Backstagespass: Boken om Felle Fernholm

By Mats Bengtsson

1965. Den stora rotundan är fylld till bristningsgränsen. Det kokar i publiken, sorlet är nästan öronbedövande och blandas med spridda skrik från tjejerna som trycker sig fram mot scenen, bistert betraktade av några polismän som befarar en jobbig kväll.
Det är inte långt kvar. Ännu en gång ropar någon ”De är här!” i publikhavet, vilket följs av ett gällt skri från den kvinnliga delen av åskådarna. Och den här gången stämmer det, för 30 sekunder senare hörs en kraftfull röst ur högtalarna:
- Chrille!
Samtidigt som trumstocken klipper till på cymbalen blir skriet från publiken till ett öronbedövande vrål.
- Janne! Lelle! Benny! Svenne! fortsätter speakerrösten - följt av ett cymbalslag efter varje namn.
Och så exploderar rotundan:
- THE HEP STARS!!!!
En trumvirvel och så rullar basen igång. Sångaren, Svenne, öppnar munnen och redan innan han avslutat den första raden, ”My baby drew up in a brand new Cadillac”, leds en av tjejerna längst fram vimmelkantig ut i den friska sommarluften.

Scenerna kunde vara hämtade från vilken svensk Folkets park som helst 1965. Hep Stars framkallade en hysteri som man aldrig tidigare upplevt i landet, en nordisk variant av Beatlemania. De fem killarna på scenen var superidoler, fick tonårstjejer att svimma och föräldrar att förfäras.
De hade ytterligare en medlem, turnéledaren Felle Fernholm, som inte bara stod för de effektfulla presentationerna, utan också var en av arkitekterna bakom succén. Genom en mikrofon vid mixerbordet skötte han dessutom en av sångstämmorna.
Han hade redan på 1950-talet upplevt liknande hysteri. Då som basist till artister som Rock-Ragge och Little Gerhard. Han skulle komma att se tjejer svimma också under turnéer med Gyllene Tider, han skulle få höra ännu yngre tjejer och killar skrika ut sin kärlek till Carola Häggkvist och Herreys på 1980-talet.

Felle Fernholm har varit en del av den svenska musik- och underhållningsbranschen under mer än ett halvt sekel. Som musiker, som turnéledare och konsertarrangör.
Han producerade originalversionen av den klassiska 60-talshiten ”Rosen”, han var med och startade Rockfolket. Han har varit i studion med Benny Andersson, Björn Ulveus, Agnetha Fältskog och Anni-Frid Lyngstad.
Om Felle Fernholm är en doldis för gemene man, så är han smått legendarisk bland artister i Sverige.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jul 5, 2016
• ISBN: 9789175695334

Mats Bengtsson

Mats Bengtsson är till vardags journalist på Motala & Vadstena Tidning. Han har under många år jobbat som kultur- och nöjesredaktör. "Backstagepass - Boken om Felle Fernholm" är hans första bok.

Book preview

Bengtsson

Kapitel 1

Från vaggan till basen.

Varenda band hade ju hur många gitarrister som helst, men ingen basist. Så jag tänkte, att jag får väl lära mig

- Felle Fernholm

Duns! Duns! Duns!

Det är varmt i trappuppgången. Svetten glänser i pannan på den tunna lilla pojken när han målmedvetet kånkar den otympliga väskan upp, våning efter våning. Den slår mot nästan varje trappsteg. Duns! Duns! Hyresgästerna på Sturegatan 40 känner vid det här laget igen ljudet. Det är typiskt, tänker pojken och torkar ansiktet med jackärmen, Varför ska han bo längst upp?.

Duns! Duns…

Snart ringer han på dörren till en lägenhet på fjärde våningen, hör en röst som ropar Kom in!, och kliver på.

– God afton Lennart, då var det dags igen, säger en lång och smal man, som ser lite nyvaken ut när han plirande tittar på den unge pojken genom sina glasögon.

