Katarinas arv

By Sonia Strömberg

Alla i byn vet vem Katarina är. Hon är oäktingen vars pappa var en kvinnotjusande predikant och vars mamma tog livet av sig i älven. Vore det inte för morfar Elis skulle hon aldrig stå ut. Det är kanske inte så konstigt att det därför känns som att framtiden rinner henne ur händerna när morfadern plötsligt går bort. Vad händer med henne nu? Kommer hon kunna fortsätta studera? En överraskande upptäckt i matkällaren gör att Katarina till slut får flytta in hos sin moster Rut, som arbetar som hushållerska. Där tvingas hon göra rätt för sig, samtidigt som hon allt oftare får känslan av att vara i vägen. Hon förstår att Rut gärna vill gifta sig med sin husbonde Herman, men är han verkligen pålitlig? I närheten av gården bor den stilige Ola som Katarina blir förtjust i. Men hon kan inte helt sluta tänka på Jochen, den unge tysken som hon och morfar räddade en gång. Kommer han någonsin lyckas hitta henne?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 22, 2021
• ISBN: 9788726915266

Book preview

Första delen

År 1948

1.

Den enes död den andres bröd

När renhållningsarbetare Elis Bengtsson den här dagen lämnade den förhyrda arbetshästen till dess ägare, såg han ovanligt blek ut.

Dagens arbete hade varit det gamla vanliga.

Han hade kört från kvarter till kvarter i det lilla samhället i Tornedalen och på sin kärra skyfflat upp allt avfall man lämnat i de så kallade slaskhusen. När lasset blivit fullt hade han kört iväg med alltsammans till den stora bränngropen, där den eviga elden pyrde och en svag rökstråle sökte sig upp mot himlen. Den enda skillnaden mot föregående dagar var, att han idag hade tagit emot sitt lönekuvert för den allra sista gången.

Att arbetet var enahanda och smutsigt hade han aldrig reflekterat över. Det gav honom en inkomst och den enda stimulans, som han ansåg sig behöva utöver det dagliga kostintaget var några koppar starkt kaffe, en pris grovsnus då och då samt någon gång emellanåt ett glas koskenkorva. Han var lågmäld och fåordig till sitt sätt, men han hade för vana att fundera över mångt och mycket, och först efter en lång tankegång brukade han säga sin mening om saker och ting.

Under krigsåren hade den här delen av Sverige varit mycket väl bevakad. Han hade blivit upprörd, när han vänt blicken mot den andra sidan av Torneälven, och sett bränderna som tyskarna åstadkommit i grannlandet. Nära femtiotusen finska flyktingar hade under den tiden sökt sig över till Sverige och han hade därvid gett många av dem tillfälligt härbärge på sin vind.

Bengtsson var kortvuxen och relativt finlemmad. Nu var han fyllda sextionio år, en sliten trashank med ett ansikte som var tärt av åren, av vinden, kylan och av bekymmer. Så traskade han mot hemmet, det lilla omålade huset på kullen som till hans förtret stod på annans mark. Det hade från början varit bageriägarens uthusbod, men när denne för många år sedan övergått till ett annat yrke hade Elis fått överta det. Trots att det fallfärdiga rucklet endast innehöll ett rum, en sovalkov och ett litet kök hade dock där tidvis bott inte mindre än sex personer.

Det var i början på juni månad, det var lördagseftermiddag och det märktes på många sätt att helgfriden nalkades. Tobakshandlaren hade dragit ner gardinen för ytterdörren. Maria, hon med den stora stickmaskinen som hon drog av och an dagarna i ända, satt utanför huset på trappan och sög på en liten kort pipa. Hon nickade åt Elis där han kom lunkande framåtlutad och till synes med tankarna på annat håll.

Så snart att han kommit innanför dörren i sitt eget hus, stack han handen i fickan och tog fram lönekuvertet. Högt för sig själv sade han sedan

- Så var det med det. Ajöss med körningen. Sista gången man grävde bland käringarnas slask och sista gången man kunde hitta ett och annat att ta vara på. Nu får Nikulas pojke ta över. Den där yngste pojken i familjen som har gått och tittat snett på mig sedan lång tid tillbaka. Han som lär ska använda en speciell lastbil till det här ändamålet. Fint ska de vara minsann. Så fort att en annan lägger av, så ska de bli förändringar men om det blir bättre eller sämre… ja den som lever får se. Nu blir man kanske sittande där man sitter. Men det förstås, en och annan sik i Torneälven skall man ju ta sig. Om bara inte bagarn vore så otålig och vill ha igen marken, så skulle ju allt vara frid och fröjd. Då kunde jag ha tagit det lugnt på livets höst.

