Skepparens hustru

By Sonia Strömberg

Sjuttonåriga Anneli har haft en tuff start i livet. Redan när hon var spädbarn dog hennes mamma och ett drygt decennium senare förlorade hon sin far till vinterkriget. Kvar finns styvmamman Eeva-Riitta, som tagit Anneli till sig som vore hon hennes egen. När Eeva-Riitta genom en tidningsannons får kontakt med en svensk man, verkar det som att deras liv är på väg att få ett rejält uppsving. Han vill att de ska komma till honom i Sverige – ett land som i jämförelse med Finland inte påverkats nämnvärt av kriget. Men resan från Vasa till Holmsund ska komma att sluta i chock. Redan vid första anblick inser Anneli och Eeva-Riitta att Jönsson inte är den han utgett sig för att vara. Men hur ska de ta sig därifrån? De har anlänt med båt och har egentligen ingen aning om vart de är. Och när Anneli plötsligt överges på en öde ö når allting sin kulmen. Var finns hennes räddare i nöden? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 22, 2021
• ISBN: 9788726915211

Book preview

Cover: Skepparens hustru by Sonia Strömberg

Sonia Strömberg

Skepparens hustru

SAGA Egmont

Skepparens hustru

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2004, 2021 Sonia Strömberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726915211

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren. SAGA Egmont Skepparens hustru

www.sagaegmont.com

Till

RICKARD

ERIK

NINA

ANNA

och

JOHAN

till minne av sommarveckorna år 2001 och 2002 vid vår sköna vistelse på ön Bornholm.

Första delen ÅR 1946-1950

Avsnitt I

1.

Kvarken våren 1946

ANNELI

HOPPAT I GALEN TUNNA

Efter all den smärta hon hade känt inom sig en tid, smög sig nu spänningen närmare och närmare. För nu hade de lämnat hemmet i Vasa och Valsörarna var ur sikte, och den kust de skymtade framför sig var landet Sverige. Född på öarna var hon nu på väg till en annan skärgård vid samma hav, men den låg på den motsatta sidan.

Anneli hade inte många resor bakom sig utan kände endast till Valsörarna, Vasa och en bit norrut efter kusten.

Inte heller landet Sverige var särskilt bekant för henne. Det var närmast de historiska avsnitten, att Sverige och Finland hade hört samman i nära 600 års tid, som hon under skoltiden lärt sig. Hon hade läst en hel del om de svenska hjältekonungarna Karl XII och Gustav II Adolfs bravader ute i de europeiska krigen.

Nu sjutton år gammal hade hon inte några minnen av sin mor. Denna hade nämligen dött när flickan ännu var ett spädbarn. Därför hade hon tillbringat sina första sex år hos farföräldrarna på Valsörarna.

Valet av namnet Anneli hade föregåtts av flera ändringar. Först hade hon kallats Anna-Maria, så Anna Maja, sedan Anna och Annalill. Till slut, efter några månader, hade hon vid dopet fått det finskklingande namnet Anneli.

Annelis farfar, som på sin tid varit timmerman och född på öarna, härstammade från Robertsfors i svenska Västerbotten. Hennes farmor däremot, född som dalkulla, hade blivit bekant med honom en gång i Gävle. Det blev kärlek vid första ögonkastet, och hon hade utan att tveka flyttat till honom och öarna.

Johan, Annelis far, hade alltså rent svensk härstamning. Modern, som var född i Vasa, hade oekså svenskt påbrå genom sin far. Däremot var det ovisst om mormodern, som kom från de inre delarna av landet, hade finska eller svenska anor.

Valsörarna var en egen liten skärgård med flera större och mindre öar, kobbar och skär. De var belägna där Kvarken var som smalast, och havets brus hördes från alla håll. Sommartid var öarna en idyll, men vintern kunde bli i kargaste laget.

På de steniga stränderna mellan alarna och havet trängdes havtornsbuskagen, med sina vitaminrika orangegula bär, samt små sedumväxter, strandaster och smällglim. Inne bland träden på öarna fanns också rikligt med lingon.

Många minnen kom som alltid över henne med tanke på Valsörarna.

