Connemarahingsten

By Ann Henning

Doreen är 12 år och bor i Connemara på västra Irland. Hon har Atlanten som närmsta granne och är uppvuxen med ponnys omkring sig. En dag får Doreen en egen ponny av sin släkting Christy. Det är en hingst som heter Cuaifeach och är den vackraste varelse Doreen någonsin har sett. Till honom kan hon ty sig när allt annat i livet är svårt och när hon sätter sig i sadeln känner hon hur en helt ny värld öppnar sig. En värld fylld av lycka och kärlek. Christy har bestämt att hingsten måste kastreras innan han kan ridas, men det går inte Doreen med på. Hon börjar rida honom i smyg och tillsammans med sin nyfunna vän Julia tämjer hon hingsten. Det dröjer inte länge förrän Doreen och Cuaifeach är oskiljaktiga.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 1, 2022
• ISBN: 9788728028742

Book preview

Ann Henning

Connemarahingsten

SAGA Egmont

Connemarahingsten

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1995, 2021 Ann Henning och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728028742

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Kapitel 1

Det är inte många tolvåriga flickor här i världen som håller

sig med egen hingst. Doreen Joyce från Inishnee var faktiskt den enda i Connemara.

- Och jag tror jag börjar begripa varför, suckade Doreen för sig själv en iskall januarimorgon, då hon traskade genom en lerig hage.

Det var fortfarande mörkt, för solen gick upp sent här på Irlands västkust. Efterdyningar av nattens storm rasade fortfarande omkring henne och slet i fånget av hö och halm som hon bar, så att stråna virvlade kring huvudet på henne. I mörkret kunde hon inte se de dem, men hon kände hur de slog emot hennes kinder. Då och då knakade det till när hon trampade på en isfläck. Att följa stigen som ledde till skjulet i andra änden av hagen var dock inget problem. Efter att ha gått fram och tillbaka den här vägen två gånger om dagen i flera månader, kunde hon den utan och innan.

En gång för inte så länge sedan, den disiga oktoberdagen när hon hade lyckats köpa sin drömhingst, hade hon trott att hon aldrig skulle kunna vara annat än glad. Framtiden med Cuaifeach hade hägrat som en oändligt massa ljuvliga, rosaskimrande dagar med varmt solsken och milda vindar från sydväst. Hela världen väntade på att bli utforskad av henne och hennes häst. Men verkligheten hade visat sig bli helt annorlunda. Det enda livet med Cuaifeach hade bestått av än så länge var detta oändliga släpande av hö och halm genom en lerig hage, tidigt på morgonen och sent på eftermiddagen, i alla väder. Och den enda lön hon fick för sin möda var ett möte med en tjurig ponny i ett mörkt skjul.

Doreen var för all del van vid hårt arbete. Precis som de flesta andra barn som växer upp i Connemara, fick hon hjälpa till på gården. Där fanns mycket som även ett litet barn kunde uträtta: utfodra hönsen,valla korna och bära korgar med mat till männen när de grävde upp torv eller höll på med slåttern. Sådana uppgifter tyckte de ofta var roligare än att leka. Det fick dem att känna sig nyttiga, som om de vuxna inte riktigt kunde klara sig utan dem.

Om de någonsin klagade, fick de snart höra hur mycket värre barn hade haft det i Connemara förr i tiden. Doreens mormor berättade ofta hur glad hon var då hon som fjortonåring fick arbete på Mullins hotell i Roundstone. Hennes arbetsdag hade börjat klockan fem på morgonen. Då klättrade hon upp på Errisbeg, det stora skrovliga berget bakom byn, för att leta reda på hotellets ko, mjölka henne och komma tillbaka med hinken i tid till hotellgästemas frukost.

Många gånger hade hon förtvivlat sprungit omkring på berget, barfota och i ösregn, medan kon lekte kurragömma bakom något flyttblock. Alla som någonsin varit på Errisbeg, även utan att leta efter en bortsprungen ko, kan intyga hur svårt hennes uppdrag var. Och för Doreens mormor var detta bara början på en lång arbetsdag.

