Unn och grottorna

By Inger Brattström

Unn blir inte glad när hennes pappa kommer hem med Elna. Elna som betyder väldigt mycket för honom. Plötsligt är det inte bara Unn och pappa längre och Unn känner sig undanskuffad, inklämd i mitten. Så händer det som inte får hända. Pappa dör och Unn lämnas ensam kvar med Elna. Trots att Elna verkligen försöker få Unn att må bättre så lyckas det inte. Hon vill inte resa runt på dumma resor med Elna och när de reser till en enslig vulkanö får Unn nog. Hon gömmer sig bakom sina solglasögon och stänger ute omvärlden. Men på ön träffar Unn någon och kanske kan hon tänka sig att komma ut ur sina glasögonsgrottor trots allt ...

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 28, 2020
• ISBN: 9788726428100

Book preview

författaren.

Glasögongrottan

1.

Vi kan gärna störta, tänkte Unn när planet plötsligt och oväntat skälvde till och liksom kanade i lufthavet. Det gör ändå detsamma, allting gör detsamma … Vi kan lika gärna störta …

Under dem var havet, svart. Om man störtar i havet måste det gå fort. Fast det fanns ju livbälten under stolarna och uppblåsbara livflottar på särskilda platser i planet, det var ändå tänkt att man skulle klara sig.

Utanför var svarta natten, stjärnorna, det var som en kupa med små hål i där det himmelska ljuset lyste in, som hon trott när hon var liten. Som att sitta under den tjocka svarta filten, ha sin grotta där, och så de små och större hålen överallt där ljuset sipprade in, om det var dagsljus eller barnkammarens tända taklampa kunde gå på ett ut.

Nu mindes Unn den där mörka tysta grottan under filten, hon hade ofta varit där ensam, hon var ett ensamt barn. Om natten när det var mörkt hade hon trott att stjärnorna var som hålen i den där filten, dagsljuset sen var sollampan som tändes bara — precis som hon brukade tända inne i filtgrottan med ficklampan hon fått av far — eller en gång, o fasa, med tändstickor och ett stearinljus. Strax hade det börjat brinna i filten, litet trögt och tveksamt först, för det var en tjock gammal seg filt. Sen blev det ett liv och ett skrik och ett vattensprutande, de hade en röd assuransspruta i köket, — efter den där filtbranden skaffade de en skumsläckare. Och alla kramar efteråt, hon förstod det inte riktigt — och hon hade aldrig varit rädd. Men det värsta var att filten försvann, hon fick en annan sen men det blev aldrig detsamma, den var ny och randig i några äckliga skära färger. Och inga hål.

Unn tyckte att hon var under den där gamla varma filten igen med alla ljusen genom de små hålen runt om, det var skönt och hon ville vara kvar där länge.

Det gick inte, Fasten seat-belt-skylten tändes — och flygvärdinnans beställsamma röst: Mine damer och herrer, vi beder eder … det var ett norskt plan.

Det var sent på kvällen, alla blundande halvsovande passagerare ryckte till i sin tillbakalutade ställning, de blev skrämda av den häftiga skakningen och rätade motvilligt upp stolsryggarna. De fäste bältena runt magarna och såg sig skräckslagna runt, på en gång visste man vilket obetydligt ingenting det stora tunga planet var här ute i mörkret. Ett tunt skal kring en bubbla av ljus och värme och lungvänligt lufttryck mellan himmel och hav, om något hände var det inte mycket mer än en skimrande såpbubbla.

Unn satt längst bak, hon sträckte sig i stolen och såg bort över det underliga landskapet inne i den här bubblan, stolsryggar i rad efter rad, ovanför dem växte knoppiga huvuden upp som underliga svampar, det var nog över hundra i planet. Och där det inte satt några huvudsvampar satt förmodligen ett barn, så litet att det inte gick över kanten — men med överraskande plötslighet kunde det skjuta upp helt och hållet och se sig runt med nyfikna eller otåliga ögon. Annars var det mest tunnhåriga knoppar med runda blanka flintar på toppen, eller också hade de fullt med grått risigt tanthår. Unn blev inte nyfiken på ett enda av de ansikten som möjligtvis kunde finnas på andra sidan.

