I skuggan av berget

By Cannie Möller

Tom vet att hans föräldrar kommer bli besvikna på honom, men han kan inte hålla sig. Han kan bara inte sluta stjäla. För att slippa se föräldrarnas besvikelse, beslutar sig Tom för att fly hemifrån. Under flykten kommer han inte vara ensam, eftersom han får sällskap av Lisa, en sexårig flicka som han träffat på lekplatsen. Dock får flykten ett kortvarigt liv, då Lisas mammas oro gör att man bildar en skallgångskedja för att leta rätt på dom. När de väl blir upphittade, vet Toms föräldrar att det inte längre går att undvika problemet. Något måste göras för att sätta stop på sonens rebelliska beteende. Pappa John bestämmer att han och Tom ska åka till fjällen, för att tillsammans bestiga Kebnekaise. Fjällvandringen kommer att ha en uppvaknande effekt för hela familjen, framförallt när det oförutsedda sker. John försvinner och inte ens fjällräddningen tycks kunna hitta honom. Tom orkar inte längre sitta och titta på. Han måste hitta pappa!-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 8, 2021
• ISBN: 9788726874617

Book preview

Kapitel ett

Tom stod i hallmörkret. Därute var det tyst. Det var konstigt så långt borta pappas röst verkade vara. Han satt i vardagsrummet och pratade med mamma. Det var han som pratade, mamma som var tyst och lyssnade. De hade inte märkt när han gick ut.

Det luktade vinterkläder i hallen. Mamma hade ännu inte haft tid att hänga upp täckjackor och vinterrockar på vinden. Fast det redan var juni.

Snabbt stack han ner handen i mammas kappficka. En tia. I Mats jackficka låg det en femtilapp och tre tior. Först tog han femtilappen och lät tiorna ligga. Sen bytte han snabbt: femtilappen måste få ligga kvar, tiorna skulle Mats ha lättare att glömma bort.

I pappas mockajacka låg bara en hög enkronor. Parkeringspengar. Han vågade inte ta fler än tre. Det skulle nog inte märkas. Kronor gick åt snabbare än man kunde förstå!

På vägen ut fick han syn på sig själv i hallspegeln.

Eller var det verkligen han?

Ett blekt ansikte med två stirrande ögon i.

Det var nog inte han. Någon annan stal pengar i hallens mörker.

En stund senare, när han borstade tänderna framför toalettspegeln, då var det han igen. Han log mot sig själv med munnen full av vitt lödder. Låtsades att en snäll tant stod framför honom och sträckte fram en hel hög med pengar.

Köp dej nåt som du verkligen vill ha! skulle hon säga.

Tack så mycket! log han tillbaks mot spegeln. Tack snälla tant!

Tom vände sig häftigt. Som om något träffat honom i ryggen. Och där stod pappa. I den öppna badrumsdörren. Hur länge hade han stått där? Pappas ögon var som röntgenstrålar. De trängde igenom allting. Hade han sett allt?

Värst vad du borstar tänderna länge i kväll? John såg på sin son. Tandkrämslödder och stora förskrämda ögon. Varför var han rädd? Varför stirrade han bara, utan att säga något? Och så upptagen av sin spegelbild hade han varit att han inte hört när badrumsdörren öppnades. Som om han befunnit sig i en annan värld.

Är du klar snart? John la handen på sonens axel, försökte vara vänskaplig, vardaglig. Ändå ryckte Tom till som om han fått hett vatten på axeln. Han spottade ut tandkrämslöddret, gurglade sig snabbt, fick upp tandborsten och muggen på hyllan vid handfatet.

God natt! Han var ute ur badrummet så snabbt att det blev som ett hål i luften efter honom. John suckade och märkte att han var väldigt trött. Det där hålet i luften hade gjort honom trött.

Pappa och mamma hade burit på sina misstankar länge. Men inte velat tro att det kunde vara sant. Att just de skulle ha en son som stal. Men när mamma för tredje gången märkte att det fattades sedlar i hennes handväska och när Mats kom rusande och sa att någon tagit en hundralapp som han haft under väckarklockan, då riktades alla misstankar mot Tom.

Han blånekade förstås. Höll på att driva dem till vansinne allihop.

Vi vet att det är du som har tagit pengarna! Erkänn! vrålade pappa.

