Felicias resa

By Cannie Möller

Felicia var en av de oslagbara som skulle säkra stadens makt. Tack vare Kanas röst lyckas hon fly från gencentret där hon satt inlåst och tillsammans med Arion och Adam tar de sig ifrån staden i sökandet av Världen Utanför. Sakta rör sig gruppen fram i det lilla som har blivit kvar av världen. Förödelse och svält omger dom. Det är först när de stöter på andra överlevare som de tre börjar få problem och Felicias och Arions relation sätts på spel. Är de verkligen kära i varandra? Kommer de någonsin hitta Världen Utanför? Samtidigt som paret får ta itu med allt detta, har Urbs president skickat ut spioner för att hitta den oslagbara Felicia. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 27, 2021
• ISBN: 9788726874655

Book preview

Första delen

På väg mot Världen Utanför … Den fria världen

1.

H on är övertygad om att förföljarna ska komma. Men vinden är än så länge på deras sida. Vattnet strömmar runt flotten. Det är bråttom, bråttom!

Hela tiden lyssnar hon efter maskinljud i luften.

Men tystnaden är stor, nästan skrämmande.

De vet att vi ger oss iväg, varför hindrar de oss inte? Om de inte stoppar oss måste det bero på att vi ännu är en del av deras experiment. Kommer vi någonsin att bli något annat?

När Arion inte märker det iakttar hon honom. Uppmärksamt. Som man gör med någon man inte känner.

Nu arbetar han med att förstärka deras segel som redan börjat fransa upp sig.

Utan segel kommer de inte undan.

Res så långt ni hinner denna sommar, hade Kana sagt innan hon lämnade dem. Och nästa sommar ska ni färdas ändå längre bort – så långt att Urbs aldrig kan hitta er. Först då är ni fria! Men Kana hade lämnat dem ensamma. Med den långa resan – och med sorgen.

Adam ligger på mage och drömmer om Världen Utanför. Dit längtar han. Där tänker han en gång bli en betydelsefull man i en stad full av lyckliga människor. Alla i den staden är älskade av någon och ingen behöver svälta. Hustaken glänser i solen och han är aldrig mera rädd. Aldrig mera rädd!

Arion biter av garnet med tänderna. Prövande drar han i seglets kanter, spanar upp mot mastens topp. Bara deras flotte håller …

Han sätter sig i aktern och tar styråran ur Felicias hand. Hon går inte snabbt ifrån honom som han väntat.

Felicia den förlorade, som han trott. Kanske kan hon bli Felicia den lyckliga igen?

Han stryker henne lätt över kinden, som i förbifarten.

Hon sitter ännu kvar bredvid honom.

Den oväntade beröringen skickar ilningar längs ryggraden. Var det en smekning eller var det bara som han råkade nudda henne …?

Hon kan inte se honom i ögonen. Inte ännu.

Pojken ger till ett tjut och ställer sig upp.

Delfiner!

De kisar i eftermiddagssolen, och långt borta i solgatan mellan flotten och horisonten skjuter ryggar upp i luften. Bara några ögonblick, sen är de borta.

Adam är lycklig. Han får Arion att sätta årorna i sjön för att bättra på farten.

– Fortare! Fortare! skriker han. Vi är på väg mot delfinernas land.

Natten. Ännu inga förföljare. Bara stjärnor.

De har låtit flotten glida in i skydd av en holme. Djungelliknande vegetation hänger ner över dem. Under det gröna taket känner de sig trygga. Ingen skulle kunna se dem från luften, inte heller från vattnet kan ögon hitta dem. Deras flotte har blivit en hydda för sömnen.

De måste vara beredda att ge sig av kvickt, därför ska de sova på flotten.

Adam förstår att de inte kommer att låta honom hoppa i land, inte ens för en kort upptäcktsfärd. Suckande lägger han sig till rätta under filten.