Nyss hade de stått i kö till toaletterna, de hade trängts i den smala gången, jättar med runda magar eller höga barmar framför ögonen på henne, det blev ett konstigt perspektiv för den som satt nersjunken i fåtöljen, de växte bara fram som stoder. Tanterna hade sina mörka väskor hårt i händerna, de höll dem gärna litet framför sig som om det var väskorna som var deras stöd och handtag och ledde vägen och tog första stöten. Gubbarna var ledigare i skjortärmarna, uppknäppta kragar och slipsknuten nere på bröstet. Och ungarna med sina handtag i munnen, napparna var som små ringar att ta tag i. Ibland tappade någon sin napp, den rullade in under en stol och det blev jämmer och gnäll ända till nån vänlig tant tog upp den och proppade den i munnen på den skrikande ungen.

Unn vände sig bort, hon gjorde sig så liten hon kunde, hon blundade. Hon tänkte, att aldrig napp till hennes ungar — fast hon skulle ju inte ha några förstås, inga barn till den här världen, det kunde hon inte ta på sitt ansvar.

Flygvärdinnorna hade beskäftigt gått fram och tillbaka med sina vagnar, de hade ätit sin paketmiddag och druckit sina drycker, allt hade varit så lugnt och vanligt som det bara kan vara i ett halvdunkelt och varmt och instängt flygplan med dundrande trygga motorer när den där häftiga darrningen kom, den där kanan så att magen höll på att åka upp i strupen och flygvärdinnans blanka röst och skylten som tändes. Och alla visste på en gång att ingen trygghet fanns och att allt kunde hända mycket fort.

Blev du rädd? sa Elna och la handen ett ögonblick över Unns, Elnas vita feta trubbiga hand över Unns långa magra … Unn drog sig bort, in i sig själv igen.

Nej, vi kan gärna störta, det gör inget …

Hon var inte rädd, hon menade verkligen det där med att störta. Det vore nästan skönt, som en pil i vattnet, det svarta sluter sig om flygplanskroppen fort och tyst, det hörs bara ett sörplande ljud som av en stor sväljning. Sen kommer några bubblor till ytan, senare också en stor oljefläck, för att man ska kunna hitta nerslagsplatsen — de som letar från ett annat flygplan.

Fast Elna såg rädd ut. Om det var för planets skälvning eller för Unns ord, det visste man inte.

I alla fall gav det Unn en liten bakvänd nöjd känsla det där med Elnas rädsla.

Elna räddare än hon själv, ja … Fortfarande fanns det saker som kunde göra Elna rädd, det värsta hade ännu inte hänt henne, hon kunde ännu bli rädd.

Unn var inte rädd, det värsta hade redan hänt, inget kunde vara värre nu.

Unn var inte rädd, hon var förtvivlad.

2.

Det var jullov, det var klockan nio och trettio dan före dan mellan himmel och hav.

Det var Elna som bestämt det. Unn hade ingen talan, hon var i händerna på Elna nu.

Vi kan inte vara hemma över jul, vi står inte ut med det. Villan och trädgården och julgranen och julbjudningarna och julklapparna, lukten av lack och skinka och pepparkakor …

Nej, det skulle de antagligen inte stå ut med. Men vad skulle de göra i stället? Skulle de stå bättre ut nån annanstans?

Nånstans där vi aldrig varit förr, där inget finns som påminner oss om julen, om hur det brukar vara …

Men det var inte lätt, inte så här strax före jul. Alla resor var bokade, de fick ta vad som fanns kvar. Nu var de på väg till en vulkanö i havet utanför Afrikas kust, en ö som var ganska ny som turistmål. Unn gillade det inte, men hon hade inte haft något val.

De hade mörka glasögon båda två. Fast det var december hemma och mörkt ute hade de fortfarande solglasögon, de hade haft dem flera veckor nu. Elna tog av sina ibland, Unn gjorde det aldrig — annat än om natten förstås.

Unn och Elna bakom svarta glasögon, de har det av olika skäl. Elna för att hennes ögon är rödsvullna, ingen ska se hur mycket hon har gråtit. Och Unn bär sina för att ingen ska se att