Det fanns tre små fönster i rummet och vid det ena stod ett stort slagbord med fyra stolar runt om. Endast en av stolarna gick an att sitta på, två saknade ryggstöd och på den tredje satt detta fast så dåligt, att om man tog i det, så följde alla de sju ryggstödspinnarna med. Fönsterna hade inga gardiner, på golvet låg några mörka trasmattor och i det ena hörnet av rummet stod en stor obäddad tvåvåningssäng. I ett annat hörn fanns en utdragssäng och ett skåp, där färgen för länge sedan var avflagnad.

Rummet innehöll endast två saker av värde. Den ena var en mycket vacker pendyl, ett väggur i mahogny med inlagda bitar av mosaik. Den andra saken var en stor tavla, som visade den svenska fjällvärlden när den var som allra vackrast. Konstnären var en känd same.

Av rummets tre dörrar ledde den ena till sovalkoven, den andra till köket och den tredje ut till trappan. Farstu saknades i huset.

Han hade precis satt sig till rätta vid bordet när det oväntat knackade på dörren. Fastän han inte svarade på knackningen öppnades dörren ändå och sonhustrun Liisa blev synlig.

Han hade aldrig kunnat ha fördrag med henne. Och nu stod hon där framför honom med, som han tyckte, den vassa näsan, de gråbleka kinderna, de bruna stickande ögonen och de hårt hopknipta smala läpparna. Hon hade satt den ena handflatan i sidan och den andra handen var nedstucken i kappfickan.

Ingen av dem sade något, inte förrän Liisa satte sig vid det stora bordet och spände ögonen i honom.

- Nåå, hur blir det då?

- Det som är skrivet är skrivet. Inte ett öre utöver laglotten borde ni ha, Johannes och du. Blir det något över sedan jag gått hädan, så skulle egentligen jäntstackarn ha det.

- Ph. Jäntstackarn. Jäntstackarn å jäntstackarn. Varför har hon mera rättigheter än vi? Får hon inte gå i skola kanske. Realskola till och med. Fick han det kanske, sonen din? Johannes.

- Dom säger ju att hon har huvud till att läsa med.

- Inte har hon då fått det efter Sara, inte. Men det är klart, predikanten som var när dotter din, han hade förstås huvet på skaft han, annars skulle han väl inte ha fått omkull så många jäntor och käringar. Det sägs att han skall ha…

- Tig med dig nu!

- Johannes säger, att eftersom Sara är död så är vi tre stycken om arvet. Rut, Rakel och vi. Rakel har så hon tiger. Att vara gift med en bankman är inte fy skam det inte. Listig var hon i alla fall som ställde det, så att han var tvungen att gifta sig med henne. Hon var ju på överblivna kartan vet jag, rena rama glasberget. Hur som helst så har hon sitt på torra land, medan vi…

- Jäntan är arvsberättigad i rakt nedstigande led eftersom hon är Saras dotter. Det har landsfiskalen sagt. Och om du hade fått ändan ur vagnen någon gång och hjälpt till i rökeriet erat, hade ni haft det gott ställt nu. Men både du och Johannes är mycket för å supa, och då kan ni faan i mej sitta där ni sitter.

- Han har inte mycket mål i munnen annars, men svära det kan han då. Hur mycket har han egentligen på kistbottnen? Skall allt bli jäntans kanske?

- Om man ingen kista har, så kan man ingenting ha där heller.

- Och sedan då, hur blir det när han skall på hemmet?

- Ut härifrån ut, säger jag.

Högröd i ansiktet av ilska hade Elis rest sig från stolen och när han hötte med näven åt henne, slank hon snabbt och slokörad ut.

När dörren stängts satte han sig igen och tänkte över sonhustruns ord. Trots att så många år hade gått sedan det olyckliga skett, var det ännu brännbart stoff och gjorde ont, när någon berörde det.