– Tjenixen, säger Lennart och plockar snabbt upp sitt dragspel och hänger det runt nacken.

– Ska vi ta Härjedalsvalsen? undrar hans lärare och snart ljuder tonerna i lägenheten.

Det är 1954 och inom en inte alltför avlägsen framtid ska pojken packa ner dragspelet i väskan, placera det i garderoben och istället lära sig sina första gitarrackord. Detta efter att ha blivit introducerad för, eller man kanske ska säga knockad av, den musikvåg från Amerika som rullar in över landet. Stilen kallas rock’n’roll. Och den spelas inte på dragspel. Det ska visa sig att Lennart har talang, han ska så småningom, precis som idolerna i USA, stå på en scen inför skrikande flickor.

Men vi kanske ska ta det från början?

Lennart Fernholm föddes den 29 maj 1941. Det var en orolig tid han för första gången såg dagens ljus på S:t Görans sjukhus i Stockholm.

Han var förstås lyckligt omedveten om det krig som rasade i Europa, om den obehaglige mannen med snedbena och liten fyrkantig mustasch som inte skydde några medel för att skapa sitt tredje rike. Istället skulle han få växa upp i en tid av framtidstro och optimism, något som kanske också lade grunden till den positiva livssyn han skulle komma att få.

Lennart var andra barnet, brodern Karl-Åke hade kommit till världen två år tidigare. Då hade föräldrarna, Karl och Astrid, redan rotat sig i huvudstaden.

De kom båda två från Dalarna. Karl Fernholm föddes i Fors utanför Avesta, Astrid Eriksson växte upp i grannbyn Folkärna. Det var bristen på arbete som hade gjort att Karl i slutet av 20-talet flyttat till Stockholm och blivit inneboende hos sin syster och svåger.

Nästan fem år senare kom Astrid efter och snart hade de hittat sin egen lya på Krukmakargatan. De gifte sig emellertid i de gamla hemtrakterna 1936.

När Karl kom till Stockholm fick han jobb på Zinkensdamms trädgård. Det var inte särskilt välbetalt, men det gick inte att vara kräsen på den här tiden och den driftige hade ju möjlighet att dryga ut kassan. Och Karl tillhörde utan tvekan den sorten. Han slog sig ihop med ett par kompisar och tjänade ihop en bra slant som gårdsmusikant.

Karl var multiinstrumentalist. Han spelade gitarr, mandolin, banjo och fiol, men så småningom blev kontrabas hans huvudinstrument. Han hade spelat i en orkester redan hemma i Dalarna och det dröjde inte länge förrän han gjorde det samma i huvudstaden. Den första Stockholmskonstellationen han kom med i var Thorvald & Co. Genren var dans- och underhållningsmusik.

Uppenbarligen kunde Karl sin sak, för snart blev han anlitad som basist av Yngve Stoor, en förgrundsfigur inom svenskt nöjesliv på 1940- och 50-talet. Stoor var en oerhört produktiv låtskrivare, men är kanske mest ihågkommen för sina smäktande pedal steel-låtar. Däribland Sjömansjul på Hawaii, som släpptes inför julen 1945 och omedelbart blev en jättehit.

Det var spelningar i folkparkerna runt om i Sverige med Yngve Stoor, periodvis nästan varje helg. Jobbet som musiker skötte han vid sidan av sitt ordinarie arbete. Sedan en tid tillbaka hade Karl och hans svåger startat ett eget snickeri i Stockholm. Det var bra ruljangs och det blev så småningom alltför tufft att jobba på firman i veckorna och ge sig ut på turné under helgerna, så hammaren och sågen fick gå före kontrabasen.

Karl gav emellertid inte upp musikerkarriären, utan startade sin egen orkester, som han ägnade sig åt på fritiden. Det var framträdanden på festplatser både i och utanför Stockholm för Kalle Masens Showorkester, som de kallade sig. Det var förstås på grund av sitt geografiska ursprung som han fått smeknamnet Kalle Masen i storstaden.