– Kana brukade alltid berätta något innan jag somnade …

Han tystnar och ångrar att han nämnde Kanas namn. Närhan vet hur ont det gör att tänka det namnet, så ont att minnas att hon inte längre finns.

De ligger bredvid varandra. Ännu har de inte talat, ännu inte smugit in i varandras tankar.

Kana är närvarande i deras medvetanden, men hon är också den skugga som håller dem isär.

När Arion somnat ligger Felicia ännu vaken. Genom taket av grenar och blad ser stjärnorna ner på henne.

Hon längtar efter att Kanas röst ska tala till henne.

Förut talade du jämt med mig, till och med i fångenskapen i Urbs kunde du säga till mig vad jag skulle göra. Men nu; du är borta! Borta helt och hållet. Inte ens din röst har jag kvar. Om du vill straffa mig så gör du orätt! Jag kunde inte hjälpa det … det är sant att jag önskade bort dig. Du stod emellan Arion och mig. Men nu saknar jag dig mer än någon tanke kan säga …

Gryningen är gråkall. Adam ligger ihopkurad under filten och sover vidare när de gör loss flotten och sätter segel.

Arion och Felicia är ensamma med varandra.

Ännu har de inte talat.

När deras händer stöter ihop över styråran ler de hastigt, skrämda av den plötsliga närheten.

Inte heller denna dag kan de upptäcka några tecken på att de är förföljda.

– Vi är fria! Hör du vad jag säger, Felicia? Fria!

Arion böjer sig ner och ger Felicia en kram där hon sitter ihopkurad intill masten. Men hon ler inte emot honom, de grå ögonen är mörkare än han sett dem tidigare.

– Tänk om vi inte gör det här av vår egen fria vilja? Om vi ger oss av för att de vill att vi ska göra det?

– Varför skulle det vara så?

– För att det ingår i deras forskning att se hur mycket vi klarar av – för att vi är deras experiment!

– Sjuka tankar, Felicia! Glöm det där nu! De har ingen makt över oss längre! Skulle allt vi tänker, säger och gör vara saker som de beordrar oss?

Hon nickar, ser allvarligt på honom.

– Det kan vara så.

– Hur? Kan du förklara det?

– Jag vet inte hur det går till, men jag tror att det är så. Att presidenten har oss som kvällsunderhållning. Innan han somnar skrattar han åt oss, åt att vi är så enfaldiga att vi tror att vi gör vad vi själva vill.

Hela den kommande natten seglar de. Envist trotsar Arion tröttheten, det gäller att ta vara på den gynnsamma vinden som hjälper dem vidare.

Lika envist sitter Felicia vid styråran och letar efter den stora stjärnan i norr som hon behöver för att kunna hålla riktningen.

Det är när hon sitter där och koncentrerar sig som Kana kommer till henne.

Som en värme i nattkylan.

Som en snabbare puls och ett klarare medvetande.

Trycket över tinningarna, ringen av järn lättar.

– Mamma?

– Ja?

– Vart är vi på väg?

– Långt bort. Men tänk inte på hur lång väg ni har kvar. Tänk bara på hur det är just nu. Hittar ni tillbaka till varandra lyckas ni. Men bara då.

– Hur ska han kunna älska mig när det är dig han alltid tänker på?

– Ni måste gå vidare utan mig! Se på honom nu! Vad ser du?

Och äntligen vågar hon se: Arions mjuka, starka ansikte. Det grågröna ljuset som strömmar ur hans ögon.

– Han kom på din födelsedag, Felicia, minns du det? Förra året när du fyllde femton …

Hon minns. De var på väg ner till stranden och kanoten som var Kanas födelsedagspresent till henne. Då låg han där och sov i strandgräset. Främlingen. De nästan snavade på honom. Hon minns vad hon tänkte, att han kanske också var en gåva. Kanske någon högre makt hade sett hur honlängtat efter att det skulle finnas någon att få älska.

Men varför blev det då så att Kana kom emellan dem?