Farfar i oljekläder och sydväst på väg ut för att pröva fiskelyckan. Farmor sittande på en pall framför järnspisen ivrigt rökande den kortskaftiga pipan. Eller när farmor satt på farstutrappan och läste alla dagstidningarna, för nu hade postbåten kommit. Och fyren som sände ut sina ljussignaler till sjöfararna, och som hon betraktade som sin vän.

För Annelis del hade somrarna varit särskilt njutbara. För då kom fyrvaktarens Kalle, tre år äldre än hon, hem på sommarlov från skolan i Nykarleby. Och nu väntade varje dag med nya äventyr. De sprang över stock och sten, lekte tafatt, fiskade med egenhändigt tillverkade metspön och badade. Särskilt intressant var det att utforska den ö som sades innehålla benrester efter soldater, som mist livet vid 1808-1809 års krig. Det var spännande.

Kalle var kavaljer. Ibland kunde det förekomma att en ravin låg mellan två klippblock, och då hoppade han alltid över först och för att hjälpa henne sträckte han ut sin hand.

Kvällarna tillbringade de oftast inne i någon av stugorna, där de satt och lyssnade på hemmavarande sjömäns skepparhistorier. Där satt fiskargubbarna tillsammans med de gamla sjöbussarna sugande på sina snuggor, och fastän luften var tjock av cigarr- och cigarrettrök trivdes barnen.

Alla årstiderna var intressanta på sitt sätt.

På sommaren följde hösten och nu förmörkades himlen stundtals av alla de tusentals flyttande fåglarna. Även för befolkningen förändrades nu livsbetingelserna på Valsörarna. Postgången blev ojämn endast en gång i veckan kom dagstidningarna, och nu fick man försöka få värme i de stormpinade stugorna. Väldiga brottsjöar vräkte ofta in mot stränderna, och det var inte ovanligt med skeppsbrott om dimman var tät.

På vintrarna var oftast Kvarken isbelagd och från öarna kunde man följa säljakten. Man hade dels en större båt och dels flera småbåtar, och man hoppade från isflak till isflak för att få tag i sälarna.

Nu kunde det bli ganska många grader kallt, vinden tjöt och rimfrosten glänste på grangrenarna. Havtornsbuskarna stod där mörka och taggiga på de ishala stränderna, och om skaren bar skidade hon över från Storskär till Ebbskär. När isen hade lagt sig, kunde man också ta sig mellan de olika öarna.

Efter vintern kom så våren med knoppar och blommor och fågelsång. Öarna var naturliga rastplatser varje vår och höst för bland annat ejder, lom, tobisgrisslor och tordmulor. Nu kom också hussvalorna tillbaka till kända revir och också myggen.

Annelis farfar var den som först hade gått ur tiden.

Vid tiden när hennes skolgång var inne blev staden Vasa, med sitt utsökta läge vid den vackra finska skärgården, hennes och faderns hemort. Johan hade lyckats få tag i ett äldre hus ganska centralt, och med enkla medel försökte de göra det så trivsamt som möjligt.

Men när den näst sista sommaren var på väg fördes farmor till ett sjukhem i Vasa, och sommaren därpå var hon inte längre vid liv. Numera var den enkla boningen, där humle och lövkojor hade stått vid farstubron, i andras ägo.

Saknaden efter farmodern var stor för Anneli. Hon hade besökt sjukhemmet nästan varje dag, och tomheten att inte vara väntad någonstans kändes ledsamt.

Det var svårt många gånger för Johan och hans lilla dotter, när nu alla de närstående släktingarna hade gått bort. Efter en tid fick emellertid Johan fatt på en hushållerska. Eeva-Riitta var en stor kraftig ljushårig kvinna, och hon förde med sig sin son Martti som var fyra år äldre än Anneli.

När det hade gått något år, gjorde Johan sin hushållerska överlycklig genom att erbjuda henne giftermål. Anneli tyckte inte om Martti. Men hon skulle aldrig tänka andra tankar om Eeva-Riitta, än att hon var en god mor.

Men nu fanns inte heller Johan längre, för som soldat i det allra tidigaste skedet av vinterkriget hade han mist livet. Eeva-Riitta hade varit otröstlig länge men efter tre års sörjande, hade hon nu fått nytt livshopp.

Svårare var det för Anneli, som fortfarande kände stor saknad efter fadern.

Där hon nu satt på turbåten som skulle föra dem över till den svenska sidan, tänkte hon på den förvandling som styvmodern på senare tid hade genomgått.