Hade det kunnat avhjälpas, tänkte han. Vems fel var det egentligen? Esters? Ja, kanske att Ester hade någon del i det, för det var ju i alla fall hon som tog med Sara till bönemötena. Och hade inte predikanten fått lust till Sara, tror jag säkert att Ester själv hade varit ett minst lika lättfångat byte. Religiös gav hon sig alltid ut för att vara. Hon var ju alltid så stolt över det namn hon blivit kristnad till, och jag minns att hon var absolut bestämd på den punkten, att alla de fyra barnen också skulle ha namn från bibeln. Barnen ja, Rut är väl den som har fått slita mest ont. Att ännu, vid fyrtioett års ålder, fortfarande få tjäna piga är nog inte vad hon hade hoppats på. Rakel däremot har ju haft tur som fått fatt på sin man. Egendomligt var det då, att den första personen som han mötte i de här trakterna var just hon. Hon var ju anställd hos den där polisen, och var den som öppnade dörren, när han kom för att anmäla sin ankomst till Sverige. Och nu har Rakel hunnit vara gift i Haparanda i tolv år och har två barn. Helmut är så rak i ryggen som skulle han ha svalt en eldgaffel, och stoltheten har han tydligen också överfört på henne. Det är inte många gånger som jag har fått en inbjudan till det hemmet inte. Fint skall det vara minsann med siden- och sammetsgardiner, äkta mattor och pendyler vet jag. Men då, för tretton år sedan, var det inte särskilt mycket bevänt med honom inte. Han hade ju stuckit iväg från Tyskland därför att han inte ville göra värnplikten, och via en kanot hade han tagit sig ända upp i det innersta hörnet av Bottenviken. Visst har han väl varit duktig som lärt sig både svenska, finska och till och med litet lapska. Och nog hade han det väl litet hett om öronen, då vändningen kom för tyskarna och finländarna drev ut hans landsmän ur sitt land. Nä, tacka vet jag Rut, henne är det välsignelse med. Ja, så var det ju Sara då. Det blev ju som det blev. Redan efter första kvällen i kapellet blev hon som förbytt, det var som om hon vandrade omkring i trans och verkade alltid ha tankarna på annat, än det som hon sysslade med. Den där kvällen när jag fick veta att hon följt efter honom in i en bastu borde jag ha stoppat det, men det är alltid så lätt att vara efterklok. Och den där rörelsen var ju så ny här i byn, så man visste inte riktigt vad det var fråga om egentligen. Nu skäms ju alla som lät sig inledas till allt det där konstiga. Nu vill de ju inte kännas vid att de rycktes med i en extatisk väckelserörelse. Han förgjorde henne den där predikanten och inte bara henne utan många andra kvinnor också. Senare hörde man ju talas om vad som försiggick längre inåt landet. Det var ju till och med polisingripanden och rättegångar på grund av orgier och annat som förekommit. Man skrek och man gormade när man gick på vägarna, och på mötena vaggade man av och an. Stackars våran Sara i alla fall, att det gick som det gick och så kom ju då jäntstackarn. Och hustru min då, den kossan, så underligt som hon bar sig åt. När det hela började ge synliga bevis för Saras vidkommande, trodde ju Ester att flickan likt Jungfru Maria blivit bebådad av den Helige Ande. Har man någonsin hört på maken? Och när barnet blivit fött, då hade ju predikanten farit iväg för längesedan. Han skulle ta lappmarken i besittning med sina undergörande läror och det var då, som det där allra eländigaste hände. En dag stegade ju Sara rätt ut i älven tills vattnet gick över henne, och hon kunde inte räddas. Då först var det som om Ester vaknade upp och visst tog hon hand om jäntstackarn, jag kan då inte säga annat. Och så länge som Rut var hemma, var hon som en mor åt flickan. Elis satt en stund med huvudet i händerna, suckade litet och fortsatte sedan sin tankegång.

