättja och list i dessa ansikten, och ibland helgonlikhet. Fanny var mest fängslad av gycklarna, hon ville alltid stå och se på jonglörer och trollkonstnärer och svärd– och eldslukare.

Fanny hade visat mig en ny värld, som låg alldeles vid vår egen tröskel, trots att så många tycktes omedvetna om den. Det enda tillfälle då de båda världarna möttes var på söndagseftermiddagen, då jag från mitt fönster kunde höra kakförsäljarens klocka och se honom komma över torget med sin bricka på huvudet och husorna i sina vita hättor och förkläden springa ut och handla av honom.

Så förflöt mitt liv fram till balkvällen.

Vid dessa tillfällen deltog alla i huset i de hektiska förberedelserna och Fanny hjälpte till i köket på eftermiddagen och kvällen, miss James hjälpte hushållerskan och jag var ensam.

Min faster Clarissa kom hem till oss, eftersom min far behövde en värdinna. Jag tyckte lika illa om faster Clarissa – som var syster till min far – som hon om mig. Hon jämförde mig alltid med sina tre döttrar, Sylvia, Phyllis och Clarissa, som alla var gyllenblonda, blåögda och enligt hennes uppfattning alldeles bedårande. Hon var redan flitigt sysselsatt med förberedelserna för deras debut i societeten och det var meningen att jag skulle göra dem sällskap i denna rysliga plikt för alla unga damer av börd. Jag visste att jag skulle avsky det lika mycket som faster Clarissa fruktade det.

Så faster Clarissas närvaro i huset var ytterligare en anledning till att jag ville komma därifrån. Jag hade missmodigt vandrat omkring hemma hela dagen, och i trappan mötte jag faster Clarissa. – Men du store tid, Harriet, utbrast hon. – Se på ditt hår! Du ser alltid ut som om någon hade dragit dig baklänges genom en buske. Dina kusiner har inte något bekymmer med sitt hår. De skulle aldrig gå omkring och se ut som du, det kan jag försäkra dig.

– Naturligtvis inte, de är ju de tre gracerna.

– Var inte näsvis, Harriet. – Jag trodde annars att du skulle vara extra noga med ditt hår, eftersom...

– Eftersom jag är vanskapt?

Hon blev chockerad. – Sådana dumheter. Naturligtvis är du inte det. Men jag trodde att du skulle...

Jag haltade uppför trappan till mitt rum. Hon fick inte veta hur mycket jag brydde mig om det. Ingen av dem fick veta, för då skulle det bli helt outhärdligt.

Inne i mitt rum ställde jag mig framför spegeln, lyfte på min långa grå yllekjol och såg på mina ben och fötter. Det syntes inte alls att det ena benet var kortare än det andra. Det var bara när jag gick, som det verkade som om jag drog ena benet efter mig. Det hade varit så ända sedan den besvikelsens dag då jag föddes. Besvikelse! Det var ett milt sätt att uttrycka det. Det var en förhatlig dag, en tragisk dag för alla, inklusive mig. Jag visste ingenting om det förrän senare, när jag började upptäcka att jag inte var riktigt som andra barn. Som om det inte varit illa nog att vara orsaken till sin mors död – att dessutom vara defekt. Jag minns, att jag hörde sägas om någon stor skönhet – lady Hamilton tror jag – att Gud var på ett strålande humör när han skapade henne. – Ja, svarade jag, men han måste varit på dåligt humör när han skapade mig!

Ibland önskade jag att jag blivit född till vem som helst utom Harriet Delvaney. När Fanny tog mig med ut i parken och jag såg andra barn avundades jag dem alltid. Jag avundades nästan alla, till och med positivhalarens smutsiga ungar, som brukade stå bredvid honom och se ömkliga ut, medan den lilla bruna apan räckte fram sin röda mössa efter slantar. Alla, tyckte jag på den tiden, var lyckligare än Harriet Delvaney.

Jag hade fått höra av många barnsköterskor som Fanny tjänstgjort under, att jag var rysligt elak. Jag hade ett gott hem, tillräckligt att äta, en snäll far, en bra sköterska och ändå var jag inte nöjd.

Jag kunde inte gå förrän jag var fyra år gammal. Man förde mig till olika läkare som kände på mina ben och hade långa utläggningar om vad som borde göras och skakade på huvudet över mig. De försökte den ena behandlingen efter den andra. Min far brukade komma och se på mig, och det fanns något i hans ögon som sa mig att han hellre skulle se på vad som helst än på mig, men han tvingade sig till att låtsas att han gärna gjorde det.

Jag minns en dag när jag var i trädgården hos faster Clarissa nära Regent’s Park. Det var jordgubbstid och vi hade ätit jordgubbar med socker och grädde. Alla damerna hade parasoller och stora vidbrättade hattar för att skydda hyn, och eftersom det var Phyllis födelsedag fanns det fullt av barn som sprang omkring och lekte på gräsmattan. Jag satt i min stol med mina förnedrande, förhatliga ben utsträckta framför mig. Jag hade kommit dit i vagn och två av lakejerna hade burit in mig i trädgården och placerat mig i stolen, där jag kunde se på de andra barnen.

Jag hörde faster Clarissas röst: – Inget särskilt sympatiskt barn. Jag antar att man måste ha överseende...

Jag förstod inte vad hon menade, men jag lade kommentaren på minnet för att kunna grubbla över den senare. När jag tänker på den dagen, minns jag doften av jordgubbar, den ljuva blandningen av bär, socker och grädde – och ben... starka ben som tillhörde andra barn.

Än i dag kan jag minnas den fasta beslutsamhet som kom över mig när jag nästan föll ur stolen och stod på mina egna ben och gick.

Det var ett under,