Eldflagor

By Sonja Pleijel

Vem är Ati egentligen? Är hon javanesisk eller holländsk? Andra verkar kunna avgöra detta bara genom att titta på henne – hur kan det då vara så svårt för henne själv? Frågan om identitet blir ännu mer brännande nu under kriget på Java där människor ställs på olika sidor.Jim är soldat för den holländska armén på Java men börjar fråga sig vad kriget egentligen innebär, både för landet och för honom själv. Vad är det han krigar för i slutändan?Av en slump träffas Ati och Jim och snabbt börjar deras två livsöden att vävas ihop.Eldflagor är den tredje fristående delen i Sonja Pleijels serie Atlasfjärilen.Atlasfjärilen är en serie om ön Java under andra världskriget, som var en del av den holländska kolonin Nederländska Ostindien. Genom olika personöden gestaltas konflikt och krig och hur relationer skapas och förändras när man lever i en sådan miljö. Alla delar kan läsas fristående.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 24, 2019
• ISBN: 9788726036305

Book preview

Sonja Pleijel

Eldflagor

Saga

Eldflagor

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1976, 2019 Sonja Pleijel och SAGA Egmont, an imprint of Lindhardt og Ringhof A/S Copenhagen

All rights reserved

ISBN: 9788726036305

1. E-boksutgåva, 2019

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren.

Lindhardtogringhof.dk

Saga är ett förlag i Lindhardt og Ringhof, ett förlag inom Egmont-koncernen

1

Den här dagen började som alla andra.

Långt innan solen visade sig var byn i bergssluttningen vaken. Långt innan nattdimmorna hade lyft bröts stillheten av glada tuppfanfarer, av hundskall och barns skratt. I gryningsdagern, som snabbt skiftade från grått till allt klarare blått, rörde sig dunkla figurer på bystigen, kvinnor och barn upp till källan för att bada och hämta vatten, pojkar med plogen och vattenbufflarna ner till risfälten, män med fjädrande bärok över axeln ner mot landsvägen och torget i närmsta lilla stad.

Långt innan solen var framme satt hon på sin plats i durianträdet och spanade upp mot bergets topp. Det var kyligt och daggvått i det höga trädet och man rev sig lätt på de stora taggiga frukterna, men högt här uppe var hon skyddad mot syner som hon inte ville se, mot röster som hon inte ville höra.

Ati! Ati!

Ja, ropa du bara, tänkte hon. Jag tänker inte hämta vatten, inte tvätta kläder, inte skörda och tröska och koka ris och kånka och knoga som ni andra. Jag hör inte hit, mormor, jag hör inte hemma i din by. Jag bor bara här för tillfället!

Nu . . . Nu blossade himlavalvet bakom det höga berget upp i brand. Och så pressade sig solens ofantliga röda klot upp över den nakna vulkankäglan, högre, högre, ända tills hela världen med de skogklädda kullarna och bambudungarna och risfälten blev ett flammande eldbål.

Och så kom den fuktiga, ångande värmen. Soldiset blev grällt och flimrande.

Först när vulkankäglan hade klätt sig i sin krans av ulliga morgonmoln klättrade hon ner ur trädet. Byn verkade öde när hon gick igenom den. Alla arbetsföra människor knogade nere på risfälten eller någon annanstans. Kvinnorna hade tagit småbarnen med sig, de enda levande varelser som var kvar förutom de svarta grisarna, de flöjtande burfåglarna och skrockande hönsen var några gamla människor som inte kunde gå, knappast längre se. Där satt de i skuggan under sockerpalmen och tuggade sin eviga betel, medan de med sina darrande händer försökte fläta en korg som säkert aldrig skulle bli färdig. Gamla människor, usch!

Så tänkte Ati, där hon nu satt under ett bananträd utanför sin mormors lilla bambuhus och håglöst stirrade i marken. Ja usch, vad allting var trist. Ingenting fanns att göra, ingen att prata med, ingen som brydde sig om hur hon hade det. Och allt det bara för att det var krig någonstans långt bort. För ett krig som säkert aldrig skulle komma, inte på allvar, måste hennes föräldrar arbeta i försvaret någonstans i fjärran. För ett overkligt krig skulle hon själv behöva bo – evakuerad hette det – i en eländig infödingsby där hon inte hörde hemma och leddes ihjäl. Varför hände aldrig något?

Då hände något.

Plötsligt fastnade hennes blick vid sju små vita stenar, som låg i en halvrundel alldeles intill henne på marken. Sju vita små stenar i en prydlig halvcirkel. De kunde väl ändå inte ligga så av en slump? Någon måste ha lagt dit dem. Vem? Varför?

Och så var minnet över henne som en blixt. Häromdan hörde hon sin mormor säga till en annan kvinna: I dessa oroliga tider får man nog gömma sina värdesaker på en säker plats.

Värdesaker? I mormors hus hade då aldrig funnits minsta sak av värde. Fast, man kunde ju inte veta . . .

Nu flög Ati upp. Med ivriga händer plockade hon undan de sju små stenarna, körde händerna djupt ner i den mylliga jorden och fick efter en stund fram ett litet metallskrin. Det var ett enkelt litet skrin av ungefär samma sort som hon själv förvarade ordentligt låst i ett hopknutet bylte under sin bambubrits inne i huset. Också mormors skrin var låst, men . . .

Hastigt prövade hon den lilla nyckel som hon själv alltid bar på sig i en snodd runt halsen, och ja, hennes nyckel passade, det gick att öppna mormors skrin! För detta måste vara mormors skrin med värdesaker, det låg ju nergrävt alldeles utanför hennes hus!