En kärlek som kom att kosta Kana livet, hon kunde inte finna någon annan utväg än att simma bort från dem. Hon lämnade dem för att hon var tvungen.

– Just så var det, Felicia, jag var tvungen. Och aldrig ska du med en blick eller ett ord förebrå Arion för vad som varit! Du måste lita på honom, se honom på nytt. För nu är det ett nytt liv ni har fått – ta vara på det!

2.

H on lägger sig intill honom. Den femte natten på flotten. Och ännu har de inte sett några tecken på att de närmar sig Världen Utanför.

Öar seglar de förbi men inte någonstans stiger rök mot himlen.

– Vad vet vi egentligen om Världen Utanför? viskar hon i Arions öra.

– I skolan fick vi lära oss att allt var mycket sämre där än i Urbs, viskar Arion tillbaka. De enda människor som var lyckliga, sa våra lärare, var vi själva som hade en så klok och god president. Men överallt på gatorna sa människor att det var tvärtom. Att det var vi som var ofria som slavar, att vi inte ens ägde våra drömmar längre.

Hon nickar tyst bredvid honom. Just så var livet i Urbs. Hon hade förstått det när de höll henne bevakad på gencentret; man kunde avläsa hennes tankar, till och med gå in i hennes drömmar. Ändå ville man få människorna att tro att de var lyckliga.

Arion känner hur liten hennes kropp är bredvid honom, som en fågels. När han försiktigt stryker henne över ryggenler hon mot honom i nattskymningen.

Han tror att han misstagit sig, men leendet stannar kvar och lyser upp mörkret mellan dem.

Nästa dag upptäcker de flytande föremål i vattnet. Pappersskräp, bilder på människor i vackra kläder framför stora hus.

Adams ögon tindrar.

– Vi är på väg dit! Så där ser människorna ut och deras hus, stora som presidentpalats!

Han lyckas bärga en tidning i många färger. På första sidan kan man ännu se att kvinnan framför den röda bilen log när bilden togs. Men nu är delar av hennes ansikte bortspolat av vågorna.

Adam sjunker ner på däcket och bläddrar försiktigt.

Resten av dagen sitter han så, hans fingrar smeker sidorna som om detta var en helig skrift att hämta kraft och kunskap ur.

Fler flytande föremål dyker upp i deras väg. Rostiga tunnor, kläder, pappersskräp. Och vid horisonten, plötsligt:

– En stad! Det måste vara en stad! Ser ni?

Adam pekar och skriker.

Men Felicia och Arion nickar bara avvaktande.

Varför hörs inte minsta ljud ut över vattnet?

– Det är nog en ödestad, Adam, säger Arion och lägger armen om pojken.

– Det kan ni inte veta! Inte ännu! Vi måste undersöka!

Pojken är rasande. Som om det är Arions och Felicias felom det inte finns några människor i vackra kläder som väntar på dem där framme.

Motvilligt går de med på att angöra den främmande stranden.

Det är sent när de når resterna av en hamn. Delar av trasig betong skjuter upp ur sanden. Armeringsjärnen som vassa spjut mot himlen. Ingenting hörs, ingenting rör sig.

Utmattade rullar de ut sina filtar och njuter av värmen som ännu finns lagrad i sanden.

Nyfikenheten väcker Adam. Solen har ännu inte orkat över horisonten. Ännu är tiden hans – han kan göra vad han vill. Han är fri!

Adam reser sig försiktigt upp. Han tycker sig höra ljuden från det han inte kan se där bortom kullarna: bruset från det osynliga lockar och drar i honom. Smygande skyndar sig Adam bort från Felicia och Arion. Säkert ligger det en stad där borta och väntar på honom! En stad med höga hus och breda gator där människor skrattar och pratar med varandra. Där alla ser annorlunda ut än på Insula. Ön där vi levde som stenåldersmänniskor! Han känner sig skamsen. Aldrig att han tänker berätta för någon om varifrån han kommer.