Johannes, han nöjde sig minsann inte med en flicka härifrån inte. Näädå, han sökte sig en kvinna från nordostligaste Finland. Liisa är så purfinsk som man bara kan vara. Det är gott och väl att de inte har några avkommor, så som dom bälgar i sig koskenkorvan. Där finns då inte mycket att hoppas på. Som finngubben sa, Där sauna, brännvin och tjära inte hjälper där är döden. Det är så sant som det är sagt. Hela förtjänsten på rökeriet går åt till skumpan. Det var bra, att jag sa henne ett sanningens ord idag. Nää, Rut är den enda som gör rätt för sig ordentligt.

Han gick ut för att hugga ett par vedträn till järnspisen. När han sedan var på väg in igen, såg han en skymt av den stora brusande älven och de gamla båthusen, som fiskarna använt sedan åratal tillbaka.

De ljusa sommarnätterna här i min födelsebygd kan inte ersättas med någonting annat, tänkte han. Men visst är mycket förändrat här också. Förut var det ju forsbåtarna som var färdmedlet på sommaren, nu är det mest bara vägarna som gäller. Bara vi får ha laxfisket för oss själva. Så länge som Sveriges sydligare belägna vatten var berörda av kriget, gick ju laxen till i mängder här i Torneälven. Få se hur det blir i år. Vid den här tiden brukar man börja kunna se vissa tecken på att laxen är på väg igen. Och i nästa månad kommer siken i stora stim. Då skall jag ta jäntan med mig och gå ut med håven. Så till hösten väntar nättingfisket. Jag hoppas bara att gikten ger med sig och värken slutar. Om jag skulle ta och lägga våtvärmande omslag runt armen och axeln och fetvadden om höften ikväll och ta ett par Albyl, så kanske att det är över snart. Han hällde litet vatten på potatisståndarna som alldeles nyss hade visat sig en aning ovanför jorden och mockade litet jord omkring de två vinbärsbuskarna.

De där buskarna tyckte Ester om, tänkte han vidare. De och spirean och kejsarkronorna. Och nu, när sommaren och ljuset snart är här igen, skall det växa utav bara tusan både dag och natt. Nu skall jag göra upp eld i spisen, mala bönorna och koka mig en ordentlig panna kaffe.

- Guds frid i stugan, far. Jag ville så gärna besöka far eftersom han lämnade arbetet igår.

Det är värst vad Rakel är slät i truten, tänkte Elis, vad är det fråga om idag då.

Hon sträckte ut den ena handen mot honom och i den andra hade hon en stor bukett prästkragar.

- Tack Rakel.

Hon gick ut i köket där hon hämtade en vas för blommorna och satte sig sedan på sängen.

Rakel var den av syskonen som mest påminde om sin mor. Hon hade kortklippt mörkt hår, bruna ögon och hon var så trind i figuren att varje steg hon tog tycktes vara ansträngande för henne. Nu satt hon där och tittade allvarligt på sin far.

- Det är väl en aning känslosamt i alla fall att bara sluta ett arbete, som man har haft i en massa år.

- Jo, nog är det så alltid.

- Vad skall far göra nu då?

- Fisket finns ju alltid. Siken, laxen och nättingen skall ge mig sysselsättning.

- Har far funderat på det där om hemmet?

- Jag skall inte in på något hem.

- Men bagarn vill ju ha marken tillbaka och riva stugan.

- Den dagen den sorgen.

Rakel böjde nu hela överkroppen framåt som ville hon ta sats, innan hon viskande framförde vad som varit avsikten med besöket.

- Far kanske kunde skriva huset på mig och när den dagen kommer, då bagarn sätter hårt mot hårt alltså, så säljer jag virket och far kan i stället bo på våran vind.

- Vad skulle det göra för skillnad att huset står på dig?

- Jag har ju Helmut som håller mig om ryggen, vet far. Om bagarn hellre vill köpa huset så kan Helmut ackordera sig till ett bra pris.

Elis låtsades inte höra de sista orden utan sade

- Förresten på vinden hos er, är det inte där som jäntstackarn får hålla hus?

- Ja, men Katarina får maka ihop sig. Det kostar ju att ha henne, tänk på det far. Det räcker inte med det som far betalar för henne varje månad.

- Hon hjälper väl till?

- Fattas bara annat. Skulle hon bo och äta gratis utan att göra ett skapande grand? Men om far överlåter huset på mig, så kan Helmut göra om det till en massa pengar. Hon harklade sig litet, försökte sig på ett leende och fortsatte sedan med sammetslen röst

- Far kanske kunde lätta litet på förlåten. Det är nu när våra två barn är i skolåldern, som de kostar pengar. Och det är väl roligare för far att få glädja oss nu. När han har gått bort, då kan vi ju inte visa vår tacksamhet.