Med andan i halsen fällde Ati upp locket. Värdesaker? Där låg bara en liten tygpåse, och i den påsen fanns bara en sammanlänkad rad av fyra silverbroscher, och så några gamla guldmynt. Broscherna var väl inte så dyrbara, de var helt vanliga kabajanålar. Men guldmynten! Vad kunde de vara värda? Ett ögonblick var det som om hon tänkte ta dem och springa och låsa in dem i sitt eget lilla skrin i byltet under bambubritsen, det bylte som hon skulle ha med sig när . . . om . . . ifall att . . . Men något höll henne tillbaka. Vad då? Just som hon skulle lägga tillbaka påsen såg hon att det låg ett mögelfläckat kuvert längst ner i skrinet. Ett kuvert i mormors skrin med värdesaker? Vad . . .

Det som hon drog fram ur kuvertet var ett blekt och till hälften fuktförstört fotografi av en ljushyad man med ljust hår, ljusa mustascher och ljusa ögon. Han var klädd i en vit tropikkostym och höll en vit solhjälm i handen. Den mannen var europé!

Långsamt gick sanningen upp för henne. Mannen på fotografiet kunde inte vara någon annan än hennes morfar, den man som hon aldrig hade träffat och som ingen någonsin talade om. Men hon visste ändå. När mormor var mycket ung var hon tjänarinna åt en vit man på en kaffeplantage. Men hon var inte bara hans tjänarinna utan också hans hustru kunde man väl säga, för han fick ett barn med henne. Så skickade han iväg både henne och barnet när han skulle gifta sig med en annan kvinna, en som kom från Europa. Det var väl nu inte så konstigt. Sådant hände ju ofta och hände än. Men . . .

Något hände inom Ati där hon satt med fotografiet i handen. Hon hade aldrig tänkt särskilt mycket på sin morfar, men hade hon inte på något sätt alltid varit stolt över honom? Var det inte tack vare honom som hon hade blivit förmer än en vanlig inföding? Men, när man tänkte efter, hade han väl egentligen varit någon att vara stolt över?

Med något hett och brännande bakom ögonlocken vände hon på fotografiet, och så läste hon de blekta bläckorden på den fläckiga kartongskivan. Där stod, på malajiska men med västerländska bokstäver: Till Muriah. Med tack för de goda åren.

Muriah. Mormors namn. Tillsammans med Muriah hade han goda år. Tillsammans med Muriah fick han ett barn. Hur kan man förneka den som är mor till ens barn? Hur kan man överge sitt eget barn och de barn-barn man skulle ha fått en gång? Att överge så, är det inte det skamligaste man kan göra?

Med ens vaknade Ati upp ur sina tankar. Hon hörde en röst! Brådskande sköt hon fotografiet tillbaka i kuvertet, lade det och tygpåsen i skrinet och grävde ner alltsammans igen, stampade hårt till det översta jordlagret och lade tillbaka de sju små stenarna så som de hade legat förut, i en halvcirkel. Så där ja, där låg nu mormors så kallade värdesaker begravda precis som förut. Där låg något annat begravt också. För alltid.

Nu hörde hon rösten igen, det var en sjungande röst, en ung, en kvinnas. Fanns det en ung kvinna kvar i byn mitt i risskörden? Rösten kom från Sendoks hus, och den lät så glad, på ett oförklarligt sätt drog den henne till sig. När hon smög sig fram och försiktigt kikade in genom bambuhäcken utanför bonden Sendoks hus fick hon syn på Siti, Sendoks unga hustru. Hon satt på huk vid sin batikställning på den lilla gårdsplanen och målade med pipen på sin lilla vaxkanna upp ett mönster på det ofärgade tygstycket som hängde över ställningens övre tvärslå. Tyget skulle bli en barnsarong, det förstod man av storleken. Ja, Siti väntade barn, det syntes lång väg.

Omigen hände något inom Ati. Siti såg så nöjd ut, ett glädjens skimmer låg över hennes runda bruna ansikte. Hon var sexton år och väntade redan barn. Var det det hon var så glad över? Men Siti var alltid glad, hon hade nog aldrig tråkigt. Var det för att hon visste vart hon hörde? Asch, vart hörde Siti då? Till en namnlös liten infödingsby bland bergen, till en fattig javanesisk risbonde. Var det något att vara glad över?

Plötsligt steg Ati in på den lilla gården. Häpen lyfte Siti på huvudet. Vad ville Ati, den främmande flickan som var ma Muriahs dotterdotter? Ati var en stursk och högmodig flicka som behandlade byns invånare som luft. Och till sist hade också byns människor kommit att behandla henne som luft. Vad ville hon nu?

Vad ska det bli för mönster? frågade Ati och pekade på tygstycket som hängde på batikställningen. Ett ögonblick tänkte Siti bara vända ryggen till utan att svara. Men det fanns en sådan underligt vädjande klang i Atis röst.

Ett pojkmönster, svarade Siti och ritade med det uppvärmda flytande vaxet ur pipkannan upp ett par snedställda ränder med kantiga figurer emellan. Det mönstret skulle finnas kvar som ljusa konturer när man sedan doppade tyget i ett färgbad. Men nog hade väl Ati reda på det? Nej, det var nog inte för att prata om batik som hon kom in.

Varför är du inte nere på fälten och skär ris? frågade Ati nu.

Jaså, det var det! Siti svarade inte genast. Det var klart att hon i vanliga fall skulle ha hjälpt till med risskörden. Det gjorde också havande kvinnor, och det ända fram till att de kände att födslotimmen var inne. Men idag . . . Fast ingenting av det angick Ati!

"Varför är inte du nere på fälten och skär ris? fräste Siti med ens. Äta ris, det kan du,