Möten i verklighet och dikt

By Novellmästarna

Allt som händer här i världen är resultatet av olika möten, och varje person är formad av sin egen unika kombination. I denna antologi delar nio författare med sig av möten som gjort avtryck och inspirerat dem - i livet såväl som i författarskapet. Vi får bl.a. lära oss hur det kan gå till när en karaktär föds fram, samt uppleva hur ett till synes oviktigt möte på bokmässan kan leda till något livsomvälvande. I flera fall dyker även Novellmästarna själva upp i varandras texter, som en del i de kugghjul som för livshistorien framåt. "Möten i verklighet och dikt" är en samling essäer och artiklar som sammanställts av Novellmästarna. Samlingen innehåller texter skrivna av Ulf Broberg, Ulf Durling, Ahrvid Engholm, Bertil Falk, Kjell E. Genberg, Pia Lindestrand, Niki Loong, Helena Sigander och Cecilia Wennerström.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 30, 2020
• ISBN: 9788726711325

Book preview

författaren.

Förord

Möten är utveckling.

Utveckling är livet.

Livet är underbart.

Tänk om …

Om Hans Alfredson inte mött Tage Danielsson.

Helan utan Halvan?

Anni-Frid Lyngstad utan Agnetha Fältskog?

Tänk vad livet skulle vara tomt och innehållslöst.

Även genom läsning sker möten.

Som bokslukare tänker jag att det är så lätt att läsa eller höra en bok.

Man träffar på en fantastisk blandning av nya karaktärer.

På sitt sätt lär man också känna författare genom deras texter.

Eftersom jag själv är författare så vill jag att mina läsare åtminstone ska få en liten aha-upplevelse när de plöjt en av mina böcker.

Genom erfarenheter som jag kan dela med mig av.

Från möten.

Det är bra för författare att träffa många människor – att mötas!

Viktigt med nya impulser.

Den här antologin från Novellmästarna med tema Möten är väl värd att läsas.

Nio författare delar med sig av erfarenheter från möten som betytt extra mycket för dem.

Tips: Läs.

Och njut!

HELENA SIGANDER

Ordförande

Möte med en levande legend

Av Ulf Broberg

När vi träffas i villan i Bromma är det lördag 19 januari 2019, bara tre dagar efter Kjell Genbergs 79-årsdag. Ute är det isigt och halt, flera minusgrader och en hel del snö.

Jag har varit där många gånger tidigare och har alltid imponerats av att det har varit (mig veterligen) det enda vardagsrum som inte har någon TV-apparat vare sig på väggar eller på golv. Faktum är att rummet, frånsett en soffgrupp och ett glasbord, alltid varit helt och hållet täckt av bokhyllor och böcker längs med väggarna. I bokstavsordning givetvis, och sådär en fem hyllsektioner härbärgerar böcker signerade av respektive författare, många mycket namnkunniga och inte sällan i samband med besök i Brommavillan under Kjells mer aktiva tid. Helt konsekvent naturligtvis, för en författare med Kjells enorma produktion genom många år; man känner stor respekt för hans utgivning med över 250 romaner, ett ännu större antal noveller och mängder av tidningsartiklar. Kjell är helt säkert Sveriges meste författare.

Nu har det skett två tydliga förändringar sedan sist. Sonen Johannes har varit där med en snygg och mjuk svart Stressless-fåtölj och det har tillkommit en musikanläggning i rummet. Det slår mig att Kjell är en rätt så pigg 79-åring, även om han säger att minnet börjar svikta lite då och då. Att han fortfarande är aktiv förstår man inte minst av att han nyligen kommit ut med första boken i en ny serie om X-gruppen (Där ingen falskhet bor). Den handlar om poliser i Hudiksvall, Hälsingland ligger Kjell varmt om hjärtat och fler romaner i om X-gruppen är under arbete. Hur många ska det bli?