Adam vadar genom sand, snäckor, stenar. Det är längre än han trott. Han böjer sig över några långa trädgrenar som plötsligt har börjat röra på sig i sanden. Gula ögon stirrar på pojken, ett gap öppnar sig och en kluven tunga rör sig pendlande mot honom.

Adam stapplar åt sidan, springer upp mot staden som ska finnas på andra sidan kullarna. Eftersom han vill bo i ett riktigt hus, har han bestämt att det ska ligga en stad där. Han är trött på fisk halstrad över öppen eld – han vill äta riktig mat som någon har lagat vid en spis.

Och varför svarar Arion och Felicia aldrig på hans frågor om när de är framme?

Men han är stor nog att ta vara på sig själv.

Svarta, vassa klippkanter gör illa hans bara fötter. Flera gånger är han nära att halka och falla ner i klippskrevorna.

Varför är berget så halt? Fuktigt, klibbigt. Han är så upptagen av att sätta fötterna rätt att han först inte märker när han är vid krönet.

När han tittar upp blir han förstummad.

Var är människorna? De som ska le mot honom och hälsa honom välkommen. Finns de där inne i den tjocka dimman som ligger som ett lock över de förfallna husen?

Adam rycker till och tar ett steg tillbaka. Något gnyr ynkligt bredvid honom. Ur bråten på marken ser han ett gult huvud som försöker ta sig upp. Han böjer sig ner och drar undan ris och plankor. En liten hund står bredvid honom och ruskar på sig. Nedanför, i hålet, ser han ytterligare en hundvalp. Försiktigt sticker han ner handen men drar snabbt tillbaka den igen. Den andra valpen är död. Men den levande slickar försiktigt hans ben och viftar på svansen.

Adam har ingen lust att stanna längre i den främmande staden. Det hugger till i hjärtat: tänk om Felicia och Arion inte väntat på honom? Om de gett sig iväg med flotten? Springande vänder han tillbaka mot stranden, hoppar över omkullfallna bjälkar och takplåtar.

Strax bakom honom springer den lilla gula hunden.

Felicia vaknar av lukten; stickande, frän. De måste härifrån så snart som möjligt. Men där Adam sovit finns bara den skrynkliga filten kvar. Adam! Kom genast tillbaka! Det är farligt i den där staden! Känner du inte lukten? Kom genast tillbaka!

Hon väcker Arion.

– Vi måste leta efter Adam!

Arion är redan på fötter.

– Vänta här!

Arions ansikte stelnar.

– Vad är det som luktar?

Han väntar inte på Felicias svar. Redan är han på väg upp mot den främmande staden.

Pojken springer mot flotten som om han är rädd för att den ska försvinna och lämna honom kvar.

På långt håll ser han Felicia och känner sig skamsen. Säkert är hon arg på honom.

– Ni sov. Jag ville inte väcka er … lyckas han få fram mellan flämtningarna.

– Du kan fastna, falla ner i en klippskreva, säger hon och ögonen är smala, hårda.

– Var är Arion?

– Letar efter dig.

I tystnaden rör något på sig under pojkens tröja. Ett gult hundhuvud blir synligt. Pojken smeker den välvda pannan och ser skyggt på Felicia.

– Han är hungrig …

– Hade du tänkt dig att han skulle få följa med?

– Snälla Felicia!

– Gå och lägg honom där du hittade honom!

Valpen slickar ängsligt Adams fingrar.

– Han har ingen mamma! Hon är död!

Han trycker valpen hårt intill sig, tänker inte för något i världen släppa taget.

Med lugn och stadig röst försöker Felicia övertala honom.

– Den kan ha rabies, då blir vi sjuka allihop!

– Om han inte får följa med stannar jag också! säger pojken och inser ögonblicket efter vad han sagt. Stanna här? I den övergivna, sönderfallande staden med sitt tjocka tak av illaluktande dimma?

– Får jag se på honom?