Det hade börjat med annonsen, som Eeva-Riitta fått syn på i ortstidningen. Den svenske affärsmannens vänliga förfrågan, om någon kvinna ville ha hans sällskap, hade intresserat henne mycket. Och hon hade repat mod till sig och svarat. Tillsammans med hans kärkomna svar hade också ett polyfoto kommit.

Här har vi inte som ni haft två krig på bara

fem år. Kom över hit så förenar vi oss i ett

leverne som ska räcka för alltid.

Visst hade Eeva-Riitta varit frestad att åka över Kvarken fortast möjligt. Men det var också viktigt, att Anneli fick avsluta sin sista termin på folkhögskolan.

När vintern tog vid efter hösten hade brevväxlingen över Bottenhavet fortsatt. Men nu var våren inne, och så snart isen gått upp hade de startat sin resa.

Eeva-Riitta hade arbetat i en mindre livsmedelsbutik och när Anneli besökt denna en dag råkade hon få höra ett samtal, som utspelat sig mellan föreståndaren Mauno och hennes styvmor.

– Du är tokig som ger dej av nu, när vi har fått fred.

– Jag är väl inte den enda finska kvinnan som flyttar till Sverige, där dom har det så bra. Inget krig har dom haft och tjänar pengar gör dom.

– Men vad är det för fästman du har då? Du har ju inte ens sett honom. Stanna här min älskling.

– Det där kunde du ha sagt tidigare.

– Men jag säjer det ju nu. Och vill du komma tillbaka hit så är du mer än välkommen. Min lägenhet står öppen för dej. Martti har ju ett bra arbete här, så jag förstår att han vill stanna. Men jäntan då, vad blir det av henne?

– Hon följer med. Jag åker ingenstans utan henne. När det gäller Martti så har han ju redan en fästmö. Hon lär väl flytta in hos honom så snart jag har rest.

Det var lätt att förstå att männen föll för Eeva-Riittas charm. Hon hade yvigt ljust hår, ljusblå ögon och hennes yppiga barm drog till sig blickarna. Trots hennes stora lekamen rörde hon sig vigt och snabbt. Och hon var gladlynt till sitt sätt.

2.

Sverige våren 1946

ANNELI

EN VÄN I VIKEN

Turbåten, som förde dem över till den svenska sidan, skulle lägga till i Holmsund.

Och där var det uppgjort att fästmannen skulle hämta dem. Men ett par dagar före avresan hade ett brev anlänt till Vasa, som gjorde Eeva-Riitta fundersam.

– Han kommer alltså inte och hämtar oss i Holmsund. Vi får ta oss därifrån själva, och i stan får vi leta rätt på en buss till Husum. Där är han på en konferens, och därifrån ska vi åka med hans båt till villan. Han har skrivit att vi bara ska ta det nödvändigaste med oss, för allt vi behöver finns i villan. Och det där sista låter ju bra, eller hur?

Det hann bli mycket sent innan de anlände till det pensionat i Husum, som de hade anvisats till.

Och där stod nu en man på trappan och väntade.

– Jaså ni kommer nu. Jag har väntat på er hela dagen.

– Det är ju inte närmsta väg precis från Vasa och hit.

Den kortvuxne mannens utseende stämde inte överens med vad både Eeva-Riitta och Anneli hade målat upp. Tvärtom torde han ha sänt ett långt tidigare taget foto, eller vad som var ännu troligare ett fotografi av en helt annan man. Mannen som stod framför dem var finlemmad, cirka femtiofem år gammal, håret växte långt ner på nacken, ansiktet hade små mörka leverfläckar och hans klädsel var den sämsta tänkbara.

Utan ord visste de två damerna som kommit från det östliga grannlandet, vad den andra tänkte. Vi åker hem igen.

Men de blev avbrutna i sina tankar i och med mannens ord.

– Vi har bråttom nu. Kom med för båten ligger här nedanför.

Anneli såg flera nyfikna blickar bakom pensionatets fönster. De behövde vila sig efter resan men det fanns ingen pardon. Och hade man kommit ända hit, fick man väl klara av resten också. Det skulle väl alltid bli någon råd, att komma därifrån.

Båten, som en gång i tiden troligen hade varit vitmålad, var en sorts snipa och helt öppen.