Orkestern hade en del fasta engagemang, bland annat på Talludden, ett populärt knuttefik med minigolfbana strax intill Pampas, en motocrossbana i Vasastan. Det var lugna tillställningar. De motorburna besökarna ställde sina hojar på parkeringsplatsen intill och satte sig kring trädgårdsmöblerna för att umgås och lyssna på musik, kanske med en bakelse och en Loranga på bordet.

Det gick bra för Kalle Masens orkester. De klädde ut sig och spexade på scenen, vilket uppskattades av publiken. Gnesta-Kalle var en av beundrarna.

Någon musikalisk ådra märktes inte på moderns sida. Astrid tog hand om sina två pojkar, men extraknäckte precis som många andra kvinnor under kriget, när männen var inkallade. Det kunde till exempel handla om att löda kabel i julgransbelysningar.

När Lennart och Karl-Åke var tonåringar började mamman att arbeta som hårfrisörska på en salong vid Mariatorget. Det var ett jobb hon sedan behöll i många år.

Lennart hade en harmonisk uppväxt, Jag saknade aldrig något, konstaterar han i dag. När han föddes flyttade familjen in i ett alldeles nybyggt område i Bromma, med adress Tranebergsvägen 48. De hade ett rum och kök samt matrum, riktigt rymligt för två vuxna och två barn. Lennart och Karl delade på bäddsoffan i matrummet.

Husen hade tre våningar, med balkong till alla lägenheter, och på andra sidan gatan sträckte sig ett grönområde ner till Drottningholmsvägen. Det var med andra ord en fin uppväxtmiljö, med utrymme för lek och spring. Och det sistnämnda fanns det mycket av i Lennarts ben. Han satt sällan stilla, var smal och spenslig som barn, som en sticka, enligt brodern Karl-Åke.

Skolgången inleddes på Alviks folkskola. När det andra året närmade sig sitt slut kom Hugo Hammarström på besök. Hammarström var rektor för Adolf Fredriks musikklasser i Stockholm och åkte varje år runt i huvudstaden för att hitta elever till sin skola. Lennart skulle, tyckte hans pappa, sjunga upp för den högt ansedde rektorn. Han valde sången Klumpe Dumpe, det lilla trollet och blev antagen.

– Jag kan än i dag inte förstå varför jag valde den sången.

Lennart tillsammans med storebror Karl-Åke.

Han spenderade sedan årskurs tre till sju på Adolf Fredrik. Det var onekligen en skola som passade för Lennart, som redan i tidigare år hade ett stort musikintresse. Han älskade att sjunga. Och han gjorde det alltid. Det var inte svårt för grannarna att höra vem som klivit innanför dörren på Tranebergsvägen, för Lennart hade upptäckt att trappuppgången var en fantastisk konsertlokal, med ett effektfullt eko, helt i klass med en kyrka.

Det hände också att han passade på att tjäna lite pengar efter skoldagarna. Detta genom att köra ut tidningar.

– När skolan slutade så sprang man ner till Norra Bantorget, där tidningarna fanns. Sedan fick man stå på en avsats längst bak på en liten lastbil och hoppa av för att lämna buntar till försäljningsställena. När bilen rullade så räknade man fram rätt antal tidningar som skulle lämnas på nästa ställe. Det gick undan, för på den tiden fanns det ju en tobaksaffär på i stort sett varje gata i Stockholm.

– Ibland, om man slutade skolan tidigt, så fanns chansen att få följa med en av bilarna som gick utanför staden. De körde till städer som Söderhamn, Falun och Norrköping. Om vädret var dåligt och flyget inte kunde starta så kunde man komma ända ner till Jönköping.