Hon väntar inte på svar, drar upp valpen ur pojkens tröja, håller honom sprattlande framför sig i luften.

Adam är tyst. Ber inom sig att Felicia inte ska kasta hans hund i havet.

Felicia ser valpen i ögonen. Med ett leende som inte går att dölja sätter hon ner honom på sanden. Valpen ragglar fram som om han var drucken. Han kämpar med balansen och benen som ideligen vill vika sig under honom.

Adam räcker valpen en bit torkad fisk. Hunden bänder och sliter med sina små mjölktänder men lyckas inte tugga det sega köttet.

Förvånad ser Adam hur Felicia tar en bit och stoppar det i sin egen mun. En lång stund tuggar hon det innan hon tar ut det ur munnen och ger valpen, som genast gapar efter mer.

När Arion kommer ser han jagad ut.

– Adam, du har väl inte varit där borta, på andra sidan kullarna?

– Nej, ljuger Adam snabbt.

– Bra! Vi måste iväg! Nu! Genast!

Arion vänder dem ryggen medan han dricker några snåla klunkar av det minskande förrådet av färskvatten. De har inte tid med några diskussioner om Adams olydnad.

Inte en levande själ någonstans. Någonting måste ha exploderat där borta. Vi måste iväg! Genast!

I detsamma känner han beröringen av något mjukt mot benet. Den gula valpen stryker sig emot honom.

– Jag hittade honom bakom en buske här på stranden, ljuger Adam. Han inser att sanningen omedelbart skulle döma den lilla hunden till döden.

Blickar byts mellan Arion och Felicia.

– Han får min mat! fortsätter Adam ivrigt. Och sen när han blir större kan vi ha nytta av honom!

Adams ögon är stora och förväntansfulla.

– Han kan hjälpa oss att jaga sen! Och man sover bättre om det finns en hund …

Felicia böjer sig ner och klappar den lilla hunden.

– Han kanske faktiskt kan vara till hjälp. Så småningom.

Skyndsamt kommer de iväg. Bort från den frätande lukten och den döda staden.

Adam sitter med korslagda ben och den lilla hunden iknäet. Lycklig över att ha någon som slickar honom i ansiktet så att det kittlas. Någon som ser honom djupt i ögonen och viftar på svansen så att hela kroppen rör sig.

Arion ser ut över vattnet och minns Kanas gula tik Unni som försvunnit tillsammans med sin matte. Han föreställer sig hur det måste ha gått till den morgonen: Hunden och kvinnan går långsamt ut i vattnet. De balanserar på de vassa stenarna. Båda vet vad de tänker göra. Först simmar de bara lugnt bredvid varandra som de gjort så många gånger tidigare. Undrar hunden om de i alla fall inte ska vända om snart? När Kanas andhämtning blir tung och mödosam – ser de ett ögonblick in i varandras ögon då? För att ge varandra det yttersta modet? Han tror inte att det behövdes. Oron låg dagar och nätter tillbaka i tiden, nu fanns bara vissheten att ingenting annat återstod.

3.

D agen därpå kräks valpen.

– Den är inte van vid vår mat, försöker Felicia lugna Adam.

Men trots att valpen nu inte vill äta någonting alls fortsätter den ändå att kräkas. Adam ligger på knä bredvid det lilla gula hundbyltet och pratar lugnande.

– Du är snart frisk ska du få se! Ta det bara lugnt och sov!

När valpen kräks igen tystnar Adam. Han tar lite havsvatten i handen och stryker den över pannan.

I kvällningen närmar de sig en ö omgiven av vassa klippor. När de väl lyckats ta sig förbi finner de en naturlig hamn med en alldeles lugn vattenyta.

För säkerhets skull stannar de den här natten ombord på flotten.

När de andra två har somnat reser sig Arion. Försiktigt lirkar han loss hunden ur pojkens famn. Men valpen gnäller oroligt i Arions händer. Genast vaknar Adam och trevar efter sin hund.

– Vad tänker du göra?