Nej, konstaterade Doreen, hon hade inget emot det hårda arbetet med att sköta en unghingst. Hon skulle gärna ha slitit ut sig helt och hållet om det hade gällt att göra Cuaifeach lycklig. Men det var just det som var problemet. Hennes ponny var långt ifrån lycklig. Han var djupt bedrövad. Om

de bara hade kunnat kastrera honom så snart han var köpt! Det var ju vad de hade planerat. Som valack skulle han snart ha blivit lugn och nöjd med tillvaron. Det hade åtminstone veterinären lovat. Enligt honom hade alltsammans att göra med hormoner. Doreen tvivlade en smula på att en sådan liten operation helt skulle kunna ändra en ponnys personlighet, men det viktigaste var att han som valack inte längre skulle utgöra ett hot mot andra människors ston. Han skulle ha sluppit stå i sitt skjul och kunnat springa omkring i hagen utan risk för oönskade föl i grannskapet. Som hingst, däremot, måste han hållas inspärrad.

Doreen hade fått noga reda på vilka straff som gällde för hingstägare som lät sitt djur slippa ut. Hingsten kunde beslagtas av polisen och till och med slaktas. Man såg mycket allvarligt på ponnyuppfödning i Connemara, och det fanns lagar och regler som skyddade connemarans renrasighet. Endast godkända hingstar fick användas för avel om avkomman skulle kunna registreras i den officiella stamboken. Medan en renrasig connemara var värd stora pengar, var ett föl utan stamtavla i det närmaste värdelöst. Detta var skäl nog att inte ha något förbarmande med den som bröt mot reglerna.

Det var alltså mycket viktigt att Cuaifeach utan dröjsmål blev kastrerad, men när de kallade dit veterinären, avrådde han dem bestämt. November var alldeles för sent på säsongen för att kastrera en unghingst, sa han. Påfrestningen på kroppen skulle bli för stor. Han kanske blev sjuk och hämmad i tillväxten. Det var mycket bättre att vänta tills fram på vårkanten, mycket bättre för ponnyn.

Doreen var inte svår att övertala. Hon var i hemlighet lättad över att få operationen uppskjuten. Veterinären försäkrade henne att ingreppet var obetydligt och att det med moderna metoder sällan medförde komplikationer, men Doreen var ändå orolig. Doktorn hade ju sagt i stort sett samma sak när hennes mamma skulle opereras för gallsten, och hon hade inte hämtat sig än, trots att det nu var flera månader sedan operationen. Ingen kunde förklara vad det var som hade gått på tok och varför hennes mamma inte tillfrisknade som hon skulle. Allt Doreen visste var att hon inte hade blivit bra igen efter operationen.

Sedan hade veterinären förklarat att hon måste ha Cuaifeach uppstallad hela vintern. Du har tur, du, hade han sagt och klappat ponnyn som iakttog honom med stor misstänksamhet. Inga vinterstormar för dig i år. Du kommer att bli bortskämd och uppassad som en riktig pascha.

Varken Doreen eller veterinären visste då att det fanns en sak i världen som Cuaifeach avskydde mer än något annat, nämligen att vara instängd. Nu när Doreen såg tillbaka, tyckte hon att de borde ha kunnat gissa sig till det. En ponny som folk beskrev som den vildaste hingsten i Connemara! Hur kunde de ha trott att han skulle finna sig tillrätta inom lås och bom? Var han inte född under trollens egen virvelvind som ponnyn uppkallats efter? Det var en vind som bara uppstod i Connemara och under speciella betingelser. Alla var lite rädda för den, för all skada den kunde göra. Den blåste bort allt i sin väg. Vad hände om man försökte stänga in en virvelvind i ett skjul? Antingen sprängde den väggarna, eller också, om inte det lyckades, så dog den helt enkelt. Instängd i ett skjul kunde den inte överleva…

Doreen skyndade på stegen. Morgonen började gry och hon kunde se skjulets suddiga konturer. Cuaifeach skulle aldrig kunna förstöra den gedigna byggnaden. En gång hade den varit boningshus åt en stor familj. Den hade riktig skorsten och alla väggar utom den som vette mot norr hade fönster, även om de saknade glas. Nu var de igenspikade med brädor för att förhindra att vinterstormarna blåste bort taket inifrån.