- Vem vet vem som försvinner först?

Efter att det blivit tyst en stund fortsatte Elis

- Mycket tycks i alla fall vilja ha mer. Och onödigt är alltihop det där. Jag klarar mig alltid det här framöver. Och Katarina är ju färdig med skolan nu. Det är tåga i henne, och hon vill säkert ge sig iväg någon annanstans. Då kostar hon väl ingenting för er.

Nu var det Rakels tur att inte låtsas höra den sista meningen. I stället för att svara på frågan sade hon

- Ja apropå det, vi borde nog överföra förmyndarskapet över henne på oss medan tider är. Far är ju litet till åren och Helmut och jag skulle kunna ordna det bra för oss alla, bara vi hade litet mera pengar att röra oss med. Far fick nog en del pengar när han hjälpte över finnarna hit. Och efter vad vi hörde var det ju också både norrmän och en del tyskar som tog sig över.

I stället för att kommentera Rakels påstående, fortsatte Elis att tala om det ämne som de nyss berört.

- Det är jag som har ansvaret för jäntstackarn och nu skall hon tillbaka hit. Och vad beträffar pengar så får ni väl rätta munnen efter matsäcken. Det har andra fått göra före er också. Ni tycks tro att ni tillhör societeten. Inte vet jag vad mannen din har för härkomst inte, men for han sin väg därifrån, så var det väl inte mycket bevänt med det hemmet. Du bör i alla fall veta att du härstammar från småfolket på alla håll och kanter. Jag vill inte ha dig rännande här mera. Och säg du åt din Fritz, att han skall hålla fingrarna borta från mig. Stäng nu dörren. Utifrån.

Blek i ansiktet och med ilskan sprutande ur ögonen reste sig Rakel och utan ett ord till avsked gick hon mot ytterdörren.

Elis däremot satt kvar där han satt.

Nu går skam på torra land, när man får höra sådant här från de egna leden, tänkte han. Det är alltså bäst att smida medan järnet är varmt.

Han gick fram till det stora skåpet, letade rätt på papper och kuvert och skrev ett par rader på dem. Därefter började han att ordna med sängkläderna.

Man tycks redan ha vässat klorna, tänkte han, och jag är ju i alla fall inte död ännu. Alltså är det hög tid att bestämma positionen. Men konstigt är det, hur litet än en gammal stackare lämnar efter sig när han går bort, så nog skall det slitas och dras i det.

Han gick omkring i huset en stund och satte sig sedan återigen vid bordet.

Nu skall jag ha mig en stor redig jäkel brännvin, tänkte han vidare, och sedan en pris snus. Så blir det kojen en stund, för det värker ju så förbannat i armen.

Han gick åter fram till skåpet, öppnade det och tog ut en flaska och ett glas.

Så slog han sig ned på den hela stolen och fyllde glaset. När han druckit upp den sista droppen, fyllde han glaset intill brädden igen, och lät den starka drycken rinna ner genom strupen. Så kom han ihåg snusdosan som låg i rockfickan.

Han reste sig upp och efter att ha tagit två steg över golvet, rosslade han till litet och föll sedan handlöst ned framstupa.

2.

Den som söker han finner

- Skåpet har ju Rakel begärt att få och Johannes tycks redan ha hämtat bordet, byrån och porslinet. Linneförrådet är ju så gott som tomt och det lilla som finns där är ju i trasor. Och som du säkert märker så har pendylen och tavlan redan försvunnit. Så då återstår inte mycket mera än din skåpsäng och den här gamla tvåvåningssängen, som ser ut att kunna ramla ihop precis när som helst.

Så snart Rut hade fått vetskap om vad som hänt i familjen, hade hon lämnat de för dagen förestående sysslorna i den bondgård där hon arbetade. Och nu stod hon tillsammans med Katarina i det gamla hemmet och såg sig omkring. De var båda iförda kläder i sorgens svarta färg.

- Finns här något som du vill ha, Katarina?

- Den där gamla tavlan i koppar, där man sätter upp