Karl Fernholm var en äkta familjefar och ägnade gärna tid åt fru och barn. Han hade kontakter i det lokala nöjeslivet och tog ofta med sig sina söner ut på revy och teater. Det var frekventa besök på Casino, där bland andra Tre Knas lockade till skratt. De brukade också gå till Scala och Folkan och se artister som Martin Ljung och Git Gay. Det var även revyer av Kar de Mumma och Knäppupp.

Ibland kunde det bli besök bakom scenen, vilket gav bröderna möjlighet att fylla på sina autografblock samtidigt som deras far tog sig en pratstund.

Hos familjen Fernholm hade musiken en central position. De spelade inte bara instrument, skivhyllan var välfylld och man hade en rejäl radiogrammofon. Lennart hängde med och sög upp allt nytt. Han spisade gärna plattor med pianisten Charlie Norman, gillade dennes fartiga boogie woogie. Även den amerikanske jazzvibrafonisten Lionel Hampton tillhörde favoriterna.

Det fanns en granne, en radiotelegrafist på SAS, som åkte över till USA och plockade med sig noter till de senaste succémelodierna hem till Sverige och Karl Fernholm var en av dem som köpte dem, vilket förstås uppskattades av sonen.

– Det var sånt som inte gick att få tag på i Sverige.

Lennart var ingen blyg pojke. När han blev tillfrågad om han kunde underhålla och spela dragspel under en fotbollsresa så nappade han direkt. Det var en buss fullpackad med AIK-supportrar, som skulle till Sandviken för att se en match. Storebror Karl-Åke fick följa med gratis. – Det var första gången jag såg honom uppträda. Det var jättekul, inte bara för att han spelade, utan även för att AIK var mitt lag, berättar han.

Det var den klassiska musiken som gällde på Adolf Fredrik, man både utövade den och tog del av utbudet i Stockholm.

-– Vi var mer eller mindre tvingade att lyssna på klassisk musik och att gå på opera och konserter.

Lennart sjöng också i S:t Clara kyrkas gosskör, som leddes av rektor Hammarström.

Det var en bra utbildning, väckte en kärlek till den klassiska musiken som Felle burit med sig genom hela livet. Men som elev insåg han kanske inte det värde som skolgången på den välrenommerade institutionen skulle ha för honom så småningom.

Särskilt inte som det började hända revolutionerande saker i och med rockmusikens intåg. Ungdomar jublade, föräldrar förfärades. Lennart var inte sen att ta rocken till sig.

– Det blev som ett uppror mot det jag sysslade med på skolan. Det var så befriande att få lyssna till Little Richards hesa rockröst i kontrast till körverk som Agnus Dei och sånt.

Nedan: Pappa Karl spelade dragspel och var kapellmästare.

Snart var det rock’n’roll för hela slanten. Dragspelet åkte alltså in i garderoben, istället skaffade sig Lennart en akustisk gitarr. Han tragglade intensivt med de nya låtarna. Och han lärde sig snabbt, tre ackord räckte långt när man skulle spela rock.

Lennart satt också, som många andra tonåringar, och försökte luska ut vad de amerikanska rockidolerna egentligen sjöng. Det var inte alldeles lätt, med tanke på den väldigt begränsade engelskautbildning som svenska ungdomar fick på den tiden. Något som blir tydligt när man ser en lapp där tonåringen Lennart försökt plita ner en Little Richard-text, med rader som Aj wånna do it sossosvär. Vilken låt det var har han ingen aning om i dag.

– Det var egentligen inte så viktigt vad man sjöng på den tiden. Det var små och dåliga förstärkare och tjejerna skrek så in i helsike att man ändå inte hörde någon text.

När Lennart blev tonåring hade familjen flyttat in i en större lägenhet i samma hus. De hade plötsligt fått två sovrum. Lennart och Karl-Åke delade det ena. Den sistnämnde var inte alltid glad när lillebror kom hem sent på kvällarna och nätterna, vilket inte var ovanligt.

– Han kunde bli