– Det är bäst att ni kryper ihop på durken. För ganska säkert blir det sjögång, när vi kommer ut på öppet vatten. Vi ska förbi den här stora udden, sedan svänger vi ut på Degerfjärden och går mot nordost. Där har jag mitt hem.

Han pekade bort mot det håll, som de nyss hade anlänt ifrån.

Det blev en förfärlig resa, som de sent skulle glömma. De hade sidvind och slungades än från den ena sidan till den andra. Anneli klarade sig ganska bra men Eeva-Riitta hängde oftast halvvägs över relingen på grund av sjösjuka.

Anneli ångrade att hon hade tagit den bästa klänningen, den röd- och vitrutiga, och de nya skorna. Där hon låg hopkrupen, var hon övertygad om att klänningen skulle bli helt förstörd.

Det fanns inga öar att få skydd bakom, utan de var ute på helt öppet vatten. Men färden gick mot en annan strand och till sist var de ändå framme.

De lade till vid en kaj där Anneli fick syn på en skylt där det stod Jönsson. Sedan vandrade de i hälarna på mannen på en stig, och en stund senare stod de framför ett helt anskrämligt hus. På tomten fanns också ett dass och ett litet uthus. Det var inte vad de hade väntat sig. Och det enda som fungerade, var att det fanns vatten i en källa som Jönsson hade grävt upp. Allt annat var trasigt, smutsigt, malätet eller försett med råtthål.

I det enda rummet fanns en stor öppen spis, en vedbänk, en väggfast soffa, en snickarbänk och en gungstol.

Klockan hade hunnit bli två på natten, de var trötta och mycket hungriga och det skulle gå ännu någon timme innan de kunde få en blund i ögonen.

Nu försvann Jönsson ut till förrådet. När han kom in igen hade han med sig en madrass stoppad med halm, som han placerade på snickarbänken. Där lade han sig och hans ihärdiga snarkningar talade om, att han sov mycket djupt. Eeva-Riitta och Anneli låg skafötters i soffan. De hade ett rött täcke stoppat med vadd över sig, men kuddar och lakan var obefintliga.

– Vi måste hålla ut, Anneli. Snart kommer det nog en möjlighet för oss att kunna åka hem igen. Nog hade vi det eländigt därhemma under kriget, men så rysligt som det verkar här har jag inte sett maken till.

Nästa dag gav sig Jönsson iväg med motorbåten, och genast började Eeva-Riitta och Anneli att smida planer för en hemfärd.

Men det var lättare sagt än gjort, eftersom de inte riktigt visste var någonstans de befann sig. Skulle de kunna promenera efter den steniga kusten och på så sätt ta sig till bebodda trakter? Eller skulle de börja vandra på den smala stigen, som verkade leda genom nära nog igenvuxna snår? De visste inte heller när Jönsson var att vänta hem igen.

Eeva-Riittas och Annelis situation var ohållbar, och ibland visste de inte hur de skulle stå ut. Deras huvudbry bestod oftast av funderingar på hur de skulle kunna rymma därifrån. Men det vanliga var att just när de hade bestämt sig för att lämna huset, så stod Jönsson där igen surmulen och irriterad.

Han talade inte mycket. Men den här dagen skulle han ge Eeva-Riitta svar på tal vid hennes fråga.

– Jag behöver ta mej till en affär för att handla mat. För i skafferiet och jordkällaren är det så gott som tomt.

– Vad då? Det finns ju insaltad fisk i källaren. Och hårt bröd också.

– Men vi behöver potatis och smör och bröd och dricka och toalettpapper.

– Toalettpapper?

Jönsson gick fram till soffan där Eeva-Riittas inköpta tidning Vårt Hem låg.

– Skulle inte det här gå an på dasset? Det duger väl åt vem som helst. Alla sitter dom där på samma sätt kungar, drottningar, dårar och banditer. Skitförnäma är dom, men dom ser likadana ut både framme och bak. Jag såg en bild av en träbänk som var hälften så hög och hälften så bred som en vedbänk. Den var avsedd åt en drottning som visst hette Desideria. Hon gick miste om Napoleon hon. Vem är det av er som är nödig?

Anneli svarade inte eftersom hon redan var på väg mot dasset.

När hon sedan skulle gå in