Men på alla deras böner och hotelser hade han bara svarat: Jag har inte tagit några pengar! Han tyckte själv att det lät enfaldigt. Men det gick inte att bekänna. Tungan vägrade. Han hade drömt om det på nätterna. Att han rusade fram till mamma och vrålade: Ja! Det är jag som har tagit pengarna! Förlåt mej! Jag ska aldrig göra så mera! När pappa hade sagt att allt skulle vara glömt och när mamma slagit armarna om honom hade han nästan kissat på sig i sömnen av lycka.

Lyckokänslan hade funnits kvar när han vaknade. Han hade trott att allt verkligen var över, att han bekänt, att han aldrig mer skulle behöva treva i hallmörkrets fickor. Aldrig mer känna skräcken när han hörde fotsteg som närmade sig. Aldrig mer vara tjuv.

Sen hade han märkt att armarna som kramade honom så hårt i sängen, det var inte mammas armar, det var hans egna. Han låg ensam i sitt svettiga uppvaknande och visste att han skulle bli tvungen att fortsätta spelet. Tills han stupade. Eller flydde. Fanns det ingen annan utväg?

Han visste inte. Bara att pappas blick gjorde det omöjligt att säga sanningen. Så länge han klarade av att neka kunde han spela ett spel också inför sig själv:

att han var utsatt för en fruktansvärd orättvisa

att det skulle komma en dag då pappa och mamma skulle få ångra sig.

Han köpte en free-style, chokladkakor och en kniv som inte bara var en kniv. Nästan allt en människa kunde behöva fanns i det lilla skaftet. Konservöppnare, sax, en såg, en nagelfil, korkskruv, kapsylöppnare, ett smalt knivblad och ett kraftigare. Med den här skulle man kunna klara sig länge, tänkte han. I vildmarken. Om man skulle bli tvungen. Tvungen att fly.

Det var första gången han tänkt så. Han blev nästan skrämd själv: att bli tvungen att fly. Vilka blev tvungna till det? Bara mördare och rånare och tjuvar. Tjuvar! Alltså såna som han. Ensam och jagad, så skulle det bli. Ensam.

Kniven hade kommit väl till pass.

Eftersom han verkligen blev tvungen att fly.

Han hade insett att det inte fanns någon annan utväg.

Men han slapp ensamheten.

Det var något märkligt med den där flickan. Först hade han tyckt att hon var väldigt påflugen och besvärlig. Hon hade bara gått raka vägen fram till honom där han låg i gräset i lekparken och lyssnade på sin nya free-style. Hörlurarna satt djupt i öronen och musiken fyllde hela hans kropp. Han hade just börjat glömma allting, han höll på att uppgå i musik, bara bli en varm gungande våg. Då hade han sett att någon stod framför honom. En liten unge som öppnade munnen och pratade. När hon aldrig gick därifrån tog han till slut lurarna ur öronen och hörde hennes lilla envisa röst: Får jag smaka på din chokladkaka? Motvilligt bröt han en bit av kakan och räckte henne. Bara för att han blev så överrumplad. Hade han sansat sig hade han bett henne dra iväg. Vad hade han med en småunge att göra? Vad brydde han sig om ifall hon började tjuta!

Sen ville hon lyssna i hans lurar. Det fick hon.

Han tänkte be henne dra åt helvete och låta honom vara ifred. Istället skrattade han åt henne. Hon rynkade pannan och koncentrerade sig på musiken. Som om det gällde att uppfatta ett meddelande från en annan planet i lurarna.

Utan att han förstått riktigt hur det gått till satt han plötsligt med en smutsig plastpåse i knäet. I den hade hon sina skatter. Några mystiskt formade stenar och glasbitar. Trasiga snäckor och bleknade stjöstjärnor. Och hela tiden berättade hon. Det var något besvärjande i den där lilla flickrösten. Han måste lyssna.

Det där är månstenar! sa hon och höll fram några små blåskiftande bitar.

Månen har tappat ner dom över jorden! Dom finns överallt – fast man måste se efter ordentligt, dom kan ju vara gömda! Hon tittade övertygande på honom. Spände sina grå ögon i hans, som om det var ytterst viktigt att han förstod det där med månstenarna. Särskilt fullmånenätter blir det fullt av dom här på jorden. För det är då månen släpper ner dom!