– Ja, säger Kjell, X betyder ju tio, så …

På bordet finns fem pipor, tre i sina speciella ställningar, två på bordet bredvid en stor askkopp. Fem pipor?

– Ja, men det är bara tre som fungerar.

I garaget, en trappa ned, finns en hel låda med gamla pipor, som inte heller fungerar.

Fyrtiotal

Kjell är född i januari 1940, mitt under brinnande världskrig och dessutom med riktiga vargavintrar under krigsåren.

– På den tiden kunde jag åka skidor, det har jag inte gjort sedan dess.

Mamma hette Klara och var som de flesta mammor hemma och skötte hushållet. Pappa hette Sven och var inte Kjells biologiska pappa.

– Min mor hade haft ett kort förhållande med en annan man, och så blev jag till, säger Kjell. Sedan träffade hon Sven Genberg, som jag räknar som min riktiga pappa även om han inte var min biologiska far. Han var byggnadsgrovarbetare, slet i skogen och gjorde allting.

Första hemmet var i Hög, i en liten by som hette Jia, och sedan flyttade den lilla familjen till ett ställe som hette Tegelbacken. Det blev fler förflyttningar runtom i Hälsingland. Sven fick jobb på olika ställen och familjen flyttade med. Kjell gick i många olika skolor, i Hög, Tallåsen och Hälsingtuna bland andra innan han så småningom hamnade på läroverket i Hudiksvall.

Femtiotal

Till slut kunde Sven Genberg köpa ett litet hus i Sofiedal, närmast en förort till Hudiksvall, och familjen blev bofast. Inte långt därifrån bodde morfar och mormor och där bodde Kjell ganska mycket; det var betydligt närmare till skolan.

– Jag var väl inte riktigt någon lydig pojke kanske, men jag var nog snäll. När jag fyllde tretton fick jag en skrivmaskin av morfar, den var begagnad och ganska konstig eftersom den hade ett verk för gemena och ett för versaler. Den maskinen tror jag betydde mycket för att jag började skriva.

Läroverket i Hudiksvall är en historia för sig.

– Där fick jag ju sparken. Jag gav ut en tidning där, som kritiserade lärarna och berättade att läroverket styrdes inte utav rektorn utan av hans elaka kärring Beata. Men hon lät maken utföra själva avskedandet. Jag blev inte relegerad, jag fick avgöra själv om jag ville bli relegerad eller om jag ville sluta på eget bevåg. Då slutade jag på eget bevåg och började samma eftermiddag som radskrivare på Hälsinge-Kuriren.

Tidningsvärlden var inte ny för unge Genberg, han hade redan, vid fjorton års ålder, skrivit biorecensioner för Hudiksvalls Tidning. Ett uppdrag han uppskattade inte minst därför att han då kunde reta sina jämnåriga som inte fick komma in.

I verkligheten hade han börjat skriva redan tidigare, som trettonåring. När pappan tog med Kjell till frisören fanns det tidningar som Cocktail och Pinup. Mest bilder på lättklädda damer, men det fanns också korta noveller. Alla med likartat innehåll, närmast ingenting, och när berättelsen närmade sig att karaktärerna skulle ha sex slutade berättelserna helt enkelt med tre punkter.

– Jag läste det där och tyckte att det var väl inte så jäkla marigt att skriva sånt där. Så jag skrev tre noveller och lyckades sälja alla tre. Det var mina första litterära insatser. Jag fick tjugofem kronor styck och hade jäkligt svårt att förklara för min religiösa morfar var pengarna kom ifrån. Jag fick väl säga att jag hade skrivit i någon söndagsskoletidning. Det var mycket pengar då 1953.

1954 kom två tyska wandervögel, enkelt uttryckt naturromantiska vandrare, som liftade och vandrade upp genom Sverige. De fick sova över hos Kjell. Du måste komma till oss och hälsa på, sa dom, och det var något som Kjell gärna ville göra.