– Jag ska bara se hur hon mår … sov du!

– Du tänker kasta henne i havet!

– Hunden är sjuk, den kan smitta ner oss alla tre. Det vill du väl inte?

– Ge mig den!

Pojken kastar sig över Arion. Han slåss för valpens liv.

– Mördare! Mördare!

Felicia vaknar och sätter sig upp.

– Har den en sjukdom är vi redan smittade, säger hon och ser Arion bestämt i ögonen. I morgon kanske den är bättre. Annars får vi besluta då vad vi ska göra.

Motvilligt lägger Arion tillbaka valpen i Adams famn. Pojken vänder sig ifrån honom, han lägger sig på sidan med hunden hårt tryckt intill sig.

Före soluppgången tar de sig ut från det mörka klipprevet. Nattkylan hänger kvar i dimman över vattnet. Pojken sitter med valpen i knäet. Felicia böjer sig ner över dem och lägger handen på hundens nos. Den skära tungan kommer fram och slickar hennes fingrar. Matt viftar den på svansen men är för trött för att resa sig upp.

– Hon är snart frisk! Nosen är sval nu!

Adam ler och stryker sin hund över huvudet.

– Hon ska heta Vänni. För att hon är min vän.

– Ett fint namn. Hon kommer att gilla det!

Och för första gången på länge får Adam en lång, varm kram av Felicia. Hon har den där märkliga doften i sitt hår. Samma doft som Kana hade. En lukt av blommor och kryddor. I långa drag drar han in den i näsan.

Sen ler han mot henne.

Solen kommer mödosamt över horisonten och lyckas till slut jaga undan dimmorna.

Långt bort syns konturerna av något som skulle kunna vara farkoster. Mörka siluetter mot den klarnande himlen.

– Hallå! Vänta på oss! skriker pojken vild av glädje.

– Det måste gå fortare! skriker han och ser på det slappa seglet. Men hur otålig han än är finns ingen vind denna dag.

Arion och Felicia sätter sig vid årorna.

– Fortare! skriker Adam. Ta i mer!

Framåt kvällen närmar de sig tre flottliknande båtar, de slaka seglen hänger fransiga på masterna. Ingenting tycks röra sig ombord.

Arion känner oro. Varför ger sig ingen till känna trots att de ropar och viftar? Varför besvarar ingen deras anrop?

– Vi väjer! bestämmer han.

Felicia ser på honom.

– Vill vi inte veta något om var vi är?

– Jag tror inte att det finns något levande på de där båtarna … svarar Arion sammanbitet.

– Kanske de är rädda? De kan ju inte veta vad vi är för några.

Felicias blick försöker tränga in i farkosterna där framme. Måtte det finnas någon levande människa där!

– Du tror alltid bara dåliga saker, säger pojken trotsigt och blänger på Arion. Han smeker valpens nos som nu är sval och fuktig igen.

När de är så nära att de kan se kringspridda kokkärl och filtar på däcket till den närmsta flotten ropar de igen.

– Ni ser, säger Arion och vill äntligen få de andras medgivande så att han kan lägga om kursen. Ingen finns ombord!

Men Felicia har redan gjort sig beredd att hoppa över till den närmsta flotten. Hon håller ett kraftigt rep i händerna, innan hon hoppar räcker hon ena änden till Adam. Arion iakttar hur hon lägger fast repet kring den främmande flottens mast, han tycker inte alls om det.

Försiktigt skjuter Felicia upp dörren till den lilla överbyggda kajutan. En sötaktig lukt tvingar henne att backa. Ur filtarna sticker ett par blåröda, uppsvullna fötter fram.

Hon backar ut ur kajutan och skyndar sig att lossa repet från masten. Så fort hon är tillbaka på deras egen flotte stoppar hon händer och fötter i vattnet.

– Varför letade du inte efter mat? frågar Adam anklagande.

– Det låg en död och uppsvullen man där inne. Hans fötter var