Han märkte att han satt och nickade åt hennes ord. Då såg hon nöjd ut. Hon log och la en vackert formad kristallkläpp i hans hand.

Den har suttit i kungens kristallkrona!

Han tänkte skratta men då blev hon så allvarlig att han kom av sig.

En dag när dom hade storstädning på slottet blåste kristallkläppen ut genom fönstret. Rakt ut på gatan for den och där gick jag! Var inte det tur?

Joo, medgav Tom, det var tur. Han skrattade för sig själv, var fick en sån där liten unge allt ifrån? Då skrattade hon också. Sen spände hon ögonen i honom igen och blev allvarlig.

Men vet du vem det inte var tur för? Det visste han inte.

För kungen förstås! Hans kristallkrona hänger ju snett nu! Han är säkert rasande för det. Och tänk om han lovar en jättestor hittelön till den som kan lämna tillbaka hans kristallkläpp!

Då kan ju du bli rik! sa Tom uppmuntrande.

Flickan mulnade. Hennes mun blev mindre än ett russin och ögonen blev svarta.

Skulle du förråda mej då? För att få hittelönen? Skulle du gå till kungen och säga att du vet vem som har hans kläpp? Skulle du det? Svara!

Det är klart jag inte gör, sa han generat. Han kunde inte förstå varför hon blivit så upprörd. För en värdelös liten glaspryls skull.

Motvilligt följde han med henne till sandlådan. Först grävde han bara lite för syns skull. För att hon skulle bli på gott humör igen. Men när sandslottet började ta form blev han inspirerad. Mindes de vindlande trapporna och vallgravarna han byggt förr. Hon var överväldigad. Aldrig hade hon varit med om att bygga ett sånt slott! Högtidligt tog han kristallkläppen ur hennes påse och satte den högst upp i mittentornet.

Först när det var klart hade han tittat upp. Runt omkring sandlådan stod grönsnoriga småungar och svettiga mammor som lagt ifrån sig stickningarna. Alla hade berömt slottet och lett mot dem. Alla utom en mamma som såg stram och allvarlig ut. Det var flickans mamma. Hon tog dottern i handen och sa att de måste skynda sig hem och laga middag. Det var sent, sa hon. Fast klockan bara varit lite över fyra. Han stod och såg på deras ryggar som försvann. Flickans bruna hår hoppade och dansade runt huvudet när hon gick. En gång hade hon vänt sig om och vinkat åt honom, det hade gjort honom glad.

Sen gick han förbi lekparken ganska många gånger. Hon sken alltid upp när hon fick syn på honom. Mamman satt för det mesta på bänken försjunken i någon bok. Hon tuggade på en blyertspenna och gjorde då och då anteckningar i boken. Han kände på sig att hon inte gillade hans närvaro.

Chocken kom den dagen när han hade köpt en docka.

Hon blev överlycklig. Kunde nästan inte tro att det var sant. Rusade till sin mamma på bänken för att visa dockan. Där han stod kunde han se hur mamman reste sig upp, vände på dockan, granskande. Sen gick hon långsamt fram mot honom. Hon log men rösten var som is. Under hennes blick var han som en fisk på kroken.

Hon får inte ta emot en sån här dyr docka av dej! Det förstår du väl?

Det förstod han inte.

Lämna nu tillbaks dockan till pojken, Lisa! sa hon till flickan.

Det var på det sättet han fick veta vad hon hette. Med blicken nere i sanden räckte hon över dockan till honom. Han hörde att hon andades ryckigt, som om hon försökte låta bli att gråta. Hon ville stanna och leka men det fick hon inte.

Han var rasande över att bli så förödmjukad och misstrodd. Den där mamman behandlade honom som om han var en liten stickande och obehaglig insekt. Något som man kunde slå på med flugsmällan. Något man kunde trycka till mellan tummen och pekfingret.

Katastrofen kom samma kväll. Mats hade sett honom när han köpt dockan. Pappa hade varit i skolan, talat med magistern, öppnat bänken, hittat ficklampan och kniven.

De stirrade på honom. Frågade och frågade. Han satt som musen i fällan. Luften höll på att ta slut.

Det var nu han måste bestämma sig: att gå under eller att fly.

Nästa dag var en lördag. Han hade sovit dåligt men gick ändå upp före alla andra. I köket letade han snabbt fram