När Cuaifeach hörde hennes steg, gnäggade han otåligt efter sin frukost. Han hade åtminstone inte förlorat aptiten. Tvärtom, han tröståt. Det var som om han aldrig fick nog. Doreens besparingar krympte i samma takt som han mumsade i sig hö och kraftfoder, men hon var fast besluten att han åtminstone inte skulle behöva gå hungrig.

Hon öppnade dörren till skjulet och stängde den igen efter sig innan hon trevade efter ficklampan som hängde på en spik. Den gula ljuskäglan föll på golvet. Ur skuggorna blängde hingsten på henne. Öronen var i den vanliga misslynta ställningen, halvvägs bakåtställda.

- Sluta tyck så förskräckligt synd om dig själv! utbrast Doreen. Här går jag i den iskalla vinden och isen bara för att ge dig mat och vatten, och du är inte ens tacksam! Jag undrar vad du skulle säga om jag inte brydde mig om att komma!

Cuaifeach nafsade efter höet hon bar. Det var förmodligen av misstag som han bet henne i lillfingret.

- Förbaskat också, uppför dig ordentligt!

Doreen brukade inte svära, men hon hade en känsla av att Cuaifeach inte skulle förstå något annat när han var på det humöret. Han svarade med att nafsa henne igen. Doreen daskade till honom på mulen, och han drog sig surmulet tillbaka.

- Duktig häst, sa hon när han tog ett steg åt sidan för att låta henne ta det tomma hönätët och fylla det igen.

Medan han kastade sig över höet, mockade hon och spred ut ren halm. Det var inte svårt att hålla snyggt. Cuaifeach var en renlig häst som använde olika hörn av skjulet för sina olika funktioner. Som vanligt småpratade hon med honom medan hon arbetade:

- Jag ska säga dig att ingen annan ponny har ett så fint stall som du. Du har till och med öppen spis! Jag skulle inte klaga om jag fick bo här hela vintern. Det här vädret är då inte mycket att vara ute i!

Cuaifeach låtsades inte om henne, han bara tuggade och åt. Han tyckte nog att det bara var struntprat, tänkte Doreen. Han ville visst vara ute, det var ju det han längtade efter. Vad spelade vädret för roll så länge han fick springa omkring i hagen, hälsa den nya dagen med en vild galopp, klättra upp på de små höjderna och skåda ut över vidderna, skria mot de höga bergen och höra avlägsna svar från de vilda hjordarna som strövade omkring däruppe.

Han ville röra sig fritt, som generationer av connemarahästar före honom, som hundratals hästar i grannskapet i detta ögonblick. Han ville ha frihet, om så bara för att rulla sig i leran, dåsa i middagssolen och knapra på lavar och blekt vintergräs.

Men det gick inte. För ögonblicket var Cuaifeach en fånge. Och det värsta av allt var att hon som älskade honom över allt annat, som bara längtade efter att få se honom lycklig, måste ställa upp som hans fångvakterska.

Förra helgen hade hon cyklat ända till Ballyconneely för att be sin gammelfarbror Christy om råd. Kunde hon inte släppa ut Cuaifeach i hagen någon timme då och då? På helgerna när hon kunde vara där och vakta honom? Det var ju trots allt inte avelssäsong, och de flesta stona i Inishnee var ändå dräktiga.

Men farbror Christy hade dystert skakat på huvudet. Med en annan hingst kunde du kanske ha tagit risken, hade han sagt, men inte med den här. Han är alldeles för galen. Vem som helst kan se att han är en sådan där som tappar huvudet när han får se ett kjoltyg. Han kan ta sig för vad som helst.

- Kjoltyg? upprepade Doreen undrande.

- Jaja, sa Christy när han plötsligt kom på att ston inte har kjolar, du vet vad jag menar… fruntimmer.

Han yttrade detta