– Det där tog jag på mycket mera allvar än de gjorde. 1955 liftade jag ner till Frankfurt am Main och blev inte särskilt väl mottagen. Jag fick sova över, men jag var inte välkommen. Sen liftade jag vidare och hade hört talas om att löksoppa var så jävla gott, så jag tog mig till Paris och käkade löksoppa i de gamla hallarna som inte finns kvar längre. Det var inte så gott …

Efter Paris började Kjell lifta hemåt. I Pinneberg i Tyskland fick han lift med två journalister och de gjorde ett reportage. Klippet finns kvar i Kjells gömmor, med foto och allt. På jackan har han en svensk flaggvimpel.

I Tyskland hade han köpt en sköldpadda, döpt till Crazy efter ägaren men den kom inte med hela vägen hem; den rymde i Småland.

– Jag kommer inte ihåg allting, minnena bleknar ju, men det jag minns bäst av den där resan var när jag fick lift med en dam genom Luxemburg. Vi kom fram dit mitt i natten ifrån ett jävla mörker på vägarna och så bredde sig staden ut och det var mycket ljus.

Hemma igen gick det bra att fortsätta jobbet på Hälsinge-Kuriren. Efter ett tag blev han förflyttad från redaktionen i Hudiksvall till huvudredaktionen i Söderhamn, först som allmänreporter men efter ett tag nattredaktör. Nattredaktören skulle sätta alla rubriker och rita upp förstasidan. Det var blysättning som gällde och typograf var ett kvalificerat och respekterat yrke.

Sextiotal

Efter en tid blev en plats ledig på lokalredaktionen i Ljusdal och den tjänsten sökte Kjell och fick den. Han var ensam på redaktionen, men fick skaffa folk som skrev sportinslag.

– Då träffade jag en kille som hette Janne Rehn. Han var ledare för ett popband vid namn The Panthers. Det började med att jag använde mig av honom när jag gjorde knasiga reportage. Jag lät honom sälja tiokronorssedlar för fem spänn utanför banken och sånt. Dom på banken blev skitförbannade.

Janne Rehn tyckte att Kjell hade så mycket idéer och det ledde till ett erbjudande om att bli Panthers manager. Kjell slutade på tidningen och flyttade in i ett rum på Tallåsen, i det hus som Janne Rehn ägde.

Nästan fyra år på vägarna skulle det bli, mellan 1961 och 1964, med Panthers turnéer, bandet var mycket uppskattat och stort i Norrland. Det var en gyllene tid för svenska popband och alla band som var ute och turnerade hamnade i Tallåsen, där det hölls stora fester. Det fanns en popliga, det spelades fotboll banden emellan.

– Expressen körde resultattabellen varenda gång vi hade haft en sån där omgång.

Att vara manager handlade mycket om att ligga lite före och boka jobb. När resan var lång bekostade arrangören oftast hotellrum.

– Det var ju inte så dyrt, det kostade tjugo spänn per skaft eller så.

Var det mindre än femton mil åkte man hem efter spelningarna. Bandet hade en Plymouth Valiant med släpkärra. När bandmedlemmarna var trötta fick managern köra.

Kjell skrev låtar tillsammans med bandledaren Janne Rehn, och många av dem kom ut på skiva. Men bandet ville inte spela de låtarna ute, de ville spela covers på Rolling Stones. Det hände ändå att låtarna kom med, det var inga korta shower som gjordes, det var helkvällar med dansmusik i fyra timmar.

– Det var en kväll när Shanes var där, då vart vi osams. Då sa jag upp mig och liftade med Shanes till E4:an. Sen liftade jag till Stockholm och kom dit med 3:75 på fickan.

Shanes manager, Lennart Lindström, hade lovat att Kjell kunde kinesa hos honom.

– Jag åkte inte enbart på vinst och förlust, jag hade talat med ett produktionsbolag som hette Sting och dom ville ha mig som PR-man, men inte alldeles meddetsamma. Jag fick sova under Lennart Lindströms skrivbord i Hökarängen innan jag började med det jobbet.